Otrons argument – ett samtal om missionerande ateism

”Om trossatser blir föremål för undersökning och en frälst råkar sitta med, så visar sig något som torde vara unikt i sin fulhet. Hans inåtvända leende.” Så skrev Ingemar Hedenius 1958 i aforismboken Istället för samtal. Det var ett av de argument som alerta ateister använde på den tiden. Ibland var det dessutom alldeles korrekt. Hade Hedenius levt i dag skulle han kanske använt samma beskrivning men då utvidgat den till (eller t.o.m. reserverat den för) den missionerande ateism som vi allt oftare möter i världen omkring oss. Ett inslag i denna rörelse är en bok som kom ut förra året: Gud finns nog inte, av Patrik Lindenfors. Den är skriven för barn och ungdom men målgruppens ålder är oklar. Jag bad Thomas Stenborg, 18 år, att läsa boken för att vi sedan skulle samtala om den. Lindenfors budskap kan sammanfattas ganska enkelt: Den som är religiös är dum och omoralisk. Thomas jämför med kamraternas reaktion när han säger att han är katolik: En del konstaterar rätt och slätt att man är dum i huvudet.

Thomas är en mycket aktiv medlem av S:t Lars församling i Uppsala. Han sjunger i kören och är vice ordförande i ungdomsföreningen Ljuvlingen. Han går sista året på ett internationellt gymnasieprogram. Jag kommer hem till honom en eftermiddag i oktober 2009. Thomas kokar vatten och snart sitter vi vid ett stort bord med var sin kopp te. Min första fråga är förstås: Vad tyckte du om boken? Den var intressant, säger Thomas, intressanta diskussioner med avsikten att man ska tänka själv. Snart nyanserar han sin åsikt och konstaterar att boken är väldigt ensidig. Den argumenterar egentligen inte utan går snarare in för att förlöjliga. Till exempel när den jämställer tron på Gud med att tro på tomtar. Det är ju inget argument utan mera tänkt att vara en spark i baken på de troende. Avsikten med boken är nog inte att man ska tänka själv utan att man ska acceptera det som står utan att tänka för mycket.

Förlöjligande som argument

Både Thomas och jag misstänker att argumenten ofta går ut på att göra narr av de religiösa. Men ofta är det i stället bokens argument som lockar till skratt. Till exempel resonemanget om Russels tekanna. Tankegången är ungefär så här: Finns det en tekanna som snurrar kring solen? De flesta tror inte det. Men hur kan vi veta att det inte finns någon? Det kan vi inte veta. Men det vore väldigt konstigt om det fanns en sådan tekanna. Däremot skulle det vara helt vanligt om den inte fanns. ”Samma sak är det med gudar. Vi kan inte bli helt säkra på att de inte finns. Men det skulle vara väldigt konstigt om det fanns gudar. Däremot skulle det vara helt vanligt om de inte fanns” (s. 51). Thomas motargument är enkelt: Varför skulle det vara vanligt om Gud inte finns? Vad som är vanligt är ju en fråga om statistik. Vi resonerar inte mera om det men cirkelresonemanget är väl tydligt. Om Gud inte finns är det helt vanligt att han inte finns men om Gud finns är det ju helt vanligt att han finns. Det här är också ett exempel på en annan tendens i texten: språket är så enkelt att komplicerade frågeställningar framställs som om de också vore enkla. Thomas nämner som exempel Lindenfors påstående att även goda människor kommer till helvetet enligt den kristna tron. Riktigt så onyanserad är ju inte vår tro, men det är svårt att veta om författarens förenkling bara beror på att boken vänder sig till barn eller om det också är ett medvetet argumentationsknep.

Vissa argument slår tillbaka på den som använder dem. Lindenfors skriver att man förr i tiden trodde på Gud som skapade och skötte världen men ”i dag har vi bättre förklaringar” (s. 27).

Det är rätt naivt, ett slags självmål, tycker Thomas. Om inte annat så är ju föreställningen att bara vetenskapen ger sanning också en tro som måste motiveras.

Under rubriken: ”Varför tror någon på gudar?” beskriver texten starkt ironiskt olika funktioner: Gud som bortförklaring, som låtsaskompis, som tröst, som försäkring, som lagstiftare och dylikt. Här är det svårt att veta om avsikten är att håna eller att argumentera. Det verkar faktiskt som om författaren tror på att det här är de troendes skäl för att hålla sig till Gud, säger Thomas.

Riktigt skrattretande blir det när Lindenfors sätter sig i skaparens ställe och talar om vad Gud borde ha gjort. Han påpekar att vi inte har någon användning för blindtarmen och att bläckfisken har bättre ögon än vi och avslutar med: ”Vad ville Gud med det? Vet han inte hur man bygger en människa?” (s. 35). Egentligen är hela idén med argumenterandet konstig, menar Thomas. Lindenfors anser att man inte behöver några argument för att inte tro på något. Han förnekar kraftfullt att det är lika mycket tro att inte tro på gudar som att tro på dem. Den som inte tror är helt enkelt neutral, enligt Lindenfors. Jag hade inte funderat närmare på det här förrän Thomas problematiserar det. Lindenfors resonemang verkar övertygande. Om någon hittar på en enhörning så är man ju inte troende om man inte tror på den. Man behöver inga argument för att inte tro på enhörningar. Eller? Men dyker man ner i resonemanget så hittar man samma cirkelresonemang som i fråga om Russels tekanna. Om enhörningar inte finns behövs inga argument för att inte tro på dem. Det är sant. Men hur är det med näbbdjuret, en högst osannolik varelse som trots det existerar? Givetvis krävs det argument för den som inte vill tro på dem. Om Gud inte finns så krävs det inga argument för att inte tro på honom, men om han finns så är det en helt annan sak. Lindenfors ståndpunkt är kunskapsteoretiskt tilltalande men mycket förenklad.

Thomas tycker också det är egendomligt att Lindenfors spenderar en hel bok på att argumentera för att Gud inte finns om det inte behövs några argument för otron. Går det att argumentera för att något inte finns? Knappast. Man kan bara försöka krossa argumenten för att det existerar. Och det är det som boken gör. Den börjar med att förlöjliga religionen och argumenterar sedan för att den är farlig. Ett skrämmande mönster, menar Thomas.

Guilt by association

Jag har läst boken flera gånger, ändå finns det inslag i den som jag inte uppmärksammat förrän Thomas pekar på dem. Det finns till exempel en bild av fem böcker: Koranen, Bibeln, Das Kapital, Mein Kampf och Gud finns nog inte. Alla har stämpeln SANT. Författaren vill med det illustrera att en lära inte blir sann därför att någon säger att den är sann. Jag tycker bilden är rolig och har inga invändningar mot den förrän Thomas påpekar att bilden blir tendentiös när den jämför Bibeln med Mein Kampf. Först håller jag inte alls med, inte heller Bibeln blir sann bara för att någon säger att den är sann. Sedan förstår jag att min tolkning av bilden är präglad av att jag skolats in i den analytiska filosofin. Andra läsare ser en bild som framställer fem läror som om de vore jämbördiga och enda felet är att minst fyra stämplar är falska. Implicit säger den också att den troendes tro i första hand beror på att någon sagt att religionen är sann. Den ger därmed bilden av att troende människor har indoktrinerats i sin tro utan att tänka själva (något som också kan läsas mellan raderna lite varstans i texten). Men det är ju vad som sägs som är avgörande, menar Thomas.

Att skapa sin egen mening

Samma invändning har han mot Lindenfors sätt att avfärda gudsupplevelser med argumentet att det visserligen finns människor som säger sig ha mött Jesus, men det finns också de som säger sig ha blivit bortrövade av flygande tefat. ”Varför tror vi inte på dem? Människor kan ta fel, fantisera eller önska så starkt att de kommer ihåg saker som aldrig hänt” (s. 36). ”Folk drömmer”, säger Thomas, ”men man kan ju inte säga att de inte har drömt det de har drömt. Det väsentliga är om det drömda är viktigt. Människor blir inte trodda för att de säger att de haft en uppenbarelse. Det avgörande är om uppenbarelsen har något att förmedla till andra.”

Redan från början var det klart att mötet mellan mig och Thomas inte skulle vara en intervju utan ett samtal. Vi pratar ganska ostrukturerat. Samtalet flyter på i sakta mak och ibland talar vi en stund utan att något väsentligt blir sagt. Vi smakar både på de lockande och de provocerande tankegångarna. Livets mening till exempel. Lindenfors ställer frågan: ”Vem vill vara en docka eller robot som någon annan styr? Det är väl bättre att vara fri och skapa livets mening själv” (s. 45).

Thomas svarar att om man själv skapar sig en mening blir den ändå ganska banal efter en tid och när man misslyckas har man förlorat meningen. Eller det här med Guds allmakt. Kan han eller kan han inte göra en sten så stor att han själv kan lyfta den? Vi är överens om att den typen av paradoxer är rent nonsens. Liksom frågan om Gud kan göra så att 2+2=5; inte ens som fråga har den en rimlig tolkning. Men det kan väl locka fram ett skratt. Thomas berättar om ett betydligt mera svårknäckt argument som en lärare ställt honom inför: Om Gud är allsmäktig, hur kan han då veta allt vad han kommer att göra? Något bra svar hittar vi inte. Thomas menar att det finns en motsägelse i att veta vad man ska göra och ändå kunna göra som man vill men det har mest att göra med vår begränsade förmåga. Vi kan inte föreställa oss vad det innebär att verkligen vara allsmäktig.

Lindenfors gör ett stort nummer av att troende påverkas av auktoriteter till att tro på det de inte har sett. Men det är ju så vi gör, säger Thomas. Hur många har sett elementarpartiklar? Vi tror på dem därför att auktoriteter inom fysiken beskriver dem. Även inom vetenskapen måste vi oftast lita på vad andra säger. Men i sista hand går allt tillbaka på vad som är förnuftigt. Återigen kan vi konstatera att det här med tro inte handlar om vem som talar utan om vad som sägs.

Religion ses med skepsis av många människor både i Sverige och i andra länder. Så här skriver signaturen Bo Almén i Dagens Nyheter 12/6 2009: ”Sverige har ju under en lång period, lyckats minska religionens och kyrkans makt. Vi har gått till att bli en allt öppnare och friare stat grundad på vetenskap och kritiskt tänkande. Om vi då ser nya religioner växa fram med nya fördomar och villfarelser som vill inskränka människors fria liv …” Lindenfors går ett snäpp längre i sitt avståndstagande. På något sätt är det OK att säga att religiösa människor gör dåliga saker för att de är religiösa, säger Thomas, men om de gör bra saker är det inte för att de är religiösa utan för att de är goda människor. Det verkar däremot som om icke-religiösa människor gör goda saker och när de gör onda är det i alla fall inte för att de är icke-troende.

Religiös etik tycks alltså kunna driva människor till onda handlingar: det var enligt Lindenfors på grund av religionen som terrorister flög in i World Trade Center. Religionen kan däremot inte avhålla någon från att göra ont: Stalin trodde inte på några gudar men han mördade, enligt Lindenfors, inte för att han var icke-troende.

Det är här, i de etiska frågorna som det ibland bränner till i mötet med Lindenfors text. Vi skrattar visserligen gott åt hans redogörelser för hur den kristna etiken egentligen borde ha utformats och vad Gud borde ha skrivit på Moses stentavlor. Ja det borde ha stått att alla barn har rätt till dagis för det är bra, säger Thomas. Däremot ger vi Lindenfors rätt i att det hade varit bra om buden förbjudit barnmisshandel och slaveri men konstaterar att etiska regler måste ses i det sammanhang där de formades. Folket i öknen skulle troligen inte ha begripit innebörden av sådana förbud. Mera utmanande blir det när Lindenfors tar upp frågan om varför de troende inte följer sin egen etik. Han beskriver ganska träffande hur människor väljer och vrakar bland de etiska riktlinjerna i sina urkunder. Han behandlar också problematiken kring hur kyrkans etik ibland ökar det mänskliga lidandet. Hit hör också teodicéproblemet, som får en konkret och ganska tydlig beskrivning i boken. Var kommer det onda ifrån om Gud är både god och allsmäktig? Jag har tänkt mycket på det där, säger Thomas. Jag frågar om han har något bra svar. Han svarar lite eftertänksamt: Människor kan inte se klart vad avsikten är med olika händelser och inte alltid se vad som är ont eller gott. Olyckliga händelser kan vara viktiga för en människas utveckling men det är ganska cyniskt att säga att något fruktansvärt kan vara bra. Det är svårt att svara på den frågan.

I vårt samtal kommer vi givetvis inte heller fram till några svar på så svåra frågor mer än att man måste ta Lindenfors argument på allvar och använda dem till att fundera över var man själv står. Så kan en troende, trots att boken inte alls inbjuder till samtal, ändå gå i dialog med den och pröva sina egna argument.

Jag frågade naturligtvis Thomas om hur han själv har påverkats av läsningen. Har han känt sin tro hotad? Många av argumenten är bra och svåra att avfärda, menar han och nämner särskilt frågan om hur det onda kan finnas. Blir han kvar i kyrkan efter att ha läst boken? Han svarar ganska klurigt att kyrkan har funnits i 2 000 år. Något bra måste det ju vara med den eftersom den fortfarande finns kvar. Dessutom tycker han att tron är ganska förnuftig.

Artikelförfattaren är fil.dr i pedagogik.