Vem är stor?

Med jämna mellanrum uppstår diskussioner om skönlitteraturens inverkan på läsaren. Är det så, att man blir en bättre människa, mer moralisk och kärleksfull om man läser många böcker? Ger skönlitteraturen oss förebilder och kan den fungera som inspirationskälla eller ger den kanske bara avskräckande exempel? Den socialistiska realismen i stalintidens Ryssland hävdade att litteraturens uppgift var att framställa positiva hjältar, som skulle bygga det nya lyckoriket på jorden. Allehanda dystopier från Jonathan Swifts Gullivers resor till Karin Boyes Kallocain, Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984 varnar däremot för kontrollsamhället och diktaturens maktarrogans mot vanliga människors liv och frihet. Andra som exempelvis P. C. Jersilds Efter floden målar upp ett skräckscenario av tillvaron efter ett förödande kärnvapenkrig, för att inte tala om skildringen av hur all civilisation och fernissa snabbt faller av en grupp människor (i detta fall en grupp unga pojkar) när de utsätts för extrem stress, landsatta på en öde ö i boken Flugornas herre av William Golding. Människan är förvisso inte god av naturen enligt den framställningen.

I romaner och tragedier grubblar författarna ofta över vad storhet egentligen innebär. Är det värt att offra sin personliga lycka för en princip, det som Antigone gör i Sofokles tragedi med samma namn från 400-talet f. Kr? Antigones bror hade gjort uppror mot Kreon, kungen, och stupat. Kreon förbjuder en ritualenlig begravning av den döde. Antigone trotsar förbudet, låter begrava sin broder men avslöjas och går själv under. Hon offrar sitt liv och sin kärlek, därför att hon måste ha omsorg om sin broders döda kropp och begrava den och hon måste lyda gudarnas vilja, inte kungens. Kungen, som har makten, blir liten, och Antigone får moralisk resning och blir stor.

En vanlig antites i litteraturen är just motsatsparet stor – liten. Det första man då måste fråga sig är vad som egentligen menas med att vara stor och vad som menas med att vara liten. Vem är stor och vad innebär det att vara stor?

I folksagorna är ett mycket vanligt motiv att den yngre brodern klarar alla utmaningar bäst. Lillebror är klokast, modigast och i allmänhet också mest högtstående moraliskt. Astrid Lindgren spinner vidare på den tråden i Vi på Saltkråkan. Pelle är yngst av bröderna, men det är han som lyckas klara köpet av Snickargården (med Tjorvens hjälp visserligen). En annan liten figur möter läsaren i Lotta på Bråkmakargatan. Lotta är yngst i syskonskaran men det är hon som räddar julfirandet och lyckas skaffa en gran, fastän alla granar i hela staden var slut.

Motivet med den yngste brodern finns ju också i Bibeln. Josef, näst yngst, blir såld av sina bröder till Egypten, men han blir sannerligen större och mäktigare än alla sina bröder. David, den lille späde ynglingen, besegrar jätten Goljat och blir omsider en mäktig konung. I Psaltarens 11 kapitel står: ”Han upprättar den ringe ur stoftet, han lyfter den fattige ur dyn för att sätta honom bland furstar.”

Ett annat sagomotiv handlar om Askungen, som blir hunsad av sina elaka styvsystrar men som sedan blir balens drottning och får prinsen. Hon går från förnedring och fattigdom till upphöjelse.

Att genom lidande nå helighet är utmärkande för många helgon. Ett exempel är Ignatius av Loyola, svårt sårad i strid och aldrig helt återställd men just därigenom luttrad på vägen mot andlig storhet. Paulus skriver om sin påle i köttet, som han aldrig blir fri från. Thérèse av Lisieux talar i stor ödmjukhet om ”den lilla vägen”, att inte försöka klättra över hinder utan i all stillsamhet krypa under dem. Det innerbär att vara stor men på ett annorlunda sätt.

Men låt oss återgå till litteraturen och till frågeställningen ”Vem är liten men blir stor?” En figur som man då osökt kommer att tänka på är Skorpan i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta, en liten tbc-sjuk, fattig och feg pojke, som ändå, när han sätts på prov, vågar ta språnget och strida mot ondskan, fastän han egentligen inte vågar. ”Hur skulle jag våga, hur skulle jag någonsin våga? Ja, vågar du inte nu, tänkte jag, då är du en liten lort och blir aldrig annat än en liten lort.” Och när han i slutet av boken skall hoppa utför stupet med sin förlamade storebror Jonatan på ryggen så säger han: ”Nej … jo, jag är rädd! Men jag gör det ändå, Jonatan.”

Samma tapperhet utmärker Mio i Astrid Lindgrens bok Mio, min Mio. Även han vågar kämpa mot det onda, trots sin litenhet och bräcklighet. (Inom parentes kan man konstatera att pojkar i Astrid Lindgrens böcker ofta är känsliga och veka, med undantag för Emil förstås, medan flickorna ofta är självständiga och starka, inte bara Pippi utan också exempelvis Kajsa Kavat, Madicken, Tjorven och Lotta på Bråkmakargatan.)

Men storhet handlar inte bara om tapperhet utan också om att växa och bli stor i moraliskt avseende. Ett exempel är Selma Lagerlöfs Nils Holgersson. I början av boken är han en lat och odräglig tonåring, elak mot djuren och ett stort bekymmer för sina föräldrar. Tomten förvandlar honom till en liten pyssling. Under sin färd med vildgässen lär han sig att alltmer tänka på andra, inte så mycket på sig själv. Han lär sig att ta ansvar, även om det betyder att han utsätter sig själv för faror. Han får helt enkelt moralisk resning, och det slutar som bekant med att förtrollningen bryts och han får bli människa igen.

Ett annat exempel från Selma Lagerlöfs författarskap är Jan i Skrolycka i romanen Kejsarn av Portugallien. I början av romanen sitter Jan i vedboden och gruvar sig över det barn som Katrina just skall föda, men sedan kommer han att älska detta barn över allting. När Klara Gulla reser till sta’n för att skaffa pengar, så att fadern ska kunna köpa torpet, då flyr Jan in i mentalsjukdom för att slippa förstå hur det egentligen gått för henne. Han blir en ytterst löjlig figur som alla driver med, barnen mest. Men mitt i löjligheten växer han till att bli en profet och en helgonliknande gestalt i sin självutgivande kärlek.

I novellsamlingen Onda sagor från 1924 tecknar Pär Lagerkvist i ett par noveller förkomna människor som lyfts upp till storhet. Frälsar-Johan är mentalsjuk. Han tror att han är utvald till att frälsa människorna på jorden. Han känner att han måste tro åt människorna, som inte kan tro själva. Men människorna förstår honom inte. De skrattar åt honom, hånar honom som en fattig galning, när han predikar på gator och torg:

Men han som skulle frälsa människorna, han går omkring som en främling bland dem. Han har inget hem här, ingen glädje, ingen sorg som hör jorden till. Han är en utstött.

Och han frågar sig varför just han utvalts till detta öde. Kallet tynger honom till jorden:

O, om jag finge vara som alla andra! Om jag finge ta av mig tecknen på mitt frälsarkall, gå omkring som en av dem, bara vara som de.

(Inom parentes kan man erinra sig att Sibyllan i romanen med samma namn, från 1956, har samma önskan att få vara en ”vanlig” människa, befriad från siarkallet. På ett plan kanske det handlar om Pär Lagerkvists egen längtan efter att vara en vanlig människa och slippa sitt diktarkall?) Novellen slutar i en apokalyptisk vision av ropen ”Korsfäst! Korsfäst” och ett hav av eld. Fattighuset brinner och Johan störtar sig in för att frälsa de instängda – men han dör i lågorna. Hans frälsargärning är mänskligt att döma både onödig och misslyckad. Ändå växer han till nästan Kristusliknande storhet i sin självuppoffrande kärlek.

I novellen ”Källarvåningen” i samma novellsamling möter vi Lindgren, fattig, förkrympt men ödmjuk och fylld av frid i sin håla i källaren. Hans sista ord i novellen är: ”Livet är rikt […] Men vad det är tungt att bära.” Ändå uthärdar han och förmedlar frid till den fridlöse besökaren.

Gustaf Fröding beskriver i dikten ”En fattig munk från Skara” en man som har fördömts av domkapitlet och rymt efter ett dråp, och som själv anser sig vara förtappad. Han slåss och super och lever rövare och liknar sig vid den förlorade sonen. När han blir fängslad och satt i en fönsterlös cell lär han sig

dödssynd och dolskhet och hat

och bitterhet blev mig till dryck och mat.

Jag kände mig död och dömd och såld,

en förtappad i Satans våld

mitt hus var byggt i Gehenna,

jag ville mörda och bränna.

Men suset i skogen och forsens röst

och morgonens sken, som går upp i öst,

och regn, som i hösten gråter,

de gåvo mig kärleken åter.

Då lär han sig en ny lära, en lära om ödmjukhet och tolerans.

Den gode han är väl ej så god

som själv han tror i sitt övermod.

Den onde han är ej så ond ändå,

som själv han tror, när kvalen slå.

Därför bör vi inte döma varandra.

En särdeles löjlig figur är ju Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden som slåss mot väderkvarnar, som han tror är jättar. Han har som bekant förläst sig på riddarromaner och vill dra ut i strid mot ondskan till värn för de svaga och fattiga. Hans ambition är det inget fel på. Det är utförandet som blir löjligt. Samtidigt kan man lägga märke till att Cervantes tycks bli alltmer förtjust i sin ”hjälte”. I romanens andra del växer Don Quijote. Någon har talat om hans budskap som en ”humanitetens bibel”. Romanen slutar med att Don Quijote själv förstår att han levat på en lögn – men då orkar han inte heller leva längre. Är det kanske så, att vi behöver våra livslögner för att orka leva?

Att bli förnedrad, att vara längst ner i smuts och elände, det är vad som drabbar kyrkoherden Isak Grå i Birgitta Trotzigs roman De utsatta. Det är 1600-tal i Skåne. Striden böljar fram och tillbaka. Än har danskarna makten, än svenskarna. Isak Grå satsar på fel häst, blir fördriven från sin församling och sin prästgård och slutar som tiggande fattighjon, i smuts och elände. Men först där, längts ner på botten, berövad all egen värdighet, kan han återupprättas.

att vara längst ner men ändå vara stor, det är ett motiv som Dostojevskij ofta behandlar. Ett exempel är Sonja i Brott och straff. Hon har måst prostituera sig för att skaffa mat åt sin far, den gravt alkoholiserade Marmeladov, och sin styvmor, den tbc-sjuka och nervklena Katarina Ivanovna och alla de små halvsyskonen. Hon är verkligen på samhällets botten men förblir märkligt ödmjuk, god, ren och oförstörd av det liv hon tvingas föra. Och det är Sonja som förmår Raskolnikov att erkänna sitt brott och sin skuld, gå in under lidandet och på det sättet kunna upprättas. Hon förmedlar evangeliets kärleksbudskap till honom. I romanens epilog har han blivit dömd för mordet på procenterskan och henna syster och deporterad till Sibirien. Sonja följer med till straffkolonin. De sista raderna i boken lyder: ”De hade upprättats av kärleken.”

Raskolnikov hade anfäktats av storhetsdrömmar. En stor man, en Napoleon, kan sätta sig över vanliga lagar och regler. Han har rätt att skriva sina egna lagar, och han har rätt att behandla andra människor som ”material” för egna syften. Det är en tro på den starka och överlägsna människan, en tro på övermänniskan, innan Nietzsche lanserade begreppet, och denna övermänniskotro kapsejsar i romanen. Raskolnikov inser vad verklig storhet är: Sonjas ödmjukhet och hennes självförglömmande kärlek.

Dostojevskij hade ambitionen att teckna bilden av en verkligt god människa. Sonja är ett försök. Furst Mysjkin, huvudpersonen i Dostojevskijs roman Idioten, är ett annat. Han är epileptiker och han är en dåre i världens ögon, en dåre för Kristi skull, men just i det läget blir han en helgonliknande gestalt.

Dårskapen i kristus är en extrem form av askes. Den har sitt ursprung i Bysans och kom sedan att utvecklas särskilt kraftigt i medeltidens Ryssland. Dåren i Kristus tar Pauli ord i Första Korinthierbrevet bokstavligt: ”Vi är dårar för Kristi skull” och går frivilligt in i en roll som liknar psykisk sjukdom. Typiskt för dåren i Kristus är att han inte lever i kloster och inte går klädd i munk- eller nunnedräkt. Han uppträder med förkärlek i folksamlingar, gör allt för att verka provocerande, klär sig i trasor eller uppträder kanske till och med naken, går ofta barfota mitt i smällkalla vintern, tvättar sig av princip aldrig och uppträder allmänt störande. Om dåren i Kristus alls går i kyrkan så är det för att också där provocera med hädiskt tal, skrika, kasta saker och störa gudstjänsten på alla möjliga sätt. Dårskapen i Kristus är en sorts antibeteende, där alla vedertagna normer ställs på ända. Man kan kanske med Per-Arne Bodin tala om en ”avskalad kristendom, en kristendom från nollnivå” som samtidigt är ett avståndstagande från alla dogmer och från all intellektuell verksamhet. Dessa dårar kallas på ryska jurodivij, vilket egentligen betyder inte bara dåre utan också någon som är degenererad. Bland folket benämns de däremot fortfarande ”Guds människor” eller ”de välsignade” och deras förstånd är hos Gud. Av gammal hävd betraktades de alltså med vördnad och åtnjöt också straffrättslig immunitet. I censurens och förtryckets Ryssland kunde dårarna i Kristus länge säga och göra vad de ville och till och med gå till rätta med tsaren. Folkets stöd var så massivt att ingen tsar öppet skulle ha vågat arrestera en helig dåre. Dåren står för frihet och anarki men blir också för den troende en levande Kristusikon, en manifestation av styrkan som uppenbarar sig just genom svagheten. Dåren står också för en sorts jämlikhet i klassamhället, bland annat därför att han behandlar alla lika. Ett påfallande drag, som redan nämnts ovan, är att dåren gör allt vad han kan för att inge vämjelse och äckel genom sin fulhet, sin lukt på grund av bristande hygien, sina oaptitliga matvanor, alltsammans säkert i medveten kontrast mot och opposition mot den ortodoxa kyrkans skönhetsdyrkan i skrudar, ikoner och liturgi.

Eftersom det i praktiken var omöjligt att skilja dåren i Kristus från en person som verkligen var psykiskt sjuk, bidrog fenomenet till den stora tolerans mot avvikande människor som sägs vara betecknande för den ryska mentaliteten. Företeelsen blomstrade under medeltiden och fram till mitten av 1600-talet. Då lierade sig dårarna i Kristus med de så kallade gammaltroende mot patriarken Nikons liturgiska reformer, och det fick till följd att både den kyrkliga hierarkin och den världsliga makten började se med allt större skepsis på dårskapen i Kristus eller rent av förfölja den och försöka utrota den. Under Peter den stores tid förbjöds rörelsen. Det folkliga stödet bestod dock, och även under 1700- och 1800-talen fanns det många dårar i Kristus, även kvinnliga. En av de mer kända är den heliga Ksenia i S:t Petersburg, som fortfarande vördas i ett särskilt litet kapell. I själva verket blir det omöjligt att förstå munken Rasputins makt över tsarfamiljen före revolutionen 1917, om man inte har klart för sig den levande traditionen dårskapen i Kristus. Likaså är det omöjligt att på djupet förstå en hel del av den ryska litteraturen utan kännedom om det här fenomenet.

Furst Mysjkin i Dostojevskijs roman Idioten är, som redan nämnts, kanske det tydligaste exemplet på dårskapen i Kristus. I ett tidigt manuskript kallar Dostojevskij sin huvudperson för ”Dåren i Kristus”. I den romanen finns spänningen mellan två poler alldeles tydlig: dragningen åt det västerländskt influerade tänkandet å ena sidan och den i folkdjupet förankrade fromheten å den andra. Den polariseringen utmärker politik och tänkande genom århundraden och gör så fortfarande: polariseringen mellan å ena sidan slavofiler (de som vill bevara det ryska och som kanske till och med talar om Det heliga Ryssland och den ryska jorden) och å den andra sidan zapadniker (de som vill vara öppna mot västerländskt inflytande). Mysjkins namn kommer av ett ord som betyder mus, något lågt och föraktligt. Romanens titel Idioten är också givetvis en pejorativ benämning – men Mysjkin är samtidigt furste, och han blir Kristuslik i sin ödmjukhet och godhet.

Vsevolod Michajlovitj Garsjin är en annan rysk 1800-talsförfattare, tyvärr ganska okänd i Sverige. Han skrev huvudsakligen noveller, bland annat debutnovellen ”Fyra dagar”. Garsjin hade själv deltagit i rysk-turkiska kriget 1877–1878 och blivit sårad. Novellen försöker återge en svårt sårad soldats tankar, känslor och förnimmelser där han ligger på slagfältet bredvid den turkiske soldat, som han just har dödat. Berättelsen är fjärran från all glorifiering av kriget. Samtidigt är det en mästerlig skildring av halvt medvetna tankar som flimrar förbi i soldatens medvetande, detta långt innan James Joyce hade lanserat stream of consciousness, försöket att återge en människas tankar i en obruten medvetandeström, helt ocensurerade.

I en annan av sina noveller, ”Den röda blomman” beskriver Garsjin hur en mentalsjuk patient med övermänskliga krafter lyckas spränga sig loss ur tvångströjan och ta sig ut i hospitalets trädgård. Där växer tre röda vallmoblommor. För patienten är de symboler för ondskan i världen, och med en oerhörd ansträngning lyckas han att bryta av dem en efter en. När han har brutit den sista har han fullgjort sin mission i världen och kan få dö i frid. Han har, i all sin litenhet och förvirring, gett sitt liv som offer i kampen mot ondskan.

Garsjin hade själv perioder av mentalsjukdom och begick slutligen självmord år 1888, endast 33 år gammal.

I en kort artikel kan man bara skumma på ytan och anföra ett antal exempel på olika slag av mänsklig storhet. Mitt sista exempel hämtar jag från fransk litteratur. Huvudpersonen i Bernanos’ Prästmans dagbok från 1936 är en enkel man av folket, ung, nyss prästvigd och helt bortkommen i det praktiska livet. Han skriver dagbok, som till stor del handlar om hans hälsotillstånd. Han har svåra magplågor. Han är skrämmande mager. Det enda han tål är hårt bröd och dåligt rödvin. Barnen bråkar i konfirmationsundervisningen. Församlingsborna är likgiltiga och kommer inte till mässan. En brådmogen flicka lägger an på honom och skvallret går. Dessutom tror byborna att han är alkoholiserad. Han tänker starta en ungdomsgrupp men misslyckas med det. Ingenting fungerar.

Romanen handlar om alla hans nederlag och om Guds tystnad och frånvaro. Ideligen skriver han, att han inte kan be. Men han skriver också att ”önskan att be är en bön i sig själv”. Depression och ångest, leda och trötthet. Men mitt i sin svaghet kan han förmedla frid till en man i ångest inför den nära förestående döden.

När prästen till sist får diagnosen cancer, blir sjukdomen också en symbol för att församlingen är sjuk. Han känner bokstavligen i sin egen kropp all deras fattigdom och nöd, materiellt men framför allt andligt. Det är en sorts ställföreträdande lidande, och i sin död blir han en helgonlik människa, nästan en Kristus-gestalt. Mitt i all sin svaghet och löjlighet, sin fumlighet och sin bortkommenhet i det praktiska livet får han ibland ändå en auktoritet och växer i sitt prästämbete. Bernanos har sagt att han inspirerades av Thérèse av Lisieux, när han tecknade porträttet av prästen. Hans sista ord i romanen är: ”Allt är nåd.”

Artikelförfattaren är fil.dr i litteraturvetenskap.