Något måste göras! – pedofilskandalerna i tyska och andra medier

Ingen dag utan nya avslöjanden eller kommentarer kring avslöjandena. ”Sprickor i klippan” är rubriken på en ledare i Dagens Nyheter (18/3 2010) om den katolska kyrkan och sexuella övergrepp utförda av några av dess präster, även i Sverige, och av en katolsk biskop i grannlandet Norge. Men det som skrivs i Sverige återspeglar bara svagt det som skrivs i länder med stora katolska befolkningsandelar, efter USA, Irland och Tyskland nu även i Nederländerna, Polen, Schweiz, Österrike, Italien och …? Antalet långa tidningsartiklar – för att inte tala om inslag i andra medier – är enormt, inte minst i Tyskland, där avslöjandena slagit ner som ett helt bombardemang, och där dessutom kroppslig misshandel i skolmiljöer uppdagats. Även den nuvarande påven Benedictus XVI har i medierna anklagats för att vara indragen i detta. Men det skall också sägas att rapporteringen inte bara handlar om braskande avslöjanden och anklagelser, utan att det även finns många mycket seriösa, inträngande försök att förstå, förklara och att visa vägar ut ur denna kris. En bidragande orsak till denna vändning av rapporteringen är säkerligen att liknande skandaler också avslöjats vid protestantiska inrättningar, vid liberal-pedagogiska institutioner och vid utbildningsanstalter i forna DDR. I det följande skall några av dessa senare tankegångar återges, mest från tysk press.

Att vi som katoliker är mycket bedrövade och upprörda, är inte för mycket sagt. Bedrövade för dem som drabbats, över de skador som några av kyrkans män har tillfogat de mest värnlösa, barnen. Arga över den tystnad som omgivit allt detta och till vilken många har bidragit genom en missriktad lojalitet. Upprörda över den ignorans och känslokyla som några kyrkliga ledare har visat, åtminstone i början. Och så frågar även vi oss hur vi skall kunna förstå allt detta, var felet, felen ligger, och givetvis: hur en upprepning skall kunna förhindras. Om allt detta handlar det också i medierna, inte minst i katolsk press, som ofta visat på den alltför sena, men nu allt större öppenheten och viljan att gå till botten med det som har hänt, även om de flesta nu rapporterade fallen ligger flera årtionden tillbaka och rent juridiskt är preskriberade.

Celibat och sexualfientlighet

Här skall alltså främst röster i tysk liberal press återges, kompletterade med några artiklar från andra länder. Rapporteringen och bakgrundsartiklarna är ofta avvägda, sakliga. Fast undantag finns förstås. Der Spiegel (Spiegel Online mars och april) rapporterar på sedvanligt sätt mycket ojämnt, mellan sensation och differentierande allvar. Att däremot insändare och bloggar ibland talar ett mycket grovt språk, förvånar inte. Och många av dem som nu vill komma till tals har uppenbarligen själva varit drabbade, och man förstår att det måste kosta på att nu berätta om detta.

Som en av förklaringarna till övergreppen i den katolska kyrkan tas celibatet upp, nämligen regeln att präster och ordensfolk skall förbli ogifta och leva sexuellt avhållsamma. Celibatet som ett villkor för prästvigning i katolska kyrkan ifrågasätts allt starkare, och detta även av ledande kyrkliga representanter, både biskopar och lekmän (Süddeutsche Zeitung/SZ 13/3 2010; FAZ.NET 12/3 2010). Det betonas i flera artiklar att celibatet ju inte har någon entydig förankring i Nya Testamentet och inte ens var allmänt under kyrkans första årtusende, fram till 1500-talet inte heller entydigt stadfäst.

Men problemet ligger knappast främst i celibatet. Det kan ju inte avskaffas för ordensfolk. Dessutom var och är det inte bara präster vid internatskolor och andra kyrkliga inrättningar som anklagas för övergreppen. Det är alltså inte i första hand celibatet som sådant som blir föremål för ifrågasättande. Det som däremot ofta nämns är risken att personer med en problematisk sexualitet frestas att välja ett liv som de inte klarar av, ett liv vilket tvärtom erbjuder tillfällen att ge efter för sin ”läggning”. Frågan som ställs är därför vilka de är som dras till ett celibatärt liv, och hur de väljs ut och förbereds. Krav ställs, även inom kyrkan, att prästkandidaternas förhållande till sin egen sexualitet noggrant skall prövas för att man skall kunna avvisa dem som riskerar att inte kunna behärska sina drifter – inget lätt problem, särskilt med tanke på att det råder stor prästbrist på många håll (Tagesspiegel 31/1 2010).

att förneka sexualiteten, att försöka tränga undan den, är en del av problemet. Det som förblir i mörkret, kan inte genomlysas, begrundas, behärskas. Det lever sitt eget liv i det fördolda och kommer till ytan vid fel tillfälle. Hans Küng, katolsk ”dissident”, pekar på detta i en längre artikel (SZ 17/3). ”Den celibatära livsformen, särskilt den socialisation (ofta internat, sedan prästseminarium) som leder till den, kan underlätta utlevandet av pedofila böjelser”, åberopar han utifrån den amerikanske psykoterapeuten Richard Sipe. Ofta blir vederbörande först medveten om sina problem när han har gått igenom sin utbildning och vigts till präst, och då är det oftast för svårt att besluta sig för att lämna den inslagna vägen. Det kan inte förnekas, menar en författare, att kyrkans prästämbete är attraktivt för unga män med en omogen, undertryckt eller kaotisk sexualitet. Att inte hinna mogna – eller få behandling – medför stora faror för dem som anförtros åt dessa personer (Die Zeit 11/2 2010). Medvetenheten inom den katolska kyrkan om detta sägs ha varit låg.

Diskussionen handlar därutöver om en sexualfientlig moralism inom den katolska kyrkan. Det är visserligen inte hela sanningen; en positiv syn på sexualitet och erotik har också varit en del av katolsk kultur. Men inte överallt, och mer sällan i den officiella undervisningen och i allehanda regelverk. Det är ett problem som kyrkan måste ta itu med. Den alltför vanliga sexualfixeringen är också av ondo. ”Kyrkan kämpar med sin sexualmoral”, lyder en rubrik (Tagesspiegel 31/1 2010). En del av detta komplex handlar om fördömandet av homosexualiteten; den ”har givits en människa och skadar inte någon” (Die Zeit 11/3 2010). Här handlar det om dubbelmoral och brott mot det kristna kärleksbudet, menar författaren. ”Sanningen att säga, så förfogar kyrkan på området sexualitet inte över någon auktoritet alls” är ett omdöme som det dessvärre är svårt att argumentera emot. Även en så ansedd kyrkoledare som jesuiten och ’påvekandidaten’ kardinal Martini har tidigare påpekat att kyrkan inte längre tas på allvar på detta område (t. ex. 2008 i boken Jerusalemer Nachtgespräche).

”Männens tystnad”

”Tystnadens kartell” (SZ 13/3 2010) måste brytas, är ett annat tema i debatten. Men denna ”männens tystnad” (artikelserie i Die Zeit 25/3 2010) fanns (finns) inte bara i den katolska kyrkan med sin mansdominerade hierarki och där skälet till tystnaden främst var (är) rädslan för att kyrkan skulle ta skada genom att prästers övergrepp och misshandel av barn blev kända och lagförda. Samma tystnad har dessvärre funnits även vid andra institutioner där barn uppfostras. Här har särskilt en känd tysk internatskola hamnat i fokus, Odenwaldschule, reformpedagogikens flaggskepp med sin medvetet liberala profil. Här har successivt allt värre saker kommit fram. Att Odenwaldskolan drogs in i övergreppsskandalerna var en chock för många. Den som vill få ett begrepp om vad denna internatskola och liknande reformpedagogiska inrättningar vill stå för, kan tänka på Michael Hanekes film Det vita bandet, där både misshandel (genom en protestantisk präst) och sexuella övergrepp (en läkare mot sin dotter) förekommer. Det var just i medveten kontrast till denna auktoritära, unkna wilhelminska miljö, illustrerad genom en liten by i norra Tyskland under tiden fram till första världskriget, som reformpedagogiken utvecklade sin modell. Och nu detta!

Men ”tystnadens kartell” bland främst män sträckte sig ännu längre (Spiegel Online, 7/4 2010). Det är en tystnad som fanns överallt och vars orsaker måste diskuteras (Die Zeit 18/3 2010, m.fl.). Att den katolska kyrkan är ”ett slutet system” påpekas både i svenska och utländska tidningar, och att systemet främjar ett osunt klimat som hindrar att övergreppen brännmärks offentligt (Die Zeit 25/2 2010; SZ 25/3 2010). ”Vatikanens lock måste sprängas”, säger talesmannen för den katolska gräsrotsrörelsen Wir sind Kirche (Vi är kyrka; Tagesschau.de 26/3 2010), och då menas inte bara kyrkliga myndigheters långa tystnad.

Men tystnaden var alltså inte bara ett katolskt problem, även om det där har sin mycket speciella karaktär på grund av en viss kyrkosyn. ”Tystnadens kartell” har också att göra med de utpekade skolornas karaktär. Jesuiternas skolor i Berlin, Hamburg, St. Blasien och Bad Godesberg (de två sistnämnda internatskolor) och benediktinmunkarnas internatskola Kloster Ettal betraktas som elitskolor. De hade och har fortfarande ett mycket högt anseende. Antalet elever som söker till skolan i Kloster Ettal lär till och med ha ökat (SZ 12/3 2010, om ”En klosterskolas insiderstruktur”). Men just detta, att betraktas som en elitskola, kan ha främjat en viss slutenhet, en ovilja, inte minst bland de drabbade eller bland vittnen, att tala. Man ville inte skada sin skola som man värderade så högt, man ville inte heller tala med föräldrarna som kanske själva hade gått i dessa skolor (om bl.a. detta, se en lång artikel i Die Zeit 11/3 2010). Jesuitpatern och rektorn för Canisiusskolan i Berlin, Klaus Mertes, insåg det problematiska i detta, vilket bidrog till att han satte stenen i rullning, åtminstone i Tyskland, när han på eget initiativ gick ut offentligt och uppmanade tidigare elever att höra av sig, om de hade varit offer eller kände till sådana fall. ”Myten Canisiuskolleg är något skrattretande”, citeras han (Tagesspiegel 3/2 2010; jfr Die Zeit 4/2 2010). Men både här och på annat håll finns en lojalitet bland elever och föräldrar, som kan stå i vägen för en grundläggande förändring. Många elever som nu går i dessa skolor känner vanmakt, vill inte dela kritiken, har ju inte själva upplevt det som nu läggs personer till last som tidigare har varit verksamma i internatskolan (så t.ex. i Die Zeit 18/2 2010 om jesuiternas internatskola i Bad Godesberg som redan 2004 utpekats i en roman; Die Zeit 25/2 2010).

elittänkande och slutenhet är en del av problemen. Detta har alltså uppdagats med all tydlighet även långt utanför den katolska kyrkan, till exempel i den medvetet liberala, reformpedagogiska Odenwaldskolan. Här briserade verkligen en bomb, och omfattningen av skandalen med en rektor, känd som stjärnpedagog, och flera lärare som under många år ända in på 1990-talet systematiskt förgripit sig på ungdomar (pojkar och flickor) bara fortsätter att växa. Nu ifrågasätts själva den reformpedagogiska modellen som skapade sina egna auktoriteter, med sina egna seder, och som främst gynnade de starka. Även här är det svårt att hitta en väg ur krisen (flera artiklar, bl.a. i Die Zeit 18/3 2010). ”Även den sexuella revolutionen åt sina barn”, skriver en före detta elev och praktikant (Spiegel Online 21/3 2010). Flera tidigare lärare har gått ut i medierna och visat sin ånger över sin naivitet och den tystnad som har rått (Die Zeit 18/3 2010).

Elittänkande och alltför stor närhet mellan dem som skall uppfostra och dem som skall uppfostras har fått negativa konsekvenser, både i kyrkliga och i reformpedagogiska inrättningar (en utförlig ”dossier” i Die Zeit 11/3 2010). Att det kan bli fatalt när man inte iakttar gränser, betonar även Daniel Cohn-Bendit, Europaparlamentariker för det franska miljöpartiet och själv tidigare elev på Odenwaldskolan, samtidigt som han pläderar för en mycket frigjord sexualmoral (ibid.). Diskussionen kring reformpedagogiken lär fortsätta. Några artiklar går så långt tillbaka som till de gamla grekernas gymnasier och efebofili (gällande pojkar i tidig pubertetsålder) och pekar på att presentationer av dessa föreställningar var återkommande inslag i reformpedagogikens undervisning (Die Zeit 25/3 2010). Även på detta sätt byggdes en föreställning upp om en sammansvuren gemenskap, ungefär som det på katolsk sida fanns en föreställning om att kyrkans heliga gemenskap stod över världens regler och att denna gemenskap som sådan inte kan bli skyldig utan bara dess enskilda medlemmar.

Sexuella övergrepp mot barn och ungdomar och särskilt pedofili är ett utbrett samhällsproblem. Dessvärre missbrukas ju de flesta barnen inom familjer. Och även där råder det oftast tystnad. Men när ”tystnadens kartell” omfattar präster, journalister, åklagare och pedagoger handlar det om ett offentligt svek, som lämnar offren ensamma med sin skam och sin vrede. Kyrkans slutenhet jämställs med något som i Tyskland kallas den liberala ”bildningsmaffians” svek. På många redaktioner för kvalitetstidningar, även Die Zeit, kände man till problemen vid ”reformskolorna”, men valde att inte berätta. När det gäller Odenwaldskolan fanns ett alldeles speciellt problem, i Die Zeit betecknat som ”Protestantiska maffian” (25/3 2010; uttrycket tillskrivs den nu avlidne Ralf Dahrendorf). Det var en elits barn från akademiker- och adelsfamiljer med ett ofta tydligt anti-nazistiskt förflutet, som gick på denna skola, bland dem förre förbundspresidenten Richard von Weizsäckers bortgångne son. Att ingen av dessa föräldrar skulle ha känt till problemen, betvivlas av flera skribenter. ”Det upplysta, liberala Tyskland och dess elit blickar ner i en avgrund”, lyder artikelns underrubrik. (Se även artiklar av tidigare elever i Die Zeit 15/4 2010.) Skolans elit, om man får säga så, betraktade sig själv i kontrast till den katolsk-småborgerliga, rhenländska Adenauermiljön. Men resultatet för dem som drabbats är det samma som hos den katolska manshierarki som heller inte ville se problemen i ögonen. Man skydde länge en öppen genomlysning. Här kan det också nämnas att flera av de mest balanserade artikelförfattarna, särskilt i Die Zeit, själva har gått antingen i katolska skolor, ofta ledda av jesuiter, eller i ”reformskolor”, och/eller att deras barn gått där. Och att dessa författare också understryker vilken hög kvalitet dessa skolors undervisning har och att några av de utpekade lärarna och prästerna hörde (eller ännu hör) till de mest populära – även detta en inte okänd företeelse i pedofilernas värld.

Kroppslig misshandel

Från en liknande hög piedestal som den så ansedda Odenwaldskolan föll även den berömda katolska katedralkören Regensburger Domspatzen i Bayern. Även där hade både sexuellt missbruk, men särskilt kroppsmisshandel förekommit. Att påvens bror under många år var chef för kören, gjorde inte saken bättre. Att missförhållandena inte kom fram tidigare, trots att skolledningen själv ville gå ut med dem, berodde återigen på kyrkliga myndigheters ovilja att agera. Åter efterlyses i medierna empati med offren (Die Zeit 18/3 2010).

Beskyllningar för att ha utövat kroppslig misshandel – örfilar mot barn vid barnhem på 1960-talet, när han var kyrkoherde – riktas även mot en biskop i Tyskland, som dock länge förnekade detta (Die Zeit 8/4 2010) och värjde sig genom att säga att ”en präst inte får utöva våld”. Men det stannar inte där: det har tidigare framkommit att barn vid det katolska barnhemmet i hans ansvarsområde ännu så sent som på 1970-talet systematiskt underkastades kroppslig bestraffning. Hemmet drivs av nunnor. I tidigare fall har den katolska kyrkan i Tyskland erkänt missförhållanden inom barnhem och har satt igång en upparbetningsprocess. Så har nu även nunnorna i det berörda klostret gjort, men biskop Mixa, känd för sin ofta extremt konservativa hållning och alltmer isolerad bland sina kollegor, vägrade länge att ta konsekvenserna av det inträffade men lämnade in sin avskedsansökan till påven den 22 april och bad i ett uttalande om förlåtelse.

Nunnorna hade dock redan tidigare bett om förlåtelse – ”i den mån detta över huvud taget är möjligt”, som de skriver till ett av offren (Die Zeit 8/4 2010).

Alla sträcker sig tyvärr inte så långt som dessa systrar. Några åberopar ”tidsandan”, men skriver också, som en före detta präst och jesuit, som var högt aktat för sitt sociala engagemang och som nu som gift fortsätter med detta engagemang i Latinamerika, att han hela tiden bar på en djup ångest. Men i det fallet handlar det alltså inte om sexuella övergrepp utan om rätt våldsam kroppsaga.

En mängd problem

När det gäller den katolska kyrkan så leder alla dessa fall till många frågor. Bland dessa finns kyrkorättsliga, om kyrkans syn på relationen mellan kanonisk och världslig rätt. Andra handlar om värdet av faktiskt genomförda interna åtgärder, som omplaceringar och terapeutiska program. Inte minst berörs i dessa sammanhang även Benedictus XVI:s roll, om vad han visste eller inte visste, gjorde eller inte gjorde, först som kardinal i München (1977–1982), sedan som chef för Troskongregationen i Rom. Denna centrala myndighet i Vatikanen har dessa frågor på sitt bord, i synnerhet sedan 2001 då Troskongregationen på Ratzingers initiativ övertog ansvaret för handläggandet av alla sådana ärenden från den kyrkliga domstolen Rota romana. Att Ratzinger först under sina sista år på Troskongregationen, och sedan som påve, mer energiskt ägnat sig åt att ta itu med problemen är svårt att bestrida (The New York Times 24 & 25/3; SZ 25/3; Times 26/3; BBC News 25 & 26/3; Die Zeit 31/3 – även rapporterat i svenska medier).

Hela detta komplex är givetvis mycket sammansatt, och det finns en mängd olika aspekter att ta hänsyn till. Man kan också gå alltför långt i sin rädsla för eventuella missbruk, vilket tas upp i Die Zeit (11/2 2010). Skall ingen präst, lärare eller ungdomsledare längre kunna krama om en tonåring eller ett ledset barn utan att förlora sitt arbete? I USA har en drastisk, av de katolska biskoparna för några år sedan beslutad ordning, lett till avskedanden av präster som antagligen var helt oskyldiga. I Tyskland har det förekommit anklagelser och processer tillkomna i en stämning av hysteri, mot pedagoger av olika slag, men som oftast slutat med frikännanden. Här finns givetvis ett stort problem, inte okänt i Sverige heller, men det avlastar på intet sätt den katolska kyrkan.

Här är inte platsen att ta upp frågan om det oerhört svåra bevisläget, den växande misstänksamhet som inte främjar försöken att uppdaga sanningen (eller också: att visa att anklagelser kan vara obefogade). Det anstår, hur som helst, inte kyrkans representanter eller oss katoliker att jämföra antalet (kända) fall av övergrepp inom kyrkan med sådana som skett och sker utanför kyrkan. Lika litet är det adekvat om biskopar påminner om nazisternas förföljelse av kyrkan där också anklagelser om sexualbrott inom kyrkan förekom. Vi får inte heller tycka synd om oss själva, inte spela martyrer, inte ens när situationen också utnyttjas av dem som vill komma åt kyrkan. Och särskilt: inte skylla på mediekampanjer vilket en del biskopar gjort (Die Zeit 8/4 2010) eller på en epidemisk spridning av inbillade övergrepp, att tala om frustrerade personers projektioner, även om sådant faktiskt kan förekomma (SZ 13/3 2010). Till de mer udda försvarsinläggen hör väl påståendet från någon av kyrkans män att den ”sexuella revolutionen” efter 1968 skulle ha bidragit till att präster har begått övergrepp på barn. Att några i Vatikanen reagerat med oproportionerlig ilska mot en i grunden ändå mycket balanserad rapportering, gagnar ingen, särskilt inte kyrkan.

Det som har retat upp många, när det gäller sådana ”kyrkliga” reaktioner, även från folk i påvens närhet, är att omsorgen om kyrkan varit viktigare än empatin med offren (Die Zeit 25/3 2010). Ett sådant förhållningssätt är, och här vill jag instämma i några av artikelförfattarnas kommentarer, inte i överensstämmelse med det kristna kärleksbudet. Det är att missbruka evangeliet, när en predikant citerar Jesu ord ”Den som är utan synd, kasta den första stenen!”, som det heter i samma artikel. Kyrkan kan inte och får inte komma undan med uttalanden av detta slag, nu när det gäller att be de drabbade om förlåtelse, att gottgöra så mycket som det bara går, och inte minst att komma åt orsaker och förebygga både framtida övergrepp och ett framtida undertryckande av sanningen.

En aspekt som här diskuteras är att kyrkan inte får gömma sig bakom det faktum att de flesta fallen är preskriberade. Offrens lidande är inte preskriberade, och frågan är om man inte borde arbeta för att sträcka ut den tid under vilken dessa brott kan lagföras, och om inte kyrkans representanter själva aktivt borde främja en sådan förändring av lagstiftningen (Die Zeit 18/2 2010). En ofta senkommen intern process med eventuella omplaceringar till följd kan aldrig vara tillräckligt. Det är också naturligt att en del av debatten i Tyskland handlar om politiska slutsatser, om partiers och regeringsledamöters initiativ att till exempel ta upp frågorna och diskutera nödvändiga konsekvenser vid så kallade ”runda bord” (Die Zeit 18/3 2010).

”Ingen vill hämnd”, men ”offren vill bli hörda”, heter det i en insändare i Die Zeit som svar till Cohn-Bendit som menar att de missbrukade har ”rätt till hämnd” (25/3 2010; gäller främst Odenwaldskolan). Det gäller alltså att lyssna! Det kan inte förnekas att de flesta av kyrkans män nu lyssnar och öppet fördömer övergreppen, att de visar sig vara djupt berörda. Det som också honoreras i medierna är att jesuiterna själva tagit initiativ till att ta itu med problemet, nu när de förstått vad som har hänt under en tidigare ordensregim, att de agerat öppet och förbehållslöst (t.ex. Tagesspiegel 2/2 och Die Zeit 4/2 2010 med flera artiklar: se även intervju med Klaus Mertes i Die Zeit 15/4 2010). Men inte minst biskoparna måste erkänna sin medskuld, genom att de har skyddat vissa präster mer än offren, barnen, som Küng skriver (SZ 17/3 2010; jfr Die Zeit 18 & 25/2 2010 m.fl.).

Kyrkans höga anspråk

Kyrkan ställer höga krav på sig själv och uppträder med höga anspråk gentemot omvärlden. Desto hårdare drabbas hon nu av det som har tillåtits inom hennes murar och av omvärldens kritik. Det påpekas då av många, att kyrkan inte får spela bort resten av sitt kapital, ett kapital som ligger i dess budskap – att det bara kan räddas genom öppenhet, ånger och bön om förlåtelse och givetvis ändring! Och genom att ta offren på allvar och sätta ”deras lidande i centrum”, som ordföranden för de tyska katolikernas centrala lekmannaorganisation (Zentralkomitee) Alois Glück uttrycker det (SZ 13/3 2010). Bara så kan kyrkan behålla sina vänner inom och utanför kyrkan, som uppskattar allt det viktiga och hängivna arbete som hon utför världen runt, inte minst på det sociala området. I annat fall stöter man bort även sina egna trosfränder. (Se även artikel av den mycket ansedde amerikanske historikern och katoliken Paul Kennedy, i International Herald Tribune 16/4 2010.)

Hela komplexet handlar om ”missbruk av makt och förtroende”, som det heter i en ledare i Die Zeit (8/4 2010), och det behövs även personella konsekvenser: att vissa ledande personer flyttas från sina maktpositioner, inte minst i Vatikanen. De drivs mer av omsorg om gärningsmännen, än om offren. Visst är även gärningsmännens nöd något som måste tas på allvar. I Die Zeit citeras en mening ur påvens ”politiskt misslyckade herdabrev” till de irländska katolikerna som tidningen betecknar som ”guldkorn”. Påven riktar sig i brevet till gärningsmännen: ”Erkänn er skuld offentligt, underkasta er [den världsliga] rättskipningen, men förtvivla inte på Guds nåd.” Att tänka också på gärningsmännen gör inte medierna eller polisen, men kyrkan måste det. Men detta får inte komma före ett erkännande av kyrkans egen skuld, inklusive påvarnas egna tidigare underlåtelser, och framför allt inte före medlidandet med offren. Det finns inte längre något ”vi här inne” och ”de där ute”, kyrkan kan inte sluta sig i sig själv.

Visst är det så som Stockholms katolske biskop Anders Arborelius skriver i sitt herdabrev till Sveriges katoliker, att det behövs en ”grundlig rening” inom kyrkan. Han talar tydligt om ”förtvivlan och avsky” över dessa grövsta försyndelser och citerar påvens krav på ”intensiv genomlysning och rättmätig kritik” (7/4 2010; se även DN-intervjun 10/4 2010). Men att nöja sig med det är otillfredsställande. Vad händer sedan? Som framgår av den i och kring den katolska världen pågående debatten krävs mer, det krävs även strukturella reformer och förändringar. Det inger inte förtroende, om man bara värjer sig mot ett förändringstryck genom att åberopa kyrkans tusenåriga traditioner och ramverk.