Sanningen befriar

Den katolska kyrkan har de största helgonen och de grövsta syndarna. En lysande historik över påvarna genom seklen av Eamon Duffy bär den träffande titeln Saints and Sinners. Vi har moder Teresa och Adolf Hitler (som pingstdagen 1904 avsvor sig djävulen och mottog konfirmationens sakrament). Vi har Judas Iskariot, ex-medlem av den inre cirkeln kring Jesus, och vi har Franciskus av Assisi, levande Kristusikon.

Det är befriande att tystnaden har brutits om tusentals sexövergrepp och att nolltolerans har proklamerats. Stockholms katolska stift, som territoriellt omfattar hela landet (man räknar med att det finns ca 150 000 katolskt döpta personer i Sverige), har hittills mottagit fem anmälningar om sexuella övergrepp, som ska ha begåtts av präster sedan 1940-talet. Sanningen är ingens fiende, allra minst kyrkans. Sanningen befriar, för att citera Jesus. Den är befriande för offren, som äntligen blir tagna på allvar. Befriande för förövarna, som inte längre behöver leva dubbelliv. Befriande för hela kyrkan, som kan ta itu med systemfelen, av vilka ett var tystnad för att rädda prästernas image. Huset måste städas och vädras. En välsignad skärseld har tänts av medierna, som håller samhället friskt och rapporterar (och förebygger) maktmissbruk. En knivsudd skadeglädje och voyeurism kan kanske också anas i reportagen. Katolska skandaler gör sig bra i färg.

Det finns också en prästerlig frestelse att se saken som kyrkans kris: nu är det synd om påven, om katolikerna, om prästerna. Men det är främst offren som ska ha vår solidaritet: dessa de minsta som förlorat tron på Gud och tilltron till människor. Jesus är skoningslös när han talar om förförelserna (på grekiska skándala) som alltid kommer att finnas och förbannar dem genom vilka de kommer (Matteus 18).

Triumfalismens epok är nu definitivt tillända, och gott så. Den som vill vara katolik vill det av autentiska skäl. Liturgin har blivit mer talande, inte minst Psaltarens ord om ondska, hot och faror. Talet om Guds vrede blir plötsligt mer begripligt.

Detta är också en ekumenisk chans. Återstående kristna förenas till en ödesgemenskap under mediernas välgörande granskning. Söker man något annat är Kristus, blir man djupt besviken, och rätt så.

Synden kan inte längre avfärdas som en relikt från 1800-talets väckelsemöten. Gudstjänsten kan inte längre utformas som myshörna i tillvaron, utan varje uppgörelse med det som Bibeln kallar sarx, köttet och dess gärningar (se Galaterbrevet). Sinnesro är inte livets högsta värde. Människan är skapad för Guds helighet och måste drabbas av sin ovärdighet för att kunna bli upprättad – fråga Jesaja och Petrus.

Som människa blir man förtvivlad över sveken mot de mest försvarslösa och undrar när den vidriga serien av avslöjanden ska ta slut. Som präst blir man ursinnig och kräkfärdig på dessa medbröder som dragit skam och vanära över ett ämbete som för inte så länge sedan tycktes höjt över varje misstanke: se en amerikansk film från 1950-talet och studera den katolska prästbilden! Den celibatäre prästen representerade godhet, självuppoffring, vishet, befriande oegennytta och hopp i en cynisk värld.

Nu är bevisbördan omvänd: en katolsk präst är misstänkt tills motsatsen är bevisad. Vad hjälper det om 99 procent har levt upp till sina förpliktelser? Allt känns ändå besudlat. Det är en nyttig erfarenhet. Så har judarna haft det i århundraden, och så har en jude det i dagens Malmö. Eller en muslim på en pilotskola.

Muslimerna i världen är inte ansvariga för al-Qaida. Judarna är inte ansvariga för Israels bosättningspolitik. Men det går inte riktigt att resonera på samma sätt med katolska kyrkan: hon är Kristi kropp. Det en katolik gör påverkar alla andra överallt. Man kan ställa absoluta moraliska krav på katolska präster, och det är precis vad alla människor gör, en positiv förväntan som ger mycket att tänka på.

Vi är kommunicerande kärl, som profiterar på helgonens förtjänster och tyngs ner av syndarnas laster. På grund av kyrkans unika enhet(lighet) blir varje katolik obehagligt berörd av uppgifter om andra katolikers, och i synnerhet prästers, brott. Detta är en kollektiv botgöring som är högst rimlig. En för alla, alla för en.

Men det är inte roligt att vara ung katolik i en skolklass idag. Många vågar inte avslöja sin kyrkotillhörighet, under denna trumeld av braskande rubriker. Deklarerade katoliker i kafferummet får nu stå till svars för korstågen, inkvisitionen, indianernas slaveri och fallet Galilei.

Pedofilskandaler är samlingsnamnet på dessa förbrytelser. Forskningen får utvisa om denna beteckning är adekvat. De trista fakta som hittills är tillgängliga kan inhämtas på nätet (Vatican Information Service). Alla anmälningar mot präster går till den lokala polisen och samtidigt till Troskongregationen i Rom. Där har man under 2001–2010 behandlat 3 000 anmälningar (rörande 0,7 procent av det katolska prästerskapet i världen). Tio procent av dessa rör pedofili, alltså sexuell aktivitet med barn före puberteten. Resten gäller så kallad efebofili, övergrepp på ungdomar i tonåren eller däröver. I 60 procent av de senare fallen är offren pojkar.

i det katolska stiftet i Sverige råder sedan september 2004 den ordningen att varje anklagelse mot en kyrkligt anställd omedelbart leder till polisanmälan och avstängning från tjänsten. Riktlinjerna stadgar att alla övergrepp omedelbart ska anmälas till polis och sociala myndigheter, samt till stiftsledningen, i förekommande fall via en kvinnlig kontaktperson, som kontrollerar att polisanmälan sker. Anmälan görs därefter skriftligt eller inför två vittnen. Barns säkerhet måste gå före alla andra hänsyn. Under den tid som utredning pågår avstängs den anmälde från tjänsteutövning. Även om brottet är preskriberat enligt civil lag görs en kyrklig utredning.

Sådana regler låter betryggande men medför vissa absurditeter. Ibland måste jag ha samtal med ungdomar i enrum, eller skjutsa ett barn i min bil. Egentligen får jag inte detta. Ordningen kan inte tillämpas i verkligheten.

Den katolska kyrkan har 1,16 miljarder medlemmar och är därmed den största religiösa grupperingen i världen. Det finns en halv miljon präster och prästkandidater, samt över en miljon ordensmedlemmar med celibatlöfte. Självklart finner man åtskilliga tragiska existenser i en så stor population. Man kan lätt göra skandalreportage om präster, nunnor och munkar varje dag intill domedag, om man är på det humöret.

Den katolska prästfiguren utövar stark lockelse på författare och filmmakare. En katolsk pater har långt högre Dan Brown-faktor än låt säga en metodistpastor. Katolicism är medialt tacksammare, med sina exotiska kläder och beteenden. Katolska kyrkan är världens största och äldsta institution och har alltså världens längsta syndaregister – och helgonkalender.

Prästerskapet tillhör en förtegenhetens kultur. Som biktfar får man ta del av människors innersta hemligheter, som de aldrig skulle avslöja ens för sin läkare eller sin partner. Tystnadsplikten medför att handlingsutrymmet minskar drastiskt. Men den har på vissa områden fått större verkan än den borde. Övergrepp har alltför ofta förtigits i missriktad omsorg om kyrkans goda namn, med motsatt effekt. Hemliga överenskommelser har träffats, skadestånd har betalats, parterna har lovat ömsesidig diskretion. Alltför många gärningsmän har flyttats omkring av naiva biskopar (som lyssnat till naiva terapeuter) till nya församlingar och nya jaktmarker.

men för att få perspektiv på allt detta kan litet ytterligare statistik vara belysande. Rutinmässigt brukar celibatet anges som orsaken till de så kallade pedofilskandalerna. Den katolska kyrkan har 21 riter. Den största av dem, den latinska, förpliktar sina präster och prästkandidater att leva ogifta för himmelrikets skull (Matteus 19:12). Huruvida denna tusenåriga disciplin är bra eller inte kan man fritt diskutera. Det celibatära livet hedras i Nya testamentet. Men i den ortodoxa traditionen (biskopar undantagna), och även inom de icke-latinska riterna av katolska kyrkan, verkar gifta präster, till välsignelse för sin omgivning.

Precis som singellivet, samboskapet och äktenskapet är celibatet en problemfylld livsform och kan vara himmel eller helvete, beroende på personer och omständigheter. Äktenskapet (liksom religionen!) kan framlocka det bästa eller det värsta hos en människa (jämför Ibsen, Strindberg, Bergman och Norén). Det kyrkliga celibatet har genom tiderna kanaliserat en enorm andlig energi och glädje, eller förstärkt ensamhet, dryckenskap och annan sjaskig kompensation.

Skulle avskaffandet av celibatsregeln vara Columbi ägg? Knappast. Skilsmässostatistiken bland icke-katolska präster och pastorer är inte uppmuntrande. Enligt den tyske rättspsykiatern Hans-Ludwig Kröber (själv ateist) är risken att råka ut för pedofiler i Tyskland 36 gånger högre bland populationen i stort än bland gruppen katolska präster (källa: tidskriften Cicero 31/3 2010).

I det nutida samhället finns utomordentligt ringa förståelse för celibatet som livsform. En undersökning bland präster för några år sedan visade att de överlag var lyckliga i sitt kall, som kan vara sällsynt kreativt och givande, men tyngda av att omgivningen inte längre uppfattar celibatet som en andlig tillgång och inte upphör att påpeka detta. Äktenskapet (av de insiktsfulla betecknat som den strängaste formen av klosterliv) ställer minst lika höga krav på självbehärskning som celibatet, och det lider under samma misstanke att vara en förtryckande struktur. Att det prästerliga celibatet har sitt ursprung i Jesu och Pauli exempel och råd vågar man knappt vidröra. Den genomsnälle Jesus är i vart fall höjd över misstanken för utmaningar på detta känsliga område.

Man kan lätt chockera sin omgivning om man talar om en förtryckt, naturlig längtan efter ett mer vilsamt psykiskt klimat, efter serenitet och kyskhet som positivt värde och uttryck för ömsesidig kroppsaktning.

Åtskilliga av kyrkans helgon verkar ha haft en efter modern terminologi homosexuell läggning, något som på deras tid varken uppfattades som handikapp eller egenvärde (begreppet homosexualitet uppfanns på 1800-talet). De sublimerade sina psykiska och erotiska krafter, till gagn för omgivning och eftervärld. Man såg förr mer avspänt på vänskapens olika former. Utövat sexliv var inte obligatoriskt.

Prästcelibatet i latinsk rit kan förvisso diskuteras, men då får det ske på andra grunder än så kallad pedofili. Viktigare är chansen till goda prästäktenskap och kvinnlig korrektur av manschauvinismens frestelser, som är påtagliga och belastande. Det är ensamhet, skador från barndomen och affektiv omognad som är boven, åkommor som är svårbotade och blir allt vanligare i vår västerländska singelkultur. Unga män utan social kompetens och psykisk balans tror sig kunna vinna acceptans genvägen över handpåläggning, när prästbristen förleder biskopar att med hjärtat i halsgropen acceptera fler kandidater än de borde.

Och inte bara katolska kyrkan har ett trist brottsregister. Också i Svenska kyrkan, som inte har några celibatkrav, har ett flertal incidenter av präster mot minderåriga i de 13 stiften anmälts inomkyrkligt under de senaste tio åren. Några få fall har överlämnats till polisen. Varje år görs nya anmälningar om övergrepp på barn, uppger man på centralt håll inom kyrkan.

Man kan lätt föreställa sig vad en noggrann utredning av allt som förevarit (från låt oss säga 1950) i skolor, universitet, samfund, idrottsföreningar, regementen, företag, familjer, släkter och andra kollektiva sammanhang skulle ge vid handen om utnyttjande av underåriga eller personer i beroendeställning.

I utredningen Vanvård i social barnavård under 1900-talet har sammanlagt 1 030 personer velat bli intervjuade. Över 500 intervjuer har genomförts. Nästan lika många väntar. En delrapport (SOU 2009:99) visar att 61 procent av kvinnorna och 42 procent av männen berättar att de utsatts för sexuella övergrepp. De utpekade förövarna har varit fosterfäder, fostermödrar, institutionspersonal och fostersyskon. I fosterhem var fallen dubbelt så många som på institutionerna. Ingen förändring över tid kan iakttas.

Enligt Bris tog barn kontakt med organisationens jourtelefon 1 521 gånger under 2009 (mot 1 423 gånger året innan) för att tala om sexuella övergrepp och ofredanden. År 2008 anmäldes 14 342 sexbrott i Sverige, varav 5 446 fall av våldtäkt.

Allt detta pekar på en mer generell problematik. Samhällsutvecklingen förstärker ensamgörande och förhärligar oberoende av bindningar och samband. Medlemskap i kollektiven kan förstärka den himmelsskriande ensamheten, som varje mobbat skolbarn vet. Problemet är alls inte nytt. Vad kunde en piga (eller dräng!) i det gamla bondesamhället sätta emot när den rusige husbonden ville ha sin vilja igenom? Då var prästernas svavelpredikan och hot om helvetet den svages enda skydd – en aspekt av kristen förkunnelse som sällan uppskattas efter förtjänst.

Kvinnor vågar inte vistas ute efter mörkrets inbrott. Vuxnas kontakt med barn antogs förr vara en trygghetsfaktor men verkar nu automatiskt suspekt. Jag kan som ensam man (utan hund) inte gå ut och meditera i parken en kväll utan att misstänkas vara ful gubbe (undantag kyrkogårdar).

Alla, barn, kvinnor och män har blivit offer. Detta motbjudande samhällsklimat bottnar i ett systemfel, som vidhäftar hela vuxenkollektivet och rimligen har något att göra med mediernas utbud av våld och sex. Om du antas vara påverkbar av en bilannons, varför skulle du förbli opåverkad av den eviga paraden övergrepp på bildskärmen? Varje medborgare borde känna sig obehagligt berörd och medansvarig till hoten mot allas vår integritet och psykofysiska välfärd.

Medierna borde fundera över om det intensiva och exklusiva intresset för katolska kyrkan är berättigat. Också medierna är makthavare, och deras verklighetsbeskrivning är nutidens motsvarighet till kyrkans formuleringsprivilegier i det forna enhetssamhället.

Klimatet – samhällsklimatet, samtalsklimatet – är vårt gemensamma problem och det är inte betjänt av otillbörliga förenklingar och längtan efter tydliga syndabockar.