Från Canterbury till Rom

Under detta första kvartal har stora förändringar skett inom den anglikanska kyrkan. Under viss mediebevakning har anglikanska biskopar, präster och församlingar efter hand börjat ansluta sig till den katolska kyrkan. Ett skeende som förberetts under mer än ett år har nu blivit konkret verklighet.

Det hela inleddes av att en stor utbrytargrupp från den anglikanska kyrkan, Traditional Anglican Communion (TAC), vände sig till påven och förhörde sig om möjligheten att upptas kollektivt i den katolska kyrkan. Denna ganska löst organiserade gemenskap spelar ingen större roll i Storbritannien men däremot i andra delar av det gamla brittiska imperiet – i USA, Kanada, Afrika, Indien och Australien – och uppges ha flera hundratusen medlemmar. Med anledning av denna förfrågan utfärdade påven Benedictus XVI den apostoliska konstitutionen Anglicanorum coetibus (grupper av anglikaner) den 4 november 2009, där han visade sig helt öppen för en sådan övergång och klarlade hur den i så fall skulle tillgå.

Troskongregationen arbetade vidare med denna text och framlade regler för hur övergången skulle genomföras. För det ändamålet skall det inrättas ett antal personalordinariat, vart och ett under ledning av en ordinarius som tillsätts av påven. Ordinariatet påminner om ett stift, det har en viss självständighet och rätt till egna liturgiska bruk, men gränserna är inte så skarpa som gentemot de orientaliska riterna. Syftet med denna anordning är att möjliggöra en större övergång från den anglikanska kyrkan genom att medlemmarna får behålla traditioner som de är vana vid och inte vill överge. Det finns redan en föregångare till denna anordning, den så kallade Pastoral provision som skapades av Johannes Paulus II 1980. Ett mindre antal församlingar med anglikansk bakgrund, särskilt i Texas, fick då rätt till att ha en egen gudstjänstordning med anglikanska inslag.

Under förra året utvecklades projektet vidare, men läget förändrades efter hand. Den ursprungliga initiativtagaren TAC har drabbats av inre motsättningar och har tills vidare hamnat i bakgrunden. Det största intresset för att acceptera påvens erbjudande har i stället kommit från anglokatolska grupper i England, och här upprättades det första ordinariet i år, med namnet The Ordinariate of Our Lady of Walsingham. Tre anglikanska biskopar upptogs i den katolska kyrkan vid nyår, två andra något senare. De vigdes sedan till katolska präster men kan inte bli biskopar eftersom de alla är gifta. En av dem, Keith Newton, tidigare biskop av Richborough, har blivit utnämnd till ordinarius och är alltså det engelska ordinariatets ledare. Hans ställning underströks då han utsågs till apostolisk protonotarie, den högsta rang som en katolsk präst kan få. Nu samlar sig de grupper av lekmän och präster som tänker inträda i ordinariatet, och den stora övergången kommer att ske vid påsk. 61 anglikanska präster och omkring 800 lekmän kommer att upptas, och man väntar sig att det skall följas av en rörelse i större skala. Den har för övrigt vissa geografiska gränser. De flesta av församlingarna ligger i södra England och särskilt i Londonområdet.

En massövergång skedde redan på 1990-talet då the General Synod beslöt sig för att kvinnor kunde prästvigas, och de nuvarande händelserna ses ofta i samma ljus. I brittiska medier har det ofta föraktfullt talats om en liten grupp missnöjda präster som har ”avfallit” (defected) eftersom de ogillar ordningen med kvinnliga präster. I själva verket är det större rörelser som är på gång. Det är riktigt att införandet av kvinnliga biskopar är en allvarlig kontroversfråga och ett tecken på en utveckling i allt mer protestantisk riktning. Men bakom uppbrottsstämningen ligger också andra förhållanden som inte är så lätta att förstå ur svensk synvinkel. Den anglokatolska rörelsen med rötter i 1800-talets Oxfordrörelse har ofta känt en större gemenskap med Rom än med Canterbury. Det rör sig inte bara om präster – som man kanske kan säga på tal om svensk högkyrklighet – utan om hela församlingar som i generationer har odlat katolska traditioner och betraktar dem som sina. De firar ibland mässan enligt det romerska missalet, och en tillfällig katolsk besökare kan inte avgöra om gudstjänsten är katolsk eller ej. De ser nu sin katolska identitet alltmer hotad, och en anslutning till den katolska kyrkan uppfattas av många som en slutgiltig hemkomst. Samtidigt finns en stark känsla för det historiska bandet mellan kyrkan och nationen, och den katolska kyrkan har alltid uppfattats som ”oengelsk”. Ordinariatet är tänkt som en brygga för att underlätta en övergång till den katolska kyrkan med en bevarad kulturell identitet.

Detta gäller som sagt England, men också bland anglikaner i andra delar av världen pågår motsvarande rörelser. Australien kommer förmodligen att få ett ordinariat ganska snart. Andra är på gång i USA och Kanada, där det finns en stark polarisering mellan traditionella och modernistiska ideal. Också en liten luthersk kyrka har visat intresse för att ansluta sig till det amerikanska ordinariatet.

Ett problem i England är att de församlingar som lämnar anglikanska kyrkan också förlorar sina kyrkor. Var skall ordinariatets församlingar hålla gudstjänst? Till en del får det ske i olika katolska kyrkor, och då utan den hemvanda engelska prägel som man är så angelägen om. I hela England finns för övrigt bara en enda medeltida kyrka i katolsk ägo, St. Ethelreda i centrala London, och den får kanske nu en viss symbolfunktion för ordinariatet. Vad som i övrigt sker är ännu ovisst.

Från katolsk synpunkt ser man händelseutvecklingen som ett första steg mot den anglikanska kyrkans återförening med den katolska. Från anglikansk synpunkt ser det naturligtvis annorlunda ut. Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, har medvetet legat mycket lågt och betygar att det som sker inte skall försämra relationerna mellan den katolska och den anglikanska kyrkan. Det står ändå klart att en så stor förändring rör upp känslorna hos många. Inom de olika församlingarna fattar människor naturligtvis olika beslut om de vill ansluta sig eller ej. Särskilt svårt kan det kännas när gamla gemenskaper bryts upp och gamla vänner går olika vägar. (”The Parting of Friends” hette John Henry Newmans avskedspredikan som anglikansk präst.) En rad sådana avskedspredikningar har för övrigt setts på nätet. Ett utmärkande drag i dem är en önskan om försonlighet, med tack för allt det goda som varit och i hopp om en fortsatt vänskap.

Vi befinner oss just nu mitt i skeendet, och även om allt är noga planlagt kan oväntade komplikationer uppkomma. Det engelska ordinariatet har nu en egen hemsida, The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham, där man bäst kan följa utvecklingen. Månadstidningen The Portal Magazine finner man också på nätet, och man kan kostnadsfritt anmäla sig till dem.