Vad är en saligförklaring?

Saligförklaringen av Johannes Paulus II den 1 maj blir en händelse av världsformat. Hundratusentals personer kommer att delta på Petersplatsen och miljontals människor världen över kommer att följa händelsen på tv. Kyrkliga och politiska ledare från världens alla hörn har meddelat att de vill närvara vid ceremonin i Rom. Den svenska regeringen kommer att representeras av civilminister Stefan Attefall. Men saligförklaringen väcker säkert hos många en undran: vad är det egentligen för något som händer? Vad är skillnaden mellan en saligförklaring och en helgonförklaring? Det kan ge anledning till en liten historisk utredning.

Både salig- och helgonförklaring är något som byggs upp nerifrån, från gräsrotsnivå. Inom hela kyrkans historia har det funnits många människor som har vördats av sin omgivning redan i livstiden och som efter sin död har vunnit helgonrykte. Dit hör först och främst den stora mängden av kyrkans martyrer som har fått lida döden för sin tro, och vars mod och uthållighet har väckt sin kristna samtids beundran. Redan i församlingens berättelse om Polykarpos av Smyrna, aposteln Johannes lärjunge, och hans död omkring år 155, finner vi två detaljer som intresserar oss i detta sammanhang. Efter hans död på bålet samlade de kristna ihop hans ben och begravde dem på en särskild plats, och de säger att de tänker samlas där på hans dödsdag och fira hans minne. Helgongraven och helgondagen skulle sedan bli typiska drag i den allmänna vördnaden för helgon.

Att man lade den dödes ben avsides, senare i ett utsmyckat skrin, var det avgörande steget mot helgonskap. Skrinläggningen, eller translationen, var från början den vanliga formen av helgonförklaring och den utfördes av den lokala kyrkan, ofta av stiftets biskop, ibland av flera biskopar tillsammans. Somliga helgon blev vida kända och kunde få plats i kyrkans liturgi långt utanför sin egen region. Apostlarna och andra av de mest framträdande bland helgonen var naturligtvis hela kyrkans helgon, och deras gravar blev till vallfartsorter, som Petrus och Paulus i Rom eller Jakob i Santiago de Compostela.

Omkring år 1100 hade den västliga kyrkans helgon blivit så många att påven ville få ett system i kulten. Han införde nu påvlig kanonisation, en handling som angav att ett helgon nu skulle vördas i hela kyrkan och inte enbart lokalt eller regionalt, och dessa helgon fick sina namn inskrivna i en särskild bok. Ett av de första helgon som fick en sådan påvlig bekräftelse var märkligt nog kung Knut den helige av Danmark. Men den stora mängden av helgon som endast var skrinlagda och inte kanoniserade fick också i fortsättningen en lokal eller regional kult som tidigare. Från 1300-talet började man tala om saligförklaring i stället för skrinläggning, och i dag har det helt tagit över.

Med tiden tog påvarna också över saligförklaringarna, och det nådde sin höjdpunkt under Johannes Paulus II. Han hann med att saligförklara 1 340 personer, och saligförklaringarna blev en återkommande del av påvens framträdanden i Rom. Med Benedictus XVI vändes utvecklingen radikalt då han återförvisade saligförklaringarna till regionalkyrkorna och för egen del endast behöll kanonisationerna av de helgon som skall firas av hela kyrkan. Nu har han själv gjort ett par undantag. I september 2010 saligförklarade han John Henry Newman, men detta skedde inte i Rom utan under påvens besök i Birmingham. Att Johannes Paulus kommer att saligförklaras i Rom av sin efterträdare beror på hans särskilda ställning som påve. Hans grav befinner sig som andra påvars i Peterskyrkan.

Under den tid då påvarna ombesörjde både salig- och helgonförklaringar kom saligförklaringen att alltmer uppfattas som ett förstadium till kanonisationen. Så till exempel fordras ett mirakel för en saligförklaring och ytterligare ett för helgonförklaring. Medan kanoniserade helgon tituleras sankt/a bär de saligförklarade titeln salige/a (förkortat B = Beatus/a). Men man bör observera att de saligförklarade inte uppfattas som ”mindre heliga”. Vad det handlar om är att de firas lokalt eller regionalt eller av vissa organisationer, till exempel ordnar och kongregationer. Vi kan ta några exempel från Sverige.

Sverige har ett enda kanoniserat helgon, den heliga Birgitta, som helgonförklarades av påven Bonifatius IX 1391. Men Sverige har ett myller av helgon, inte minst från missionstiden: Sigfrid, Eskil, Botvid, David, Stenfinn, Elin, Erik, Henrik, Brynolf, som alla blev skrinlagda, och en hel del lokala helgon vars status är oklar. Av senmedeltida helgon kan vi nämna Katarina av Vadstena och Nicolaus Hermanni, som båda blev skrinlagda. Hemming av Åbo (som då tillhörde Sverige) blev saligförklarad av påven Leo X 1514, alltså kort före reformationen.

Alla dessa yttre formaliteter kring helgonen får oss lätt att glömma att de i själva verket alla har varit människor som vi. De hålls fram av kyrkan som förebilder för oss, men de sägs aldrig ha varit ofelbara, och ifråga om många av helgonen berättas att de haft fel och brister. Vad kyrkan vill uttrycka, med stöd av vittnen från helgonens egen samtid, är att de i sitt liv, taget som en helhet, har visat tecken på helighet och uthållighet under prövningar (”heroiska dygder” kallas det), och kyrkan betygar nu sin tro på att de lever hos Gud och ber för kyrkan på jorden så att vi kan vända oss till honom eller henne med våra böner. Som bekant är det karakteristiskt för den katolska och den ortodoxa kyrkan att man vänder sig till helgonen och anhåller om deras förbön, på samma sätt som man också ber för de döda och deras eviga välfärd. Det rör sig här om en syn på liv och död, där gränsen mellan dem som har levat på jorden och dem som lever här nu inte dras så skarp som man annars brukar uppfatta det. Kyrkan på jorden och i himlen är en enda.