av KJELL BLÜCKERT
”Var jude i hemmet, men en Mensch på gatan”, så lyder ett judiskt motto från upplysningstiden. Det uttrycker en förtryckt minoritets strategi för att överleva och är samtidigt en bild av den situation som många religiösa minoriteter ofta lever i. Och i dagens Sverige är precis en sådan syn på religionen förhärskande. Den är något privat som inte får registreras och inte bör ta plats i det offentliga rummet – i skola, kulturliv, politisk diskussion, vetenskaplig verksamhet, klädedräkt – utan endast i familjen, i avgränsat föreningsliv och i gudstjänstlokaler.
I den judiska gemenskapen i efterkrigstidens Stockholm fanns det en spänning mellan en sådan privatreligiös hållning hos de liberala judarna och en strävan efter att skapa en gemenskap där fostran och utbildning av barn och ungdomar skulle utgöra en central del hos de ortodoxa judarna och de judar som nyligen anlänt från det krigshärjade Europa. Man kan säga att båda grupperna såg den andra som isolationistisk; de liberala menade att de ortodoxa ville isolera den judiska gemenskapen från det övriga samhället och de ortodoxa att liberalerna isolerade religionen till den privata sfären.
När två aktiva kvinnor i den judiska församlingen, Ilka Wilhelm och Anna Rock, gjorde en rundfrågning bland judiska barnfamiljer i Stockholm i början på 1950-talet om behovet och önskemålet att ge barnen ”en judisk gemenskap och uppfostran” blev gensvaret stort, särskilt bland de kvinnor som kommit till Sverige från förintelselägren. Så kom småningom lekskolan Hillelgården till stånd.
Här börjar historikern Ingrid Lomfors sin berättelse om hur judiskt skolväsen tog plats och utvecklades i det folkhemska Sverige. Lomfors är väl förtrogen med den moderna svenska judiska historien och har i bagaget en doktorsavhandling om judiska flyktingbarn. I boken finns en komplett översättning av den svenska texten till engelska.
Det blir en berättelse om motstånd och lobbying både inom den judiska gemenskapen och i förhållande till det svenska samhället och dess myndigheter, när skolivrarna arbetar vidare med sina planer på att också starta en skola i det Sverige som just är på väg att skapa en sammanhållen enhetsskola för alla sociala klasser och där utrymme för avvikande minoriteter sågs som ett svek mot folkhemsbygget.
Förutom Anna Rock var det främst entreprenörerna Fritz Hollander och Joseph Ettlinger som entusiastiskt och enträget arbetade med skolfrågorna i den judiska församlingen. Man samlade in både nationell och internationell finansiering. När motståndet i den judiska församlingen hade övervunnits återstod bearbetandet av lokala och nationella myndigheter. När Skolöverstyrelsen 1967 krävt att de judiska skolorna skulle läggas ner, vidtog ett intensivt uppvaktande av den dåvarande ecklesiastikministern Olof Palme som övertygades av argumenteringen utifrån ett minoritetsperspektiv. Palme omformulerade sin och sitt partis syn på de invandrade: ”nu söker sig människor från främmande länder hit till oss: och vi är ovana vid minoriteter, ovana vid att ta hänsyn till dem som är annorlunda […] Ska vi kunna överleva måste vi lära oss att leva tillsammans med andra.” Trots motstånd lade Palme året därpå en proposition i riksdagen om skolgång ”för vissa minoriteter”; den vann en majoritet.
De judiska skolorna blev en framgång och har fram till dags dato förändrats på många sätt, numera införlivade i det svenska friskolesystemet, men inte längre som minoritetsskola eller religiös friskola, utan som allmän (icke-vinstdrivande) friskola. För den som vill sätta in denna berättelse i en vidare kontext rekommenderas Carl Henrik Carlssons nyligen utgivna och Augustprisnominerade Judarnas historia i Sverige, som ger en helhetsbild.
Ingrid Lomfors korta men innehållsrika bok är, förutom att vara en beskrivning av ett samtidshistoriskt förlopp, inte minst viktig som bakgrund till dagens diskussion om konfessionella friskolors vara eller inte vara, om föräldrars engagemang i utbildning, om religiös identitet och kultur som en kraftkälla. En diskussion bortom vinster i välfärden.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 2/2023, s. 62–64.