av INGRID ROBINSON
I en tesked jord från skogen lever över 90 miljoner kryp. Enkelfotingar, tusenfotingar, hoppstjärtar, trögkrypare, bakterier, svampar, virus och många, många fler. Deras uppgift? Att äta och att ätas, och så förvandla blad och annat organiskt material till näring för trädens rötter att ta till sig. I Suzanne Simards bok Allt jag lärt mig av träden blir det tydligt att många av livets viktigaste processer sker helt i det fördolda. Och att såväl det synliga och stora som det lilla och fördolda är helt beroende av varandra. Inte enbart i skogen, utan på livets alla plan skall det visa sig. Ensam är inte nödvändigtvis stark.
Simard är professor i skogsekologi vid universitetet i British Columbia, Kanada. Allt jag lärt mig av träden är till lika delar en självbiografi och en biografi över hennes vetenskapliga gärning. Det visar sig att dessa båda berättelser är intimt förenade. Personliga erfarenheter väcker nyfikenhet som leder till vetenskapliga upptäckter, som leder till personliga insikter, ett kretslopp likt det Simard finner i skogen. Läsaren möter en värld med grizzlybjörnar, cowboys i Stetsonhattar, rodeo på vildsinta tjurar, mansdominerade skogsbolag och – förstås – skogar som myllrar av liv i alla vrår. Att skog inte enbart är träd utan även politik, kulturarv och vinstintresse blir tydligt under berättelsens gång. Kampen för att få skogsbolagen att ändra sin policy för avverkning driver Simard att göra sina forskningsresultat kända.
Simard skriver att hon har ”träd i blodet”. Kommen från en släkt av skogshuggare vet hon att träd både behöver och kan fällas. Men hon vet också att det kan ske utan att skogen skövlas och förstörs, att det finns en stor generositet i naturen om balansen upprätthålls. Säsongsarbete på ett skogsbolag som tjugoåring ställer henne inför en verklighet där målet är att tillgodose industrin med snabbväxande barrträd. Med följden att alla andra naturligt förekommande växter skall utrotas. När nyplanterade granplantor knappt överlever och än mindre visar någon tillväxt väcks Simards nyfikenhet. Vad är det som gör att småplantor i ett närbeläget, och orört, område växer och frodas? Steg för steg får vi följa hennes upptäckter av trädens symbios med olika svamparter – något som kallas mykorrhiza efter grekiskans ord för svamp och rot. Etablerad kunskap vid denna tid, 1980-talet, och Simard blir del av en forskargeneration, där bland annat svenskan Christina Arnebrandt ingår, som tar denna kunskap vidare.
Experiment som visar att björk och gran utbyter näringsämnen blir den upptäckt som verkligen driver Simard framåt. Insikten att träd ”talar” med varandra, utbyter information och hjälp motsäger i hög grad tanken om att all utveckling sker genom konkurrens.
Senare studier visade att småplantor, yngre och äldre träd lever i relationer med varandra. Träden delar näringsämnen men också kunskap om sjukdomar, klimatförändringar och angrepp förs vidare genetiskt. Simard använder ordet ”intelligens” om träden. Det skall inte förstås som att hon ger träden förmänskligade drag utan som ett begrepp för att träd kan registrera förändringar, reagera på dem samt föra den kunskapen vidare genom olika system av kemiska signaler.
Personligt, men aldrig privat, skapar Simard en tät väv av bokens olika perspektiv. Vetenskapliga upptäckter på fältet ges relief genom berättelsen av att hon som barn älskade att äta humus (jord) vid björkens rötter. Mognaden från ung kvinna i ett mansdominerat sammanhang till kärleksfull maka och mor sker i samspel med forskningsresultaten och den aldrig sinande nyfikenheten inför att utforska skogens hemligheter. Ibland går de olika berättelserna harmoniskt hand i hand men inte sällan anar vi också en inre kamp för att räcka till åt alla håll. Veckopendling med långa avstånd, att gå miste om barnens vardag tär på såväl relationer som kropp och psyke. Uppbrott, förlust och sjukdom ingår i livets väv. Att Simard diagnosticeras med cancer sammanfaller med upptäckten av det hon kallar ”Moderträd”, gamla träd som kan stödja plantor av sin egen art och särskilt sina egna släktingar. Forskningen kring i vilken mån dessa Moderträd kan överföra näringsämnen och kunskap till sin avkomma får existentiella dimensioner. Vad är viktigt i tider av kris? Vad vill jag lämna efter mig som arvedel? Vem är jag i mina relationer? Vi får en gripande bild av kärleken – och det ömsesidiga beroendet – till familj, släkt, vänner och kollegor.
Språket är nyansrikt och mustigt, växtlighet och djur likväl som familj, vänner och kollegor beskrivs med inlevelse och omsorg. Översättaren Joachim Retzlaffs utmaningar vad gäller terminologi beskrivs i förordet av Jan-Erik Nylund, professor emeritus i skoglig mikrobiologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet, som också står för fackgranskning. Lika stor torde utmaningen ha varit att skapa den bildrika och livfulla svenska som gör läsningen så njutbar. Förordet är informativt och ger den som är lekman på området grundläggande kunskaper som gör det lättare att följa med i Simards berättelse. Personligen hade jag även gärna sett en ordlista med de facktermer som återkommer ofta.
Genomgående slås jag av den uthållighet och envishet som krävs för att föra forskningen vidare. Vi får ta del av ett flertal – åtminstone i lekmannens ögon – komplicerade och storskaliga fältexperiment. Att följa med i dessa forskningens alla berg-och-dalbanor är lika spännande som att läsa en deckare, men ger också insikten att det krävs resurser, tid och tålamod för att erövra ny kunskap. Mot industrins strävan efter snabba resultat och vinst ställs långsiktighet och uthållighet där hållbara svar kan mogna fram.
Boken är vacker och på flera sätt omvälvande. En promenad i skogen får efter läsningen helt nya dimensioner, man får lust att lägga örat mot marken för att lyssna till det stora samtal som pågår därunder. Och den är i hög grad en existentiell berättelse om vad det är att vara en levande varelse, här och nu på denna jord. Vilka osynliga rottrådar bär våra liv? Hur kan vi själva vara bärare av liv? I kapitlet ”Överlämning av stafettpinnen” tas vi med till platsen för ett av Simards första fältexperiment dit hon åker med sina nu nästan vuxna döttrar. Kapitlet bildar en vacker sammanfattning av hennes forskargärning (förvisso inte avslutad) och bokens underliggande budskap. Att tillvarons grundackord inte måste vara individualism och kamp utan ömsesidighet, inbördes hjälp, omsorg och tålamod.
Ingrid Robinson är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster, Omberg.
Ur Signum nr 2/2023, s. 60–62.