av ANNABEL DESGRÉES DU LOÛ OCH JÉRÔME VIGNON
Ingen har glömt det chockerande avslöjandet om den oerhörda omfattningen av prästers övergrepp mot barn. Den franska biskopskonferensen samlades till ett extra plenarmöte under vilket man erkände kyrkans institutionella ansvar. Man skulle nu ”inte svika Jesus”, som ärkebiskop Eric de Moulins-Beaufort, konferensens ordförande, sade i sitt avslutningstal i Lourdes den 8 november 2021. Rapporten har hälsats med tillfredställelse för sin grundläggande inriktning: att prioritera att lyssna till offren för övergreppen, en strikt vetenskaplig metod, tydligheten i de rekommendationer som ges samtidigt som ansvaret för att dra slutsatser läggs hos biskopskonferensen, som ju var en av rapportens två beställare.
Ganska snart därefter har rapporten emellertid gett upphov till kraftfulla invändningar, precis som i andra länder. Den viktigaste invändningen kom från början att gälla de siffror som finns i rapporten och de kvantitativa beräkningar som kommissionen gjort, vilket skulle kunna dra hela arbetet i tvivelsmål.
Det är rimligt att Ciases rapport utsätts för en kritisk genomgång. Rapporten är frukten av ett tvärvetenskapligt arbete som bedrivits under två år av arbetsgrupper vid flera universitet med omfattande resurser, och den bör utsättas för kritisk granskning precis som alla vetenskapliga framställningar, vilka ju får sitt värde genom att de granskas av kollegor. Eftersom vi båda två använder statistiska undersökningsmetoder och tillämpar dem i sociologiska sammanhang känner vi oss manade att delta i en sådan kritisk analys. Vår motivation kommer också från vår uppskattning av Andra Vatikankonciliet. Vi vill verka i förlängningen av den revolution som började med detta koncilium som bröt med tanken att placera den katolska kyrkan i världens centrum för att återföra Kristus själv till denna plats. Kyrkan, som på sätt och vis fick maka på sig för att vara vid hans sida, har kallelsen att lyssna till budskap från världen och som hjälper henne att vara trogen mot evangeliet, att hela tiden utmanas av ”tidens tecken”. Vi ser rapporten från Ciase som ett av dessa tecken. Därför är det avgörande att förstå den, att förstå dess styrka och dess begränsningar. Och eftersom de kvantitativa och statistiska frågorna gett upphov till kontrovers, och eftersom det är vårt ämnesområde, ska vi koncentrera oss på det.
En rigorös behandling av insamlade fakta
Uppdraget till Ciase formulerades 2018 av ärkebiskop Georges Pontier och syster Véronique Margron och uttrycktes så här: ”Skapa klarhet kring sexuella övergrepp begångna av präster och ordensmän mot minderåriga och mot sårbara vuxna från 1950-talet och framåt.” För att svara mot detta uppdrag organiserade Ciase sig i olika arbetsgrupper, varav en har ägnat sig helt och hållet åt samhällsvetenskapligt analysarbete. Två grupper med forskare bildades, den ena under ledning av Nathalie Bajos, från det medicinvetenskapliga forskningsinstitutet Inserm (Institut national de la santé et de la recherche médicale), som är specialist på analys av sexualitet, och den andra under ledning av sociologen Philippe Portier, från École Pratique des Hautes Études (EPHE), som också är känd för arbeten kring kyrkans historia. Deras arbete bedrevs parallellt innan de sammanfördes i Ciases analys, och de finns beskrivna i två omfattande bilagor till kommissionens slutrapport. Själva rapporten är en mycket kompakt sammanfattning av alla resultat, vilket ibland gör den svårtillgänglig. Därför är det viktigt att direkt ta del av dessa två bilagor.
Man kan direkt slå fast att forskarnas arbete håller hög kvalitet. De följer allmänt erkända kriterier inom sina respektive discipliner. Kvalitetskraven har uppfyllts genom:
- en noggrann genomgång av den befintliga vetenskapliga litteraturen i Frankrike och i utlandet inom aktuella ämnesområden och klargörande sammanfattningar av rapporter av samma slag som Ciases från tre kontinenter.
- en anpassad och systematiserad sammanvägning av kvantitativa och kvalitativa analyser. De siffror som används kommer dels från enkäter, dels från frågeformulär till utvalda grupper (särskilt i samband med de uppmaningar att lämna vittnesmål som Ciase skickade ut), och även från studier av arkivmaterial.
- Ett kompetent användande av kvantitativ analysteknik för att sortera och klassificera en enorm informationsmassa. Det handlar om klassiska metoder såsom hierarkiskt stigande klassificering kopplade till typologisk analys, som till exempel har möjliggjort att definiera sex olika typsituationer i vilka övergrepp har kunnat begås mot underåriga.
Kritiken gäller huvudsak en mindre del av det vetenskapliga materialet, nämligen den enkät från Inserm till allmänheten som ligger till grund för uppskattningen av hur många personer som råkat ut för övergrepp av präster och ordensmän när de var underåriga. Därför ska vi ta upp den först.
Att uppskatta antalet utsatta personer
Det finns sedan tidigare flera enkäter i Frankrike som har försökt mäta omfattningen av sexuella övergrepp, såsom den som den offentliga statistikmyndigheten genomförde 2016 under titeln Baromètre santé. Men i detta material finns ingen specifik information om övergrepp som begåtts av katolska präster och ordensmän, därför har man behövt konstruera en sådan undersökning från grunden. Inserm hade ansvar för denna undersökning vars praktiska del genomfördes i slutet av 2020 med hjälp av ett frågeformulär på internet. Denna undersökning är grunden till den allra största delen av de uppskattningar om antal övergrepp som Ciase gör, däribland uppskattningen om 216 000 personer som råkat ut för övergrepp från en präst eller ordensman mellan 1950 och 2020 (170 000 män, 46 000 kvinnor). Detta resultat kan ifrågasättas, men man ska minnas att det inte är en sammanräkning utan en uppskattning som anger den ungefärliga storleken på fenomenet.
När det gäller undersökningens metodologi kan tre aspekter faktisk ge anledning till frågor: det är inte en undersökning bland ett slumpvist urval ur hela befolkningen utan en undersökning enligt metoden med olika kvotgrupper ur en panel som ett undersökningsinstitut har bidragit med; frågeformuläret har ställts till de svarande via internet och inte per telefon, vilket skulle kunna ge färre svar från personer som är främmande för digital kommunikation, särskilt bland de äldsta; slutligen kan frågornas formulering leda till att de svarande försätts i en offerposition, eller tvärtom stöta bort vissa svarande och leda till att man förminskar sitt tidigare lidande.
När man undersöker saken verkar det som att det finns fler argument för att det har skett en underskattning av antalet fall av sexuella övergrepp, under perioden 1950 till 2020, mot personer som var minderåriga när övergreppen började, än för motsatsen. Särskilt det faktum att man använt en webbaserad undersökningsmetod, vilket minskar proportionen av svarande bland äldre (som är en större andel av dem som inte har tillgång till internet), leder till en risk för underskattning eftersom dessa personer har en relativt sett större risk att ha utsatts för övergrepp i sin barndom.
Vi delar alltså den upplevelse som författarna till rapporten från Inserm uttrycker, nämligen att uppskattningen av antalet personer, män och kvinnor, som drabbats av övergrepp snarast är en försiktig version av verkligheten. Emellertid är de mest givande kontrollerna av trovärdigheten av den storleksordning som anges utifrån Inserms undersökning att jämföra dem med undersökningar och mätningar som använt ett annorlunda statistiskt material.
Däremot menar vi att en annan uppskattad siffra, från Inserms undersökning, utan anledning hamnat i fokus, nämligen cirka 330 000 minderåriga som det totala antalet offer för övergrepp om man räknar in övergrepp också från andra personer än präster och ordensmän i katolska sammanhang. Medielogiken gör oftast att endast en siffra får fäste, och oftast den högsta siffran. Men det finns inte i materialet någon utmärkande risk för övergrepp från lekmän bland dem som går i katolska skolor till exempel jämfört med andra skolor.
Håligheter i undersökningarna
Om nu storleksordningen av denna uppskattning på 216 000 fall av övergrepp från präster och ordensmän på minderåriga är sannolik, hur ska man då förstå en annan, mycket lägre, uppskattning på cirka 28 000 fall som också finns i Ciases rapport och som kommer från forskning från gruppen vid EPHE?
Som svar på denna fråga har Nathalie Bajos och Philippe Portier tillsammans framhållit att siffran 28 000 inte alls är en uppskattning av det verkliga antalet fall av övergrepp begångna av präster, diakoner eller ordensmän (”28 000 personer har svarat på frågor, och arkiv från sju decennier har gåtts igenom”, skrev de i en artikel i Le Monde i december 2021). Siffran bygger på beräkningar utifrån två andra undersökningar. Dels utgår den ifrån en genomgång av präster och ordensmän som begått övergrepp och som återfinns i stiftsarkiv eller i sekulära arkiv, sammantaget är 3 200, vilket är cirka 3 procent av det totala antalet präster och ordensmän. Därefter har man gjort en uppskattning av hur många minderåriga som drabbats av övergrepp från en och samma gärningsman. Vad gäller den sista siffran landar forskarna vid EPHE i ett brett intervall mellan tre och nio som, också det, kommer från vad som finns beskrivet i dokument och inte från den faktiska verkligheten. När man har multiplicerat dessa siffror med varandra har man också multiplicerat flera anledningar till underskattning med varandra. Det vidgår också forskarna vid EPHE. De många tabeller som de har presenterat är intressanta på många sätt men gäller endast för de typer av fall som finns dokumenterade i de arkiv som har kunnat analyseras och inte för totalen av fall av övergrepp från präster och ordensmän. För att få fram en totalsiffra kan man bara stödja sig på undersökningar av antalet offer genom mätningar i den allmänna befolkningen.
Trots allt väcks, vid första anblicken, frågor av en sådan skillnad mellan resultatet av antalet uppskattade fall när man utgår från civila och kyrkliga arkiv eller när man utgår från undersökningar bland allmänheten. De forskare som har arbetat åt Ciase borde ha kunnat förklara i detalj hur denna skillnad har uppstått, till exempel genom att hänvisa till statistiska studier som visar på den skillnad som vanligtvis finns mellan det antal fall av våld som finns i polisens register och det faktiska våld som allmänheten anger sig vara med om.
Det franska samhället är mycket känsligt för olika former av otrygghet. Därför nöjer man sig numera inte med att registrera antalet anmälningar hos poliser och antalet fall av våld som poliser själva registrerat. Myndigheterna anstränger sig också för att mäta mängden våld som drabbar människor och deras ägodelar genom olika undersökningar. I forskningsprojektet ”Säkerhet och livsutrymme”, som bedrivs i detta syfte sedan 2015 i samarbete mellan Insee (Nationella institutet för statistik och ekonomiska studier) och inrikesministeriets statistikavdelning, visas för 2017–2018, att av personer som råkat ut för våld inom sin egen familj var det endast 16 procent som tog kontakt med polisen och endast 11 procent lämnade in en anmälan. När man vet att benägenheten att göra en anmälan vid sexuella övergrepp har ökat mycket under senare år och att toleransen för övergrepp har sjunkit, är en skillnad från 1 till 10 mellan antalet fall som finns registrerade i arkiv och de som man kan uppskatta utifrån Inserms undersökning inte förvånansvärd.
En annan siffra som finns i Ciases rapport har också blivit ifrågasatt. Om man ställer storleksordningen av ungefär 216 000 unga offer för sexuella övergrepp av präster och ordensmän i relation det antal förövare som särskilt har mäts genom EPHE:s undersökningar, vilket är några tusental, blir resultatet att antalet personer som en förövare i genomsnitt har förgripit sig på är flera dussin. Tyvärr är denna siffra sannolik.
Till att börja med: Hur säker är siffran på antalet förövare? Sanningen är att man inte riktigt vet. Det gick inte att få fram den genom en direkt undersökning som var fallet med offren. EPHE har ägnat sig åt ett minutiöst arbete i syfte att få fram en lista över de förövare som faktiskt har identifierats: först i tillgängliga arkiv hos olika ordnar, i stiftsarkiv, i biskopskonferensens arkiv och i arkiv hos civila domstolar. Genom olika samkörningsmetoder har fler namn kunnat läggas till listan från stiftsarkiv som inte längre är tillgängliga, och slutligen har ytterligare 950 namn kunnat läggas till listan genom svaren på den efterlysning om vittnesmål om övergrepp som Ciase publicerade. Man har alltså kommit fram till siffran 3 200 identifierbara präster och ordensmän dels genom arkivstudier, dels genom kompletterande vittnesmål, och man har lagt stor möda på att undvika att räkna samma person flera gånger från olika källor. Utan tvekan är dock denna siffra, som alltså motsvarar 3 procent av alla präster och ordensmän, lägre än det verkliga antalet eftersom varken arkiven eller de insamlade vittnesmålen fångar upp alla fall. Därför har EPHE fört fram flera olika hypoteser genom att jämföra med undersökningar i andra länder, särskilt USA, Tyskland och Nederländerna, varifrån man fått uppgifter som varierar mellan 4 och 7 procent förövare. Om man sätter dessa siffror över antalet förövare i relation till antal offer kommer man fram till ett spann på mellan 25 och 50 fall av övergrepp i genomsnitt per förövare. Detta leder till tre iakttagelser:
På grund av den tystnad som länge har omgärdat dessa övergrepp har förövarna kunnat begå dem under långa tidsperioder, det kan vara ett, två eller tre årtionden.
En betydande andel av offren har uppgivit, antingen i Inserms enkät eller i svar på begäran om vittnesmål, att de känner till två eller fler andra offer för samme förövare.
Merparten av övergreppen gäller inte våldtäkt, som står för cirka 30 procent av fallen enligt bägge källorna. Merparten av övergreppen har bestått av beröringar, avklädningar eller olika former av påtryckningar, fysiska eller verbala. I vissa församlings- och undervisningssammanhang har en förgriplig präst eller ordensman kunnat utsätta stora mängder unga för detta.
Var kyrkan verkligen informerad om detta?
Flera kritiska röster har frågat sig följande: om övergreppen har varit så många och vissa av förövarna begått övergrepp så ofta, hur kommer det sig att kyrkan inte har reagerat starkare? Och först och främst, hur mycket visste kyrkan egentligen? Eftersom endast 4 procent av offren ska ha hört av sig till kyrkan, enligt Inserms rapport, skulle hon kunna anse att situationen var under kontroll och att det handlade om enstaka isolerade fall. Denna tolkning motsägs dock av resultaten från den begäran om vittnesmål som Ciase sände ut. De som hörde av sig och svarade var personer som stod kyrkan närmare än det genomsnittliga offret för övergrepp. De hörde i högre grad av sig till de kyrkliga auktoriteter som var ansvariga för dem (28 procent). Men endast 10 procent av deras klagomål har tagits emot på ett effektivt sätt, det vill säga att de har fått en konkret uppföljning. Detta noggranna konstaterande av avsiktliga förminskningar får det att framstå som en del av ett institutionellt tillkortakommande.
Man måste dock vad gäller precis denna punkt, om hur man har uppmärksammat offren, notera att attityden från kyrkan i Frankrike har förändrats märkbart under perioden 1950–2020. Till att börja med vittnar Inserms arbete om detta: ”Med tidens gång svarar kyrkan allt bättre gentemot personer som blivit offer för övergrepp. Från och med 1990-talet får många fler anmälningar ett effektivt svar jämfört med 1970-talet.” EPHE analyserar denna fråga i detalj och kommer fram till en bild av en utveckling över tid som visar på en avgörande förändring under 1990-talet. Kyrkan öppnar sig för en allmän förändring i samhället till att se barn som fullvärdiga personer och tar tydligare itu med den rädsla för skandaler som har paralyserat henne. Hon börjar ta till sig den skada som offren har lidit och denna utveckling accelererar från början av 2000-talet. Ciase skulle ha kunnat framställa denna förändring tydligare i sin egen slutrapport. Man konstaterar, med hänvisning till Inserms siffror, att utbredningen av fallen minskar tydligt från och med 1990-talet men vill inte därav dra slutsatsen att risken att utsättas för övergrepp faktiskt har minskat för den som är ung och rör sig i kyrkliga miljöer. Minskningen skulle i stället bero på strukturella förändringar, som att katolska internatskolor för högstadiet och gymnasiet försvinner och därefter den snabba minskningen av antalet präster och ordensmän. Men Ciase påpekar inte att under denna period har också antalet praktiserande katoliker minskat påtagligt, i en omfattning som är nästan lika stor som minskningen av antalet präster. Minskningen av antalet fall, till ungefär hälften, är alltså antagligen ett tecken på en positiv utveckling, även om denna är mycket otillräcklig, eftersom oförlåtliga övergrepp fortfarande begås i kyrkan i dag. Men denna minskning är ändå ingen slump. Man kan inte förneka att det pågår en förändring. Frukterna av denna utveckling bör tjäna som uppmuntran till att sätta i verket de mer långtgående åtgärder som biskoparna antog i november 2021.
Sociologin är inte neutral
Den samhällsvetenskapliga expertis som Ciase kallade till sig hade emellertid fler uppgifter än att belysa de övergrepp på minderåriga som begicks mellan 1950 och 2020. De skulle också kasta ljus över de skuggzoner som den katolska kyrkan har dolt, medvetet eller inte, och som kunde ha bidragit till att gärningsmän drogs till kyrkan, som underlättade genomförandet av övergreppen och som dolde dessa brott. Denna del av Ciases analys gavs också i uppdrag till experter, i första hand till sociologer vilkas kompetens består just i att belysa de mekanismer som bär upp de inre processerna inom institutioner som betraktas som sociala aktörer med sin egen tyngd, oberoende av de individer som utgör institutionen. På denna punkt är materialet som de två arbetsgrupperna tagit fram vid Inserm och EPHE samstämmigt.
Detta material ger gott underlag för att lyfta fram två typer av institutionellt ansvar som man kan tillskriva kyrkan som social aktör: ett ansvar ”uppströms”, innan övergrepp har begåtts, som gäller att de uppfattningar om sexualmoral som är fokuserade på ”köttets synder” snarare än på det lidande som tillfogas offer, och därtill den plats som präster har i katolsk idévärld och i andlig maktutövning, har gett förövare möjlighet att få makt över sina offer; och ett ansvar ”nedströms”, efter övergrepp, som under lång tid har inneburit att kyrkliga myndigheter har försökt att dölja sina ”svarta fårs” gärningar för att skydda institutionen. De har därför hållit fram en förvrängd bild för hela kyrkan, präster och lekfolk, av en dold verklighet som man har misstänkt men inte uttryckligen erkänt. I denna fråga har Ciase, med hjälp av dessa experter som haft redskap att se igenom fördomar och försköningar av alla slag, gjort kyrkan en stor tjänst genom att få henne att erkänna offrens lidande och hennes eget kollektiva ansvar, vilket också är en väg till hennes egen återuppbyggnad. Emellertid är det så att de arbetssätt som de två arbetsgrupperna har använt skiljer sig åt tillräckligt mycket vad gäller begrepp och metoder för att man ska kunna utläsa två olika innebörder när man beskriver avvikelserna som hörande till kyrkan som ”system”.
Sociologin strävar efter att beskriva, och om möjligt så uttömmande som möjligt förklara, de outtalade sätten att fungera hos en social grupp eller en institution. För att göra detta brukar sociologer börja med hypoteser som de hämtar ur en allmän förklaringsmodell för att därefter kontrollera om de är tillämpliga i det konkreta fallet. Resultaten beror i hög grad på de hypoteser som man utgår ifrån och på den ”läsart” som man väljer att använda. Den modell som sociologgruppen från Inserm använder är direkt inspirerad av Pierre Bourdieus skola som menar att alla relationer, både sociala och personliga, utmärks av en grundläggande asymmetri vad gäller makt och dominans. Kraften i denna utgångspunkt är att den är lätt att använda i ett sammanhang där sexuella övergrepp definieras som en påtvingad relation i en maktrelation. Men dess svaghet är att avfärda alla andra kvaliteter i en relation och att reducera det kyrkliga samfundet till ett maktsystem. Ciases slutrapport tar inte upp denna analys som reducerar den kyrkliga verkligheten till ett system av makt som de ena utövar gentemot de andra.
Sociologerna vid EPHE har en helt annan infallsvinkel. Deras utgångspunkt är historisk sociologi och de sätter in sin analys av sexuella övergrepp i ett långt historiskt perspektiv på det franska samhället och den katolska kyrkan. Den ledande personen i denna tradition är Charles Tilly som förespråkar att man ”analyserar religiösa fenomen som starkt förankrade i det förflutna men med förmåga att utvecklas utifrån de stora förändringar som påverkar de samhällen där religionen utövas”. EPHE:s utgångspunkt är betrakta kyrkan som en institution som numera badar i ett hav av sekularisering och att hon därför måste kunna förena sin moraliska tradition med den djupgående förändring som det franska samhället genomgått mellan 1950 och 2020.
Fördelen med denna angreppsvinkel är att den tillåter forskarna att analysera hela det tidsspann som ingått i Ciases uppdrag och däri urskilja tre på varandra följande perioder vad gäller samspelet mellan kyrkan och samhället, särskilt vad gäller frågan om sexuella övergrepp, men inte endast det. Analysen avser inte att ge en definition av kyrkans väsen och lämnar därigenom en viss öppning för kyrkans förmåga att reformera sig, vilket också märks i de begrepp som används. De är inte begrepp från en maktanalys, utan de beskriver en handlingsväg: hela, förebygga och stoppa. Man lyfter verkligen fram ett kollektivt och institutionellt misslyckande bakom den brist på reaktioner på övergrepp som man ser och i strävan efter att dölja dessa, men det är inte ett utvecklat system. Den dom man fäller över kyrkans utveckling är mer nyanserad än man skulle förvänta sig. Särskilt påfallande är att kyrkan inte ens under den första perioden, från 1950 till 1970-talet, när övergreppen var som mest frekventa, var helt passiv utan skapade först en organisation för att ta hand om offer och därefter för att förebygga. Den angreppsvinkel som EPHE använder visar sig ge rikt underlag för att förstå hur kyrkan låter sig påverkas, om än alltför långsamt, av hur uppfattningar förändras. Med hjälp av en djupgående analys av livssituationen för de präster som begår övergreppen lämnas också en öppning för andra orsaker än enbart maktmissbruk. Särskilt vad gäller den senaste tidsperioden förefaller det som att övergrepp också kan ha att göra med ett liv i stor ensamhet och förlust av tilltro till den egna uppgiften. Denna analys skulle kunna leta till tanken att det som behövs inför framtiden inte endast är åtgärder inriktade på vilka som antas till de vigda ämbetena utan också vad som kan göras för prästernas livsomständigheter och deras utveckling i sin uppgift.
* * *
Vi måste hädanefter leva med vetskapen att ett stort antal ungdomar har fallit offer för övergrepp från katolska präster och ordensmän från 1950-talet och framåt. Om de siffror över antalet offer som förts fram verkar höga beror det inte på någon särart i den franska situationen utan snarare på att de metodologiska valen från Inserm att genomföra en rigorös undersökning i hela befolkningen inte har gjorts på många andra håll. Man bör uppskatta de franska biskoparnas som tog sitt ansvar fast de knappast kunde bekräfta den tekniska kvaliteten i de gjorda uppskattningarna på den korta tid som fanns mellan rapportens överlämnande och deras möte i Lourdes. Deras fokus låg inte på siffror utan på offrens lidande, på de troendes förväntningar och på den oundvikliga känslan för det kollektiva ansvaret, vilket framgick tydligt av Ciases rapport. Men det är bra att kunna bekräfta att man inte misstagit sig vad gäller storleksordningen av antalet offer.
De siffror som finns i Ciases rapport har fyllt sin funktion: de har dragit uppmärksamheten till sig och tvingat de kyrkliga myndigheterna att ta till sig omfattningen av detta fenomen med sexuella övergrepp. Det faktum att övergreppen inte skulle ha varit möjliga utan allvarliga missförhållanden inom kyrkan som tillåtit dem och ibland skyddat förövarna är inte en nyhet med Ciases rapport. Dessa processer finns väl beskrivna i boken Un moment de vérité (2019) av Véronique Margron, ordförande i konferensen för ordensmän och -kvinnor, som beställde Ciase-rapporten tillsammans med biskopskonferensen.
Vi menar att det som är nytt i Ciases rapport och det som den tillför i det smärtsamma medvetandegörandet vilar på arbetet från experterna vid EPHE och Inserm. Särskilt är det undersökningen i den breda allmänheten som för första gången ger möjlighet att få en uppfattning om omfattningen och att kunna jämföra den med andra samhällssfärer där unga människor rör sig: familjen, skolan, ungdomsorganisationer … Dessa siffror visar att överallt där det finns ojämna maktrelationer finns det risk för övergrepp mot de mindre, ibland i bokstavlig mening, att de mäktigare greppar den underordnades kropp.
De förfärande siffror som denna undersökning visar också för övergrepp inom familjen borde få hela samhället att vakna upp. De har på ett överraskande sätt kommit i skugga bakom siffrorna över övergrepp i kyrkan. Men när det gäller kyrkan så är siffrorna inte det mest iögonfallande, utan det skandalösa är att kyrkan som institution har kunna bli en plats för perversa övergrepp som är den absoluta motsatsen till det glada budskap som hon ska bär fram. Vi bär det starka hoppet att den synodala process som kyrkan nu befinner sig på kan leda till ett vidare uppvaknande och till att nödvändiga strukturella reformer blir av.
Översättning: Björn Hjalmarsson
Artikeln var ursprungligen publicerad i Études aprilnummer 2022.
Ett antal bilagor med statistiska tabeller finns tillgängliga på Études hemsida.
Annabel Desgrées du Loû är demograf och forskningsledare vid Université Paris-Cité.
Jérôme Vignon är statistiker och generalinspektör vid det franska statistiska institutet INSEE.
Ur Signum nr 5/2022, s. 41–48.