av GÖSTA HALLONSTEN
Kristen blir man genom dopet, som sker i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Dopet för in i gemenskapen med den ende Guden, Fadern, som uppenbarat sitt namn för oss genom Sonen, Jesus Kristus, i den helige Ande. Frälsning är gudsgemenskap, ”gudomliggörelse”. Därför är treenighetstron så central. ”Frälsningen, men det är Gud själv”, skrev teologen och kardinalen Henri de Lubac i sin utläggning av den apostoliska trosbekännelsen. Vi tror på en enda Gud, men denna tro har tre delar. Skapelsen, frälsningen, helgelsen, med kyrkan och det eviga livet, är ett verk av de tre, var och en enskilt, men också helt och hållet tillsammans. Verket är oupplösligt förknippat med den som verkar. Skaparen är inte ”bara” skapare utan också frälsare och den som helgar. Samtidigt är han det ursprungslösa ursprunget (arché, principium), Fader till Sonen och Anden. Frälsaren kan inte reduceras till frälsningsverket. Han är Sonen, född av Fadern, ”den genom vilken allting är skapat”. Utan honom når inte skapelsen sitt mål. Anden är inte bara alla de gåvor och verk han utför. Han är den som ”utgår av Fadern och Sonen”. Han är Sonens Ande som ger liv. Han är kärleken, enhetsbandet mellan Fadern och Sonen, den kärlek som har en evig existens i de tres ömsesidiga gemenskap.
Treenigheten i liturgin
Tron på Gud som treenig är en hemlighetsfull uttydning av Gudsnamnet (2 Mos 3:14). Det är ju just i det treeniga namnet (singularis) som dopet sker och varje gudstjänst tar sin början. Gudsnamnet får sin tydning, men Gud förblir ändå ”en trons hemlighet i strikt bemärkelse” (mysterium stricte dictum, Katolska kyrkans katekes (KKK), nr 237). Denna hemlighet, som Nya testamentet (NT) förkunnar, prisas och bekänns i gudstjänsten. Det finns en inre överensstämmelse mellan det sätt varpå Fader, Son och Ande anropas och tillbes i liturgin, och det sätt varpå Gud förkunnas och utläggs i Skriften. Varken NT eller liturgin använder de tekniska termer med vilka kyrkan formulerat sin lära eller dogm om treenigheten. Dogmen är viktig och oundgänglig, men utgör inte det primära sättet att tala. Den är ett skydd, en tolkningsnyckel till hjälp för förståelsen av det biblisk-liturgiska språket.
Ett undantag utgör dock prefationen på Heliga Trefaldighets dag: ”Vad vi genom din uppenbarelse tror om dig, det tror vi också utan åtskillnad eller olikhet om din Son och den helige Ande, och när vi bekänner den sanne och evige Guden tillber vi både var och en av personerna och deras fullkomliga enhet i gudomlig härlighet.” Att Gud är en i tre, det vill säga ”en natur/substans i tre personer”, ”utan åtskillnad eller olikhet”, är den centrala dogmatiska formeln. Här är detta dock infogat i den bönestruktur som alltid gäller för den eukaristiska bönen. Det är Fadern som tilltalas, med och genom Sonen och den helige Ande. En lokal synod i provinsen Africa år 393 uttalade: Cum altari assistitur, semper ad Patrem dirigitur oratio (”När man står vid altaret skall bönen alltid riktas till Fadern”, jfr KKK nr 1077–1078). Hela den eukaristiska bönen är strukturerad som en bön och lovprisning till Fadern, med hänvisning till Sonens gärning och bön om Andens nedsändande (epikles). Eukaristibönen avslutas med doxologin ”Genom honom, och med honom och i honom tillkommer dig Gud Fader Allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet i alla evigheters evighet. Amen”. På likartat sätt är mässans kortare böner (orationerna) riktade till ”Gud vår Fader”, ”Barmhärtige Gud”, ”Allsmäktige Gud” eller enbart ”Gud” eller ”Herre”. De avslutas ”Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig Fader, och den helige Ande lever och råder i evigheters evighet”. Att be till Gud, att be Fader vår, är att rikta sig till Fadern, genom Sonen i den helige Ande.
Gudomens ursprung och källa
Fadern är ”gudomens ursprung och källa”, enligt en för öst och väst gemensam uppfattning och utgångspunkt. Sonen och Anden kommer från Fadern, utan att det finns något före eller efter i tidslig bemärkelse. Att Sonen är ”född av Fadern före all tid”, att Anden har ”utgått från Fadern” innebär ingen tidsmässig eller ontologisk underordning eller subordination. Alla tre är Gud i samma mening. De har samma natur/substans (väsen, essens), men de är inte delar av samma väsen, inte tre gudar. Fadern ger fullständig delaktighet i sitt eget väsen åt Sonen och Anden. Samtidigt har de var sitt namn, är tre personer. Skillnaden mellan person och natur/substans kan inte utan vidare beskrivas med ordens vanliga innebörd. Snarare måste orden förstås som manifestationer av ett innehåll som uppenbarats i frälsningen.
Att Fadern är den som först tilltalas och nämns före Sonen och Anden, stämmer väl överens med det nytestamentliga vittnesbördet. I NT syftar oftast ordet Gud (ho theos) på Fadern. Jesus ber till sin Fader. Men den uppståndne bekänns vara ”Herre och Gud” (Joh 20:28). Sonen är ”själv gud och alltid nära Fadern” (Joh 1:18). Anden benämns inte uttryckligen Gud i NT, men han utför Guds verk och vilar över den smorde.
100- och 200-talets kyrka artikulerade och försvarade denna nytestamentliga tro, sammanfattad i trosregeln och trosbekännelsen. Det gjorde man främst genom Logos- och Vishetskristologin (se artikeln ”Sonen”). Det metaforiska språk som NT och den tidiga teologin använde för att försvara tron på den treenige Gudens frälsningshandlande kunde dock missförstås och misstolkas. Den så kallade ”modalismen” (sabellianismen) menade att Sonen och Anden är uppenbarelsesätt (modi), roller som Gud Fadern spelar. Ett annat missförstånd var att se Sonen och Anden som underordnade Fadern, hans redskap för att genomföra frälsningen. Det metaforiska språket kunde misstolkas. Vad betydde det till exempel att Sonen är ”den förstfödde i hela skapelsen” (Kol 1:15)?
300-talets kamp
Den kris som ledde till den slutliga formuleringen och fastslåendet av treenighetsdogmen, framkallades just av frågan om Sonens ”skapelse” och/eller ”födelse” (se artikeln ”Sonen”). Nicaea-konciliet 325 bekände på traditionellt sätt: ”Gud av Gud, ljus av ljus, Sann Gud av Sann Gud”. Klargörandet ”född och icke skapad” och tillägget ”av samma väsen som Fadern” (consubstantialem patri, homoousion to theo) var riktade mot Arius och hans anhängare. Men detta implicerade frågan som det tog flera decennier att reda ut: Hur kan Fadern och Sonen vara ”av samma väsen/natur” utan att upphöra att vara två?
Att striden kring dessa frågor var så intensiv, turbulent och lång beror inte på de inblandade teologernas benägenhet till hårklyverier och spekulationer. Snarare på bundenheten till det traditionella biblisk-liturgiska språket, ett språk som kyrkan fortsatt att betrakta som primärt. De dogmatiska termerna formades och definierades i en ständig kamp med bibeltexten. Distinktionen mellan person och substans/natur, eller på grekiska hypostasis och ousia, pressas inte på texten utifrån. De tvingas fram ur behovet av att göra reda för uppenbarelsens paradoxer: Fadern föder Sonen, ändå är inte Sonen underordnad eller senare än Fadern. Sonen och Anden får del i Faderns gudom. Ändå har de aldrig varit något annat än samme Gud. Tre personer i en natur.
Basileios av Caesarea skriver: ”När vi tillber Gud av Gud och bekänner hypostasernas särart, håller vi fast vid enheten utan att riva upp Guds enhet i flerfald, vi ser samma gestalt i Gud Fader och Gud Enfödd som ger en bild av gudomens oföränderlighet. Sonen är i Fadern, och Fadern är i Sonen, så att den ene är som den andre. Med tanke på personernas egenart är de en och en, men i den gemensamma naturen är båda ett. […] Den heliga Anden är också en, han nämns för sig och han är förbunden med den ende Fadern genom den ende Sonen och fullbordar genom sig den högtlovade och Saliga Treenigheten. Hans plats bredvid Fadern och Sonen visar tydligt att han inte tillhör de många skapelserna utan nämns för sig.” (Om den heliga Anden, s. 45, övers. Olof Andrén).
Och Gregorios av Nazianzos säger om de tre: ”Det är olikheten i framträdandet, om jag får säga så, eller i relationen mellan dem, som ger olikheten i vad de kallas” (Femte Teologiska Talet, Oratio 31,9).
Person och natur
Fader, Son och Ande är alltså relationsbegrepp. Person betyder här inte individ, utan det outsägliga som namnet står för. Allt är gemensamt utom detta att vara Fader, Son och Ande – ”ofödd, född och utgången/utandad”. Det moderna personbegreppet har delvis sitt ursprung i treenighetsläran och kristologin men har utvecklats till att betyda individ. Skillnaden mellan person och natur (lat. persona–substantia) skall förstås utifrån de grekiska termerna hypostasis–ousia. Detta är inga färdiga filosofiska begrepp som appliceras på treenigheten. De är ursprungligen mycket nära i sin betydelse, ousia betecknar en enskild substans men kan också beteckna den för flera individer gemensamma naturen (essensen). Hypostasis kan beteckna varande, existens i allmänhet, men också en individuell substans. Den rysk-ortodoxe exilteologen Vladimir Lossky skrev träffande: ”Fäderna använde sig genialt av de två synonymerna för att skilja mellan det som är gemensamt i Gud – ousia, väsendet, substansen – och det som är särskilt – hypostasen, personen” (Östkyrkans mystiska teologi, övers. C. Broomé, s. 47).
Med kyrkomötet i Konstantinopel 381 är kontroverserna om treenigheten avslutade. Den ”nicenska trosbekännelsen” kallas vanligen den bekännelse som i både öst och väst används i mässan/liturgin. Den antogs vid detta möte, som bara samlade grekiska biskopar, men ändå erkänns som det andra ekumeniska konciliet. Inga akter från mötet är bevarade, men en lokal synod i Konstantinopel 382 formulerar i ett brev till påven Damasus vad striden i öst kommit fram till. Med hänvisning till Nicaea-konciliets tro, den tro man blivit döpta till skriver man: ”Den lär oss att tro på Faderns, Sonens och den helige Andes namn; vi tror på Faderns, Sonens och den helige Andes enda gudom, makt och väsen/substans, samma ära, värdighet och eviga rike i tre fullkomliga hypostaser (hypostasesin), eller tre personer (prosopois, personis)” (Decrees of the ecumenical councils I, 28).
Faderns monarki
Den latinska kyrkan recipierade utan svårighet besluten från Nicaea och Konstantinopel. Distinktionen persona och substantia fanns redan hos Tertullianus. Arianismen var en östlig företeelse som kom till väst först genom goternas erövringar. Ingen väsentlig skillnad föreligger mellan östlig och västlig treenighetsteologi. Västkyrkan stod på gemensam, ”nicensk” grund när den mötte den visigotiska arianismen i Spanien. Det har dock ofta hävdats att den latinska teologin, i Augustinus efterföljd, utgår från den gudomliga naturen/substansen, för att sedan betrakta de tre personerna som liksom framgår ur substansen. Men denna uppfattning, som kommer från en fransk 1800-talsteolog, Théodore de Régnon, är felaktig. Varken Augustinus eller västkyrkan ”utgår” från naturen. Augustinus utgår från och kommenterar bibeltexten, som hans stora verk Om Treenigheten utförligt visar. Faderns monarki, att Fadern är ”ursprung, källa och orsak” till Sonen och Anden är gemensam kristen lära. Fjärde Laterankonciliet 1215 fastslår: ”Det är inte (den gudomliga) naturen som framföder eller föds eller utgår; utan det är Fadern som framföder, Sonen som är född och Anden som utgår. Därmed består åtskillnad i fråga om personen och enhet när det gäller naturen” (Decrees I, 232).
Filioque
Den kända kontroversen om filioque gäller därför inte om Fadern är gudomens ursprung och källa, utan hur ordningen Fader, Son, Ande skall förstås, särskilt förhållandet mellan Sonens födelse och Andens utgående. Den latinska teologin hade sedan gammalt förstått Andens utgående som nära förknippat med Sonens födelse. Fadern ger åt Sonen detta att vara Gud (substansen) samtidigt med hans ”särmärke”, att vara Son. Fadern och Sonen ”är ett”, och den gemensamma substansen ges också åt Anden, när Fadern låter Anden utgå. Anden är både Faderns Ande och Sonens. Därför är visserligen endast Fadern ofödd, säger Augustinus, men han ger åt Sonen att ”medverka” i Andens utgående. Redan Tertullianus skrev: ”… ty av mig skall han ta emot” (Joh 16:14) som han själv (tar emot) från Fadern” (Mot Praxeas 25:1). Och Augustinus: ”Men Sonen är född av Fadern, och den helige Ande utgår från Fadern såsom från sin urkälla (principaliter) och genom Faderns helt tidlösa gåva (till Sonen) från dem båda (de utroque) tillsammans” (Om Treenigheten 15:47). Med ordet principaliter markerar Augustinus att Sonens ”medverkan” i Andens utgång är en gåva från Fadern som förblir ”det ursprungslösa ursprunget”. Därför säger unionskonciliet i Lyon 1274: ”Den heliga Anden utgår från Fadern och Sonen, inte såsom från två ursprung utan som från ett enda (tamquam ab uno principio)” (Decrees I, 314). Det är som Fader till Sonen som Fadern är orsak till Anden. I Anden fullbordas treenigheten (jfr ovan Basileios).
Genom Sonen?
Östkyrkan förstår dock den nicenska trosbekännelsens centrala formulering, ”som utgår av Fadern”, hämtad från Joh 15:26, mera exklusivt. Fadern är orsak (aitia) till Anden i en mening som inte kan delas. Fadern är det ursprungslösa ursprunget till Sonen respektive Anden. Innebörden i ordet ”Fader” är outgrundligt. Men även om ordet ”utgå” (grek. ekporeuesthai) här förstås exklusivt, utesluter det inte en relation mellan Sonen och Anden. Grekiska fäder kan tala om Anden som utgår av Fadern och vilar över Sonen, eller skiner fram genom Sonen. Den katolska kyrkan har uttalat att ”som utgår av Fadern och Sonen” kan och bör tolkas på liknande sätt. Verbet procedere i det latinska Credo har en vidare innebörd än ekporeuesthai. Öst och väst kan i sak enas om att ”Anden utgår av Fadern genom Sonen” (Påvliga Enhetsrådet 1995). Men de olika teologiskt-språkliga traditionerna tillsammans med frågan om filioque-tilläggets uppkomst och berättigande lägger ännu hinder i vägen för enheten.
Man bör också observera att östkyrkans avvisande av filioque endast gäller Andens eviga utgång av Fadern. I frälsningsekonomin räknar man med att Anden ”sänds av Fadern och Sonen”, helt i enlighet med Jesu ord i avskedstalet (Joh 14:26, 15:26, 16:7). Därmed markerar man det nära sambandet mellan frälsningsekonomin och det som i östkyrkan kallas teo-logi i egentlig mening, ”läran om Gud”. Men de sammanfaller inte helt. Väst ser ett ännu närmare samband mellan frälsningsekonomin och den ”immanenta treenigheten”, enligt grundtanken ”såsom Gud handlar i ekonomin är han i teologin”, därav filioque. Men dogmen om treenigheten handlar verkligen om Gud själv. Den kan inte reduceras till ett chiffer för Guds frälsningshandlande. Vad Fader, Son och Ande gör för oss i ekonomin, uppenbarar vad de är i teologin. Själva det eviga mysteriet är närvarande i frälsningen. Gud själv är frälsningen (Henri de Lubac).
Treenighetens rike
Därför kan inte heller treenigheten deduceras fram ur analogier hämtade från den skapade verkligheten. Förvisso erkänner kyrkan existensen av vestigia trinitatis, ”spår av treenigheten” i skapelsen, men dem blir man varse på uppenbarelsens grund, inte tvärtom. Augustinus berömda så kallade ”psykologiska trinitetslära” är inte ett försök att bevisa Guds treenighet. Minne – förstånd – vilja och de andra analogierna bygger på tron att människan är skapad till Guds avbild. Dogmen om treenigheten är förutsättningen för analogin. Hans berömda kärleksanalogi bygger för övrigt på Skriften. För Augustinus var Gal 5:5, ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han gett oss den helige Ande”, ett grundord. Anden är gåvan, kärleken, enhetsbandet mellan Fadern och Sonen, en tanke som tidigt kan spåras i gudstjänsttraditionen.
Filioque-frågan liksom dogmformuleringens relativt abstrakta terminologi kan tyckas ligga ganska långt bort från Skriftens och gudstjänstens konkreta och bildrika språk. Att Fader, Son och Ande av evighet är en enda Gud innebär också att de alltid handlar tillsammans i frälsningsekonomin, opera ad extra sunt indivisa (gärningarna utåt är odelbara), ett ”axiom” som går tillbaka till 300-talets kyrkofäder. Argumentet för Sonens och Andens likställdhet med Fadern byggde på att de utför samma gudomliga verk. De har samma makt (dynamis, virtus) och auktoritet (exousia, potestas), ett annat sätt att säga att de har samma natur/väsen och är en enda gudom. Men detta återkopplas sedan till ekonomin: ”För det finns bara en Gud och Fader, från/av vilken allting är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är, och en Helig Ande, i vilken allting är” (Femte ekumeniska konciliet, Konstantinopel 553).
Dogmen om treenigheten bygger helt och hållet på att Gud har uppenbarat sig och handlat som treenig i frälsningsekonomin. Men den Gud vars ord och gärningar prisas i Skriften och liturgin, är verkligen en stor och outgrundlig Gud, Treenighetens mysterium – för evigt. ”Välsignat är Faderns och Sonens och den helige Andes rike, nu och alltid och i evighet” (Chrysostomosliturgin).
Litteratur
Gilles Emery: The Trinity. An Introduction to Catholic Doctrine on the Triune God (övers. från franskan). 2011.
Gösta Hallonsten: Lex orandi, lex credendi. En kommentar till trosbekännelsen. 2011.
Katolska kyrkans katekes, nr 198–259.
Påvliga enhetsrådet: ”The Greek and Latin Traditions Regarding the Procession of the Holy Spirit”, 1995.
Wilfrid Stinissen: Fadern själv älskar er. 2021.
Gösta Hallonstens artikel ingår i en serie som påbörjades i Signum nr 7/2021. Han strävar i dessa artiklar efter att i en kortfattad form orientera om centrala problem som diskuteras inom dogmatiken eller den systematiska teologin. Serien gör inte anspråk på fullständighet. För litteraturhänvisningar inom parentes se tidigare artiklar i serien.
Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 5/2022, s. 48–52.