av MARIA GREEN
År 2021 var det 800 år sedan den helige Dominikus, grundaren av Dominikanorden, dog. I år är det 800 år sedan det första dominikanska konventet grundades i Lund. Med anledning av dessa jubileer har syster Veronica Tournier – välkänd i Sverige efter många års verksamhet här – sammanställt En bok om Dominikus.
I motsats till sin samtida Franciskus, det kanske mest älskade av kyrkans alla helgon, lämnade Dominikus inga skrifter efter sig. Kanske är det så att attraktionskraften inte alltid ligger i vad någon skrivit eller sagt utan i hur någon har levt sitt liv. Ett vackert liv, ett övertygande vittnesbörd. Dominikus själv försvinner bakom sitt verk. Dominikus arv, Dominikanorden, omfattar i dag tusentals bröder, systrar och lekmän världen över.
De texter som syster Veronica på nytt presenterar för svenska läsare bygger på två av de viktigaste dokumenten om helgonet: dels Libellus de principiis Ordinis Praedicatorum, biografin över den helige Dominikus och predikarordens första början, författad av Jordanus av Sachsen, den förste ordensmästaren, dels på Dominikus nio sätt att be i fransk översättning av kyrkohistorikern Marie-Humbert Vicaire 1955. En svensk översättning av de latinska originaltexterna utgavs 1982 av lekmannadominikanen Kerstin Thomell, och den återges här i språklig modernisering gjord av Anders Piltz.
Detta är inte en biografi i modern bemärkelse utan en klassisk helgonhagiografi, där händelser presenteras i syfte att skildra en människa förutbestämd till helighet. Men bortom de för genren obligatoriska dragen framträder dock bilden av en ovanligt helgjuten människa, som tidigt väckte uppmärksamhet. Han lever som han lär och uppmanar ingen att göra något som han inte själv redan praktiserat. Under sin studietid i Palencia drabbades nästan hela Spanien av hungersnöd, och Dominikus sålde alla sina tio böcker, avgörande för hans studier och i en tid då en bok var en förmögenhet. Han lär ha sagt: ”Jag vill inte studera på döda skinn när människor dör av hunger.” Han var också beredd att sälja sig själv för att friköpa en man i fångenskap hos saracenerna.
Så blev Dominikus handplockad till domkapitlet i Osma, där biskopen var i färd med att införa en strängare observans av Augustinus regel. Han prästvigdes 1196/97 och utmärkte sig för sin intensiva bön. Han praktiserade det som så småningom skulle bli Dominikanordens valspråk Contemplari et contemplata aliis tradere (förmedla till andra frukten av din kontemplation). Under de kommande åren, när han på uppdrag av påven sändes att återföra albigenserna till kyrkan, var det utmärkande draget att han mötte människorna på lika villkor, i tron att samtal och upplysning är den framkomliga vägen. Enkel livsföring och klar förkunnelse blev hörnstenen i den orden som stadfästes 1216, varefter en närmast explosionsartad utveckling vidtog. Sannolikt hade Dominikus på en diplomatisk mission besökt Lund och ärkebiskop Andreas Sunesen 1205. När Dominikanorden några år senare begärde att få grunda ett konvent i Lund mottogs de med välvilja och älskvärdhet av ärkebiskopen.
Dominikus nio sätt att be är mindre kända, utom möjligen i form av vykort med korta instruerande texter. Medeltidsmänniskan bad med hela sin kropp, ett faktum som bottnar i den bibliska uppfattningen av människan som enhet av ande, kropp och själ. I vår tid där dyrkan av kropp och hälsa fått ställning av religion är det befriande att läsa om det konkreta, praktiska sättet att be med den kropp som den helige Ande gjort till sitt tempel.
Dessa tidiga dominikanska källor har mycket att säga i vår tid av konspirationsteorier och faktaresistens. Dominikus brinner för sanningen. Han är lidelsefullt angelägen om alla människors frälsning, eftersom varje enskild människa är viktig och har ett oskattbart värde. Dominikus utgår från vänskapen och samtalet på lika villkor. Han visar att kontemplation och aktion intimt hänger samman och inte är varandras motsatser.
Boken är behändig i sitt lilla format och vackert formgiven. Tyvärr är titeln missvisande. Detta är inte en nyskriven biografi som man kan tro utan en presentation av de tidiga källorna, med två korta texter av syster Veronica, som hjälper oss att knyta samman de medeltida dokumenten med vår egen tid. Dominikus enligt de äldsta källorna hade varit en sannare titel, det vill säga titeln på den bok som översättaren Kerstin Thomell gav ut 1983. Detta beroende borde tydligare ha redovisats. Boken utger sig inte för att vara en kritisk eller vetenskaplig edition – för det ändamålet får man gå till Thomells bok, som innehåller en gedigen käll- och notapparat – men det är stundtals svårt att avgöra vad som är källtexten och vad som är sr Veronicas referat. Det gäller särskilt i den avslutande delen Dominikus nio sätt att be. Man kan dessutom, med den starka betoning hon gör av Dominikus som den kontemplative, inåtvände brodern få intrycket av en antiintellektuell man – något som inte alls stämmer för en orden vars grundare ansåg att bröderna skulle vara gediget rustade och få den bästa tillgängliga utbildningen och som frambringat män som Albertus den store och Thomas av Aquino.
Maria Green är förstelärare i svenska och religion, Malmö Latinskola, ledamot av Katolska liturgiska nämnden.
Ur Signum nr 5/2022, s. 53–54.