av LAURA HELLSTEN
Fredrik Heidings bok Låt kroppen tala är uppdelad i tre delar. Den första delen är en ny översättning av Den helige Dominikus nio sätt att be samt en kort introduktion till texten och till Dominikus liv. För läsare som är intresserade av andlig fördjupning rekommenderar jag varmt denna del av boken. Dominikus beskrivningar av sitt eget böneliv och hans vilja att lära ut hur det är möjligt att berika sin relation till Kristus genom olika praktiska övningar är en ovärderlig ledstjärna för den som med sin kropp vill gå djupare in i sin egen gudsrelation. Den andra delen kommenterar texten genom att behandla den medeltida kroppssynen och centrala läror om kropp och själ inom den katolska kyrkan och är en mer allmän introduktion som lämpar sig väl för den som inte vet särskilt mycket om kristendom och för den som inte har funderat på kroppens plats i den kristna traditionen. Den sista delen är en förankring av detta material i en nutida kontext med exempel bland annat från kristna danspraktiker. Den bekantar läsaren med konkreta exempel på erfarenheter som människor har haft när de har prövat på Dominikus nio sätt att be och lämpar sig även som introduktion för den som mer medvetet vill föra in mer kroppslighet i sitt böneliv.
Som en röd tråd genom bokens samtliga texter löper tanken: ”Ordet har antagit kött, Gud har blivit kroppslig. För mig innebär det ett bejakande av människans kroppslighet. Om Gud låter kroppen tala så kan människor följa Guds exempel. Ett svalt intresse eller rentav ett förakt för kroppen medför på sitt sätt ett förnekande av inkarnationen.”
Detta är sannerligen ett viktigt budskap för vår tid inom vilken något som Heiding kallar en disembodied, kroppslös, verklighet ofta råder. Teologen Sarah Coakley har skrivit om hur både en överfixering vid kroppen och ett avståndstagande från kroppslighet är tecken på det rådande läget. Det syns till exempel i trender som letandet efter olika dieter, ”naturliga” eller biologiskt relevanta sätt att strukturera sitt liv, sin vardag och sina arbetsflöden samt i intresset för att överträffa sig själv genom maratonlopp och andra modeflugor inom den extrema sportens motionsfält. Där människor söker efter balansen mellan att bemästra sin kropp och att bejaka alla sina ”naturliga” böjelser – just där kunde kyrkan erbjuda en viktig gåva: en kontrast till de kapitalistiska intressen som vill dra nytta av den aspekten av mänsklig sårbarhet.
Danstraditionen jag själv rör mig i lär att urskiljning sker genom att vi lyssnar till våra kroppars signaler; kroppen i vad vi förnimmer, våra emotioner genom vad vi känner, vårt intellekt genom vilka ord, bilder eller berättelser som kommer till oss, och själen genom att vi vet när ett meddelande förmedlas med en annan röst än de ovan nämnda. Jag ser att Heiding tar steg i en liknande riktning med sina förslag på frågor och exempel på inlyssnande i kapitel 5. Gud kan tala genom vilken som helst av nämnda kanaler och ofta upplevs ett sammelsurium av röster. Därför kan en dylik uppdelning utgöra en god början för urskiljning. I den forskning som jag har utfört inom Svenska kyrkan framkommer dessutom att många har svårt att komma åt vad det är som de upplever eller ”hör” om de förväntas analysera budskapet intellektuellt. Det gestikulerande som Dominikus däremot förespråkar utgör en oerhört viktig port till ökad självförståelse både när det kommer till textläsning och till bön. Genom att börja med att låta kroppen uttrycka fritt framkommer insikterna ibland klarare. Krav på att sätta ord på upplevelsen kan till och med utgöra hinder för den djupare förståelsen.
Heiding skriver vid ett flertal tillfällen att det som har inspirerat honom att skriva färdigt boken just nu är de upplevelser relaterade till kroppslighet som han har haft under pandemin. Det finns en betydande aspekt av pandemitiden som Heiding vidare hade kunnat ta fasta på: den ökade medvetenhet som har väckts hos människor världen över om orättvisor och om den västerländska vite mannens intrång på andra folks traditioner och på deras sätt att leva ut sin religiositet. Jag tänker speciellt på det berikande sätt med vilket Heiding lyfter fram exempel på hur dansen i många av de kolonialiserade områdena har fått leva kvar medan sekulariseringen av Europa helt har suddat ut minnet av att vi också har dansat i kyrkan. Tyvärr saknas reflektioner kring det koloniala arvet i kapitel 6. Heiding lyfter fram berättelser om hur en folkgrupp som kallar sig rarámuri och som bor i norra delarna av dagens Mexiko har gett olika danser en central plats i sina liv. Denna urbefolkning uppfattar sig även tillbe den kristna guden och beskriver att om dansen inte var del av deras livsföring skulle de bli okänsliga och förlora respekten för allt liv. Heiding beskriver väl rarámuri-folkets två olika danstraditioner. Den specifika danstraditionen yúmari, som sker enligt ett mönster som inte följer det västerländska kyrkoårets högtider och matachí, som är en danstradition som knyter an både till kyrkoårets texter och till en tradition av att ifrågasätta de koloniala makthavarna genom att poängtera Kristus som befriare. Jag efterlyser däremot kritik av hur andra teologer och antropologer som har jobbat med rarámurifolkets traditioner i sin analys bär med sig inlärda rasistiska tankemönster. Det finns all orsak att bryta kedjan av forskare som nedvärderar äktheten, relevansen och vikten av uttrycksformer strömmande från kroppar, rörelse, symboler, andar och ordlös kommunikation och i stället framhåller snäva skolastiska sätt att konceptualisera tron. Bland annat i följande verk finns goda perspektiv för att förstå både yúmari- och matachídanserna samt andra ursprungsbefolkningars kristendomstraditioner: Dancing Across Borders: Danzas y Bailes Mexicanos (2009), Max Harris: Aztecs, Moors, and Christians: Festivals of Reconquest in Mexico and Spain (2000), Eduardo Viveiros de Castro: Inconstancy of the Indian Soul – The Encounter of Catholics and Cannibals in 16-Century Brazil (2011), Lovisa Mienna Sjöbergs Att leva i ständig välsignelse – En studie av sivdnidit som religiös praxis (2018). Heiding kunde med fördel i det sista kapitlet ha behandlat teologer som inte upprätthåller den vite mannens blick på vad det innebär att vi tillber Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ och all vår kraft.
Sammanfattningsvis har Heiding med denna bok åstadkommit en god uppföljare till Lek för Guds skull, som jag redan har valt att göra till obligatorisk läsning för mina studenter i teologi. Kommer det en tredje del? I så fall skulle min önskan vara att den mer fokuserade de mystika och extatiska bönernas traditioner som redan omnämndes i introduktionen till Låt kroppen tala.
Laura Hellsten är teol. dr i systematisk teologi och forskare vid Åbo Akademi.
Ur Signum nr 5/2022, s. 54–56.