Översättningsbesvär med Guds ord i liturgin

I Signum nr 1 detta år finns en artikel av Anders Piltz, ”Romersk liturgi i ny svensk dräkt”, som på ett klargörande sätt skildrar den långa vägen fram till att de nya liturgiska böckerna kunde tas i bruk. En del av mödorna längs vägen har haft att göra med kriterierna för översättning av liturgiska texter. Det regelverk som fastställdes i Rom några år efter Andra Vatikankonciliet ersattes år 2001 genom instruktionen Liturgiam authenticam, som påbjuder en så ordagrann återgivning av det latinska originalet som möjligt. Men införande av ett sådant översättningsideal är inte ett steg framåt. Mot bakgrund av mitt eget engagemang i det som kom att bli Bibel 2000 kan jag intyga att det skapar avsevärda problem för översättningar av bibliska och liturgiska texter, precis som för översättningar överhuvud taget. Det latinska språkets ställning i kyrkan bör främjas på andra sätt.

Bibeln och liturgin

Bibeln och liturgin har inte alltid levat i ett harmoniskt förhållande. I ett av sina brev skildrar Augustinus hur stämningen i en afrikansk kyrka blev så upprörd när ett ställe i profeten Jonas bok lästes i en ny översättning, ”att en biskop genom menighetens högröstade motstånd nästan miste sitt ämbete för ett enda avvikande ords skull” (Hieronymus, ”Brev 112 till Augustinus”, Svenskt Patristiskt Bibliotek III, s. 237). Det gällde det ord som i Bibel 2000 återges med kurbitsträd (Jona 4:6), men där en not meddelar att identifikationen av arten är mycket osäker.

Situationen kompliceras ytterligare av att bibelöversättningar i modern tid inte alltid har kyrkorna till huvudmän och att de därför ibland inte kan påverka översättningarna. Ofta är det bibelsällskap – ibland med en protestantisk slagsida – eller, som i Sverige, staten – som står för översättningarna. En översättning av hela Bibeln är ett så stort och kostsamt företag att det, om det skall genomföras med vetenskapliga ambitioner, kräver stora personella resurser. Samtidigt är det givetvis önskvärt att kyrkan, Bibelns främste användare, skall ha något att säga till om och inte bara få acceptera vad som serveras.

Den katolska liturgin

Inte endast textläsningarna i mässan är hämtade från Bibeln, i äldre tid endast två (epistel och evangelium). I nästan varje bön finns antingen ett direkt citat från eller en allusion på ett bibelställe. De senare är oftast inget problem eftersom de inte upplevs som hämtade direkt från Bibeln. Det är de egentliga textläsningarna som intresset här gäller. De har dessutom blivit många fler än tidigare, eftersom det nu också är en gammaltestamentlig text och tre årgångar av samtliga läsningar. Denna utökning ställer stora krav på översättningens kvalitet. Så länge epistel och evangelium lästes på latin och inte på folkspråket var det inget större problem. (Denna framställning tar endast upp den romerska riten och bortser från de orientaliska riterna.)

Bibel 2000

Bibel 2000 är resultatet av ett nästan kvartsekels arbete i en statlig utredning. Översättarnas konfessionella tillhörighet efterfrågades inte, men kyrkor och samfund (liksom den judiska gemenskapen) var representerade i styrelsen. Det allmänna omdömet på katolskt håll tycks ha varit, att Bibel 2000 väl förtjänade att användas i liturgin, minst lika väl som 1917 års översättning. I både mässa och tidegärd har sedan dess Bibel 2000 haft sin plats. Sett ur ett internationellt perspektiv råder det inget tvivel om, att Bibel 2000 befinner sig på den konservativa sidan i översättningsspektret. Både (den ursprungliga) Jerusalembibeln och New English Bible har gått betydligt längre i uppgivandet av den traditionella bibelstilen på respektive språk. Också textkritiskt intar Bibel 2000 som regel en försiktig position.

Ordagrannhet

Är det säkert att en ordagrann översättning är den bästa? Bibel 2000 – och andra moderna översättningar – anklagas inte sällan för att vara alltför fria gentemot grundtexten. Viss del av denna kritik beror på missförstånd. Man har inte insett att den nya översättningen bygger på en rekonstruerad grundtext, inte på (för Gamla testamentets del) den medeltida standardtexten. Andra fall kan diskuteras.

Vi kan ta Pred 10:2 som exempel. 1917 ger en ordagrann översättning: ”Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster.” Är det en politisk utsaga? Eller beskrivs ett fall av medicinsk dextrokardi? Bibel 2000 är fri, men lyckas ur samma grundtext få fram innehållet: ”Den vises förstånd bringar lycka, dårens förstånd bringar olycka.” Slutsats: det skall inte behövas kunskap om att ”hjärta” i hebreiskan står för intellekt och vilja, inte heller att ”höger” är framgång, ”vänster” olycka. En översättning skall förmedla innehållet så korrekt som möjligt och helst skall läsaren inte behöva rådfråga ett bibellexikon eller en kommentar. Sedan är det en annan sak att förklarande noter fyller en stor funktion och skall finnas i varje bibelöversättning.

En central bibeltext

Predikarens bok är synnerligen intressant, men kanske inte så central för kristen tro. Annorlunda förhåller det sig med det exempel vi nu skall se på. Johannesevangeliet inleds med prologen, som i högstämda ordalag skildrar det gudomliga Ordets eviga preexistens hos Fadern och människoblivandet. I den romerska mässans extraordinarie rit ingår texten alltid som ”slutevangeliet”. I 1917 års bibelöversättning lyder Joh 1:14a: ”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss”, medan vi i Bibel 2000 läser ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss”. Grekiskan har ordet sarx, som ofta – men inte alltid – återges med ”kött”, och är i den meningen mera ordagrann. Bibel 2000, däremot, återger exakt vad originalet vill ha sagt: det gudomliga Ordet, Logos, föddes till jorden som en människa med kropp och själ. I den meningen är denna översättning mindre ordagrann, men innehållsligt helt korrekt.

Inkarnationen

Kanske någon vill invända: genom att använda ordet ”kött” framställs inkarnationens faktum mera massivt än genom ”människa”. Var det inte vad Vulgata ville ha fram genom att använda caro, det latinska ordet för ”kött”? Härtill kan svaras följande. Johannesevangeliet är visserligen på grekiska men står likväl i en gammaltestamentlig tradition som har hebreiska som språk. Intressant nog saknar bibelhebreiskan ett ord för ”levande kropp”. Man använder i stället basar, ”kött”, eller omskrivningar. Förhållandet är detsamma på äldre grekiska. Hos Homeros betyder soma endast ”död kropp”, ”lik”.

Så småningom fick grekiskan ett verb som betyder ”inkarneras”, men på Johannesevangeliets tid fanns det ännu inte. Vad evangeliet vill säga är att Ordet blev människa. Bibel 2000 uttrycker exakt detta och är därför klart att föredra framför den äldre översättningens ”vart kött” (bortsett från den obsoleta verbformen).

Kristologi

Men ännu ett argument kan riktas mot den traditionella återgivningen. En människa består faktiskt inte endast av kropp (”kött”) utan av kropp och själ. På 300-talet verkade Apollinaris av Laodicea som lärde att den inkarnerade Kristus inte hade en mänsklig själ. Den var hos honom ersatt av Guds Logos. Endast så, menade han, kunde Kristi fulla gudomlighet hävdas. Denna åsikt bekämpades häftigt av främst kappadokierna och fördömdes på ett flertal koncilier. Man menade att om Kristus hade en mänsklig natur, så måste en mänsklig själ höra till.

Risken är kanske inte så stor att en nutida läsare av Joh 1:14 (i den äldre översättningen) hemfaller åt apollinarism. Men det intressanta är att med översättningen ”Och Ordet blev människa” finns inte ens risken. Det är en översättning som ur både innehållslig och dogmatisk synpunkt är fullkomligt säker. Den eventuella uppbyggelse som kan tänkas infinna sig genom att meditera över ordet ”kött” i samma vers, torde däremot vara tämligen begränsad.

Den romerska instruktionen

Den romerska Gudstjänstkongregationens instruktion Liturgiam authenticam från år 2001 kräver ”en större trohet mot latinet: inte bara substansen, utan helst också enskilda begrepp och originalsyntax” (Piltz). Bibliska idiom skall i görligaste mån bevaras, och därför skall Joh 1:14 översättas med ”kött” och inget annat. Hieronymus kan i sin himmel möjligen glädjas åt detta, men säkert är det inte. I sina översättningsteoretiska resonemang är han nämligen helt tydlig med att det är grundtextens innehåll eller res som är det viktiga, inte de enskilda ordens återgivning. Denna princip tillämpade han med framgång i andra sammanhang men vågade inte göra det i Bibeln, bland annat med tanke på opposition från Augustinus och andra.

Man kan fråga sig vilket värde det ligger i att behålla ”kött” i Joh 1:14 och på de flesta andra ställen där sarx förekommer. Är Gudstjänstkongregationens tanke att konkordanta bibelstudier lättare skall kunna anordnas? Skall sådana bedrivas med framgång, måste man ändå lära sig grundspråket. För den vanliga bibelläsaren infinner sig endast problem, eftersom ”kött” i de paulinska breven nästan enbart har en negativ innebörd (den syndiga naturen).

Nu är väl syftet med de romerska direktiven närmast att värna om tradition och kontinuitet. Man vill inte att det värdefulla i traditionen från Vulgata helt försvinner. Detta positiva syfte kan inte annat än bejakas, men frågan är om det bäst uppnås genom att man ängsligt värnar om vissa ord och formuleringar, som numera inte upplevs som utan vidare förståeliga eller relevanta.

Enligt Gudstjänstkongregationen är det predikantens uppgift att förklara användningen av ”kött” och liknande ord, inte bibelöversättningens. Det kan tyckas att predikanten har viktigare uppgifter än så, inte minst med tanke på hur korta dagens predikningar i allmänhet är. En sak är säker: Liturgiam authenticam betecknar ett stort steg tillbaka i synen på bibelöversättningar (och översättningar över huvud taget) och dess vaktslående om Vulgata hade med fördel kunnat kanaliseras i en insats för att stärka latinets (och hebreiskans och grekiskans) ställning i kyrkan. Dessa språk har nämligen ett egenvärde även utanför liturgin.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.