Teologi och ekumenik inom Svenska kyrkan – intervju med Cristina Grenholm

Du är kyrkosekreterare, chef för Sekretariatet för teologi och ekumenik, ibland kallas du också för Svenska kyrkans chefsteolog. Kan du kort beskriva vari ditt arbete består?

Sekretariatet för teologi och ekumenik är en del av kyrkokansliet, kyrkostyrelsens och kyrkomötets kansli, där vi arbetar med centrala processer för hela Svenska kyrkan. Inom sekretariatet har innehållsfrågorna en särskild plats. Vi ansvarar för att Svenska kyrkan har en levande teologisk reflektion på nationell nivå. Sekretariatet omfattar ett femtontal medarbetare, som huvudsakligen ägnar sig åt fördjupad forskning, åt ekumenik och åt den världsvida kyrkan. Konkreta utvecklingsuppdrag ingår också. Ett sådant exempel är det nu aktuella förslaget till ny kyrkohandbok. Vi deltar också i andra enheters arbete med till exempel organisationsfrågor och budget. Sekretariatet har närkontakt med kyrkostyrelsen, som man förser med beslutsunderlag. Av de sexton medarbetarna är elva disputerade och bland dem finns fyra docenter och två professorer. Svenska kyrkans forskningsenhet är placerad inom sekretariatet. Inom den här specifika strukturen bildar medarbetarna tillsammans en ”tänktank”.

För ett par år sedan publicerade du boken Levande teologi, som även om den är skriven utifrån ett lutherskt perspektiv också kan ses som ett bidrag till ekumeniken. Varför skrev du den här boken? Hur har den mottagits?

Avsikten med boken var att tydliggöra att teologi inte bara är en utgångspunkt utan något som man måste använda. Jag har varit i stiften och hållit seminarier kring boken. Man använder sig av den för att själv få igång en teologisk reflektion. På så vis har den en katalysatoreffekt. Mitt intryck är att det nu börjar sätta sig. Man är mindre rädd för ordet ”teologi”. Det har blivit en del av vardagsverksamheten.

I en recension i Signum (2/2011) av boken Levande teologi associerade jag vad du där skriver om ”Gudsprat” med Paulus VI:s fortfarande mycket aktuella apostoliska förmaning från 1975, Evangelii nuntiandi, (på svenska: Om evangeliets förkunnelse i dagens värld), därför att påven också betonar att evangeliet först och främst förkunnas genom det personliga vittnesbördet. Med din terminologi skulle detta kunna vara ”Gudsprat”. Katolska kyrkan har nu inrättat ett påvligt råd för ny evangelisering. Om jag förstått rätt vill Svenska kyrkan också satsa mer i en liknande riktning, arbeta med olika former av vuxenundervisning etc. Har du några idéer om hur man skulle kunna lära av varandra eller samverka kring mission, evangelisation och förmedling av tron?

Ja, här befinner vi oss ju alla i samma situation och vi har mycket att lära av varandra, även om Svenska kyrkan just nu koncentrerar sig på konkretiseringen av sin egen strategi för undervisning och mission för alla åldrar. Tanken är att kristen tro ska bli känd, förstådd och viktig i människors liv. Satsningen är konkret, med fokus på församlingarna i en process som omfattar kyrkans alla nivåer. Det är allmänt känt att en uttunning av kunskapen om kristen tro skett över tid, men det är inte självklart hur denna trend kan vändas. Varken en traditionell katekesundervisning eller en renodlad livsfrågeorientering är var för sig framkomliga metoder i dag. Det behövs något som är mitt emellan katekesens utantillärning och den existentiella reflektionen över våra livsfrågor. Människor behöver få lära sig att känna igen evangeliet och själva uttrycka vad kristen tro är. Detta förutsätter en ”teologisk läskunnighet”. För Svenska kyrkan handlar det här om att blåsa liv i det gemensamma prästadömet. Det gäller inte längre att lära sig en lista utan att skapa lärande arenor i församlingarna, så att vår kristna tro bärs av många. ”Visionen är att de människor Svenska kyrkan möter och står i relation till ska ha en sådan förtrogenhet med kyrkans tro och tradition att de kan erfara, förstå och uttrycka evangeliet om Jesus Kristus.” Kyrkomötet har redan fattat beslut om satsningen på undervisning och mission och avsatt medel för detta. Ett viktigt planeringsmöte med representanter för stiften hölls i december.

Sett utifrån verkar det som om Svenska kyrkan under senare år gör mycket för att fördjupa och förnya teologin (se litteraturförteckningen). Många av de här teologiska innovationerna är gjorda av kvinnor, vilket är intressant i sig. Har du några kommentarer kring det teologiska nyskapandet? Har det att göra med att Svenska kyrkan efter de ändrade förhållandena till staten fick mer energi över till teologisk reflektion? Varför har man valt just de här ämnesområdena?

Det är svårt att se om den teologiska aktiviteten har med skiljandet från staten att göra. En effekt av förändringen 2000 skulle möjligen vara att Svenska kyrkan har varit tvungen att driva stora administrativa system. Satsningen på teologin är en medveten motkraft till det administrativa. Från att vara en medborgarnas kyrka har vi blivit ett majoritetssamfund. Utvecklingen ställer nya krav på oss att göra trons innehåll tillgängligt.

Ambitionen med tillkomsten av hela vårt sekretariat 2008 är att lyfta de teologiska frågorna på ett tydligare sätt. Många faktorer har samverkat kring vad som producerats. Teologerna har arbetat med de här områdena länge och de har också sett ett behov utifrån av att reflektionerna publiceras. Det finns en längtan efter att få tala teologi.

Det är tydligt att man nu gör mycket i Svenska kyrkan för att människor ska bli medvetna om hur viktigt dopet är. Men för cirka 30 år sedan var inte dopet medlemsgrundande. En stor förändring har alltså skett. Beror det på ekumenisk påverkan eller vad är det som ligger bakom?

De ekumeniska relationerna har bidragit till förändringen. Ett annat skäl är att det inte längre är en självklarhet för alla att döpa sina barn. Teologin påverkas av rådande situationer. Biskopsbrevet om dopet, drive in– dop, konferenser om dopet med mera har också betytt att man upptäckt glädjen i dopet på ett nytt sätt. Vi har också uppfattat att dopfamiljerna ofta blivit mer välinformerade. Många har läst på om dopet. Synliggörandet av dopet är en bred process inom hela kyrkan.

Mitt intryck är att Svenska kyrkan för närvarande verkligen vinnlägger sig om teologisk reflektion och nytänkande. Samtidigt verkar det som om den teologiska reflektionen i ekumeniken inte går lika mycket framåt. Ofta väljer man hellre ett gemensamt engagemang i samhällsfrågor, där det är lättare att vara överens, än det tålmodiga samtalet om enhet i lärofrågor. Tror du att skiljelinjerna i etiska frågor, samkönade äktenskap med mera, satt käppar i hjulet? Kan Svenska kyrkan genom sin teologiska dynamik driva den teologiska ekumeniken framåt?

Vad gäller äktenskapsfrågan så fanns det en oro i Svenska kyrkan inför beslutet om samkönade äktenskap med tanke på de ekumeniska reaktionerna. När vi fått möjligheter att förklara förutsättningarna och grunden för beslutet, har förståelsen för det ökat. Flertalet uppfattar och förstår nu skälen bakom beslutet, även om man inte delar vår syn. Äktenskapet är inte centrum i kristen tro – det omnämns ju inte i våra trosbekännelser – men det är centralt i människors liv, därför att alla samhällen behöver ha former för samlevnad och reproduktion. Kyrkorna framför invändningar mot vissa samlevnadsformer. Inom Sveriges kristna råd har många samtal förts kring ämnet. Det har visat sig att avstånd finns mellan ideal och verklighet i alla kyrkor på olika sätt, och att det ofta finns en sorg över detta. Samtidigt måste ju alla förhålla sig till hur livet faktiskt tar gestalt.

Min förhoppning är att Svenska kyrkan bidrar till den teologiska reflektionen inom ekumeniken. Just nu samarbetar vi med Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet om översättningar till svenska av två viktiga dokument från Kyrkornas världsråd, det ena om kyrkan och det andra om missionen: The Church: Towards a Common Vision från Faith and Order, samt <i<Together Towards Life: Mission and Evangelism in Changing Landscapes från Commission on World Mission and Evangelism. Vi hoppas att kännedomen om och engagemanget kring gemensamma ekumeniska texter därmed ska öka.

Den ekumeniska rörelsen behöver också föryngras. Nyligen ordnade vi mötet ”Ung ekumenik” för människor under 35 år med erfarenhet av ekumeniska uppdrag. Deras erfarenheter behöver tillvaratas om ekumeniken ska fortleva och förnyas. Många unga människor har i dag ingen stark samfundstillhörighet utan rör sig fritt mellan olika kyrkor. Den konfessionella karta, som vi lärde oss under våra studier, har ritats om. Nya kyrkor och rörelser har uppstått. Fältet har breddats. Rörligheten mellan kyrkorna är större. Allt detta påverkar också den teologiska reflektionen inom ekumeniken. Man börjar nu vakna och inse att verkligheten för ekumeniken är annorlunda än förr.

Svenska kyrkan har bilaterala samtal med flera kyrkor här i landet men inte med den katolska kyrkan efter rapporten Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv (2010) (se Signum 8/2010) . Ändå har man tidigare haft många goda samtalsrundor och de båda kyrkorna har en hel del gemensamt vad gäller synen på kyrka och sakrament. Vad beror det på att samtalet avstannat nu? Finns det några tankar om en fortsättning?

Vi för en intern diskussion om former för fortsatt dialog. Antalet kyrkor som man samtidigt kan föra bilaterala dialoger med är begränsat. De bilaterala dialogerna som leder fram till gemensamma dokument är en speciell form av ekumeniskt umgänge. Tidigare i historien kom det mycken vitalitet ut ur de ekumeniska dialogerna till Svenska kyrkan. Nu pågår ett sökande efter formerna. Svårigheterna med uppföljningen av den senaste dialogomgången med Romersk-katolska kyrkan ställer frågor till själva formen och upplägget. Vad är ett bra forum för samtal? Detta sökande sammanhänger med behovet av föryngring i ekumeniken. Vi hoppas nu mycket på den nya, lite friare samtalsformen med så kallade rådsmöten inom Sveriges kristna råd, där alla medlemskyrkor har möjlighet att låta sina representanter delta. Det är uppmuntrande och inspirerande med öppna, kritiska och ärliga möten, där man inte har som mål att komma till en avslutning.

Den ekumeniska förpliktelsen i Svenska kyrkan har förstärkts genom att kyrkoordningen 2012 fått ett särskilt ekumenikkapitel, vilket ska ses som ett uttryck för ekumeniskt engagemang i stiften och lokalt. Engagemanget finns alltså. Det handlar mer om att hitta passande former i vår tid.

Litteratur:

Biskopsbreven Leva i dopet (2011) och De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext (2012).

Eriksson, Anne-Louise: Att predika en tradition: om tro och teologisk literacy (2012) (se Signum 7/2012, s. 35).

Grenholm, Cristina: Levande teologi (2011).

Jackelén, Antje: Gud är större (herdabrev 2011) (se Signum 3/2012, s. 56).
Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.