Judas Iskariots oförtjänt dåliga rykte

I Matteusevangeliets version av passionsberättelsen är det framför allt två av Jesu lärjungar som spelar en allt annat än smickrande roll. Den ene är Petrus, samme Petrus som Jesus tidigare förklarat vara ”Petrus (petros), och på den klippan (petra) skall jag bygga min kyrka” (Matt 16:18). Kort därefter sökte Petrus förleda Jesus att inte gå lidandesvägen, och han blev bryskt tillrättavisad av Jesus med orden: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors” (Matt 16:23). Längre fram får vi i passionsberättelsen läsa, att han till och med förnekade, inte bara en gång utan hela tre gånger, att han hade något med Jesus att göra (Matt 26:70, 72, 74). Detta följs av ett kort konstaterande att ”han gick ut och grät bittert” (Matt 26:75).

Den andre lärjungen som utmärkte sig negativt är Judas Iskariot, som nästan överallt sägs vara den som förrådde Jesus, så redan i listan över apostlarna i Matt 10:4. Uppgifterna i Matt 26:14–16, 47–50 om hur Judas överlämnade Jesus i översteprästens händer för trettio silvermynt följs sedan av den lakoniska notisen att han ”gick bort och hängde sig” (Matt 27:5). Många har argumenterat, dock utan övertygande skäl, att berättelsen om detta har påverkats av berättelsen om hur Achitofel hängde sig, sedan han övergett kung David och därefter funnit sig vara på den förlorande sidan i maktkampen mellan David och Absalom (2 Sam 17:23).

När Matteus sedan skildrar hur den uppståndne Jesus visade sig för sina lärjungar på ett berg i Galileen, säger han uttryckligen att de var elva (Matt 28:16). Det är tydligt, att Petrus var med bland dem som fick uppdraget att ”gör[a] alla folk till lärjungar”. Judas återvänder däremot aldrig i evangelieberättelsen. Men det betyder inte, att han försvann spårlöst från den kristna traditionen. Han kom konsekvent att omtalas som den som förrådde Jesus, ja han blev Syndaren med stort S.

Judas död kom snart att omges av spekulationer. Två tidiga texter visar oss hur man föreställde sig att den gudomliga vreden straffade honom. Lukas berättar sålunda i Apg 1:18 att Judas föll framstupa och slog sig så illa att ”buken sprack så att alla inälvorna rann ut”. Troligen har Lukas här inspirerats av berättelsen om hur Joav mördade Amasa: Joav ”grep honom i skägget […] för att kyssa (katafilein; samma verb som används om Judas i Matt 26:49) honom […] och Joav stötte det [ett svärd] i buken på honom, så att inälvorna rann ut på marken” (2 Sam 20:10). Mordet på Amasa kommenteras längre fram med notisen att Joav inte skulle få dö i frid (1 Kung 2:5–6).

Ungefär femtio år senare skrev biskop Papias av Hierapolis utförligt om det fruktansvärda och långvariga sjukdomsöde som kom att drabba Judas, innan han äntligen dog långt senare än vad bibeltexterna uppger. Det som kan vara en historisk notis i Matt 27 har under inflytande av en sadistisk fantasi förvandlats till legend i Apg 1 och än tydligare hos Papias.

Ytterligare en annan tidig text, Polykarpos martyrium från mitten av 100-talet, beskriver hur biskop Polykarpos dog martyrdöden under en förföljelse i Smyrna. Flera detaljer är påfallande lika, och berättelsen om Jesu lidande och död har uppenbarligen fungerat som mall för texten om Polykarpos. Det sägs sålunda, att ”de som förrådde honom hörde till hans eget husfolk. Polismästaren, som råkade heta Herodes […] Så skulle Polykarpos fullborda sin lott och bli delaktig av Kristus, men de som förrådde honom skulle få samma straff som Judas” (Mart. Pol. 6:2).

Denna tendens att svartmåla Judas och i honom se det värsta möjliga exemplet på syndfullhet har en lång historia, från fornkyrkan och framöver, inte minst i den västerländska kristenheten. Som exempel kan Athanasius av Alexandria nämnas. Han beskrev sålunda ärkekättaren Arius död år 336 på ett sätt som leder tankarna till Judas. Bland medeltida vittnen kan man nämna Giottos (ca 1266–1337) målning Yttersta domen i Arenakapellet i Padua och Dantes (1265–1321) skildring i Divina Commedia (Inferno 34:61–63).

Detta framhävande av Judas som inkarnationen av den absoluta ondskan har ofta påverkat det sätt på vilket teologer velat besvara även frågor som inget har att göra med dennes betydelse för Jesu död. Han bär som bekant ett dubbelnamn, Judas Iskariot. Man har sålunda fört fram diverse teorier för att förklara innebörden i ordet Iskariot, exempelvis att det kommer från det latinska ordet sica, ”dolk”, med den underförstådda meningen att han hörde till de så kallade sikarioi, en starkt nationalistisk grupp (Apg 21:38) som med vapen i hand ville kämpa för befrielse från det romerska oket. Alternativt har man hänvisat till det arameiska ordet shaqar, ”bedraga”, med innebörden att han var den alltigenom falske aposteln. I Johannesevangeliet läser vi emellertid, att han var son till en viss Simon Iskariot (Joh 6:71; 13:2, 26). Den enklaste förklaringen till detta är att Judas far Simon (eller dennes far) härstammade från en plats som hette Kerioth och att han flyttat till Galileen med sin familj, kanske innan Judas ens var född.

Man har på senare år ställt sig frågan, om denna alltigenom negativa bild av Judas motsvarar den historiska verkligheten. Jag vill här argumentera för en mera positiv bild av Judas. Det betyder inte att Judas var oskyldig, tvärtom: Han hjälpte tempelmyndigheterna att gripa Jesus i skydd av nattens mörker. Men är det verkligen nödvändigt att förstå hans ånger och därpå följande självmord så extremt negativt som oftast varit fallet? Jag vill skissa ett annat möjligt sätt att förstå de dramatiska händelser som följde på gripandet av Jesus i Getsemane.

Jag utgår ifrån att Matteus berättelse innehåller historiskt trovärdig information om vad som hänt och att texten inte enbart är en litterär konstruktion. Men en rad historiska händelser har här gjorts till föremål för en genomgripande omtolkning redan innan Matteus (i Matt 27) och Lukas (i Apg 1) skapat sina texter. Med sadistisk fantasi har man lagt till skrämmande detaljer, varpå man tolkat det tragiska dramat med hjälp av texter ur Gamla testamentet (Ps 69:26; 109:8; Jer 32:6–9; Sak 11:12–13). Jag bortser från dessa tolkande tillägg till traditionen och väljer att i stället rekonstruera en möjlig händelsekedja, där de olika momenten logiskt följer på varandra. Denna kan innehålla en historisk kärna som kastar ett positivt ljus över Judas Iskariots död.

Vi läser i Matt 26:6 (och i Mark 14:3), att Jesus och hans apostlar besökte en i övrigt okänd person, Simon den spetälske, i Betania veckan före påsk. Alla visste utan tvivel att ett sådant besök lätt kunde göra gästerna kultiskt orena (3 Mos 13–14), vilket skulle omintetgöra deras delaktighet i påskfirandet, ifall de inte kunde bli renade i tid. Då skulle vallfärden till Jerusalem bli meningslös. Vi tror oss nu veta från Tempelrullen i Qumran (11Q19 48:14–49:7 och 11Q20 13), att det fanns en spetälskekoloni på Olivberget. Förmodligen levde Simon där som socialt utstött. Kolonin kan ha legat i Betania, där Lasaros och hans systrar också bodde. Enligt Joh 12:1–8 var det nämligen Lasaros syster Maria som smorde Jesus.

Men medan Matteus inte nämner Simon i det som följer, riktas hans uppmärksamhet på den hos honom inte identifierade kvinnan. Hon smorde Jesus, något som lärjungarna tyckte var oansvarigt slöseri med den dyrbara smörjelsen. I Johannes version av berättelsen (Joh 12:1–8) läggs lärjungarnas klagomål i munnen på Judas ensam. Det är naturligtvis fullt tänkbart, att det faktiskt var Judas som knorrade. Och vi vet inte varför kvinnan gjorde det hon gjorde. Men Jesus tolkade enligt texten hennes handling som en förberedelse för hans gravläggning. Det skulle betyda, att Jesus var medveten om sin nära förestående våldsamma död, eftersom det bara var de som avrättades som inte kunde räkna med att i vanlig ordning bli beredda för gravens vila av kärleksfulla kvinnliga släktingar.

Jesus hade hälsats med entusiasm, när han kom till Jerusalem några dagar tidigare, och hoppet kan ha spirat hos en del, att han skulle ställa sig i spetsen för ett messianskt uppror mot romarna. Det är begripligt att Judas nu insåg, att Jesus inte var en nationalistisk Messias, inte heller skulle han dra sig undan den hotande faran genom att fly över Olivbergets krön ut i Juda öken och vara i relativ säkerhet, åtminstone på kort sikt. I stället tolkade Judas Jesu svar på lärjungarnas klagan som att den här pilgrimsfärden till den heliga staden skulle sluta i katastrof. Han bytte då ut lojaliteten med Jesus mot en lojalitet med dennes huvudmotståndare, tempelaristokratin under ledning av översteprästen Kajafas.

Det stora antalet pilgrimer i Jerusalem vid påsken gjorde det nödvändigt att utvidga stadens gränser, så att det blev tillåtet att tillbringa nätterna exempelvis på Olivberget. Jesus och hans lärjungar tycks ha gjort det, i en trädgård, kanske i en grotta. Judas hade varit med och visste därför var tempelpolisen redan före själva festens början (Matt 26:5) skulle kunna gripa Jesus i skydd av mörkret. Lukas säger i Apg 1:16, att Judas fungerade som vägvisare (hodêgos) för den lilla polisstyrkan. Han behövde inte göra mera än att ”råka” komma till platsen samtidigt som denna och då på sedvanligt sätt hälsa Jesus med en kyss. Då skulle de förstå vem som var Jesus, medan de andra lärjungarna förhoppningsvis inte skulle ana vilken roll Judas spelat.

Sedan kunde händelseförloppet inte hejdas, vad Judas än skulle göra. Jesus dömdes av översteprästen Kajafas, antingen under ett nattligt möte, så enligt evangelierna, eller så var han dömd redan i förväg, vilket antyds i Joh 11:53, 57. I vilket fall som helst flydde lärjungarna, men Petrus hann först att med svärd i hand visa att han menat allvar, när han förklarat sig beredd att dö med Jesus (Matt 26:33; Joh 18:10). Men sedan kom hans mörka stund, när han förnekade att han ens kände Jesus, antingen detta nu skedde på Kajafas gårdsplan eller någon annanstans, där Jesus hölls fängslad.

Det är tydligt vilken roll den romerske prefekten Pontius Pilatus spelade. Han måste bekräfta en dödsdom för att den skulle kunna genomföras. Den saddukeiska tempelaristokratin samarbetade pragmatiskt med de romerska myndigheterna och företog sig inget som kunde hota det politiska status quo som rådde. Anklagelserna mot Jesus fick nu en politisk ton som de inte haft tidigare, och ifall Pilatus tvekade att döma Jesus (Matt 27:15–26) var det bara för att visa att han inte med automatik uppfyllde Kajafas önskemål.

Judas hade naturligtvis inget som helst inflytande över vad som nu följde. Det kanske aldrig hade varit hans avsikt att förråda Jesus. Det grekiska verb (paradidonai) som används gång efter annan om Judas gärning har i själva verket en mera neutral innebörd, ”överlämna”, även om det har fått en starkt negativ betydelse i den senare traditionen. När nu Judas insåg vilka konsekvenser hans handlande hade fått, beklagade han detta. Det verb som används för att beskriva Judas reaktion (<i<metamelesthai i stället för det långt vanligare <i<metanoein) möter bara i fyra texter i Nya testamentet. Det tycks här ha betydelsen att Judas beklagar att följderna blev mer allvarliga än han avsett. Pilatus var en hård företrädare för den romerska överheten. Det hade nu gått upp för Judas, att Jesus skulle bli korsfäst och dö efter långa timmar av tortyr, övergiven till och med av Gud själv (5 Mos 21:22–23: ”den som hängs upp är förbannad av Gud”).

Judas hade anslutit sig till gruppen kring Jesus två eller kanske tre år tidigare. Tveklöst var lärjungarna relativt insatta i Lagens ord; man kände till inte bara 5 Mos 21:22–23 utan också verserna 1–9 och orden där om sonandet av mord på oskyldigt offer. Avsnittet slutar med orden ”Du skall utplåna skulden för oskyldigt blod (to haima to anaition), du skall göra det som är rätt i Herrens ögon”. Än mera relevanta är kanske orden i 5 Mos 27:25: ”Förbannelse över den som mot betalning dräper en oskyldig (haima athôion)”.

Matteus låter Judas använda just dessa ord om sin egen handling: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod (haima athôion) (Matt 27:4). Denna bekännelse med sitt inledande ”Jag har syndat” visar, att Judas var fullt medveten om att orden gällde just honom och hans situation: han hade drabbats av Guds förbannelse. En parallelltext möter i Jos 7:20 med dess utläggning i Mishna Sanhedrin 6:2, där Akan sägs be: ”Låt min död sona alla mina synder”. Mishna-texten är ett århundrade yngre än evangelietexterna, men logiken är densamma: Judas drabbas av Guds förbannelse, eftersom han bär ansvar för en oskyldigs död, Jesu död.

Judas kände till de bibliska texterna, och han var medveten om sin skuld. Det saknar betydelse, att han delade denna skuld med många andra; han hade spelat en aktiv roll i dramat. Matteus fortsätter med att berätta, att Judas först gjorde ett försök att undgå de fulla konsekvenserna för egen del genom att betala tillbaka pengarna till prästerskapet i templet. Om de tog emot pengarna, skulle han kunna hävda att hans skuld i själva verket var deras. Han kan till och med, naivt kan man tycka, ha hoppats att de skulle använda pengarna till att betala ett soningsoffer på brännoffersaltaret på prästernas förgård. Men detta var omöjligt. Mord på oskyldigt offer kunde inte sonas genom ett offer. Det visste prästerna, och Judas visste det nog också.

I den här situationen handlade Judas desperat. Först kastade han silvermynten (eller åtminstone de han hade kvar) över prästernas förgård in i själva tempelbyggnaden (<i<naos). Evangelieförfattarna skiljer normalt tydligt mellan tempelområdet (<i<hieron) och själva tempelbyggnaden (naos). Från balustraden mellan männens och prästernas förgårdar var det bara ett kort avstånd till tempelbyggnaden, knappast mer än tio meter, som han behövde kasta mynten. Matteus använder verbet riptein i stället för det vanligare ballein för att beskriva Judas handling. Man har antagit, att innebörden är att Judas kastade dem med all kraft över huvudet på prästerna rakt in i den heliga byggnaden, sedan han misslyckats med att övertala dem.

Den andra desperata handlingen leder till tragedins slut. Han tog sitt liv genom att hänga sig, förmodligen någonstans söder om templet. Detta stöds av en notis i Apg 1:18 att han dog till följd av en olyckshändelse på Blodsåkern. Denna omtalas också i Matt 27:8 i ett helt annat sammanhang, och den var enligt gammal tradition belägen söder om tempelberget. Det faktum att Matt 27 och Apg 1 trots alla sina olikheter kopplar samman Judas död med en viss Blodsåker stärker möjligheten av att en historisk tradition döljer sig bakom uppgifterna.

Argumentet ovan utgår ifrån att en lagtrogen jude, som finner att han begått en allvarlig synd och orsakat en oskyldig persons död, kan ta sitt eget liv för att sona synden och befria Israels land från skulden. Det är tydligt, att självmord åtminstone enligt vissa judiska auktoriteter kan försvaras i fall som detta, trots den generella regeln att blott Gud har rätt att ta liv. Rabbinsk lag, exemplifierad av Talmud Sanhedrin 74a, kräver att man ger sitt eget liv i stället för att begå vissa synder som otukt, sexuell synd och mord. Det är tydligt, att död kunde sona synd (2 Sam 21:1–6 om hur Sauls sju söner hängdes i Givon; jämför Gal 3:13), men det är inte helt klart om detta också gällde vid självmord. Sålunda fördöms i Mishna Sanhedrin 10:2 Achitofels självmord sedan han funnit sig ha hamnat på den förlorande sidan i kampen mellan David och Absalom; det sägs att han inte hade någon plats i den kommande världen. Men det är först i sen talmudisk tid som självmord blivit förbjudet.

Det traditionella sättet att se på Judas självmord är att han tog sitt liv i total desperation, och det är ingen tillfällighet att han långt senare återfinns i helvetets djupaste del hos exempelvis Dante. Men innan vi drar en slutsats om skälen för Judas självmord, måste vi beakta ytterligare en aspekt: schemat heder–skam, vilket under senare år har fått vidsträckt användning i tolkningen av nytestamentliga texter. Detta schema var utan tvekan viktigt i den grekisk-romerska världen, där självmord ofta sågs som den enda hedervärda utvägen för den som förrått sin lärare. Men man kan ifrågasätta om detta schema ägde giltighet för en palestinsk jude som Judas.

Man måste alltså fråga sig, vilken tolkning av Judas handling som framstår som meningsfull i en judisk grupp som den som omgav Jesus. De var alla judar, de hade tillbringat sina liv i Galileen, de senaste åren i sällskap med en kringvandrande karismatisk mirakelman och laglärare, som endast undantagsvis beträtt hednisk mark. Det framstår som mera meningsfullt att förstå evangeliernas texter mot bakgrund av judisk kultur och fromhet.

En av principerna i Mose lag är den så kallade lex talionis, uttryckt i 5 Mos 19:21: ”Visa ingen förskoning: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand och fot för fot.” Denna programutsaga måste läsas i ljuset av vers 19: ”Du skall utrota det onda ur folket.” Om vi läser texterna ur 5 Mos 19 tillsammans med de tidigare citerade texterna ur 5 Mos 21 och 27, kan vi förstå Judas död som en död i medveten lydnad för budord som dessa. Judas dog då som en lagtrogen jude, förvisso desperat över vad han gjort mot Jesus men inte i total förtvivlan. Han kände Lagen, och han handlade därefter. Hans roll i nattens mörker i Getsemane kunde inte göras om intet, och den kunde inte sonas genom ett offer i templet. Och när prästerna i lydnad för Lagen hade vägrat honom den utvägen, drog han slutsatsen att han måste ta sitt eget liv för att bringa soning för sitt brott. Hans sista gärning visar på en tragisk gestalt, som inte vågade hoppas på förlåtelse.

Två av Jesu lärjungar förrådde honom. Judas tog sitt liv för att sona sin synd, medan Petrus, vars synd var minst lika allvarlig, uppenbarligen vågade hoppas på och också fick förlåtelse. Han återvände med skam i blicken till de andra lärjungarna och accepterades som deras ledare.

Litteratur

Brown, Raymond: The Death of the Messiah 1–2. Doubleday 1994.

Luz, Ulrich: Das Evangelium nach Matthäus 4. Benziger 2002.

Meier, John P.: A Marginal Jew 3. Doubleday 2001.

van Unnik, Willem Cornelis: ”The Death of Judas in Saint Matthew’s Gospel” i Anglican Theological Review. Supplement 3 (1974), s. 44–57.

Artikeln är tidigare publicerad på engelska med fullständig notapparat i Sven-Olav Back och Matti Kankanniemi (utg.), Voces Clamantium in Deserto. Essays in Honor of Kari Syreeni (Åbo 2012), s. 37–46.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.