På spaning efter den tid som flytt

Den 22 oktober utkom Katolsk Kyrkotidning med ett jubileumsnummer i anledning av stiftsbladets femtioåriga existens. Sanningen att säga var det aningen post festum, och inte heller hade det första numret, som utkom i januari 1926, ett tillnärmelsevis lika officiöst namn: ”Hemmet och Helgedomen” hette publikationen från början, och en ängel med den tänkvärda devisen ”Sanning, frid” tronar på förstasidan över en regnbåge som sammanbinder en medeltidskyrka med en röd liten stuga på ömse sidor om en typiskt svensk insjö. Möjligen var denna idylliska pastisch att tolka som uttrycket för en vision att Sverige åter skulle bli ett katolskt land. Innehållet i spalterna ända fram till andra världskrigets slut är påfallande, och, för den som nätt och jämt hann födas under sagda epok, på överraskande sätt nationalistiskt. Man skulle till och med vilja säga att den katolska kulturen under tjugo- och trettiotalen var mer svensk än den någonsin senare varit, och bakom allt detta skymtar medeltiden som det drömda idealtillståndet, den stämning som funnit sitt uttryck i psalmen Du Drottning över Nordens land. Ett gloriöst förflutet skänkte legitimation och identitet åt den lilla skaran svenska katoliker, och övertygelsen och samhörigheten grundmurades säkert också av den tilltänkta ”Riksfonden för kamp mot Rom” eller ”Internationella förbundet till protestantismens väl och värn”.

Naturligtvis bekräftar KK:s självkrönika åtskilliga förutfattade meningar om de konfessionella mentaliteterna i en förekumenisk era. Epoken andades mycken polemik, både av det trista och det uppiggande slaget, som naturligt var på en tid då övertygelse mättes i graden av aggressivitet. Men ens fördomar blir också reviderade: flera personligheter höjer sig över det kristliga slagfältets rök och damm. Biskop Muller, upphovet till många vandringslegender, uttalar sig om Söderbloms fredspris på ett sätt som, bortsett från den språkliga formen, skulle kunna anbefallas än idag. Biskopen var åtskilligt före sin tid: han ivrade för liturgi på svenska och försökte i Rom utverka ett tillstånd att prästviga gifta män.

Pater Josef Gerlach kommenterade spanska inbördeskriget med en reflexion om kyrkans verklighetsfrämmande sätt att hålla fast vid gammal tradition och negligera sociala missförhållanden.

Också på den tiden strävade man efter fattig förmåga att göra bilden av den katolska kyrkan i den svenska offentligheten något mera nyanserad. I Stockholm grundades av lekmän Katolsk informationsbyrå med syfte ”att bemöta angrepp mot katolska Kyrkan, framkomna i pressen, att rätta felaktiga uppfattningar om katolsk lära och praxis samt att stå pressen till tjänst med upplysningar om katolska förhållanden i Sverige och utlandet”.

Under krigsåren uppmärksammas påvens göranden och låtanden av den svenska pressen på ett sätt som borde göra Paulus VI grön av avund på papa Pacelli. Efter Pius XII:s första encyklika 1939 skrev Stockholmstidningen: ”Den romerska kyrkans överhuvud åhöres i denna sin förkunnelse med samma vördnad av alla, för vilka begreppet humanitet inte är ett dött ord . . . Det kunde förr synas underligt, om man i det mest protestantiska av alla länder förklarat sig tacksam för att påvedömet trotsat alla anlopp och består, i grunden starkare än någonsin. Men nu är det säkert många, även sådana som inte kallar sig kristna, som tänka så.” De katolska föreningarna ställer upp bakom gemensamt standar på Svenska Flaggans Dag 1940 under mottot ”En god katolik är en god medborgare”.

Till Kyrkotidningens egen ovanskliga ära kan dess redaktör och ansvarige utgivare, Lars Rooth, konstatera, att den under Hitlertiden inte innehöll ett enda pronazistiskt inlägg, något som är desto mer beaktansvärt när man tänker på den stora andelen tyskfödda präster här i landet. Man undrar hur många svenska kyrkliga publikationer som kan säga detsamma.

Andra världskriget innebär i flera avseenden slutet på ”svenskheten”. När vågen av flyktingar och därefter invandrare sköljde in över landet fick kyrkan så överväldigande problem med sin egen expansion att ingen tid blev över för självbespegling eller storvulna drömmar. Säkert hade ingen av dem som dagligen levde med denna växtvärk någon känsla av att vara invecklad i en historisk process. De påtagligt materiella problemen gällde att överhuvud skapa möjligheter till ett existensminimum med mycket små ekonomiska möjligheter. Det var före den tid då man kunde låna Svenska kyrkans lokaler för sporadiska gudstjänster. När man läser KK:s översikt över tiden från 1926 fram till monsignore Assarssons död 1955 slår det en att detta faktiskt är ett obearbetat fält för den kyrkohistoriska forskningen, säkert av den anledningen att sammankopplingen av svenskt och katolskt för många ännu ter sig som en contradictio in adiecto. Hittilldags föreligger oss veterligt en enda vetenskaplig undersökning om den katolska kyrkans framtoning i Sverige under vårt sekel, Bengt Wadensjös uppsats (på grundval av Uppsala-fabrikören Fritz Degens unika samling tidningsurklipp, som täcker större delen av 1900talet). ”Romersk-katolska kyrkan i svensk opinion 1920-23” i Kyrkohistorisk Årsskrift 1968. Helt nyligen har en av de på sin tid mest uppmärksammade svenska katolikerna, f.d. Gotlandskyrkoherden, diktaren och filosofihistorikern Kåre Skredsvik, KK:s redaktör under åren 1937-39, fått sin biografi av Oloph Bexell i Personhistorisk Tidskrift (3/1976). Kanske är tiden nu mogen att placera in den före detta ”romarkyrkan”, ”invandrarkyrkan” eller vad nu beteckningarna har varit, i det svenska sammanhang där den faktiskt har existerat mer eller mindre legitimt alltsedan Gustaf III:s dagar.