Oroligt på Filippinerna

Undantagslagarna på Filippinerna, som omöjliggör en demokratisk samhällsutveckling, är nu i kraft på femte året. President Marcos regim förefaller inte vara hotad på allvar. Varken muslimernas uppror eller det kommunistiska omstörtningsförsöket innebar någon verklig fara för honom. Däremot tilltar oron bland arbetare, studenter, intellektuella och katolska såväl som protestantiska präster; även de affärsanställda som till en början ställde sig positiva till Marcos åtgärder tycks nu ha gått över till oppositionssidan. Bortsett från de mest radikalas målsättning har man bland de nämnda grupperna hittills avgett en måttfull kritik, som inte direkt syftar till Marcos störtande utan endast kräver ett demokratisktparlamentariskt styrelsesätt och respekt för de mänskliga fri och rättigheterna. Som skicklig taktiker har Marcos låtit dessa kritiska röster få ett visst spelrum, samtidigt som han söker dölja de värsta bristerna genom låtsasparlamentarism och en fasad av hektisk ”förnyelse”. Nedanstående situationsbeskrivning har gjorts av Neue Zurcher Zeitungs korrespondent i Manila (9 okt.).

Kyrkans krav

I ledningen för den katolska kyrkan, som omfattar drygt 80 % av Filippinernas befolkning, står kardinal Jaime Sin, ärkebiskop av Manila. Han efterträdde för två år sedan den konservative kardinal Rufino Santos för vilken det var naturligt att låta prästerskapet samarbeta med statsmaktens spanskpräglade politik. Den 47-årige kardinal Sin, som upptogs i kardinalkollegiet så sent som i våras och gärna skämtar om den Heliga Stolens troliga betänkligheter över hans namn (eng. cardinal sin = dödssynd), är känd för sitt goda humör och civilkurage. Han brukar placeras i ”den måttfulla mitten”, men är en klar förespråkare av separation mellan kyrka och stat. ”Måttfull” kan bl.a. syfta på att han inte uttalar sig ofta. Men när han tar till orda i offentliga frågor, lyssnar man.

I en appell nyligen krävde kardinal Sin upphävande av undantagstillståndet, som förlamar hela samhällslivet, och återställande av demokratin genom tillsättning av ett verkligt parlament. Härmed vänder sig kardinalen med kraft mot det skenparlament, Batasang Bayan, som Marcos låtit inrätta, delvis med minderåriga ledamöter. Som konkreta motiv för kravet på ett äkta parlament hävdar Sin i sin appell att det dels kan fungera som en säkerhetsventil för berättigade klagomål, dels att det måste ges uppgiften att utforma en plan för reglering av den högsta statsledningen, något som idag inte existerar. Kardinalen går inte in på frågan om den nuvarande regimens legitimitet, men framhåller att han ser som sin främsta plikt mot samhället att söka förhindra varje användning av våld.

Härmed har kardinalen satt ur spel den ”befrielseteologi” som förespråkas av de mest vänsterradikala bland prästerna och som går ut på att tillåta våld i kampen mot en tyrannisk statsmakt. Kardinal Sin torde helt ha tagit sin hand från de två mest kända av dessa kommunistiska katoliker: den 1973 fängslade och förra året frigivne Luis Jalandoni som lever ett fribrytarliv i bergen, gift och med vederbörlig dispens befriad från sina prästerliga plikter, och den sedan två år fängslade Edicio de la Torre. Här bör också nämnas de radikaler som finns bland de högre kyrkliga befattningshavarna såsom jesuitbiskopen Francisco Claver, som tillhör den eftersatta Bontocstammen på norra Luzon.

Insatser för eftersatta och förföljda

Vid sitt tillträde för två år sedan utgav kardinal Sin ett herdabrev – en kort tid dessförinnan hade militären gjort en raid mot en klosterskola i jesuiternas ägo i Quezon utanför Manila och en rad arresteringar ägt rum. Sin fördömde de flagranta brotten mot de mänskliga rättigheterna och hävdade bl.a. att sanning, rättvisa och kärlek ringaktas eller glöms bort när undantagstillstånd råder i ett land. Dessutom krävde han en utredning om arbetarnas ekonomiska förhållanden.

Inför dessa signaler fann Marcos för gott att retirera ett kort stycke och tillsätta en sambandskommitté med ledamöter från militären och kyrkan. Här har kardinalens representanter haft möjlighet att bl.a. göra en insats för de omkring 4 000 politiska fångarna. Den publicitetsmedvetne presidenten reagerade likaså flexibelt på den offentliga rapport som utgavs av Amnesty International och som visade att tortyr använts mot fångar som suttit inspärrade i flera år utan rättegång; Marcos föranstaltade om rättegång mot ett dussin officerare inför en militärdomstol. Därmed erkände han i varje fall att oegentligheter begåtts.

Ett stort problem är att så stor del av folket, drygt 30010, bor i städerna. Stor-Manilas befolkning har tredubblats under de senaste tio åren och uppgår nu till nära 8 miljoner. Av dessa lever omkring en tredjedel i slumbetonade utkantsområden med en ytterst låg levnadsstandard. Trots en kraftig statlig subvention av riset, det viktigaste födoämnet i detta land, har levnadskostnaderna ökat katastrofalt efter införandet av undantagstillstånd. Enligt en undersökning som gjorts på initiativ av kardinalen måste en arbetare 1969 arbeta en timme och en kvart för att få medel till ris åt sig och sin familj. 1974 krävdes nära tre timmars arbete för samma mängd ris. – Därtill kommer en tilltagande arbetslöshet.

Kritiska publikationer på ”samisdatlinjen”

En frispråkig vidräkning med Marcos ”nya samhälle” levereras av den underjordiska ”A Message of Hope to Filipinos who Care” som utkom med sitt första nummer för ett år sedan. Huvudansvarig är en tidigare senator, den liberale politikern Jovito Salonga. Han förklarar sig positiv till att privatarméer och förbrytarsyndikat upplösts sen undantagslagarna infördes, liksom till vapenbeslag och upprensning inom byråkratin. Men han kritiserar på det kraftigaste det penningslöseri som bl.a. ägde rum i samband med valet och korandet av ”Miss Universum”, som kostade landet nära 250 miljoner kr, och det ännu dyrare evenemanget då Mohammed Ali mötte Frazier i boxning. En allvarlig sak är, skriver Salonga, undergrävandet av ”den ekonomiska nationalismen” med bl.a. alltför stor generositet mot utländskt kapital som tillförsäkras billig arbetskraft, en nedtystad fackföreningsrörelse och strejk- och demonstrationsförbud. Den nuvarande låtsasparlamentarismen betecknas som ”den absoluta diktaturens fasadbelysning”.

En annan underjordisk publikation utges av förre senatorn Jose Diokno, som hölls fängslad i nära två år efter undantagstillståndets införande. I sin ”Civil Liberties Union” kritiserar han militärapparatens omfattande utvidgning, förtrycket av det fria meningsutbytet och styrningen av rättsväsendet.

Största uppseendet har dock ett par inlägg av Marcos företrädare på presidentposten Diosdado Macapagal väckt. I januari riktade han i universitetets veckotidskrift ”The Philippine Collegian” ett öppet brev till president Marcos där han krävde att en interimistisk nationalförsamling inkallas. I april utgav han i hemlighet sin bok ”Democracy in the Philippines”, som regimen betecknade som ”ett aprilskämt”: här appellerar Macapagal till försvarsmakten som han uppmanar att störta diktatorn om denne inte leder landet in på demokratins väg – annars gynnas på längre sikt kommunismen, hävdar författaren.

Arresteringar och förtryck av fackföreningarna

Macapagals brev i ”The Philippine Collegian” resulterade i att tidskriften förbjöds att utkomma och dess utgivare häktades. Samtidigt gjordes ingripanden mot studenter, arbetare, fackföreningsledare och utländska präster. Under gällande undantagstillstånd var strejker förbjudna ”inom viktiga industrigrenar”. När sedan arbetarna vid brännvinsbränneriet i Manila gick i strejk, utfärdade president Marcos dekret nr 823 som förbjöd alla strejker. Men då han därmed provocerade grupper av präster, studenter och arbetare till ännu kraftigare demonstrationer, däribland en mycket omfattande under president Fords besök, återgick han till förbudet mot strejker vid viktiga industrier. – Idag är alla vänsterradikala fackföreningsledare i fängelse. Andra har gått under jorden.

Strejkerna har fortsatt, stundom i mycket stor omfattning. Dessa orosyttringar återspeglas ej i pressen i landet. Kardinal Sin liksom övriga kritiker av Marcos politik är bekymrade över den ständigt ökade polariseringen, dvs tillspetsningen av motsättningarna. Ytligt sett råder i stort sett lugn – några dramatiska uttryck bortsett från de nämnda strejkerna har den rådande oron trots allt ännu ej tagit – liksom en ökad brottslighet. Att president Marcos också har gjort en och annan positiv insats medger hans mera besinningsfulla kritiker. Men vad man nu med stor bestämdhet kräver är att en verklig politisk medbestämmanderätt införs, under frihetens förtecken.

Övers. o. bearb.: Rune P. Thuringer