Kristendom och nazism

Martin Lind behandlar i sin avhandling Kristendom och nazism (Håkan Ohlssons 1975, 303 s.) ett tema som tidigare ej har varit föremål för uppmärksamhet inom svensk teologisk forskning. Hur evangeliska teologer praktiskt och teoretiskt har förhållit sig till nazismen har till och med i mycket ringa grad uppmärksammats av tyska forskare. Tidigare undersökningar om kristendomens inställning till nazismen har till största delen behandlat den s.k. kyrkokampen inom den evangeliska kyrkan. Författarna till dessa arbeten har ofta själva aktivt deltagit i kampen på bekännelsekyrkans sida, vilket är en förklaring till den ibland så förvirrande detaljrikedomen. Under främst senare år har dock en del intressanta arbeten publicerats, vilka söker sätta in utvecklingen av de kyrkopolitiska frågorna under det ”tredje riket” i ett vidare politiskt perspektiv. Bland dessa arbeten märks bland annat Conways The Nazi Persecution of the Churches 1933–1945 (London 1968; ty övers Munchen 1969) och Siegele-Wenschkewitz’ Nationalsozialismus und Kirche (Dusseldorf 1974). Dessa båda arbeten uppmärksammar såväl den evangeliska som den katolska kyrkans förhållande till den nationalsocialistiska staten. Ett betydligt äldre arbete, som har betytt mycket för den senare forskningen är Buchheims Glaubenskrise im Dritten Reich (Stuttgart 1953). Buchheim exemplifierar där den nazistiska religionspolitiken genom att analysera det officiella agerandet när det gällde den politiska tron, Deutsche Christen och den ”nyhedniska” Deutsche Glaubensbewegung.

Linds avhandling kan ses utifrån den här ovan antydda utvecklingen inom forskningen. Genom sin uppläggning representerar dock arbetet något nytt. Undersökningen är inte en historisk framställning av hur teologiska inställningar till nazismen har vuxit fram, utan en systematisk redogörelse av redan färdiga teologiska konceptioner.

Avhandlingen består av tre huvuddelar med underrubriker. Den inledande delen presenterar uppgiften, metod och den använda terminologien. Därefter följer den till omfånget största delen, som behandlar fyra olika ställningstaganden till nazismen. De fyra teologerna, som är Emanuel Hirsch, Paul Althaus, Karl Barth och Dietrich Bonhoeffer, presenteras under fyra olika rubriker, som skall vara karakteriserande för de olika ställningstagandena till nazismen. Dessa rubriker är 1. Spärr mot en av förnuftet styrd stat; 2. Spärr mot ett antiauktoritärt samhällsskick; 3. Spärr mot en med kristendomen konkurrerande åskådning; 4. Spärr mot människans möjlighet att vara människa. Presentationen av respektive teolog är indelad i två underavdelningar, ”politisk praxis” och ”politisk teori”. Den förra behandlar, förutom en kort biografi av teologen i fråga, hur man tog ställning till den konkreta nazistiska politiken. Rasfrågan är det enda konkreta ställningstagande, som gemensamt behandlas, och beträffande Hirsch och Althaus det enda. Den senare underavdelningen behandlar hur den politiska praxisen motiverades teologiskt. I anslutning till den andra huvuddelen finns två exkurser, som för svenskt vidkommande är mycket intressanta. Där skildras nämligen Göteborgs Stifts-Tidnings positiva inställning till nazismen och biskoparna Nygrens och Aulens kritik av densamma. Avhandlingens tredje del försöker att visa att de centrala delarna av kristendomen strider emot de kristendomstolkningar som är positiva till nazismen. En relativt utförlig sammanfattning på tyska avslutar avhandlingen.

Lennart Ståhle arbetar på en doktorsavhandling i religionshistoria om Deutsche Glaubensbewegung, samlingsorganisationen av nyhedniska grupper under J W Hauer. Denna religiösa exponent av den ”fölkische” ideologi, som nationalsocialismen omsatte på det politiska planet, tilläts i Hitlers Tyskland aldrig spela den roll man hoppats på vid maktövertagandet.

I undersökningens inledande del diskuterar författaren begreppet ”nazism”. På tio av avhandlingens drygt trehundra sidor utvecklar Lind sin uppfattning om begreppets användning och avgränsning. Till skillnad från många andra författare söker Lind i första hand att bestämma nazismen ideologiskt. Utifrån en analys, som inte helt är redovisad i avhandlingen, av främst Hitlers Mein Kampf menar sig Lind kunna bestämma nazismens ”ideologiska centrum”. Detta innebär att de tre karakteristika som författaren anger, det folkpartikularistiska draget, elitprincipen och ledarprincipen, är centrala och att alla andra komponenter i den nazistiska ideologien kan härledas från dessa, eller också är det inte fråga om karakteriserande motiv. Analysen av den nazistiska ideologien presenteras som om nästan ingenting hade skrivits beträffande detta tidigare, bortsett från Ofstads arbete. Det hade för den principiella diskussionens skull varit värdefullt om Lind i något större utsträckning hade sökt föra en dialog med tidigare forskning. Påståendet att det ej existerar någon konsensus i frågan är en dålig ursäkt. Detta omdöme gäller tyvärr även beträffande författarens fortsatta behandling av begreppet nazism. Då diskuteras nazismens förhållande till andra politiska ideologier, samt frågan om nazismen är en unik företeelse. Frågorna är högaktuella i den pågående fascismdebatten. Lind har emellertid inte uppmärksammat denna, då han bl.a. förespråkar tanken att fascismen skulle vara ett specialfall av nazismen, och inte omvänt som är det vedertagna synsättet. Bibliografien tar dock upp en rad arbeten, vilka spelar en central betydelse i den kontinentala fascismdebatten. Samtidigt med avhandlingen har Wippermann utkommit med ett översiktsarbete betitlat Faschismustheorien (Darmstadt 1975), vilket på ett utmärkt sätt sammanfattar fascismdiskussionens nuvarande ståndpunkt och möjliga utvecklingsvägar.

Beträffande valet av teologer framkommer det inte med önskvärd tydlighet vilka författarens urvalskriterier har varit. Att enbart påstå att det är fråga om fyra ”representativa” teologer är inte tillräckligt. För vilka är de representativa? Den största delen av de evangeliska teologerna biträdde ingen av de deltagande parterna i kyrkokampen, utan förhöll sig passiva. Beskrivningen av de olika ställningstagandena måste naturligtvis vara relaterad till vad som verkligen skedde på den politiska scenen, och i vilken utsträckning detta kommenterades från kyrkligt håll. Många gånger uteblev reaktionerna från kyrkan helt och hållet. För den evangelisklutherska kyrkans del kan detta faktum till en viss del bero på att prästerna uppfattade sig själva som teologer och själasörjare och ej som aktiva politiker, samt att de ej var beredda att ta politiskt ansvar. Dessutom var respekten för all överhet så väl förankrad att det var svårt att på en gång reagera mot statens handlingar. Även om rasfrågan i avhandlingen framstår som den centrala punkten när det gäller inställningen till konkreta uttryck för den nazistiska ideologien, så saknar man en ordentlig redovisning av hur den kristna reaktionen gestaltade sig i en rad centrala politisktmoraliska frågor. En sådan översikt hade kanske lett till att författaren mer ingående hade granskat reaktionen och argumenteringen i frågor, som kan vara av principiellt teologiskt intresse. Steriliseringen av mentalsjuka och morden på obotligt sjuka för att bara nämna några exempel. Att så nu inte sker, kan bero på att de aktuella teologerna inte tog ställning i några andra frågor, samt att författarens bestämning av ”nazism” ej tillåter något annat. Vad gäller den kyrkliga inställningen till nationalsocialismen bör det framhållas att litteraturen ingalunda är bristfällig. Speciellt bör det utomordentligt intressanta samlingsverket i två band Die Kirche und das dritte Reich. Fragen und Forderungen deutscher Theologen (Gotha 1932) framhållas. Arbetet redovisar 43 lutherska teologers inställning till nazismen och man kan finna att tolv av dem förespråkar nazismen, tolv är osäkra medan nitton avvisar nazismen helt. Dessutom kan uppmärksamheten i det här sammanhanget fästas på Kunneths och Schreiners antologi Die Nation vor Gott (l:a uppl Berlin 1933). Inget av arbetena finns upptaget i avhandlingens bibliografi. När det sedan gäller valet av Barth och Bonhoeffer kan man dessutom fråga om det inte hade varit lämpligt att välja två mindre uppmärksammade personligheter. Bådas inställning till nazismen torde vara välkänd vid det här laget.

De källor som finns att tillgå vid undersökningen av inställningen till nazismen är i första hand de olika teologernas tryckta skrifter. Lind har använt sig av dessa och en del privatbrev. Privatkorrespondensen är naturligtvis en värdefull källa när det gäller att undersöka den enskildes intentioner och privata ställningstagande. Men då den förelagda uppgiften är att undersöka hur kristendomen förhåller sig till nazismen måste framställningen enbart grunda sig på tryckta skrifter. En principiell diskussion kring detta problem och uppgiftens beroende av detta hade varit berikande för avhandlingen.

Avhandlingen visar att det kan vara vanskligt att helt bortse ifrån den historiska situationen när det gäller att redovisa olika åsikter och ställningstaganden. Linds avsnitt om Emanuel Hirschs politiska praxis är ett exempel på detta. Kapitlet inleds med en summarisk biografi, och en kortfattad redogörelse för de kyrkopolitiska insatserna. Av redogörelsen framgår det att Hirsch redan 1931, ett år efter bildandet, biträdde den starkt politiskt inriktade Christlich-Deutsche Bewegung. Lind tillmäter det på nyårsaftonen författade ”Brief an einen Schuler im Pfarramt uber Evangelium und Politik” stor betydelse när det gäller att fastställa Hirschs politiska inställning. Brevet publicerades 1933 i ”Glaube und Volk”, som var Christlich-Deutsche Bewegungs tidskrift. Den unge teologen avrådes från, att genom medlemsskap ta ställning till ett speciellt politiskt parti. Hirsch omtalade dock samtidigt att han öppet deklarerade att han vid valet den 10 april hade lagt sin röst för Hitler utan att ”mich . . . gleich zu seiner Partei damit zu bekennen”. I noten till denna passus citeras även Hirschs uttalande i samma brev att han som många andra lämnar ett bidrag till ett politiskt parti. Utifrån detta drar författaren slutsatsen att Hirsch otvivelaktigt avser NSDAP. Som ytterligare stöd för sitt antagande framhåller Lind att NSDAP redan 1932 hade absolut majoritet i Göttingen.

Dessa drygt tio rader kräver några anmärkningar av saklig natur. Christlich Deutsche Bewegung var, vilket författaren har uppmärksammat på annat ställe i avhandlingen, nära lierat med det starkt konservativa Deutsch-Nationale Volkspartei (DNVP), som samarbetade med NSDAP i en del frågor. De viktiga punkterna i uttalandet av Hirsch är valet och penningbidraget. Det val som åsyftas i brevet är den andra omgången av rikspresidentvalet, vid vilket Hindenburg besegrade Hitler med ungefär 6 miljoner röster. Vid den första omgången, då även DNVP representerades av en kandidat, Stahlhelmledaren Dustenberg, lyckades ingen av kandidaterna erhålla erforderlig majoritet. Andra omgången blev därför synnerligen viktig och många av anhängarna till DNVP lade sina röster på Hitler. Lind tar därför alldeles miste då han påstår att Hirsch har lagt sin röst på ett parti. Valet var ett personval, och Hirschs uttalande att han har röstat på Hitler utan att därför bekänna sig till dennes parti framstår som fullt rimlig. Ur det här perspektivet blir slutsatsen att Hirsch ekonomiskt stöttade NSDAP mindre trolig. Det går inte utifrån de kända fakta peka ut vilket parti Hirsch avsåg, möjligen var det DNVP. Linds argument att NSDAP hade förvärvat absolut majoritet i Göttingen saknar absolut all relevans när det gäller Hirschs partisympatier.

Martin Linds avhandling ”Kristendom och nazism” har väckt många frågor av principiell teologisk och vetenskaplig betydelse. Arbetet har en del brister som hade kunnat undvikas om författaren på ett tidigt stadium hade utfört ett gediget bibliografiskt arbete.