På spaning efter framtidens kyrka

”Kyrkans skepp är fast grundat på hälleberget.” Så brukar understundom kyrkometaforernas kollision skämtsamt beskrivas. Som i all allvarlig skämtan ligger här givetvis en djupare sanning förborgad. En bild fångar en del av helheten, en bild kan inte pressas till alla sina delar, då faller den ihop som huset som byggdes på lösan sand. Föränderligheten, äventyret, vågspelet, dynamiken, framåtsträvan poängteras i den första bilden: navigare necesse est. Tryggheten, beständigheten, sanningen, traditionsbundenheten, soliditeten i den andra: super hanc petram. Liknande motsättningar har teologin medvetet laborerat med i alla tider. Casta meretrix (den kyska horan) är kanske en av de mest utmanande beskrivningarna av kyrkan som kyrkofäderna bestått oss med. Luther uttryckte samma tanke fast om den enskilde kristne: simul iustus et peccator (på en gång rättfärdig och syndare).

I kyrkans historia, från Nya testamentet och framåt, vimlar det av bilder, metaforer, modeller och definitioner av vad kyrkan är och skulle vara. Bland de mest framträdande med förankring i Nya testamentet är Kristi kropp, Guds folk och Kristi brud. Men dessutom talar Jesus om vinträd, hus, fårahjord, stad; Paulus om den heliga Andens tempel och gemenskap. Bilder som alla är dynamiskt mångtydiga. I senare teologi betraktas kyrkan intressant nog ofta genom vad hon gör. Thomas ab Aquino till exempel har i sin Summa theologiae ingen särskild bok om kyrkan, men väl om sakramenten, bönen etc.

Till tider av kris hör reflexion över den egna identiteten. Så kan vi i reformationstidens teologiska reflexion spåra en viss självupptagenhet med att precisera var den ”sanna kyrkan” är att finna. Vilka tecknen på denna är upptog teologernas tankemöda på alla sidor om konfessionsgränserna. Under den tid då det sekulära ännu ej fanns var denna reflexion en inbördes brottningskamp mellan konfessionerna. När det sekulära blivit ett alternativ, och när detta också började att realiseras, vidtog en kamp för den egna överlevnaden. En kamp som gestaltats på många olika sätt.

Otto Dibelius klassiska formulering om 1900-talet som ”kyrkans århundrade” speglar denna identitetskris. I den ekumeniska dialogen i Sverige har man också nått dit hän. Två nyutkomna dokument speglar denna reflexion: Guds kyrka och en levande församling (Verbum 1995) och Kyrkan som sakrament (under tryckning). Den senare är en återspegling av en intressant utveckling av kyrkotänkandet framför allt på katolskt håll. När kyrkan ej längre är en integrerad och till synes oskiljaktig del av samhället, där sakramenten fungerar som trons tecken för den enskilde i gemenskapen, ses kyrkan i sin helhet som ett tecken (sacramentum) för det omgivande avkristnade samhället.

Frikyrkligt om kyrkan

Som en del av denna i stora delar av kristenheten pågående ecklesiologiska reflexion har den svenska frikyrkliga projektgruppen ”Revisioning the Church” kommit med en samling spänstiga essayer, uppsända försöksballonger, från ett pågående samtal. Dessa är redovisade i boken På spaning efter framtidens kyrka (red Sune Fahlgren, Libris Bokförlag, Örebro 1998, 220 s). Författarna kommer med ett undantag ur en yngre generation frikyrkliga teologer, universitetsutbildade i Sverige, men med vidare utblickar framför allt mot USA och Tyskland. Genom sitt interdisciplinära arbetssätt, med förankring (förutom i de teologiska disciplinerna) främst i statsvetenskap, sociologi och modern hermeneutisk teknik, utgör denna samling texter ett för svenska teologiska och kyrkliga förhållanden ovanligt originellt och intellektuellt redbart inlägg. Boken omfattar sex essayer och denna artikel återspeglar inledningens uppmaning att ”börja där intresset finns”. Varje bidrag inleds med ett företal, där en kort inblick ges i de diskussioner som den föreliggande texten givit upphov till i projektgruppen. Detta är ett bra pedagogiskt grepp.

Kritik av liberalprotestantismen

Författarna går, sina traditioner trogna, frimodigt till storms mot mycket men är framför allt konstruktiva under paroller som alternativ gemenskap, kontrastsamhälle, kroppslighet. Teol. dr Roland Spjuths bidrag ”Detta är min kropp: En teologisk protest mot frälsningens förlorade kroppslighet” är en protest som riktar sig mot en individualistisk och spiritualistisk form av protestantism med liberala förtecken, vilken, efter att ha accepterat modernitetens förträngning av religionen till den ytterst privata intimsfären, förlägger den religiösa erfarenheten enbart till ett inre plan i människan.

Som ett yttersta resultat av denna teologi ser vi nu, menar Spjuth, en tilltagande privatreligiositet och nyandlighet, där alla katter är lika grå.

I sin diskussion av den förlorade kroppsligheten väljer Spjuth inte att gå tillbaka till den tyska upplysningen eller att starta i en analys av det postmoderna nuläget. Han väljer ett historiskt mellanläge och penetrerar den amerikanske filosofen och pionjären inom religionspsykologin William James (1841–1910) och den tyske kyrko- och dogmhistorikern Adolf von Harnack (1851–1930). Hos båda dessa herrar finner han ”en radikalt avkroppsligad förståelse av den religiöst grundade identiteten”. När det yttre är avskalat finns en andlig kärna kvar bortom institutioner, gemenskaper och yttre ting, ett evangelium utan kropp. Inte för inte hyste Harnack en stor förkärlek för Marcion (100-talet) och tillmätte denne lika stor betydelse som Augustinus och Luther. Marcion hade rensat ut Gamla testamentet ur den kristna kanon och sovrat bland de apostoliska skrifterna, för att befria den kristna tron från inflytandet av den onde skaparguden.

I en uppgörelse med denna variant av protestantisk tradition läser Spjuth Paulus första brev till Korinthierna och Augustinus Bekännelser. Här återfinner han den förlorade kroppsligheten. Hos Paulus är kroppen ej enbart en bild för ett inre skeende. Genom sin egen kropp är människan en del av Kristi kropp som är kyrkans djupaste identitet. Människans andliga dimension löskopplas inte från hennes psykiska eller kroppsliga dimensioner. Andligheten kommer till uttryck i och genom dem alla. Det andliga erfars genom skapelsen. Det andliga har inkarnerats i kött och blod. Kyrkan är inkarnationens förlängning i en materiell värld. Hon är sakramental, dvs förmedlar Guds mysterium ”under tecknens slöja”. Kristendomen är, som den amerikanske ortodoxe teologen Alexander Schmemann en gång formulerade det, den mest materialistiska av alla religioner. Ty människan ist was er isst med materialisten Ludwig Feuerbachs ord. Hon är och blir det hon äter: Kristi kropp.

När Spjuth läser Augustinus Bekännelser gör han det på tvärs mot de förhandenvarande svenska auktoriteterna (Christian Braw, Ragnar Holte, Bengt Hägglund) men med gott stöd i den senaste anglosaxiska forskningen. En inläsning av reformationstidens distinktion mellan den synliga och den osynliga kyrkan hos kyrkofadern låter sig inte göras. Kyrkan är hos Augustinus i högsta grad konkret; den består av yttre tecken: bad till ny födelse, måltid som livs-medel, smörjelsens olja till läkedom, de troendes sinnliga gemenskap.

Varför denna kroppsfixering? Människan är en dynamisk helhet. Förståelsen av hennes djup och avgrunder låter sig göras bara i detta perspektiv. En återerövring av kroppsligheten innebär att den kristna tron på nytt kunde stiga ut på den offentliga arenan och erbjuda ett alternativ som rör helheten och inte bara ett förkrympt salongskristet själsliv.

Sekularisering och majoritetskyrkor

Vilka var förutsättningarna för den liberalprotestantiska tradition som Spjuth går till storms mot? Ett svar på bl a denna fråga söker teol. dr Arne Rasmusson ge i sitt synnerligen läsvärda bidrag ”En gång fanns inte det sekulära: Social teologi från Ernst Troeltsch till John Millbank”, en uppsats som förtjänar att bli läst i en bred krets av historiker och samhällsvetare. Han tar spjärn mot en läsning av den tysk-amerikanske tänkaren Ernst Troeltschs modernitetsanalys. Det mest problematiska med Troeltschs tänkande är, menar Rasmusson, hans hävdande av att kyrkan inte kan ha någon social teologi, eftersom Jesu budskap var helt opolitiskt och enbart riktar sig till människan som individ och som andlig varelse. Varken direkt eller indirekt skulle det gå att deducera fram en kristen filosofi som kan ha något att säga om statens eller samhällets ”sekulära” liv, som kan ta sig sådana uttryck som råkapitalism, militärstat och scientism.

Som grund för modernitetens förståelse av sig själv ligger ett implicit antagande av sekulariseringen, hävdar Rasmusson med goda citat. En generalisering av denna sekulariseringsteori sönderfaller i tre delar som, enligt honom, måste hållas noggrant isär: sekularisering som differentiering, som nedgång i religiös tro och praktik och som religionens privatisering. Moderniseringen innebär en differentiering av samhället, där vissa områden undandras religionens inflytande. Sekulära sfärer uppstår i samhället där kyrkans auktoritet inte längre gäller och inte längre hävdas med yttre tvångsmedel. Så långt kan de flesta följa med i analysen och även positivt uppskatta utvecklingen. Men sedan? Denna differentiering skall därefter följas av en nedgång i det privata praktiserandet av den religiösa tron, enligt den allmänna sekulariseringsteorin. Så blev det också i stora delar av västra och norra Europa, men inte på Irland, inte i Polen, och framför allt inte i USA. Och, kan det tilläggas, inte i övriga delar av det katolska Europa där kraftfulla särkulturer uppstod i opposition mot en fientlig stat (delar av Tyskland, norra Italien, Frankrike). Hur kan dessa stora avvikelser komma sig? Rasmusson menar, med många andra, att de statliga religionsmonopolen i de väst- och nordeuropeiska nationalstaterna med majoritetsfolkkyrkor verkade hämmande på de kristna kyrkornas ställning. I en kultur med en stat som är religiöst neutral, som i USA, och så befrämjar religiös pluralism och privata och korporativa initiativ (jfr Robert D Putnams Making Democracy Work) tenderar praktiserandet av religion att öka, liksom i en kultur med en stark konfrontation mellan kyrka och stat.

På samma sätt som Spjuth är Rasmusson ytterst kritisk mot den liberala protestantismens inskränkning av evangeliets giltighet till enbart en inre andlig dimension av det mänskliga livet. Frälsningen rör hela livet och tar sig också uttryck i och genom hela det mänskliga livet. Att religionen måste trängas ut ur den offentliga sfären är en del av modernitetens självförståelse. Vetenskapen som livsförståelse blir det nya fundamentet. Att denna skulle vara värde- eller livsåskådningsmässigt neutral är det dock numera få som hävdar. Nyligen höjdes många och förvirrade rop på etikkonsulter i både politiska, ekonomiska och vetenskapliga sammanhang! Var står vi då?

Rasmusson utgår från och landar åter i övertygelsen att kyrkorna måste uppträda som alternativsamhällen, som motetik, som kontrast. Som sådana kan kyrkorna träda ut på den offentliga arenan – i det civila samhället framför det politiska. Där kan de genom sina alternativa praktiker och genom sina kontrasterande berättelser bli ”ett salt i världen, ett ljus för folken och en stad på berget”.

Ledarskap i kyrkan

När begreppen kontrast- och alternativsamhälle används poängterar Sune Fahlgren (högskolelärare vid Örebro Missionsskola) att det handlar om något annorlunda, något för världen uppenbarat. Kontrasten ställs inte mot världen utan är till för världens skull. I sin uppsats ”Men så är det inte hos er! Teologi för församlingens ledartjänster” vidareförs detta tema. Fahlgrens behandling av sitt ämne är så långt från flåshurtiga ledarskapskurser som tänkas kan. Här fokuseras i stället sådana fenomen som makt, offer och tjänande. Samtidigt som det realistiskt konstateras att ledarskap behövs i mänskliga gemenskaper utmanas alla de kyrkor som låter sig betjänas (läs: servas) av särskilt avskilda och avlönade religionsspecialister, vilket leder in i passivitet, religionskonsumtion och till sist alienation. Efterlyses: en rik differentiering av tjänster samt ett tjänande ledarskap. Samtidigt som församlingsmötet starkt betonas, kritiseras ”majoritetens tyranni”. Efterlyses: gemensamt sökande av ”Kristi avsikt” med gemenskapen via konsensusbeslut. Här har de frikyrkliga traditionerna mycken profetisk inspiration att förmedla tillbaka in i sina egna samfund, men inte minst till de etablerade och understundom övergödda folkkyrkorna.

Bokens uppsatser håller genomgående en mycket hög nivå systematiskt-teologiskt. På vissa punkter i den historiska framställningen kan dock finnas anledning till att höja på ögonbrynen och efterlysa bättre fotarbete. Så exempelvis de kristna européernas inövande i och praktiserande av den kristna tron under den så kallade medeltiden. Det var nog bättre ställt med detta än vad författaren vill göra gällande på sidan 115. Kom ihåg att den kristna tron uttrycks med kroppen! Frågan om kyrkans sju kännetecken enligt Martin Luther på sidan 53 borde problematiseras i relation till reformationens huvudtanke om att kyrkan ytterst sett är ordets skapelse. Doktor Luther menade knappast att något kännetecken kunde jämföras med Ordet. När betydelsen av svensk frikyrklighet för den svenska demokratins framväxt framhävs på sidan 122, kunde tillläggas att det svenska bondesamhället med dess självständiga organisation nog betytt mer.

De tre uppsatser som jag inte haft tillfälle att beröra är Johnny Jonssons ”Ett brev till en kyrka i kris: Läsning av Efesierbrevet”, Ola Sigurdsons ”Kyrkan som de heligas samfund: På väg mot en evangelisk communio-ecklesiologi” och Rune Klingerts ”Församlingens vardagsliv: Vision och verklighet i pastoral praktik”. Dessa håller också en mycket hög intellektuell och interdisciplinär standard. Den sista faller dock utanför ramen genom sin karaktär av ”Rapport från en skurhink”, även om sådana också behövs.

Med stor förväntan ser vi fram mot fortsatta rapporter från samtalet, där ovanstående perspektiv fördjupas och ännu fler kommer till tals. Kanske kunde både katolsk och feministisk teologi bli fruktbara sparring-partners. Från en katolsk horisont finns många frågor att ställa. Vad innebär kroppslighetens praktiker? Här talas mycket om kroppslighet, men hur kommer den till uttryck? Hur gestaltas liturgi? Hur byggs kyrkor? Hur räddas vi undan faran att fira enbart vår kroppslighet, den mänskliga gemenskapen, i stället för att fira den Andre, den Outgrundlige, den som är bortom? Hur utövas auktoriteten i kyrkan? Hur förvaltas den gåva som kyrkan fått i ämbetet? Hur upprätthålls kontinuitet i den kristna traditionsförmedlingen etc.?

Men boken ger mer än detta. Den ger ej enbart lust till att få lyssna vidare och kanske få vara med i samtalet, den ger längtan efter det samtalet syftar till: att fördjupa människans djupaste delaktighet – delaktigheten i gemenskapens mysterium som är, med en konstfull formulering, ”en dans med den Andre … där Kristus för och Gud själv är musiken”. Boken är ett sannskyldigt Vademecum.