På väg vart?

När en bok presenteras som en modern andlig klassiker, ja som en dagens motsvarighet till Kristi efterföljelse, blir man intresserad. När man läser verket ifråga, Vägen, av Escriva de Balaguer, blir man mer betänksam och slutligen beklämd.

Boken kom på spanska på 1930-talet. Sedan har den fatt internationell spridning och nu blivit översatt också till svenska, på förlaget Catholica, 1985. Försvenskningen är otymplig och på grund av många germanismer ibland svårbegriplig. Behovet av en spiritualitet för lekmännen är onekligen stort i vår tid. Hur fyller då denna skrift det?

Den är upplagd som 999 maximer om det andliga livet. Det är inte allom givet att ha så många tankar i detta ämne. Författaren lånar gärna från spanska helgon och från bibeln, varvid bibelcitaten först återges på latin enligt Vulgata.

Texten bygger på ett antal honnörsord, vars innebörd tas för given, t ex nr 22 ”Var stark. – Var manlig. – Var människa, sedan… var en ängel.” Det kvinnliga verkar att stå lågt i kurs, vilket indirekt framgår av nr 574 om en söderut vanlig andaktsövning ”Hur kommer du på den iden att det inte är manligt att hålla en novena? – Denna andaktsövning blir manlig i det ögonblick, då en man utövar den – i bönens och botens anda.”

Respekten för prästerskapet inskärps gång efter annan, som i nr 66 ”Vilken präst som helst är en annan Kristus.” Lekfolket göre sig ej besvär, se nr 61 ”Om en lekman tar sig friheten att bedöma moralfrågor, tar han ej sällan miste. Lekmän kan i detta samband endast vara lärjungar.”

Det råder en tydlig hierarki, som i nr 98 ”Efter prästens bön och de åt Gud vigda jungfrurnas behagar Gud barnens och de sjukas bön mest.”

Om det äkta ståndet heter det (ordet föda här = näring) i nr 28 ”Äktenskapet är till för de meniga av Kristi härskara, inte för dess generalstab. – Föda behöver var och en. Fortplantning tjänar dock blott till släktets uppehållande. Enstaka människor får undandra sig denna uppgift. Längtan efter barn?… Barn, många barn och en outplånlig ljusstrimma lämnar vi efter oss, om vi uppoffrar köttets egennytta.”

Alltså blott till släktets fortlevande. Med tanke på synen på människan kanske inte så egendomligt. Den är sannerligen inte lättsinnig eller ens lättsam. I nr 592 markeras ”Glöm inte vad du är … sophinken. – Ödmjuka dig: vet du inte att du är ett avfallskärl?” Nr 783 ”Om livet inte vore till för att förhärliga gud, så skulle man vara tvungen att förakta det, mera ändå: att avsky det.”

Människokärleken betonas men är uppenbarligen svår. Se början av nr 914 ”Man kan tycka synd om den stora massan. De höga, de låga, medelmåttorna – alla utan ideal! De gör intryck av att inte veta om att de har själar. De är som … boskapshjordar, farskock, en kull grisar.” Dualismen är markerad, som i nr 227 ”När du har begripit att kroppen är din fiende och en upprorsmakare mot Guds förhärligande för att den hotar din helgelse, varför ömmar du då för den till den grad?”

Barnaskapet är viktigt, men han gör sig inga illusioner om barnen, när de har nått en viss ålder; nr 868 börjar ”Var liten, mycket liten. – Var inte äldre än två, högst tre år. Äldre barn är redan smårackare som försöker föra sina föräldrar bakom ljuset med de mest horribla lögner.”

Politiken förekommer knappast, men ett undantag är nr 311 ”Kriget! – Kriget har ett övernaturligt mål, säger du, som är förborgat för världen; kriget är för oss… Kriget är det största hindret för en bekväm väg. – Men när allt kommer omkring blir vi tvungna älska det såsom en munk sitt botgissel.”

Fromheten är en förälskelse i Jesus, som inte skyr de mest egenomliga överord. Tag avslutning av nr 402: ”Var djärv: säg till Honom att du är tokigare i Honom än Maria Magdalena, än den stora och den lilla Teresia. . ., ännu mer bortkollrad än Augustinus, Dominikus och Franciskus, mer än Ignatius och Frans Xaver.”

Här finns korset, askesen, kärleken till Jesus, apostolatet – allt i den glädjelösa form som länge utmärkte den katolska kyrkan. Därtill betonas en obetingad lydnad inför ens andlige överordnade.

Man skall inte vänta sig någon vägledning här ifråga om de frågor som angår vår samtid: internationell rättvisa, individens ansvar, mänskliga rättigheter, ekumeniken, kvinnornas yrkesliv, ungdomens svårighet inför alla val, kampen mot våldet, miljöförstörelsen…

Detta verkar inte som en framkomlig väg idag utan som en återvängdsgränd av enbart historiskt intresse.