Pacem in Terris

En uppgift att fylla

Vilken roll skulle den nya organisationen spela? Å ena sidan skulle den hjälpa till i det socialistiska samhällsbyggandet och därvid låta samhällets toppar njuta av organisationens verksamhet såsom varande en spegelbild av deras egen politik. Detta har medfört att det språk som talas i organisationen ljuder utan liv och klang. Man talar svulstigt och innehållslöst och lyckas på sin höjd motsäga verkligheten. Å andra sidan är organisationen en kanal för de politiska ledarnas ordergivning. Tonen i maktens språk kan variera från mångtydiga uttalanden till ”dynamiska” maningar eller bestå av föreskrifter som åtföljs av hot om påföljder för envar som tredskas. Organisationen kan sålunda också visa upp en mer auktoritär sida. Däremot talas det inte socialism i sammanhanget. Man hävdar att organisationen skall fungera som en mekanism för social kraftöverföring i samspelet mellan staten och kyrkan. Organisationen bidrar också till att tysta kritik mot de politiska makthavarna och medverkar därigenom till att vidmakthålla ett system som innebär att den politiska makten varken underställs kontroll eller kritik. Organisationen försöker kanske i bästa fall att på sitt sätt förbättra det rådande systemet. En verksam kritik och arbete med djupgående förändringar skulle på sikt innebära slutet för organisationen. Dessa båda egenartade prästerliga organisationer – vilka självfallet körs i tandem – är till sin natur både blinda och döva. De är såsom makthavarnas verktyg endast skickade att syssla med enfaldigt pladder. Det enda som tycks intressera de båda föreningarna är åtgärder som på något sätt gagnar och vidmakthåller deras egen existens. Föreningarna är trots sin inställsamma beskäftighet ställda vid sidan om utvecklingen – de är splittrade i sina roller som slavar och som de styrande politikernas maktlystna gunstlingar. Man vill på alla sätt förmå kyrkan att förnedra sig.

Varje person som är inblandad i detta ”maskineri” behöver inte nödvändigt samtycka till vad som försiggår inom och genom organisationen. Verkligheten är mycket mer sammansatt. Det kan röra sig om påtryckningar som någon inte har kunnat stå emot, om olösliga valsituationer, svåra avgöranden och personliga hänsyn, vilka alla kan förklara varför en viss person finns med i organisationer av detta slag. I alla händelser finns det en skillnad mellan den ansvariga ledningen och de vanliga medlemmarna. Dessa senare har ofta med lock och pock nödgats att bli medlemmar. Författaren till denna artikel vill inte döma enskilda personer i detta sammanhang utan endast brännmärka ett system. Det är den gällande strukturen och de roller som spelas av enskilda som måste fördömas, inte de enskilda människorna.

I oktober 1972 hade organisationen Pacem in Terris officiellt funnits till i nära ett och ett halvt år. Redan då styrdes tio av landets tretton stift och apostoliska administraturer av präster som var medlemmar av organisationen. Vid ett sammanträde med kommunistpartiets ideologiska kommitté yttrade vice statsministern i den slovakiska regeringen, Lucan, följande om utvecklingen inom kyrkan:

”Sedan april 1969 har en djupgående sinnesändring inträffat. … Det mest positiva är att en del av prästerskapet har uttryckt sin lojalitet mot staten, det har blivit möjligt att samarbeta med denna del och att det nu finns präster som vill upprätta samförstånd mellan regeringen och kyrkan. Denna riktning inom kyrkan ger sig till känna genom organisationen Pacem in Terris.”

Det är dock alltid viktigt att man försäkrar sig om att de som man förhandlar med verkligen är representativa för den organisation man vill binda med avtal. Detta gäller också om den ifrågavarande organisationen råkar vara den katolska kyrkan. I det här fallet gällde det att bli erkänd av motparten som den mest behöriga – eller helst den enda behöriga – förhandlingspartnern. Med bistånd av den civila statsmakten och med hjälp avöst och bedrägeri ville man också bemäktiga sig den representativitet som var nödvändig. Man lade sig till med det språk som man ansåg att den för kyrkans bästa ansvarige borde föra och skaffade sig de nyckelposter inom kyrkans styrelse, informationsorgan och verkställande organ, som var nödvändiga. Saken ligger dock något annorlunda till för kyrkan jämfört med vad fallet är med organisationer som tillhör det ekonomiska, sociala och politiska livet. Genom att Kyrkan till sin karaktär är både mänsklig och övernaturlig, genom sin inkarnation och frihet från jordiska band befinner sig Kyrkan i ett dialektiskt förhållande till varje världslig makt – och detta gäller även om det rör sig om totalitär makt. Härav kommer de oöverstigliga svårigheter som den världsliga staten och dess klerikala hjälptrupper råkade i när man oförtrutet manade till vaksamhet mot rådande ”fara för att religionen skulle missbrukas för politiska syften”. Situationen blev rent ut sagt märkvärdig. Man hamnade själv i det missbruk som man angrep. Inom detta spel blir det som sägs – vare sig man vill väga sina ord eller tala utan omsvep – alltid förljuget.

De enda som anses vara ”efterkonciliära och framstegsvänliga” är de präster spin är medlemmar av Pacem in Terris. De övriga betecknas som ”katoliker som ständigt söker sin egen nytta, vilket i sin tur vittnar om en verklig andlig fattigdom och innebär ett förräderi mot kyrkans katolska karaktär; genom sitt handlingssätt gör de i praktiken kyrkan till en sekt.” Man hävdar sålunda att endast medlemmarna av Pacem in Terris lyckas undgå att hamna i detta ghetto. De enda präster som man låter framträda på det internationella planet är de som tillhör organisationen. Så här kan det låta:

”Med tillfredsställelse har konstaterats att föreningen Pacem in Terris under den senaste tiden har tagit kontakt med skilda internationella pacifistiska organisationer. . . . Föreningen har genom sitt deltagande i internationella fredskongressen i Moskva visat att den har slutit upp i leden bland dem som träget arbetar för fred i världen.” Uttalandet ingick i slutdeklarationen vid den slovakiska avdelningens av Pacem in Terris kongress 14–15 januari 1975.

I samma deklaration uttalades beträffande frågan om denna ”öppna” katolicism:

Pacem in Terris önskar ”stärka de goda kontakterna mellan föreningen och biskopskonferensen. Vi väntar oss att biskopskonferensens förtroende för vår förening skall fördjupas. Med glädje kan vi slå fast att flertalet av stiftcheferna är medlemmar av vår förening och kommer från våra led. ”

Efter en tid började man också att identifiera stiftcheferna med organisationen Pacem in Terris. Den senare kunde med viss rätt stoltsera med den uppkomna symbiosen:

”Vi för vår del förklarar att ingen som ej tillhör biskopskonferensen för de tjeckiska och slovakiska socialistrepublikerna har rätt att föra de tjeckoslovakiska katolikernas talan. Det är biskopskonferensen som har till uppgift att sluta överenskommelser med statsmakten rörande förhållandet mellan kyrka och stat hos oss i samförstånd med de politiska representanter som vi vid senaste valet har gett vårt förtroende.” Uttalandet gjordes i en högtidlig förklaring som avgavs av presidiet i Pacem in Terris’ federala kommitté.

Som en förklaring till det i det föregående återgivna uttalandet må meddelas att det gjordes i samband med att man fördömde Charta 77!

Genom att taktiskt bevaka nomineringar och förslag har alla viktigare kyrkliga ämbeten nu tillfallit medlemmar i Pacem in Terris. Organisationens medlemmar sitter som funktionärer vid stiftskanslierna, som lärare vid de teologiska fakulteterna och prästseminarierna, som innehavare av nyckeltjänster inom press och organisationer samt som kyrkoherdar i större församlingar. I sammanhanget må dock noteras att det inte finns någon befattning av betydelse för kyrkans ledning som tillsätts med lekmän.

I mars 1973 utnämnde Vatikanen äntligen – efter långa och svåra förhandlingar – fyra nya biskopar. Den katolska nyhetstidningen i Prag meddelade de nya biskoparnas biografier och ansträngde sig därvid att särskilt uppvärdera deras förbindelser med Pacem in Terris. Den kroatiska katolska tidningen Glas Koncila som utges i Zagreb tolkade också sin Pragkollegas skrivsätt som ett försök att indirekt ge sken av att den Heliga Stolen skulle ha godkänt Pacem in Terris.

En organisation som framförallt vill verka som en sammanbindande länk mellan kyrkan, staten och det kommunistiska partiet måste ständigt ta allsköns taktiska hänsyn till regeringen och partiet. Det gäller att noga följa den anbefallda taktiken om man skall kunna vara till lags. Pacem in Terris framträder främst genom sina uttalanden. Man säger till och med att organisationen egentligen endast existerar när den håller kongress eller samlar någon av sina kommittéer till ett eller annat uttalande samt när det ordnas ”vänskapliga” sammanträffanden med företrädare för statsmakten eller partiet. Detta stöd som man ger regeringen och det kommunistiska partiet visar sig också på så sätt att organisationen väl vet när den bör tiga. Tystnaden är dock mången gång – även i detta fall – vältaligare än mångordigheten.

I april 1976 spreds i största hemlighet en liten flygskrift i Slovakien. Skriften var utformad som ett öppet brev till Pacem in Terris’ ledare. Man fördömde den tystnad som de som gjorde anspråk på att tala i folkets namn hade gjort sig skyldiga till:

”Ni som sitter i styrelsen för Pacem in Terris! Vad ämnar Ni göra? … Ni har blivit en talarstol från vilken gudsförnekarna kan säga att de ämnar avskaffa Gud. Och ni håller tyst. Inte bara det. Ni jublar och ropar bifall. Dessutom låter ni publicera själva manuskriptet (anspelningen på det tal som kommunistpartiets ideolog Travnicek, som är vice ordförande i Folkliga Frontens centralkommitté, höll 28 oktober 1976 inför Pacem in Terris federala kommitté). I hemlighet och på många orter har ni i utbyte mot trettio silverpenningar sålt våra barn till gudsförnekarna. Barnen går inte längre till kyrkans kristendomsundervisning. Statstjänstemän vågar inte besöka gudstjänsten. Man förföljer studenter för deras tros skull. I sjukhusen hindras de döende från att få försona sig med Gud. . . . Vad har ni under de senast förflutna åren skrivit rörande barnens religiösa uppfostran? På vilka sätt har ni uppmuntrat studenterna? Ni tackar och bockar utan uppehåll. … Nu ljuger genom att frivilligt hålla tyst. Vad skulle Kristus ha gjort med detta förljugna hyckleri? Det rör sig om präster och ordensmedlemmar, vilka glömmer sin kallelse och som på ett hymlande sätt darrar inför den världsliga maktens tron, rädda att förlora den ställning de en gång har förvärvat. Och vad skulle han säga om dem som hymlade inför Pilatus och sade sig vara kejsarens vänner?”

Verksamheten inom organisationen drevs över hela det politiska fältet och innebar ett ovillkorligt bejakande av en politik som var inriktad på att kyrkan skulle kvävas. Warszavamakternas infall i landet i augusti 1968 betecknades med det använda språkbruket som ”broderlig hjälp” för vilken man särskilt tackade den rådande ”oförstörbara vänskapen” med Sovjetunionen. Organisationen lämnar sina bidrag till arbetet med att fullfölja gällande femårsplan, medverkar till stöd för regimen i de politiska valen och godtar att man systematiskt minskar på kyrkans möjligheter till församlingsarbete. Ännu allvarligare är dock att man godtar angrepp på de mänskliga rättigheterna i anslutning till den s.k. normaliseringen. Man godtager villkorslöst att den oppositionella socialismen förföljs, likaså finner man det vara helt rimligt att de som undertecknade Charta 77 – som kallas ”smädeskrift” – ansätts på det grövsta och att de makter som var med och undertecknade Helsingforsöverenskommelsen anklagas för inblandning i landets inre angelägenheter. Pacem in Terris är redo att välsigna, tända rökelse och lovsjunga så snart det behövs. Allt som organisationen publicerar har avlägsnat sig från evangeliet och konciliet, som dock utgör organisationens ständigt åberopade auktoriteter. Man har vanställt Kristi anlete genom att godtyckligt utnyttja honom för egna syften. Att läsa den litteratur som organisationen publicerar är nedbrytande. Och denna litteratur är numera den enda som erbjuds de troende.

Inom ramen för sin påtagna roll att vara ”drivrem” och ett förenande band till samhället höjer man upp den myt – nämligen den om ”Socialismen” – som finns i samhället och försöker polarisera kyrkans krafter kring denna. Kaniken J. Benes i Prag – tillika ansvarig för information om Caritas för den katolska pressen – använder sig ständigt av ett polariserande skrivsätt. Den tjeckiska socialistiska republiken är ett samhälle som en gång har räddats från den fara som hotade år 1968, och som skulle ha inneburit att man då hotades av att dränkas av den ”falska fraseologi” som drevs av ”januarimännen”. Likaså angrips de ”folkdomstolar” som på sin tid skulle ha försökt lägga ut dimridåer bakom vilka kontrarevolutionen skulle kunna trivas och kunna arbeta för att upplösa det socialistiska samhällets grundvalar.

Den officiella uppfattningen om ”Pragvårens” egentliga egenskap av kontrarevolutionärt äventyr har i allo godtagits av ledningen för Pacem in Terris. Med stor iver angriper man ”den klerikala, triumfalistiska politiska ärelystnad som gav sig till känna i prästerliga kretsar under år 1968”. Man manar sina bröder i kyrkan att verka för att den numera återställda ”socialismen” skall kunna vidmakthållas.

Flertalet av Pragvårens intellektuella lärjungar hålls utanför yrkeslivet. Under sommaren 1972 anordnades alltjämt rättegångar under vilka ett antal företrädare för den socialistiska oppositionen dömdes till fängelse. De som dömdes vid detta tillfälle hade kämpat under den förgripliga parollen ”för en mänsklig socialism”. Studenter brukar i regel få anstånd med värnplikten. I Slovakien vägrade man likväl detta för fyrtio unga teologer som skulle börja sitt sista studieår. De skickades iväg på två års militär utbildning. Även andra hinder för teologiska studier reses av myndigheterna. Beträffande 80 till inträde i prästseminariet i Bratislava anmälda studerande medgav de slovakiska myndigheterna sålunda endast att 20 skulle få vinna inträde. I Slovakien saknar 70 församlingar präst. Samtidigt väntar en rad unga slovakiska nyvigda präster på att den statliga byrån för kyrkliga angelägenheter skall meddela dem erforderliga tillstånd att utöva sitt yrke. I hela landet utsätts kristna föräldrar för hot och illasinnad särbehandling. Man hindrar också de barn som deltar i den kyrkliga kristendomsundervisningen från att komma in på gymnasieskolans teoretiska linjer. ”Med vilken rätt trampar den gudsförnekande minoriteten på de medborgerliga rättigheterna och försöker tvinga på andra sina åsikter?” frågas i en skrift som någon har gett ut på ”samizdat”, dvs den typ av självförlag i form av offset- eller stenciltryck som är vanlig i bl.a. Tjeckoslovakien och Sovjet. Det fria ordet kan numera endast mångfaldigas genom ”samizdat”. Men Pacem in Terris är som vanligt på sin vakt. Man brännmärker ”. . . de fiender som utanför vårt lands gränser i illasinnad avsikt försöker påverka världsopinionen med lögner om att det i vårt land skulle förekomma någon som helst förföljelse av kyrkan eller att man hos oss skulle ha för avsikt att utplåna kyrkan.”

När Charta 77 meddelade sina rättframma sanningar genom den totalitära statens propagandistiska töcken reagerade den politiska maktens företrädare våldsamt. Pacem in Terris märkte vart vinden blåste och deltog i skallet.

När ledningen för Pacem in Terris framförde de önskemål som organisationen hade på hjärtat till den slovakiske kulturministern passade man också på att klandra Charta 77: ” . . . vår styrelse framförde samtidigt till ministern vår organisations gemensamma åsikt rörande Charta 77 och förklarade att vi fördömde det förtal och de förolämpningar som smädeskriften Charta 77 innehåller beträffande Socialistrepubliken Tjeckoslovakien.”

Systerorganisationen i Prag var lika servil. Medarbetarna i tjeckiska Caritas – som står under organisationens särskilda beskydd – angrep:

”. . . misslyckade människors skamliga handlingar genom vilka de klart har visat sin svekfulla inställning till det arbetande folket. Det rör sig inte bara om försök att förstora missförhållanden inom Tjeckoslovakiens socialistiska demokrati utan fastmer om angrepp på den demokratiska socialismen såsom den har utformats av det tjeckoslovakiska kommunistpartiet.”

Stiftcheferna i Slovakien, Böhmen och Mähren ansåg sig också – i samverkan med vederbörande styrelser för skilda kyrkliga organisationer – med kraft böra ta avstånd från innehållet i Charta 77:

”Tillsammans med våra medkristna arbetar vi varje dag för att bygga upp vårt socialistiska samhälle för att därigenom främja människors lycka. . . . Vi häpnar för vår del över innehållet i Charta 77. Författarna till detta aktstycke tycks vara okunniga om allt det positiva som finns i vårt socialistiska styrelseskick. Deras syften och deras handlingssätt gagnar inte någon lösning av de problem som finns. Därför kan vi inte komma överens med dessa personer.”

De tjeckiska stiftcheferna – bland dem apostoliske administratorn i Prag, monsignore Tomasek, som själv inte är med i Pacem in Terris – undertecknade ett något svårtolkat uttalande med anledning av Charta 77. Det flertydiga uttalandet kan tydas efter vars och ens skön:

”Det har under den senaste tiden uppkommit oro i vårt land sedan pressen har berättat om något som kallas Charta 77. Man har försökt gissa vad som var å färde, man har ställt frågor, och särskilt har man undrat om vår kyrka på något sätt skulle ha något med saken att göra. Vi vill att frågan helt klarläggs. Det är därför som vi – stiftcheferna i Tjeckiska Socialistrepubliken, samlade till gemensam rådplägning i Prag – förklarar att inte någon av oss har undertecknat Charta 77

Sedan detta uttalande gjordes har det – genom en pålitlig källa – blivit känt att ledningen för Pacem in Terris på ett bedrägligt sätt har utnyttjat biskoparnas auktoritet mot deras egen vilja. Det rätta förhållandet är att biskoparna och övriga stiftchefer inte har gjort något gemensamt uttalande som har riktat sig mot Charta 77 eller eljest har tagit avstånd från innehållet i dokumentet. Detta hindrade dock inte Pacem in Terris att för sina syften använda sig av det allmänt hållna uttalande som biskopskonferensen gjorde i sammanhanget.”

Det är begripligt att de som är offer för eller vittne till sådana händelser hädanefter lever utan några förväntningar.

Översättare: Bengt Rur