Privatarméer och frikyrkor

Pingstafton bjöd TV 1 på en debatt om stat och kyrka, nu ur perspektivet om staten kunde släppa kyrkan fri. För omväxlings skull leddes meningsutbytet kompetent och diskret, av Gertrud Brundin.

Biskop Ström förklarade sig i och för sig inte emot de reformer som nu föreslås, men han vände sig emot att man skulle börja med ett principbeslut. I stället borde reformer genomföras inom statskyrkosystemet, och när Svenska kyrkan fått egna ansvariga organ, kunde man genom dessa övergå till att diskutera förhållandet till staten. På detta gav förre kyrkoministern Hans Gustavsson ett ytterligt viktigt och klargörande svar. Han erinrade om att själva grunden för reformbehovet är principen om statens neutralitet i trosfrågor och den intolerabla ojämlikhet som råder mellan skilda trossamfund. Ett reformprogram inom systemet skulle avlägsna nackdelarna för Svenska kyrkan, medan fördelarna skulle bestå och ojämlikheten ytterligare accentueras. Alltså en utveckling i rakt motsatt riktning mot den nödvändiga.

Märkligare var då det vältaliga avslutningsanförandet av komminister Margareta Brandby-Cöster. För att illustrera vad som enligt hennes mening egentligen höll på att ske med folkkyrkan, ”97 procent”, utvecklade hon en intressant analogi. Helt jämförligt med det nuvarande skeendet skulle vara, om Överbefälhavaren tillsammans med andra högre officerare och företrädare för frivilliga försvarsorganisationer skulle söka undandra försvaret riksdagens kontroll med hänvisning till att i denna församling fanns pacifister och vapenvägrare. Liknelsen grundade sig på att medlemskapet i Svenska kyrkan i stort följer med svenskt medborgarskap liksom fallet är med den allmänna värnplikten. Det finns ju också möjlighet att undandra sig båda förpliktelserna, även om det numera inte ställs krav på bevisad samvetsnöd för att utträda ur Svenska kyrkan.

Men kanske ändå att analogin uppvisar några inkonsekvenser. Principen om statligt monopol på militär organisation och möjligheter att utöva kollektivt våld, är djupt befäst i vår rättsordning. Väpnade kårer är förbjudna och ÖB skulle rimligen omedelbart sättas under arrest om han sökte bilda en privatarmé. Däremot är sedan hundratals år friheten att organisera religiösa gemenskaper utan statlig tillskyndan en lika viktig princip i västerländska rättsstater. (Däremot betraktas de i Sovjet som något slags insurgenter.)

Om nu inte Brandby-Cöster menar, att fria samfund i Sverige rättsligt borde betraktas som väpnade kårer och terrororganisationer, kanske analogin inte var så alldeles lyckad.