Thomas Merton – ännu aktuell?

Det är i år ett decennium sedan Thomas Merton gick bort. Bara det kan vara anledning nog att teckna ett minnesporträtt, men jag vill inte nöja mig med det utan kommer att försöka ge ett svar på huvudrubrikens fråga.

Thomas Merton dog i slutet av 1968, parisstudenternas revolutionsår, nyvänsterns och ”pragvårens” år. Är det symptomatiskt, eller ej? Markerar hans död även att en hel epok gick i graven?

Man kan tycka det. I Sverige var Thomas Merton bortglömd under större delen av 1960-talet. Huvudintresset tycktes vara inriktat på Andra Vatikankonciliets socialetiska sidor, inte på mystik och inre bön. Sådant sysslade man med på 1950-talet: då kom verkligen några böcker av Thomas Merton ut på svenska, delar av den svenska högkyrkligheten läste honom med intresse och det fanns t.o.m. de som konverterade till katolicismen på den tiden. Det finns ett samband mellan Thomas Merton och somliga svenska 1940- och 1950-talskonvertiter, ett samband som har gemensamma rötter i 1800-talets andliga atmosfär. Men därmed är inte det väsentliga sagt. De konvertiter som överlevt 1960-talets katolska krisår och har givits tillfälle att stabilisera sig under 1970-talet bör i Thomas Mertons verk inte bara igenkänna, kanske med ett generat leende, delar av sitt gamla jag, utan även åtskilligt som går att använda i den nya situation som alla kristna kyrkor tvingas leva i. I likhet med Johannes Döparen står Thomas Merton i ett gränsland, i ett övergångsskede mellan två epoker. Den ena av dem börjar i 1800-talet …

Medeltidsromantik

Efter Wien-kongressen och under den s.k. Heliga Alliansens tid, Restaurationen, vände sig Europa inåt och bakåt mot sin historia. Inom konst, musik och litteratur uppstod en företeelse som vi kallar romantiken, en reaktion mot 1700-talets och revolutionstidens torra förnuftighet, antikdyrkan och rationalism. Man började intressera sig för medeltiden och för katolicismen – som institution. I medeltidsintressets spår följde en nyvaknad respekt för klosterlivet och de medeltida monastiska ordnarna. Dom Gueranger inköpte och iståndsatte Solesmes 1833, följd av bröderna Wolters likartade initiativ med Beuron och Maria Laach några decennier senare. Lacordaire återupplivade dominikanorden i Frankrike, jesuitorden började återuppbyggas 1814 och längre fram under 1800talet fick premonstratenser, franciskaner och cistercienser uppleva en renässans. Vad drev fram detta intresse? Naturligtvis inte bara en romantisk längtan efter medeltiden – en kristen botfärdighet i de fruktansvärda krigens spår måste man också ta med i bilden. Något nytt på gammal grund skapade man inte medvetet, man trodde att man återupplivade och restaurerade troget i medeltidens anda. Det är lätt för oss att nu kritiskt kunna skärskåda deras verk och konstatera att det var mest 1800-tal och inte så mycket medeltid som blev resultatet.

Här kommer Thomas Merton in i bilden. Han torde vara den som i vår tid bäst givit litterärt uttryck för hur en konversion till katolicismen och en kallelse till klostret kunde gå till i bästa 1800-talsanda. Hans konversion är ett exempel på en ”positiv” konversion. Merton hade inte varit kristen i egentlig mening innan han blev katolik och kunde inte gå och längta tillbaka till något han hade lämnat.

Barn- och ungdomsår

Thomas Mertons föräldrar kom från helt olika geografiskt håll. Fadern, Owen Merton, var från Nya Zeeland och var konstnär, en mycket skicklig sådan om man får tro hans sons vittnesbörd. Modern, likaledes konstnär, var från USA. Men Thomas föddes i sydfrankrike, närmare bestämt i en ort som heter Prades, den 31 januari 1915. Året därpå reste föräldrarna med honom, mitt under brinnande krig, trotsande tyska ubåtar, till det något säkrare USA. Redan 1921 förlorade Thomas sin mor och året därpå tog fadern med honom till Bermuda, varifrån de dock återvände 1923. Det bar av till Frankrike 1925 och 1928 fick Thomas fara till England för att fullborda sin skolgång, varvid faderns släktingar tog sig an honom. Han växte upp till ett sant barn av vårt århundrade: rotlös, otrygg och brådmogen och utan annat att hålla sig till än en vag framtidstro. Någon kristendom som gjorde mera bestående intryck på honom blev han inte vittne till. Med bitande ironi har han i sin självbiografi skildrat en predikan han fick höra i Oakham, England under skoltiden. Predikanten tog sig före att byta ut ordet ”kärlek” i l:a Korintierbrevets 13:e kapitel mot ”a gentleman”: ”En gentleman är tålmodig och mild . . . en gentleman avundas icke . . . en gentleman förhäver sig icke . . . en gentleman fördrager allting”, etc . . . Denna milda och borgerliga anglikanism gav honom ett visst förakt för kristendomen, liksom de kväkarmöten han senare besökte i USA. Det är därför ingen överdrift att påstå att han växte upp lika fri från kristna impulser som något barn av vår tid och att hans senare konversion måste härledas från helt annat inflytande.

Thomas Merton besökte Italien som student utan egentlig målinriktning. Han drev runt på studenters vis och började (delvis av ekonomiska skäl, han hade det inte särskilt gott ställt) besöka kyrkorna för att se de många konstverken. Men han såg mera: han uppfattade kyrkans yttre apparat, han såg bedjande människor för första gången – och fängslades av vad han såg. Det gick mera systematik i hans flängande runt i kyrkor och när han besökte cisterciensklostret Tre Fontane utanför Rom, försökte han föreställa sig hur det kunde vara att leva där; under bråkdelen av en sekund tänkte han: ”Tänk om också jag . . .” Han tänkte inte tanken färdigt då, men ett frö hade fallit i jorden.

Student vid Columbia University

Nästa knuff på vägen fick han några år senare i New York. Han höll på att samla ihop litteratur för en kurs i fransk medeltidslitteratur och kom över ett verk av Etienne Gilson ”The Spirit of Medieval Philosophy”. Han berättade om den händelsen i ”The Seven Storey Mountain” ungefär så här: – ”Jag kände mig lurad när jag öppnade boken. På insidan av första sidan stod tryckt ”imprimatur”. Det var ju en katolsk bok! Här åskådliggjordes den paradox i vilken jag levde: jag älskade och beundrade den katolska kulturen, konsten och atmosfären, men hade då ingenting till övers för kyrkan.” Några sidor längre fram summerar han sin situation: ”Jag var i samma situation som oräkneliga utanför kyrkan: Jag beundrade Thomas av Aquino, Duns Scotus och Bonaventura liksom de. Sådana människor har läst Maritain och Gilson, känner till Gerard Manley Hopkins och vet mera om den katolska kulturen och filosofien än mången född katolik. Sådana människor besöker då och då mässan och förundras över den gamla liturgiens skönhet, värdighet och tidlöshet, är imponerade av kyrkans organisation och prästernas utbildning som gör att även en obegåvad predikant kan ha något att säga, genom att utlägga denna enhetliga och fasta lära och kan förvalta de sakramentala mysterierna så att människor får hjälp och tröst.”

Det italienska fröet började sätta rot. Detta var den egentliga början för sökaren och tvivlaren Thomas Merton: medeltida filosofi och beundran för den tridentinska kyrkans väldisciplinerade och monolitiska yttre apparat.

Hur många konvertiter har inte sagt samma sak? Redan kardinal Newman skriver i sin ”Apologia pro Vita Sua” om vilket djupt och varaktigt intryck det gjorde på honom, nära ett sekel före Merton, när han, under sina studier av de tidiga heresierna på jakt efter en patristisk plattform för den anglikanska kyrkans konservativa falang att stå på i dess kamp mot liberalteologin, kom underfund med att den romerska kyrka, som dömde donatister och monofysiter, var samma katolska kyrka, under påvens ledning, som verkade ännu på hans tid och som han under sin italienska resa fick se med egna ögon. Många av oss som blivit katoliker under 1950-talet och det tidiga 1960-talet har gjort samma erfarenheter som Thomas Merton och kardinal Newman. Vi har sett den historiska kontinuiteten, den obrutna traditionen, fängslats av den latinska liturgien och den gregorianska sången och kanske rentav beundrat enskilda påvars kamp mot vår tids totalitära -ismer; solidariserat oss med den som kunde skriva ”Non abbiamo bisogno” mot fascismen, ”Mit brennender Sorge” mot nazismen och ”Divini Redemptoris” mot kommunismen. Det är kanske ingen tillfällighet att så många konvertiter i Sverige under 1950-talet var historiker eller konsthistoriker som, kanske nostalgiskt, blickade tillbaka mot medeltiden. Vi var en sista rest, en epilog, från 1800-talets romantiska restauration. Thomas Mertons självbiografi och stora genombrottsverk ”The Seven Storey Mountain” har också kallats ”1800-talsmonasticismens svanesång”. Andra Vatikankonciliet satte definitivt punkt för denna epok…

Mertons konversion

Den 16 november 1938 tog Thomas Merton definitivt steget fullt ut och blev upptagen i kyrkan och det efter en lång tids svår inre kamp. Men hans liv som ny konvertit ledde, till att börja med, ingenvart. Han ansåg själv efteråt att han borde ha fortsatt att gå i undervisning efter själva upptagningen, men det fanns ingen som kunde ge honom råd och hjälp och han lyckades inte helt bryta med sin gamla livsföring. Men i yttre avseende tycktes han ha lyckats slå sig fram på den bana han valt ut åt sig: litteraturkritikerns och författarens. Han hade redan varit redaktör för Columbia University Yearbook och hade haft litteraturkritik införd i ”the New Yorker”, en tidskrift med gott anseende. Dessutom var han på god väg att fullborda en avhandling för sin Master of Arts. Det oaktat fann han sin situation otillfredsställande – han hade en känsla av att det krävdes mera av honom. Denna ganska typiska konvertitsjuka, att s.a.s. vilja löpa hela linan ut, ledde till att han hösten 1939 plötsligt fick för sig, ”Jag ska bli präst”. Merton lånade böcker om olika klosterordnar och fastnade till slut för franciskanerna.

Det gick inte alls som han hade tänkt sig. Det var för sent att söka in till noviciatet, han skulle få vänta till påföljande år och hans vingliga livsföring och vankelmod ledde en dag till att en präst i biktstolen regelrätt skällde ut honom, varefter han alldeles tappade modet. Han började ifrågasätta hela sin motivation och var till slut övertygad om att han inte hade någon prästkallelse.

Längre fram, när han nyktert kunde analysera händelseförloppet, ansåg han att hans franciskanska svärmeri var ett exempel på hur en människa kunde gå och lura sig själv genom att sätta in sig själv i en drömbild: han hade ju alltid beundrat högmedeltiden, trubadurerna, tiggarordnarna och hade placerat in sig själv i tavlan som franciskan. Men ingen prästkallelse kan bygga på romantiska drömmar. Mer än en konvertit har gjort den nyttiga, men bittra erfarenheten.

Klostret

Hans prästkallelses tillfälliga sammanbrott hade egentligen en massa gott med sig. Han började disciplinera sin livsföring, lade av en del ovanor och – viktigast av allt – började läsa breviariet. Om han nu inte fick bli präst fanns det ändå inget som hindrade honom att leva ett regelbundet böneliv! Därifrån var steget till regelbunden kommunion inte långt och till slut kunde det bli så som han uttryckte det: ”Det fanns dagar då det inte hände något av vikt – utom Mässan, förstås.” Han ville till slut ”leva under samma tak som Sakramentet”: en lärartjänst vid S:t Bonaventure ordnade den detaljen. Här började hans nya kallelse växa fram, nästan under motstånd från honom själv, han trodde ju inte på sig själv längre. Catherine De Hueck, vid vars ”Friendship House” i New Yorks negerghetto han en sommar hjälpte till som volontär, ställde honom en dag mot väggen och menade att han måste försöka komma tillrätta med sig själv och lösa kallelsefrågan. Han gjorde en vallfärd till Cuba och fick större inre visshet, men den avgörande stöten fick han genom att övervinna sin isande skräck för trappisterna och göra en reträtt i Gethsemani Abbey våren 1941. Väl återkommen till S:t Bonaventure fick han en värkande längtan tillbaka till tystnaden.

De sidor i ”The Seven Storey Mountain” i vilka Merton skildrar sin krokiga väg till Kentucky är något av en det monastiska livets Höga Visa. Redan när han förskräckt viker undan för offret att bli trappist anar man vilken kärlek som kommer att växa fram. Ty det är nästan en fysisk kärlek som senare skildras, en flykt genom motgångar och faror in i den älskades famn. Denna älskade Beata Solitudo – Sola Beatitudo blir för honom vad Fru Fattigdom var för Franciskus. I begreppet döljer sig också mystikern Thomas Merton.

Mystikern

Mystikern Thomas Merton. Man anar inte så mycket av honom i självbiografien. Han skriver på ett ställe om trappisternas syn på kontemplation: ”Det där med inre röster, upplevelser eller visioner har vi inte plats för. Då och då är det meningen att någon av oss ska erfara Guds Närvaro, men det kommer helt an på Gud, som är Givaren, inte på våra ansträngningar.” Amerikanska trappister är ett handfast släkte. Att stå med en femtonkilosslägga och hugga bort sten på fastande mage ska vara lika mycket en övning i inre bön som det är nyttigt arbete. Men om man i självbiografien inte finner så mycket av den blivande mystikern, så är han så mycket bättre representerad i senare böcker. Hans bästa verk har tyvärr inte blivit översatta till svenska ännu, något som är att beklaga men som man måste förstå. Han är svår att klä i en övertygande svensk språkdräkt, inte bara på grund av den katolska terminologien och att svenskan är så synonymfattig, men fastmera för att hans språk är så friskt, nästan oförskämt laddat med den humor som är god amerikansk engelska så egen. Fräschören går förlorad och en översättare måste hela tiden balansera mellan stilar.

Men mystikern Merton syns så mycket tydligare i det verk jag håller för att vara den bästa inkörsporten till hans produktion, dagboken från hans år i noviciatet, hans år som prästkandidat och student i klostret och som även skildrar hans prästvigning: ”The Sign of Jonas” som kom ut 1953. Boken utgöres, som sagt, av dagboksanteckningar, men vilken dagbok! Ögonblicksbilder av naturen, av klosterlivet och av årstidernas växlingar, den skildrar hans inre liv, hans studier och hans tvivel och målar upp en oförglömlig bild av det sjudande livet i ett kloster som är så översvämmat av noviser att det är olidligt trångt överallt. Sist i boken finns ett avsnitt betecknat ”Epilogue – Fire Watch”, daterad den 4 juli 1952. Enligt mitt förmenande finns det inget motstycke någonstans till denna lyriska prosakomposition. ”Fire Watch” skildrar hur han går sin brandvaktsrond i klostret på natten och därvid måste besöka varje skrymsle. Man känner doften av cement och känner svalkan i källaren, man hör det sömniga insektssurret kring de särskilt för ändamålet att hålla insekter utomhus, uppsatta, gula glödlamporna i korsgången, man hör snarkningarna från dormitoriet, man andas in lukten av gammal inpyrd rökelse i sakristian.. Han går inte sin rond ensam, hela tiden är Någon med honom, osynlig, Jesus Kristus.

Om man tar till sig detta avsnitt, ja, hela denna bok ”The Sign of Jonas”, tror jag att man förstått mera av Thomas Merton än man anar och kan lugnt ge sig på hans svårare verk och hans poesi. I bästa katolska tradition var Thomas Merton också lyriker och med en sällsynt förmåga att finna korta och slående uttryck för stora sanningar.

Mystikern Thomas Merton. Han brukade reta sig på hur folk föreställde sig att en munk eller mystiker skulle se ut eller bete sig: ”Vi i Västerlandet är alldeles för behärskade av vad andra tycker. Någon har satt upp något slags standardmått på en kontemplativ munk, hur han ska se ut, hur han ska bete sig, vad han bör säga. Passar han sedan inte in i denna idealbild blir folk besvikna. Det finns ingen idealbild av en mystiker. Att vara mystiker är att vara sig själv, inte som andra vill ha en eller som man själv föreställer sig att man måste vara, utan som Gud vill ha en. Gud vill att vi ska vara oss själva, inte vrångbilder av oss själva.” Pater David Steindl-Rast OSB, en österrikare som besökte Gethsemani någon gång under 1960-talet, har berättat hur hans första möte med Thomas Merton totalt missledde honom: han mötte en tystlåten man i arbetsoverall och trodde att det var – mjölkbudet!

Profeten

Ett drag som skiljer Thomas Merton från gängse vrångbild av den kontemplative munken var hans engagement för omvärlden och hans förvånansvärda kännedom om världshändelserna. Han liknar mera en gammaltestamentlig profetgestalt än en medeltida visionär och hade beska saker att säga om båda sidorna av den, under det Kalla Krigets 1950-tal, tvådelade världen. Han var en oförsonlig fiende till Västerlandets cyniska krämaranda, kommersiella materialism och grymma ekonomiska förtryck lika mycket som han var en syrlig och sarkastisk kritiker av marxismen som han f.ö. kallade ”kapitalismens alter ego”. I diktsamlingen ”Emblems of a Season of Fury” från 1961 skriver han en essä betitlad ”A letter to Pablo Antonio Cuadra, concerning giants” och liknar kommunistblocket vid Gog och Västerlandet vid Magog, de två makter varom profeten Hesekiel talar i kapitel 38 resp. 39:

”Jag skriver till dig idag från Magogs land. Det faktum att Magog för mig framstår som mera sympatisk än Gog påverkar inte min objektivitet. Inte heller innebär det ett val av sida eller en självkarakteristik. Magog och jag kommer sällan överens, vilket är en av anledningarna till att jag skriver detta brev. Jag måste emellertid medge att jag känner mig stå i skuld till Magog för att han låter mig existera, vilket Gog antagligen inte skulle göra . . .”

Merton kände kommunismen inte blott från hörsägen – under sin tid i Harlems Friendship House hade han lagt märke till hur amerikanska kommunister hjälpte de utslagna, tog den rättslöse i försvar och delade sitt bröd med de arbetslösa, m.a.o. sådana åtgärder som de etablerade kyrkorna först började predika globalt trettio år senare. Och som student vid Columbia University hade han också en kort tid varit med i en kommunistisk studentcell och bl.a. demonstrerat mot Spanska Inbördeskriget. Men han tröttnade snabbt på gruppens puerila revolutionsromantik och dess våldsdyrkan och lämnade rörelsen. Kommunismen, menade han, är kristendomens alla obetalda räkningar, Guds dom över en gudlös kapitalism och baksidan av kommersialismens mynt. Han kunde under 1960-talet bittert kritisera USA:s krigföring i Vietnam och dess stöd till korrumperade militärdiktaturer i t.ex. latinamerika.

Eremiten

Detta lidelsefulla engagement i och för omvärlden renderade honom givetvis fiendskap från somligt håll. Med jämna mellanrum spreds det ut falska rykten att han lämnat klostret. Under den korta tid då jag hade den oförtjänta förmånen att brevväxla med honom, åren 1963-1968, nämnde jag i ett brev vid något tillfälle att rykten var i svang bland katolska präster i Sverige att han lämnat klostret. Reaktionen kom omedelbart och den var häftig: ”Tala genast om för den som påstod det att det är ren lögn!” Nej, någon frestelse att lämna klostret i Kentucky hade han inte, utom när han med jämna mellanrum plågades av en obotlig längtan efter större tystnad, efter eremitlivet. Han avundades karmeliterna deras ”öken” och såg med längtan på kartusianernas livsföring. Under tio års tid höll han på och bearbetade abboten att få upprätta ett eremitage på klosterts område. Som Magister Spiritualis för noviserna hade han länge haft som arbetsfält att, tillsammans med dem, ha översyn över klostrets skogsegendomar och upptäckte en dag att delstaten Kentucky låtit uppföra ett brandvaktstorn för att man i god tid skulle upptäcka skogsbränder. ”Däruppe kunde jag sitta och sköta brandvaktsjobbet och samtidigt pröva min eremitkallelse”, menade han. Till hans förvåning gick abboten med på det och glad i hågen flyttade han in i tornet en morgon. Tre dagar senare var han tillbaka hos abboten med tårar i ögonen: ”Jag kan inte sitta däruppe och lämna dig i sticket med att hitta en ny novismästare nu när det verkligen behövs.” Detta var 1955. Tio år senare fick han avlösning på posten som novismästare och hans gamla dröm förverkligades: man lät bygga ett eremitage åt honom, komplett med kapell och arbetsrum och där tillbragte han sina sista år.

Mertons bortgång

Särskilt länge fick han inte leva det liv han längtat efter ända sedan han först fick kännedom om kartusianorden. Parallellt med hans fördjupande engagement för världsproblemen hade han också studerat andra religioners mystiska traditioner och blivit en initierad kännare av Zen-buddhismen. Han hade träffat Daisetz Suzuki, den japanska Rinzai-sektens grand old man, och denne har i flera sammanhang omnämnt Merton som ett exempel på en västerlänning som verkligen förstod Zens särart. I Mertons senare böcker dyker allt oftare upp tankegångar besläktade med Zen, men även taoismen inspirerade honom att skriva om asiatisk mentalitet. Det var därför naturligt för honom att tacka ja till en inbjudan att göra en rundresa i Asien och besöka kristna kloster samt medverka vid en pan-asiatisk monastisk kongress i Bangkok som en av huvudtalarna. Hösten 1968 reste han, via Californien, till i tur och ordning: Calcutta, New Delhi, Dharamsala, där han sammanträffade med Dalai Lama och andra representanter för tibetansk buddhism, vidare till Madras, Ceylon och till sist – Bangkok . . . hans anteckningar och dagbok från resan utgavs postumt under titeln ”The Asien Journal of Thomas Merton” 1973 och ger en bild av hans strävan till samförstånd med alla han mötte.

Den 10 december 1968 höll ett uppmärksammat anförande vid den monastiska kongressen i Bangkok. Efter hemkomsten till hotellet duschade han och gick därefter ut i rummet för att sätta på fläkten. I hastigheten torde han ha kommit åt en dåligt isolerad sladd, fick strömmen direkt genom kroppen, blev förlamad och drog ned hela apparaten över sig. Några timmar senare fann man honom död på golvet med ett stort brännsår på bröstet där apparaten legat över honom. På dagen 27 år tidigare hade han inträtt i Our Lady of Gethsemani som postulant.

Det tog tid innan nyheten om hans bortgång hade gått ut och återgivits korrekt. De vildaste rykten, om bl.a. CIA-attentat (!), cirkulerade under våren 1969. Själv fick jag meddelandet om hans frånfälle genom att ett brev, som jag sänt till honom i november månad, kom tillbaka oöppnat. På baksidan av kuvertet stod en trappistisk lakonism: ”OBIIT” – han har gått bort …

Det var flera än jag som hade förlorat en vän och förebedjare. Bröderna i Gethsemani, inklusive abboten, ville först inte tro att det var sant. När det sedan stod klart att han oåterkalleligen var borta, var givetvis sorgen djup och känslan av en oersättlig förlust överväldigande. Men det fanns också de som mitt i sorgen, kunde uttrycka andra känslor: ”Han sitter säkert i sin himmel och har roligt åt all uppståndelsen”, menade en av hans vänner och en annan tillade: ”Han hatade maskiner i hela sitt liv – det var en maskin som blev hans öde. Han predikade i åratal mot USA:s militära inblandning i Asien – det var ett militärplan som förde hem hans stoft från Bangkok. Det är så absurt, som en Zen-anekdot – men så typiskt för honom.”

Människan Merton

Man kan undra hur ett kvarts sekel i ett strängt trappistkloster kan förändra en människa – till det bättre eller till det sämre? Vad vet man om människan Thomas Merton egentligen? En anekdot som berättades om honom under hans asienresa kan belysa en viktig sida av honom, den humoristiska. En from dam hade frågat honom huruvida Andra Vatikankonciliets förnyelse av kyrkan hade hunnit sätta några spår i trappisternas livsföring och fått till svar: ”Åjo, det får man väl säga: numera får vi Corn Flakes till frukost ibland.” Djupt chockad hade hon skrivit till Gethsemani och relaterat historien och brödernas svar lär ha varit ett enda stort gapskratt: ”Det är säkert sant, ingen annan än vår Broder Louis kan ha sagt det!” Bäst kan man följa hans personlighetsutveckling i hans egna yttranden. Inträdet i klostret bar världsflyktens prägel: han flyr den onda Världen, djävulens krig och konflikter för att i klostret ”förverkliga sig”, som det heter med en nutida plast-term. Denna inställning av flykt undan världen är ett tyvärr inte ovanligt inslag i somliga monastiska kallelser och har skapat ett motsatsförhållande till världen utanför som inte är riktigt sunt. Men i Mertons fall kan man ganska snart konstatera att fiendskapen mot Världen kom att ersättas av en annan anda, en medlidandets och kärlekens anda. Det är värt att citera hans dagbok som bevis: ”Häromdagen reste jag in till Louisville för första gången sedan jag kom till klostret. Träffade en massa människor. Det gick då plötsligt upp för mig att de inte representerade ”den onda Världen”. Kanske var det så att det som jag hatat i världen när jag lämnade den bara var mina egna brister som jag projicerat på den. Nu fann jag, i motsats till då, hur allting ingav mig en känsla av stumt medlidande. Jag blev överväldigad av känslan att jag faktiskt älskade alla människorna. Hela illusionen av en avskild ”helig” existens är en dröm. Inte för att jag ifrågasätter min kallelses äkthet eller klosterlivets realiteter, men begreppet ”avskildhet från världen” som vi har i klostret skapar alltför lätt en illusion: illusionen att man, genom att avlägga löften, blir ett nytt slags släkte, pseudo-änglar, det inre livets människor, eller vad man nu vill kalla det.”

Mertons äkta kärlek och ödmjukhet tog sig många uttryck. De egenskaperna kom till uttryck i hans lojalitet mot byråkratiska överordnade och i hans oändliga tålamod med griniga censorer, elaka ryktessmidare och efterhängsna journalister. Ingen var för liten eller för obetydlig för att han skulle ta sig an vederbörande. När jag, strax efter invigningen av karmelitklostret i Glumslöv i Skåne, sommaren 1963, skickade över några bilder av det nya klostret till Thomas Merton och bifogade några rader om ”The Seven Storey Mountain”, som jag då nyligen läst, tog han sig tid att skriva ett långt brev som svar! Fastän han inte hade någon egentlig anledning att djupare befatta sig med en obetydlig och ordinär svensk students små andliga problem, fortsatte korrespondensen under några års tid och det var ingen ringa mängd stenciler till föredrag han haft för sina noviser, tidskriftsartiklar, opublicerade artiklar och brev som kom mig till del. Hans brev var öppenhjärtiga och ärliga och gav en bild av en man som var lika stor som ödmjuk och som var ett med sin kallelse. Han var medveten om sin betydelse men undvek att ta ställning för något parti under Andra Vatikankonciliet: lydnaden under ordensregel och överordnade fick inte kringgås. Därför gjorde han aldrig det misstag som så många av oss gärna gör, nämligen att förväxla kyrkans mänskliga svagheter med dess natur: han lydde hellre ett dumt påbud från en överordnad än satte sig på tvären och menade att det förmodligen var Guds vilja och skulle ordna upp sig till det bästa i alla fall. Hans siste abbot, Pater James Fox, omvittnar också vältaligt (och till alla ryktessmidares skam!) vilken fin underordnad Merton var och vilket gott förhållande som rådde dem emellan och hur Mertons experiment med eremitlivet ledde Fox att pröva samma väg – under en lång följd av år var Thomas Merton f.ö. abbotens biktfader.

Den som vill veta mera om människan Thomas Merton bör inte försumma att läsa den 1974 publicerade boken ”Thomas Merton, Monk – a Monastic Tribute” som redigerats av hans sekreterare Broder Patrick Hart. Femton författare från olika kloster, som stått honom nära under hans livstid, ger här personligt färgade synpunkter på munken, mystikern och människan Thomas Merton.

… men vad säger oss Thomas Merton idag?

På den frågan går det inte att ge något entydigt svar. Merton var en man av sin tid, en amerikan av vårt århundrade, som ständigt utvecklades och egentligen aldrig slog sig till ro med invanda positioner. Han företer vissa likheter med ett av vår tids helgon, nämligen ”Lilla Theresa”, Therese de Lisieux, och hans ord om henne går delvis att tillämpa på honom själv. Hon var egentligen något av en osynlig följeslagare till honom när han höll på och brottades med sin kallelse under S:t Bonaventuretiden. Till en början kände han en intensiv motvilja mot hennes person, men ändrade sig när han hade trängt in i hennes självbiografi: ”Hon var en tidstypisk produkt av ett småborgerligt franskt hem, hon skrev medioker poesi, tyckte om den hypersöta religiösa konst, vars ulliga och gulliga små lamm fick det att knottra sig efter ryggen på sådana som mig och hennes tankar och känslor verkar i förstone högst banala och vardagliga.” Men här såg han hennes storhet, mitt i den rysliga 1800-talsmiljön: hon försökte inte göra sig till något hon inte var, hon bröt inte med den banala sentimentalitet som omgav henne och hennes heroiska uthållighet genom sjukdomar, motgångar och långa perioder av fullständig andlig torka bar helighetens prägel. Det var en glad överraskning när Merton fann att noviciatet i Gethsemani stod under hennes beskydd och att det rådde sympatier mellan Karmel och La Trappe. I likhet med Therese var Merton ett barn av sin miljö och sin tid. För honom, liksom för henne, stod Bibeln i centrum som inspirationskälla. Han arbetade i skogen, i klostrets lantbruk eller i skrivstugan men var hela tiden med Jesus i Nasaret, i Josefs snickarbod eller ute på fälten. Hans språk färgades av hans bibelstudier, liksom var fallet med Therese, studier som lade mindre an på exegetiska finesser än på textens mystiska innebörd. Här är en kärnpunkt som vi i vår tid borde uppmärksamma: studiet av Bibeln, hela Bibeln måste ges större plats i vårt liv. Mässans läsningar ur Gamla Testamentet är inte tillkomna för att tillfredsställa någon modenyck. De vidgar horisonten och vårt perspektiv på frälsningshistorien och låter oss tränga in i den andliga atmosfär vilken var Jesu egen.

En annan, och minst lika viktig, aspekt av arvet från Thomas Merton är kontemplationen. Under 1970-talet har en ”ockult våg” sköljt över oss, meditationsskolor skjuter upp som svampar ur jorden och meditationsmetoder från utomkristna traditioner inlemmas, ibland kritiklöst, i vår egen. Det är inget fel att studera andra traditioners sätt att närma sig Gud – Merton var lika hemma i Bubers hasidism som han var i sufismen, en av hans böcker behandlar taoisten Chuang Tzu och, som vi sett ovan, var han en av Västerlandets erkänt mest initierade kännare av Zen-buddhismen. Men han förblev trogen sin egen kristna tradition, som inleddes med Mose på Sinai berg och fortsatte genom århundradena över Elia på Karmel, Johannes Döparen, ökenfärderna, cistercienser och karmeliter ända in i vår tid till Therese av Lisieux – det är den vi ska ta fasta på och försöka föra vidare!

Bibliografi

Thomas Mertons böcker på svenska.

”Kallad till tystnad”, Gleerups Förlag, Lund 1956

”Den heliga tystnaden ”, Allhems Förlag, Malmö, 1956.

”Vägen till kontemplation ”, Petrus De Dacia, Stockholm 1955.

”Bröd i ödemarken ”, Petrus De Dacia, Stockholm 1959.

Samtliga böcker är utgångna från förlagen men finns tillgängliga på vissa bibliotek.