Tomheten och jaget

En nutida tysk diktare, Gottfried Benn, har skrivit en dikt som heter Nur zwei Dinge, endast två ting. Den handlar om sökandet efter livets mening, som upplöses i en känsla av att ödet är detsamma som min innersta vilja. De sista raderna lyder:

Ob Rosen, ob Schnee, ob Meere,
was alles erbltihte, verblich.
Es gibt nur zwei Dinge: die Leere
und das gezeichnete Ich.

Det betyder ungefär:

Om det var rosor, eller snö, eller hav –
allt som blommat upp, bleknar ner.
Det finns bara två ting: tomheten
och det evighetsmärkta jaget.

Min översättning grundar sig på att jag tror jag vet vad han menar. Gezeichnet, märkt, stämplad är individualiteten med sin egen unika form. Detta är världens yttersta verklighet, som förklarar allt och inte behöver någon ytterligare förklaring.

Att Benn menar detta framgår bl.a. av att han medvetet omskriver ett uttryck från de gamla grekiska naturfilosoferna, som uppfann atomläran. De sade nämligen: ”det finns bara två ting: tomma rymden, och atomerna”.

Atomerna är enligt denna lära – som till för kort tid sedan var även vår vetenskaps lära – det yttersta i tillvaron, den enda som egentligen ”finns”. Materien är ju det enda som existerar, och materien består av atomer, sedan är den odelbar. Även när atomerna som sådana visade sig vara delbara, försköts tillvarons grund till atompartiklarna, elektroner och andra. Där hittade man den sista sanningen, den säkra grunden att stå på. Av elektronernas mönster byggdes sedan alla andra mönster upp, ända till levande och tänkande organismer.

Detta var naturvetenskapens lära under det här århundradets första kvartal ungefär. Sedan har det gått utför med atomerna. Inte bara har de fått stämpeln som världens största dödsfara, de har också mist sin ställning som världens grund. Inte ens deras partiklar är längre något att lita på. De ”existerar” egentligen inte. De är vågor av sannolikheter, knutpunkter i oändligt vida fält, de dyker upp ur icke-varat och dyker ner igen, de lyder statistiska lagar i stort men ingen vet vad de gör som individer. Vad gör individerna då? De mänskliga, som säger ”jag” om sig själva? Finns de?

Gottfried Benn har i oöverträffad korthet uttryckt alternativen. Antingen är partiklarna i tomma rymden den verkliga verkligheten – och då får man komma ihåg att i förhållande till partiklarnas storlek är även våra egna kroppar huvudsakligen tom rymd. Eller också är jaget, d.v.s. de många jagen, den verkliga verkligheten. Båda erfarenheterna är irreduktibla, går inte att vidare lösa upp i några ytterligare komponenter.

Elektronen har man visserligen försökt lösa upp i kvarkar, men om de är något annat än matematiska begrepp är ännu oklart, och för övrigt har ingen hittat dem än. Jaget kan man naturligtvis lösa upp i hur många psykologiska grumligheter som helst – men det är alltid ett jag, som gör upplösningen. Även den mest skeptiske filosof eller behaviourist säger alltid: jag är skeptisk. Inte: det är skeptiskt i världsrymden, ungefär som man skulle säga: det regnar i dag.

Jag skulle nu vilja berätta om några försök av atomfysiker och filosofer, alldeles nyligen, att få jagen och elektronerna att gå ihop, så att man slipper välja mellan dem.

Ett försök görs av en rad mer eller mindre anonyma kärnfysiker och astrofysiker i USA, vid de största universiteten. De samlas kring något de kallar ”den nya gnosis”, d.v.s. ett nytt försök att med kunskapens hjälp tränga in i den andliga världen. De vänder upp och ner på axiomet att materien alltid måste finnas före den andliga verkligheten.

Anden måste uppenbarligen finnas först, säger de, ty materien visar sig i själva verket bestå av förtätade fält som inte kan skiljas från matematiska begrepp. Ur fasta materieklumpar låter sig däremot någon ande aldrig destillera – och ändå kan ingen förneka att anden finns, i varje fall inte de som använder sin egen ande till själva förnekandet.

Dessa naturvetare har skildrats av en fransk filosofiprofessor, Raymond Ruyer. En annan fransk kärnfysiker, ingenjör och filosof (dock inte professor) som heter Jean Charon, har gått ännu längre i samma riktning och anser sig ha bevisat att elektronerna inte bara har egna individualiteter och ett rikt inre liv, där tiden för övrigt går baklänges, men att de i själva verket utgör våra individualiteter.

Jag åtar mig inte riktigt att reda ut hans skildring, som går ut på att vad en människa upplever som sitt ”jag” är en mer eller mindre surrig konsert från alla de elektroniska jag han för ögonblicket består av. Han gläder sig åt att man därmed är odödlig och att ens jag-bitar av i dag, en gång har tillhört andra jag, och kommer att fortsätta med det så länge universum finns.

Samme man ger samtidigt ut en tydligen mycket lärd bok om relativitetsteorin och recenseras mycket högaktningsfullt i Le Figaro. Han är alltså inte någon filosofiens Däniken, vad han än är.

Vad jag tycker är intressant ur en mera vardaglig synpunkt med lärobyggnader som dessa, det är snarare de frågor de försöker besvara, än hur de besvarar dem.

De tar på allvar människors behov av förklaring och sammanhang i tillvaron. De tar på allvar varje människas erfarenhet av att säga jag om sig själv. De accepterar upplevelsen av att vara en andlig varelse, som likvärdig (eller mera värd än) den lika ofrånkomliga upplevelsen att vara en kropp. De ställer sig fördomsfritt till mänsklighetens äldsta teorier, t.ex. om reinkarnationen, och avfärdar dem inte obesett som barnsligheter.

Svaren de kommer med karakteriseras av de visserligen vågar acceptera en andlig värld som en realitet och t.o.m. en överordnad realitet, men att de har en påfallande grund och naiv uppfattning om vad andlighet faktiskt är. Det är inte lätt att diskutera det på svenska heller, för vi har knappt orden ens för det.

”Andlighet” låter alltid som om det var fråga om fromhet i någon speciell tradition; ”ande” leder alltför lätt tankarna till spöken, och ”en andlig värld” låter som några marmorbleka ideal i en förlegad tysk filosofi.

Men om vi skall komma till tals med våra samtida i andra språkområden, måste vi nog åtminstone tillfälligtvis godta ett ord som ”andlighet” som beteckning på något reellt, verkande, immateriellt, men icke moraliskt bestämt. Låt oss alltså göra det.

Kommer man från det kristna hållet, till Ruyers och Charons och deras gelikars teorier om denna andlighet, så är det som att möta en utlänning som talar svenska, men med en förfärlig accent. Grammatiken kan vara riktig, men inte tonfallet.

De skildrar visserligen en värld som föds ur andliga realiteter, där tanken kan finnas utan hjärnan eller kanske vara inkarnerad i en stjärna eller en elektron (jag uppfinner inte, det står där faktiskt!). Men i denna andliga värld finns inga av de nyanser och polariteter vi är vana att tänka oss där, ja inte ens så mycket differentiering som den materiella världen bevisligen har.

Om man kommer till Bibelns andliga värld, så är den som bekant alldeles tvärtom. Dess exakta förhållande till den fysiska världen lämnas i skugga, men dess eget innehåll och verksamhet skildras som utomordentligt sammansatt, ojämlikt, hierarkiskt, och av extremt olika moralisk art.

Det viktiga med en ängel är inte på vad sätt han långsamt eller snabbt materialiseras, även om både GT och NT nog kan pressas på sådana skildringar också. Det viktiga är om han är god eller ond, om han vill hjälpa eller förföra. Andlighet som sådan är inget obetingat gott i Bibelns världsbild. Djävulen är av andlig natur och är icke thess bätter, som Olaus Petri säger. Och det högsta andliga väsen som omtalas i Bibeln, nämligen Guds Son, ägnar sig inte åt någonting med sådan energi som det att materialiseras, d.v.s. ta på sig syndigt kött.

Man kan göra en liknande jämförelse med en annan stor religion, nämligen buddhismen. Charon beskriver som sagt med stor förtjusning hur trevligt det är med alla dessa jag som reinkarneras i hans kropp, och hur han (eller de) senare kommer att fortsätta i andra människor. Buddhismen är påfallande mera logisk och konsekvent.

Den räknar även med reinkarnationerna i andra levande varelser än människor, och den utgår inte alls ifrån att det alltid blir så roligt.

Den skiljer klart och tydligt med andliga enheter som går in i den fysiska materien, och denna materia själv, vilken den också konsekvent betraktar som ett intet – även om det kan vara ett nog så plågsamt intet så länge man låter det lura sig. Världen som vi ser den är för buddhisten en enda stor illusion, framkallad av andliga väsen.

Att komma loss ur illusionen och bli det man är, nämligen ett andligt väsen utan materia (och, i varje fall i vissa buddhistiska traditioner, utan något jag heller) det är att bli ett med verkligheten och saligheten, eller ska vi säga med sanningen.

Den läran hänger åtminstone ihop, liksom andra öster och västerländska varianter av reinkarnationsläran. Jesus säger ju klart ifrån att Johannes Döparen och Elias är samma person, och även andra i hans kultur såg reinkarnationen som en tänkbar förklaring till livets händelser.

Vad den nutida tanken om elektronernas spridda eller förenade men odödliga jag betyder, är väl att människor i vår kultur trevar efter en världsbild som gör våra andliga erfarenheter rättvisa, men sitter fast i sina nedärvda tankeformer så att de bara åstadkommer groteska karikatyrer.

De påminner i själva verket i hög grad om Däniken, som ju tolkar alla världens religiösa dokument som rapporter om maskiner, i stället för syner av en andlig verklighet. Ingendera kan bevisas: det är en fråga om vilka axiom man börjar med att godtaga.

Man kan också säga att dessa filosofiska tolkningar av naturvetenskapliga fakta (och teorier – det mesta om partiklarna är briljanta teorier) har en parallell i de politiska tolkningarna av biologiens teorier. Och där börjar det brännas, vilket det kanske inte gör så länge vi sysslar med elektronernas inre svarta hål.

För om världen grundas på ande eller materia kan ju göra ungefär detsamma, så länge denna ande är lika opersonlig som materien. Och det är den, enligt den nya amerikanska gnosis. Den har inget moraliskt budskap till oss, man får inte bygga någon religion eller etik på den, det vore höjden av brackighet.

Ännu mindre får man bygga någon politik på den.

Men biologien används alltför ofta att bygga politik på, och är dess grundvalar a-moraliska, så blir då politiken det också. Det är vad debatten om genetisk manipulation handlar om.

Eller alla dessa läror om det naturliga urvalet, som rättfärdigar den starkare, eller om nedärvda skillnader hos olika kön eller raser, som rättfärdigar vissa samhällsstrukturer.

Biologen, vars studieföremål absolut aldrig har yttrat något moraliskt omdöme – ty Moder Natur avhåller sig konsekvent från sådant – bär alltså en falsk mask av objektivitet när han med ledning av sina studier förkunnar en s.k. biologisk moral. Han kan trots sina försök aldrig avlasta från människan hennes ansvar att bestämma vem som skall få leva och vem som skall dö, vem som skall få födas och vem som skall förvägras det.

Typiskt för den biologiska moralen i praktiken är att den aldrig har någon, plats för barmhärtighet. Inte ens om den handlar om ekologisk balans har den någon sådan – ty den balansen upprätthålls alltid av lagar, som inte tar någon hänsyn till individen. Det är precis lika typiskt som att den andlighet kvantfysiker och astronomer upptäcker bakom sina kvarkar och kvasarer, alltid är en andlighet utan budskap, utan förmåga att skilja på gott och ont. Detta skulle de givetvis själva betrakta som det högsta beröm, inte som någon kritik.

Att ana en världsvid Ande bakom konstellationerna, eller i dimkammarens djup, det är för dem en alldeles för upphöjd sysselsättning för att den skulle trivialiseras av en fråga efter denna Andes moral.

Men – skicka ut naturen genom dörren, hon kommer igen genom fönstret. Särskilt den mänskliga naturen. Hon trivs inte i en amoralisk värld. Och får hon inte yttra sig i avhandlingar, yttrar hon sig i myter.

Vår tids myter är inte av samma klass som äldre tiders, de får för det mesta fly och gömma sig i den dåliga underhållningslitteraturen. Där florerar de emellertid för fullt, och lämnar det mest intressanta material för en religionshistoriker (fast jag vet bara Mircea Eliade som verkligen försökt spåra dem där.)

Den senaste myten om världsrymdens ande kan vi studera i filmen om de flygande tefaten, ”Närkontakt av tredje graden.” Den slutar som bekant med en apoteos av häpnadsväckande banalitet och oerhörd teknisk finess. Rymdvarelserna möter oss med musik (av tänkbarast enfaldiga slag, förstås) och tar upp utvalda jordemänniskor i en svindlande himmel. Svindlande säkert i alla betydelser, ty alltihop är lögn och båg och djävulens bländverk, det skulle varje seriös teolog säga.

Men myter handlar på sitt sätt om verklighet. Mänsklighetens dröm är en andlig värld där man kan känna sig hemma, där moraliska lagar är lika fasta som naturlagarna, där man vet vem som är att lita på och vem som inte är det.

Det behovet tillfredsställer Bibeln. Inte tefatsfilmer. Men de talar ändå om samma sak, så som törsten talar om att den varelsen är skapt för en värld med vatten i.

Reinkarnation. En persons återfödelse i en ny kropp. I den mån bibliska utsagor av de äldsta teologerna uppfattades som uttryck för en reinkarnationstanke, utmönstrades sådana tolkningar när den kristna läran definierades av kyrkomöten och kyrkofäder.
Gnosis. Grek. ”Kunskap”. Historiskt en religiös tolkning av människans belägenhet, där endast en speciell kunskap om hennes egentliga ursprung kan leda till räddning ur den onda, materiella världen. – I överförd betydelse betecknar gnosis ettersök att nå utöver tron och förena den med spekulationer på vetenskaplig grund.

Red. anm.