Tro och vetande i dag

Ett symposium

Trons och vetandets ömsesidiga förhållande var diskussionsämnet för ett internationellt symposium till vilket kardinal Franz König, Wiens ärkebiskop och ordförande för det romerska sekretariatet för dialogen med icke-troende, inbjudit ett sextiotal vetenskapsmän, däribland sådana experter som Kolakowski, Lejeune, Lorenz, till München 24–26 april detta år. Münchens katolska akademi gav symposiet tak över huvudet och deltagarna husrum.

Målsättningen var att stimulera samtalet mellan representanter från olika livsåskådningar och från skilda vetenskapsgrenar, framför allt mellan profanvetare och teologer, och att nå fram till ett slags inventering av dagens läge när det gäller de två fundamentala formerna av människans kontakt med verkligheten, tron och vetandet.

Problematiken

är så gammal som själva människosläktet. Därom vittnar alla kulturer. Varje människa längtar efter att få veta någonting. Och i kampen för tillvaron är människan så mycket mera framgångsrik som hon vet besked om densituation hon finner sig satt i. Medan hon alltså å ena sidan är nödgad att ta hänsyn till sina livsvillkor, kommer hon å andra sidan aldrig ifrån att på något sätt engagera sig. Att vara människa, detta betyder nu en gång att vara intresserad, möjligen att lidelsefullt eftersträva något mål, kort sagt: att vara bunden vid helheter – att tro! Medhavda värderingar ledsagar varje mänsklig insats. Paradigm – för att använda ett hos dagens vetenskapsteoretiker omtyckt begrepp – hör oskiljaktigt till människan.

Sin mest tillspetsade utformning har problemkomplexet ”tro och vetande” antagit i västerlandet. Ä ena sidan är det kristendomen som på det västerländska kulturområdet har givit människans helhetsinriktning ett betonat, för att inte genast säga ett definitivt stöd. Ä andra sidan har i samma kulturkrets – med eller utan samband med den kristna religionen? – det kritiska tänkandet och ett under tidernas lopp alltmera klarnande metodmedvetande förts till sin exemplariska höjd.

I västerlandet måste därför frågan om trons och vetandets inbördes förhållande kännas som särskilt påträngande. Ett engagemang som under förkristen tid inte förmådde vara helt säkert på sig självt och som därför hade något svävande över sig, fick i Kristus, bäraren av gudomlig uppenbarelse, en konkret gestalt att hålla sig till. Tron fick bli en relation till en levande person. Vetenskapen i sin tur ställdes inför nya arbetsuppgifter eftersom människan genom den kristna uppenbarelsen såg sin horisont avsevärt utvidgad. Ja, den vetenskapliga forskningen upplevde ett explosionsartat uppsving när den med början på 1500-talet lärde sig två metodiska grepp som tidigare endast fått spela en underordnad roll, mätningen och induktionen. Tekniken har blivit de empiriska vetenskapernas mest pretentiösa och samtidigt minst umbärliga prestation. Den har sedan länge sprängt sitt västerländska hemlands ram. Den är i dag lika spridd som människan själv.

Samexistensen mellan den kristna tron och det moderna vetandet sådan den utformat sig hos oss västerlänningar har sin historia. Vid den nya tidens början lät den vetenskapliga forskningen bära och stimulera sig genom tron, samtidigt som den i sin tur fördjupade trosattityden. I upplysningens tidevarv förändrades situationen. Tongivande vetenskapsmän kastade tron över bord. Ja, de menade sig i sina forskningsresultat ha fått ett vapen mot tron. I våra dagar har vetandets historia inträtt i ett nytt skede. De empiriska vetenskapernas representanter har blivit medvetna om sina metoders natur och därmed också om deras naturliga gränser. Nya chanser för ett samspel mellan tro och vetande erbjuder sig. Men samtidigt har nya hinder lagt sig i vägen. Profanvetandet och teologin liksom även profanvetenskaperna sinsemellan har vuxit ifrån varandra. De talar olika språk. Ju mera forskarna lyckats med att komma verkligheten – och då framför allt den empiriska – in på livet, desto mera har fenomenen visat sin outtömliga rikedom. På de enskilda forskningsområdena har områdesspecifika terminologier utbildats. Experterna inom den ena vetenskapsgrenen kan nu inte med samma lätthet som under mindre försigkomna tider göra sig förstådda för kollegerna från andra discipliner och inte heller förstå dem. Vi står i dag inför ett sönderfall av förståelsemiljöerna. Olika profanvetenskapers pionjärer har svårt att hålla kontakt med varandra, samtidigt som profanvetenskaperna och teologin med sina begrepp och sina språkliga uttrycksmedel har råkat ifrån varandra.

Mot den bakgrunden visar Münchensymposiet sin ändamålsenlighet. Den förlorade ömsesidiga kontakten kan endast återvinnas när vi i mindre grupper i tålmodiga samtal söker oss tillbaka till varandra.

Symposiets arbete

Pågick i fyra studiecirklar. En plenarsession bildade det interna tankeutbytets avslutning. För offentligheten presenterade sig symposiet med sitt öppningssammanträde under kardinal Königs ledning och med tre kvällsföredrag varav professor Viktor Frankls, logoterapeutens, föreläsning om människan inför frågan om meningen tilldrog sig en särskild uppmärksamhet. En mottagning för representanter från Münchens politiska och kyrkliga liv bidrog till att ge symposiet dess avspända atmosfär.

För att nämna ett par exempel på vad som diskuterades, låg av naturliga skäl en jämförelse mellan religion och vetenskaplig forskning nära till hands. En överensstämmelse i strukturerna kom fram. De empiriska vetenskaperna går ut från iakttagelser och sammanfattar dem i generaliseringar, nämligen i lagar, hypoteser och teorier. Steget från iakttagelsen till generaliseringen visar sig härvidlag vara en logisk integrationsprocess. Antalet iakttagelser är ju ändligt, men antalet fall för vilka generaliseringen skall gälla är obegränsat. Den bärande kraften för att forskaren från iakttagelserna når fram till generaliseringen är ett ursprungligt förtroende för tillvaron, en elementär tillit till verkligheten, ett förtroende alltså som helt enkelt ingår i vad en levande person är. Samma fundamentala förtroende får sin mest konkreta utformning i tron. Överensstämmande strukturer kan alltså inte blundas för. En annan strukturell överensstämmelse mellan tron och vetandet ligger i att forskaren är engagerad i vad han gör. Värderingar hör alltså till hans aktivitet. Han intar därmed en hållning som liknar en trosbekännares. Vad än religion är, så lever den ju med utgångspunkt i tillvarons värde.

För att ta ett annat exempel, så var vissa fenomen under ett tidigt stadium av vetenskapernas utveckling oförklarliga. De tillskrevs alltså Skaparens omedelbara verkan och ”bosattes” därmed inom ramen för teologin. Senare blev de förklarliga och togs om hand av vetenskaperna. Vad som därmed skedde är avgörande när det gäller att bestämma relationen mellan religion och vetenskap, närmare bestämt: mellan trossatser och den empiriska forskningens resultat. Man har – för att hänvisa till ett exempel – en gång antagit att varje art av djuren omedelbart gått fram ur Skaparens hand. I enlighet därmed tolkades skapelseberättelsen i Första Moseboken. Nu berikade 1800talets vetenskap oss med kunskapen om att de levande varelserna biologiskt hänger ihop med varandra. Utvecklingsfenomenet upptäcktes. Så måste Mose tolkas annorlunda. Ett vetenskapligt forskningsresultat blev alltså principen för interpretationen av en trossats, så att vi nu bättre än förr förstår vad Bibeln egentligen vill säga. Vad människan med sin vetenskapliga forskning kan komma åt, är de bibliska texterna inte ute efter att upplysa henne om. Ju längre de vetenskapliga framstötarna når, desto precisare fattar vi den bibliska litteraturens så att säga hårda kärna, nämligen de mysterier som ligger utanför ett mänskligt vetandes och vetenskapernas räckhåll.

Skapelsebegreppet förekom även i ett annat samband. Dagens experter räknar i allmänhet med att den astrofysikaliska världsprocessen är irreversibel, att den alltså måste ha en början i tiden. Teologerna fick här ett tillfälle till ett klargörande. De fick påpeka att världen skulle kunna vara skapad även om den alltid funnits – även om materien vore evig!

Att världen är skapad betyder inte mer och inte mindre än att Skaparen står för dess existens. Världens skapelsekaraktär och världens förhållande till tiden måste alltså noggrant hållas i sär.

Fallet Galilei kunde inte förbli onämnt. Viktigt var härvidlag vad en fysiker förmådde uttala sig om, nämligen att de mätningsinstrument som under första hälften av 1600-talet stod till buds var ännu för outvecklade för att kunna ge ett säkert stöd vare sig åt en heliocentrisk eller en geocentrisk tolkning av iakttagelsematerialet. Av yttre skäl var tiden ännu inte mogen för ett slutgiltigt avgörande.

Fysiker uttalade sig under Münchensymposiet om de förintande verkningarna av moderna vapen. Katastrofer i stil med Uppenbarelsebokens visioner tycks framstå som realistiska hot. Etiska frågor tonade därmed fram. Kan i atomåldern ett krig vara moraliskt tillåtet? – så lät en av de frågor som ställes. Hög aktualitet tillerkändes även frågan, till vilken grad en forskare är ansvarig för den användning som politikerna möjligen gör av hans forskningsresultat.

Symposiets värde

Vad den därmed givna redogörelsen för ett par av diskussionsämnena under symposiet i München ger vid handen är kännetecknande för hela symposiet. När det gällde vetenskapen var deltagarna benägna att företrädesvis – i enstaka fall uteslutande – tänka på de empiriska vetenskaperna. Det är riktigt att naturvetenskapernas stormartade expansion sedan 1500- och 1600-talen står vid vaggan av problematiken sådan den ställer sig för oss idag. Ändå kan man beklaga att konfrontationen mellan natur- och humanvetenskaperna i stort sett endast blev en konfrontation mellan naturvetenskaper och teologin.

Vad beträffar diskussionerna i deras helhet, så lät de någonting av själva problematiken komma i dagen utan att någon av deltagarna uttryckligen åsyftat det. I arbetsgrupperna måste deltagarna till en början leta sig fram till varandra; för det mesta kände de ju knappast till varandra. De mänskliga förutsättningarna för mötet visade sig vara utmärkta. Samtalen resulterade snart i ett mänskligt klimat som gynnade det gemensamma arbetet inför sakproblemen. Men i samma takt som deltagarna växte ihop till ett slags gemenskap gjorde de dolda sakliga svårigheterna sig gällande. Skillnaderna i begreppsbildningen och i språket blev praktiskt kännbara.

Föreställningarna och uttryckssätten hos representanter från olika vetenskapsgrenar och från olika livsåskådningar är för avlägsna för varandra för att under ett par dagars tankeutbyte kunna bringas till samklang med varandra. Vid symposiets början var deltagarna eniga om att språken har blivit främmande för varandra. Symposiets förlopp bekräftade deras övertygelse.

Sammanfattningsvis kan sägas att symposiet var framgångsrikt. Det var det i två avseenden. Det har visat att mänskliga möten är möjliga trots att livsåskådningarna och fackämnena går i sär. Och det har därmed ökat deltagarnas klarsynthet angående den reella situationen och givit dem nya impulser att ta itu med de därmed givna uppgifterna.

—————————————————————————————————————–

Utifrån själva skapelsens villkor har allting blivit inrättat med sin egen bestämda existens. Det har sin egen sanning och sitt eget värde, det följer sina egna lagar och sin egen ordning. Allt detta måste människan respektera, samtidigt som hon har kännedom om den rätta metoden för varje enskild gren av vetenskapen och tekniken. Därför kan aldrig den systematiska forskningen inom varje kunskapsgren, förutsatt att den följer en vetenskaplig metod och de moraliska normerna, komma i motsättning till tron, ty tron och det profana har sitt ursprung i samme Gud.

Gaudium et spes, 36