Trosåskådning och /eller teologi

Inom ramen av livsåskådningsvetenskapen vid de teologiska institutionerna tycks ett slags ny vetenskaplig gren under senare år och under ledning av professor Anders Jeffner ha utvecklats. På det nordiska symposiet vid Uppsala universitet den 7–10 januari 1977 om livsåskådningsforskning förklarade Jeffner i en programmatisk föreläsning: ”Den livsåskådning som hör ihop med en etablerad religion som kristendomen har ibland kallats trosåskådning och den systematiska teologins livsåskådningsforskning kan i enlighet med ett språkbruk som blivit vanligt här av praktiska skäl kallas trosåskådningsforskning” (Livsåskådningsforskning, Symposia Universitatis Upsaliensis annum quingentesimum celebrantis 4, Uppsala 1977). I sin bok Kriterier i kristen troslära (Studietexter i tros och livsåskådningsvetenskap, Uppsala 1976; på tyska: Kriterien christlicher Glaubenslehre, Uppsala 1976) har Jeffner framlagt en principiell undersökning av nutida protestantisk dogmatik inom tyskt språkområde och därvid granskat metoderna för en sådan trosåskådningsforskning som han inordnar i den systematiska teologin men som kanske snarare har sin plats i det som vanligtvis kallas religionsvetenskap.

Denna livs- eller trosåskådningsvetenskap ställer utan tvivel en rad frågor som vi också utifrån katolsk teologi har anledning att uppmärksamma och ta ställning till. Här måste vi nöja oss med några reflexioner som givetvis borde kompletteras med ytterligare undersökningar.

En gemensam intellektuell mötesplats efterlyses

För Jeffner är det viktigt att finna en öppen kommunikation mellan universitetsteologi och kyrka eller, som han kallar det, en gemensam intellektuell mötesplats dem emellan. Visserligen anmärker han omedelbart: ”När teologer menar, att all argumentering kan stanna inom teologin och att de inte behöver bege sig till de gudlösas intellektuella mötesplats har teologin fått en bekväm position ur argumenteringssynpunkt. Men den bekvämligheten är farlig. Många kan göra anspråk på samma privilegium och vetenskapen som självständig kritisk instans i samhället bryts sönder” (SKT 25/26, 1977). Han tror inte att teologen kan framställa vad som är den sanna kristna läran genom att med vetenskapliga metoder beskriva och tolka vissa föreliggande dokument – bibelböcker eller bekännelsedokument. ”Om man beskriver och tolkar med vetenskapliga metoder de dokument som betraktas som normativa i den kristna kyrkan kommer man fram till en rad besläktade men ganska olika och inbördes motsägande åskådningar. Det är intressant att lära känna dem för den som vill skapa en egen trosuppfattning, men det räcker inte för att utforma en teologi eller avgöra vad som är det genuint kristna” (ibid.).

På frågan, om kristendomen är en livsåskådning, svarar han därför, att kristendomen består av många besläktade livsåskådningar. Intresset i dessa livsåskådningar inriktas inte bara på de varierande teologiska teorierna i och för sig utan på deras funktion hos enskilda människor. ”Frågan om vad som är en ren kristen lära blir med det här synsättet ganska omöjlig. Däremot kvarstår frågan om vad som är en riktig kristen lära. Den frågan innebär med min utgångspunkt hur en kristen trosåskådning skall utformas för att tåla den prövning som sker på en gemensam intellektuell mötesplats” (ibid.).

Preliminärt kan vi redan här faststlå: Vid sidan av åtskilliga frågetecken som kan sättas bakom Jeffners påståenden om teologin (till vilka vi skall återkomma) har han tvivelsutan ett legitimt ärende. Visst är det för all kristen teologi av livsavgörande betydelse att den inte avstänger sig från yttervärlden utan ger plats för kommunikation med icketroende. Med andra ord: om än kristen – och i synnerhet katolsk – teologi utgår från specifika förutsättningar, som för övrigt ingalunda utgör en bekväm position ur argumenteringssynpunkt, så är den ändå inte en ockult vetenskap som undandrar sig en kritisk vetenskaplig granskning från icke-troendes håll.

Här stöter vi på en anan tanke som man särskilt borde observera. Jeffner anknyter uppenbart till den lingvistiska eller analytiska filosofin, och det syfte han fullföljer beskriver han i Kriterier i kristen troslära på följande sätt: ”Den som läser en nutida troslära … på ett kritiskt analyserande sätt ser genast en rad fundamentala problem … så att man blir osäker om på vilket sätt man skall avgöra om det som påstås i trosläran är riktigt eller inte … En väg att komma till rätta med svårigheten är att rikta uppmärksamheten på de argumenteringsmetoder som … går att urskilja i de befintliga troslärorna, och att sedan försöka precisera argumenten och pröva deras hållbarhet och räckvidd … Syftet med det här arbetet är (alltså) att belysa de metodiska villkoren för konstruktion och kritisk granskning av trosläror genom en undersökning av argumentationsmetoderna … Uppmärksamheten skall då främst riktas mot de kriterier man använder för att i trosläran acceptera eller avvisa enskilda läror.” Därvid söker han ”trosoberoende” kriterier. ”De är sådana som kan brukas av alla förnuftiga människor oberoende av deras religiösa utrustning … och av en viss religiös kvalifikation.” Jeffner anser, att enbart sådana trosoberoende kriterier möjliggör en tillräcklig vetenskaplig undersökning. Trosavhängiga metoder introducerar enligt honom en så hög grad av subjektivitet att han är tveksam om man överhuvudtaget ännu kan tala om ett kriterium.

Kyrklig teologi på utförsäljning

Jeffner kommer på så sätt till följande slutledning som avslöjar hans uppfattning om trosåskådning och teologi: ”När man använt olika kriterier för att . . . med vetenskapliga metoder konstruera en trovärdig kristen åskådning, tror jag man skall upptäcka att man inte kommer så långt. För att det skall bli en trosåskådning behöver den religiösa intuitionen och fantasin buren av ett levande religiöst engagemang ta vid … Att utforma trosåskådningen blir en aktivitet mer lik konst än vetenskap. De vetenskapliga analyserna blir en nödvändig grund och en hjälp, men inte mer. Ibland möter man tanken att man efter den vetenskapliga utredningen skulle kunna lägga till någon slags konfessionell teologi som kyrkan förfogar över och skulle kunna meddela vid kyrkliga skolor. Men det går inte. Vad säger att det är en trovärdig eller levande teologi, och hur får man fram den? Blir det inte bara att fly tillbaka till den deskription av dokument som jag … avvisade som en otillräcklig teologisk metod” (SKT 25/26, 1977).

Innan vi närmare går in på denna syn på religionsvetenskapen är det kanske nödvändigt att betona: i och för sig är ingenting att invända mot en språkvetenskaplig analys av trosåskådningar. Den kan t.o.m. vara av värde i religionsfilosofiska sammanhang och komplettera andra religionsvetenskapliga och teologiska undersökningar. Denna analys sysslar då enligt Jeffner med åskådningar rörande religion och tro och undersöker i vad mån de innehåller en kristen livstolkning och så kan kallas en kristen trosåskådning. Denna trosåskådningsvetenskap utreder på så vis de grundläggande religiösa kunskapsanspråken, exempelvis om man kan lita på en erfarenhet som inte utan vidare inställer sig för alla människor i samma situation. Den prövar olika trosåskådningar med logiska kriterier. Och slutligen vill den, genom att presentera, levandegöra och tolka kristna trosåskådningar från olika tider, ge uppslag till användbara begreppssystem och metaforer.

Allt detta kan i och för sig vara ett rimligt religionsvetenskapligt ärende och en uppgift som vi kan bejaka, om den inte ur visa filosofiska premisser monopoliseras och all teologi som trosvetenskap, dvs. som vetenskap utifrån tron, a priori avfärdas som vetenskaplig ”metateologi”, som Jeffner kallar den.

Här inställer sig en fråga som inte kan undvikas om trosåskådnings- eller religionsvetenskapens förutsättningar och deras problematik.

Är religionsvetenskapen förutsättningslöst öppen?

Företrädarna för religionsvetenskapen som trosåskådningsforskning kräver en förutsättningslös öppenhet. De ser som sin uppgift att tolka och precisera – med samma metoder som övrig humanistisk forskning – av andra formulerade trosåskådningar.

Men är denna religionsvetenskap verkligen så förutsättningslöst öppen och oproblematisk? För det första kan man inte frigöra sig från intrycket, att dessa författare anser det viktigare att analysera andras uppfattningar om det religiösa språket än att analysera själva språket och dess innehåll. Med andra ord: man tycks enbart vara intresserad av olika uppfattningar om Gud och värjer sig mot Gud som man anser vara otillgänglig för en modern vetenskapsmetod.

Här skymtar en bundenhet till en efterkantiansk språkanalytisk filosofi och dess kategoritänkande. En av dess filosofiska dogmer utsäger, att alla våra satsers verklighetsförankring uteslutande baserar sig på mänsklig (sinnlig eller annan) erfarenhet. Utifrån denna utgångspunkt är det förståeligt, att den analytiska filosofin söker efter erfarenheter som skulle kunna bekräfta eller motbevisa våra religiösa påståenden. Den avvisar på så sätt a priori tron som informationskälla för vetenskapen. Helt konsekvent ifrågasätter Jeffner därför exempelvis Wingrens skapelseteori som grundval för en kristen livsåskådning. Han kommer så till följande anmärkningsvärda slutledning: ”Möjligheten att utarbeta en troslära har vi hela tiden hållit öppen, endast beskurit möjligheten att göra det med vetenskapsliknande medel… Kristna trosåskådningar kan växa fram i samspelet mellan det lästa eller förkunnade bibelordet och människors inre upplevelser … Det är svårt att hitta en term för vad de stora teologerna gjort i sitt teoretiska arbete. Låt oss säga att de ‘formulerat en livstolkning’ ”(Kriterier s. 175 f). Både sanningsfrågan och strikta vetenskapliga krav synes därmed i grund och botten vara ganska meningslösa beträffande sådana trosläror alias trosåskådningar alias livstolkningar. Förutsättningslös är denna forskning visst inte, ty en avgörande förutsättning – och på samma gång en teologisk utsaga! – är ju, att Gud inte är tillgänglig för vetenskapen.

När Jeffner därutöver utesluter trosavhängiga kriterier vid granskningen av kristna trosläror på grundval av deras ”subjektivitet” kan man fråga sig om sådana trosåskådningar eller livstolkningar, som baserar sig åtminstone delvis på ”inre upplevelser”, inte i än högre grad kännetecknas av subjektivism.

Därtill kommer ytterligare en tanke. Inte minst inom naturvetenskapen ifrågasätts idag den rent empiriska metoden. Atomfysikern begränsar sig exempelvis i sin undersökning visst inte till stolar och bord utan sysslar med rent empiriskt så otillgängliga ting som atomer. Utifrån religionsvetarens förutsättningar skulle det – följdriktigt sett – vara möjligt att studera atomfysikerns beteende och utsagor när han arbetar, däremot inte huruvida hans utsagor överensstämmer med verkligheten.

Religionsvetarens förutsättningslöshet synes på så sätt vara problematisk. Den förutsätter uppenbart en hel del. För övrigt är den analytiska filosofin som arbetsmetod inte minst idag omtvistad. Vid ett seminarium anordnat av Studierådet vid Teologiska institutionen i Uppsala har man därför nyligen med fog konstaterat: Risken med en så uppfattad religionsvetenskap är att man använder sig av en metod som är främmande för det specifika objektet. Tänk om man skulle studera Mona-Lisa utifrån enbart kemisk analys av tavlans färger!

Återstår frågan:

Vad är då en kristen teologi?

En egendomlig uppfattning skymtar hos Jeffner rörande den kyrkliga teologins målsättning, som han ser däri ”att med vetenskapliga metoder (försöka) beskriva och tolka vissa föreliggande dokument – bibelböcker eller bekännelseskrifter”.

Kristen och i synnerhet katolsk teologi uppfattar sin uppgift annorlunda. Öppet kallar den sig trosvetenskap – i fullt medvetande att det idag kanske låter förlegat i vetenskapernas hus – och uttrycker därmed helt korrekt, att teologi uppkommer när tro och vetenskap möter varandra på ett sådant sätt att båda inte upphäver varandra.

Fem element är konstitutiva för teologin såsom vi uppfattar den: 1. Dess föremål anges med ordet ”Gud”. 2. Om den vill vara vetenskap måste en kritisk teologisk diskurs i enlighet med vetenskapliga betingelser vara dess mål. 3. Dess normativa informationskälla är tron, förstådd som ett engagerat bejakande inte bara av en personlig trosåskådning utan av en tro som omfattas av en trosgemenskap – något som inte utesluter att denna tro har en inriktning även på människor utanför trosgemenskapen och söker en dialog med dem. Teologin beskriver och tolkar på så sätt inte bara föreliggande dokument utan granskar kritiskt själva trons innehåll, så som det framträder i dessa dokument. Därför lyder den klassiska definitionen för trosbekännelserna enligt Thomas av Aquino (S. theol. 11 11 q. 1, a. 6): perceptio divinae veritatis tendens in ipsam (ett uppfattande av gudomlig sanning vilket utöver sig själv har en inriktning till att fatta själva ”saken”). 5. Slutligen har teologin sin hemvist i kyrkan som trosgemenskap. Detta innebär ingalunda att kyrkan ”förfogar” över teologin. Tvärtom är teologin den kyrkliga förkunnelsens kritiska följeslagare och trosgemenskapens kritiska partner. Vi förnekar inte att teologins vetenskapliga frihet kan vara hotad genom styrning eller administrativa övergrepp från trosgemenskapens ledning. Inte heller att teologin bygger på tron både som personligt engagemang (fides qua) och som innehållslig grundval (fides quae). Dess vetenskapliga frihet består inte i att förneka dessa specifika förutsättningar utan att just i medvetande om denna grundval kritiskt reflektera över sin uppgift, nämligen att få vetskap ur tron, vetskap i tron och slutligen också vetskap över tron. Att detta inte har något att göra med ett privilegium tycks vara en självklarhet. En sådan missuppfattning tycks bl.a. enbart kunna uppstå om man betraktar tron som ett slags konstlad överbyggnad över annan mänsklig kunskap. I själva verket tillgängliggör den för oss en tolkning av verkligheten ur ett innersta meningssammanhang som förmedlas genom Guds uppenbarelse. I denna bemärkelse är teologin medveten om sina möjligheter och om sin begränsning.

I vad mån finns då från teologins sida en möjlighet till kommunikation med andra vetenskaper och utanförstående, inte minst de icke-troende?

Här är inte tillfälle att mera principiellt ta upp teologins kunskaps- och vetenskapsteoretiska frågeställningar som på senare tid också från katolskt håll noga har uppmärksammats (jfr Tubinger Theologische Quartalschrift 1977:3, ”Teologi i vetenskapernas hus” med uppsatser av M. Seckler; Teologi, religionsfilosofi, religionsvetenskap och av W. Kasper: Dogmatik som vetenskap). Vi måste nöja oss med en antydan.

Katolsk teologi har alltid utgått från uppfattningen att det finns en analogi, dvs. en motsvarighet mellan trossanningar och den profana kunskapen, exempelvis när vi talar om Gud som fader, och dyl. I denna utsaga finns ett trefaldigt element: Vi säger att det finns en ontologisk likhet mellan mänskligt faderskap och Guds faderskap. Men samtidigt förnekar vi att mänskligt faderskap på lika sätt kan utsägas om Gud. Och slutligen innebär denna utsaga, att Gud är fader på ett sätt som alltid överskrider vårt mänskliga sätt att tala och förstå, därför att Gud alltid är större än vi kan tänka oss honom.

I denna ansatspunkt ser katolsk teologi en möjlighet för utsagor om Gud, vare sig de hämtas ur en metafysisk insikt eller ur tron. Samtidigt finns därmed en möjlighet till kommunikation med annan mänsklig kunskap och med andra vetenskaper.

Jeffner förnekar att han utgår från en bestämd filosofi. Ändå synes han ur vissa filosofiska (empiristiska) premisser avvisa en aristotelisk-skolastisk analogilära på grund av att han inte kan acceptera dess ontologiska grundval. Här skiljer sig onekligen vägarna. Av skäl som vi inte närmare kan gå in på håller vi fast vid möjligheten av en metafysisk insikt, som når utöver det rent empiriska. Följdriktigt grundar sig vår uppfattning om analogin på en kunskapslära som gäller helt allmänt all mänsklig kunskap och som först därefter används även på satser om Gud. Om orden ”det finns” i ”det finns atomer” och ”det finns primtal” utsäger något verkligt men har olika innebörd, så synes detsamma kunna antas även om satser ”det finns en Gud”, och dylika.

Katolsk teologi har alltid avvisat tanken att stänga in sig i ett bekvämt och isolerat ghetto. Visst fanns det tider inom katolsk teologi av inkrökthet och främlingsskap för ”de gudlösas” frågor. Men principiellt har den alltid varit öppen för en dialog med icke-troende och annorlundatroende. Och under senare tid, särskilt efter andra Vatikankonciliet, har en sådan dialog fått fördjupad praktisk aktualitet. I pastoralkonstitutionen Gaudium et spes om kyrkan i världen av idag efterlyser Vaticanum II gång på gång en lojal och öppen dialog med ateister, och efter konciliet inrättades ett eget sekretariat på officiell nivå för att stimulera denna filosofiska och teologiska dialog. När Jeffner därför talar om ”teologer (som) menar att all argumentering kan stanna inom teologin och att de inte behöver bege sig till de gudlösas mötesplats” skymtar där en uppfattning av kyrklig teologi som vi inte kan dela. Hans dogmatiska bundenhet blir synlig när han åberopar ”det nykantianska kategoritänkande” som enbart skulle kunna förmedla en allmängiltig teori och visa att religionen är ett nödvändigt element i människans intellektuella liv, så att den kan arbeta med metoder som är möjliga att erkänna av alla. Vi anser att det utifrån teologins egna förutsättningar och argumenteringsmetoder finns vägar till sann kommunikation och till ett samtal med andra vetenskaper och annan mänsklig kunskap.

Återstår slutligen en sista fråga som vi inte kan förbigå:

Vilka konsekvenser medför ett övergivande av kyrklig teologi till förmån för

livsåskådningsvetenskapen?

Frågan ställs givetvis inte till de avkonfessionaliserade teologiska institutionerna utan till kyrkan och hennes ledning. Inte heller ställs den i polemiskt syfte, utan för att peka på vissa oundvikliga konsekvenser som synes vara allvarliga utöver ett enskilt samfund.

Med enbart livsåskådningsforskning kommet en kyrka utan tvivel att alltmera avskära sig från den pågående internationella ekumeniska dialogen, som har sin grundval i en kyrklig teologi. Redan nu kommer man inte ifrån intrycket, att det svenska bidraget i detta hänseende är underutvecklat och har svårt att hävda sig. Detta visar sig (av förklarliga skäl) mindre i socialetiska frågor, dessmera däremot i frågor som berör den systematiska teologin. I vad mån finns det överhuvudtaget i landet, för att bara nämna ett exempel, ett positivt intresse för kontinental och amerikansk luthersk teologi och dess inspiration? Hela denna sektor är föga känd och ännu mindre efterfrågad, och inte sällan får man intrycket av att en teologisk klyfta i den internationella ekumeniska dialogen håller på att fördjupas.

Inte mindre allvarliga synes konsekvenserna vara för själva kyrkan. Teologin är trosgemenskapens försök att utifrån uppenbarelsen och den levande traditionen rationellt fundera över, svara för (1 Petr. 3:15) och förklara sin kristna tro gentemot alla människor. Så är teologin en process där denna livsgemenskap ”gör” teologi i konfrontation med verkligheten den lever i. Om teologin reduceras till trosåskådningsvetenskap, då urholkas i grund och botten förutsättningarna för att evangeliet genomtänks och förkunnas för vår tid, och kyrkan förlorar sin trovärdighet därigenom att hon ju bara skall förkunna åskådningar om tron men inte längre själva tron. Utan allt tvivel ligger här en fråga om liv och död för kyrkan.

Slutligen: Långt ifrån att kyrkan skulle finna en gemensam mötesplats med världen genom trosåskådningsvetenskapen synes det snarare som om klyftan blir större mellan kyrkan och de teologiska fakulteterna. Enbart religions- eller livsåskådningsvetenskap uppfattas ju från kyrkligt håll och inte minst från prästkandidater alltmera som otillräcklig, och om vi inte misstar oss förväntar man sig från kyrkans sida allt mindre något från fakulteterna.

Borde allt detta inte vara en allvarlig tankeställare främst för kyrkan, att den – vid sidan av en religionsvetenskap som inte skall ifrågasättas när den arbetar med mindre problematiska förutsättningar – med all kraft försvarar och utvecklar en kristen teologi som en livsnödvändig intellektuell process, som väsentligen hör till ett kristet samfund?