Den kristna världslitteraturen

Det finns de som inte tycker om begreppet ”kristen litteratur”. Jag tänker inte på sådana som beklagar det förargliga faktum, att kristen tro och livstolkning vinner spridning med hjälp av stora författare och som föredrar en naturalistisk, en profanhumanistisk, en psykoanalyserande, en marxistisk eller något annat framför en kristen litteratur. Nej, jag menar ansvarsmedvetna kristna, som trots – eller kanske på grund av – sin kristlighet inte vill höra talas om ”kristen litteratur”. Om man vet litet grann om vad som gått under den beteckningen, är det inte svårt att förstå varför beteckningen inte med nödvändighet kan anses vara någon garanti, vare sig för innehållets lödighet eller formens litterära kvalitet. Vad som i fromma boklådor försålts och vid skilda slag av inte mindre fromma möten höglästs som ”kristen litteratur”, har ofta varit mera ”uppbyggligt” än verklighetstroget, mera fritt från ”osedlighet” än fullt av verklig sedlig kraft, mera tillrättalagt än ägnat att väcka några sovande intellektuella björnar. På samma sätt som ”imprimatur” – åtminstone förr i världen – innebar en garanti att en bok inte innehöll något, som uttryckligen och ovedersägligen stred mot den uppenbarade tron och mot sedeläran – men däremot inte innebar en allmän rekommendation av boken – så garanterade stämpeln ”kristen litteratur” snarast frihet frän olämpligheter av skilda slag än närvaro av något lämpligt och uppfordrande. Man måste, bland annat mot en sådan bakgrund, förstå dem som är rädda för beteckningen ”kristen litteratur”.

Men tveksamhet inför begreppet kan också ha andra och litet mera svårutredda orsaker. Den kan ha att göra med svårigheten att dra gränser för vad som är ”kristet”, lika väl som för vad som är ”litteratur”. Man kan fråga, om det avgörande för kristligheten är temat, eller tendensen, eller andan, eller formen, eller genren, eller avsikten, eller något annat. Har inte, kan någon kanske till och med fråga, litteraturen, i den mån åtminstone som den framträder med konstnärliga anspråk, sitt upphov och sin funktion i behov som ligger bortom de sammanhang, där det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om ”kristet” kontra ”icke-kristet”?

De här frågorna och andra liknande kan man diskutera så länge och utan resultat, att man kommer att glömma ett obestridligt faktum, nämligen att det finns något som det med en rimlig definition ändå går att beteckna som ”kristen litteratur”. Om man är beredd att kalla en litteratur för ”profanhumanistisk”, eller ”naturalistisk”, eller ”psykoanalytisk”, eller ”marxistisk”, som interpreterar och värderar verkligheten med dessa tankesystem och idéer som instrument, så förefaller det lika befogat och lika möjligt att tala om ”kristen litteratur”, när det är den kristna tron, som har varit instrumentet. Det avgörande är då alltså inte stoffet eller temat utan just tolkningen, andan och betraktelsesättet. Kristliga ämnen från bibeln eller kyrkohistorien har ju i litteraturen ofta behandlats på ett okristligt sätt. Och ”världsliga” ämnen kan behandlas i kristen anda – utan att Gud eller andra teologiska begrepp alls behöver komma till användning. Men hela detta resonemang förutsätter naturligtvis att vi är överens om, att det åtminstone i stort går att säga vad som är ett kristet synsätt, till skillnad exempelvis från ett rent inomvärldsligt-biologiskt-naturalistiskt.

Den tyske litteraturhistorikern Gisbert Kranz har under flera decennier genom en lång rad av publikationer outtröttligt arbetat med att sprida kunskap om och väcka intresse för kristen litteratur. En och annan akademisk finsmakare har förebrått honom för hans ”kristna litteratur”, men många andra har framför allt varit tacksamma. Själv hör recensenten till den senare gruppen: han har genom Kranz’ böcker ”upptäckt” en lång rad författare från äldre och nyare tid, som han annars förmodligen aldrig skulle ha funnit vägen till. Och han har stimulerats till att läsa vidare och studera djupare. Det är inte alltid som akademiska avhandlingar i litteraturhistoria har sådana lyckliga effekter.

Av alla sina mödor på området har nu Kranz givit en sammanfattning och avslutning i ett omfattande ”Lexikon der christlichen Weltliteratur” (Freiburg, Herder, 1978). I ett inledande avsnitt diskuterar författaren just själva begreppet ”kristen litteratur” och visar, som jag menar övertygande, att begreppet trots vissa svårigheter ändå är användbart, om inte rent av nödvändigt. I ett andra avsnitt tecknas kort, schematiskt och med många namn, data och bibliografiska upplysningar den kristna litteraturens historia i sina olika epoker, språkområden och genrer. Omfångsrikast är det tredje avsnittet (sp. 177-1035), som i bokstavsordning innehåller korta essäer över valda författare från 1500 och fram till de yttersta av våra dagar. Kranz bygger här delvis på vad han tidigare skrivit i andra delen av sin ”Europas christliche Literatur” (Paderborn 1968). Men mycket är också nyskrivet, utvidgat eller bearbetat. Även Kranz har under mellantiden gjort sina nyupptäckter och har kunnat fördjupa sina analyser och precisera sina bedömningar. Här finns, i all sin korthet, utmärkta artiklar över sådana som Calderon, Claudel, Eliot, Grundtvig, Hopkins, Le Fort, Lewis, Luther och Tersteegen. Man måste beundra, inte bara den stora beläsenheten i källor och sekundärlitteratur utan också, trots att det inte är fråga om ”vetenskap” i inskränkt akademisk mening, många träffande karakteristiker av författare och enskilda verk. Med egna omdömen är Kranz försiktig – han citerar hellre andras – men tvekar ändå inte att tala för upp- och omvärderingar, om han anser sådana befogade och påkallade (t.ex. beträffande Fr. Schlegel). Perspektiv och urval är begränsade varken av konfessionella eller nationella ensidigheter. Av svenska författare får Hammarsköld, Lagerlöf och Swedenborg egna artiklar. Som svenskar ville vi kanske önska mera. Men i stället för att söka efter sådana och sådant som man redan känner till, kan man ju låta sig ledas ut på upptäcktsfärder i det obekanta. Kranz ger många lästips, som det kan vara värt att pröva, mycket vederhäftig introduktion för den oinitierade och rikliga hänvisningar till fördjupande framställningar.