Dikt och tanke hos Vicente Aleixandre, Pedro Salinas och några till

Valet av nobelpristagare i litteratur föder alltid stridiga känslor … så också 1977. Att Vicente Aleixandre fick priset sågs av många som något positivt med tanke på att det gick till ett land som slagit in på en ny politisk kurs. Men av fotona att döma rörde det sig om en åldring som måste ha plockats fram av någon akademiledamot ur ett marmortempel, dit tidens växlingar inte kunde nått fram. Många missförstånd klarades snabbt upp och Aleixandre vann den svenska publikens sympati, inte minst tack vare den andliga vitalitet som utmärkte pristagaren. Han var inte heller, framkom det, någon frankismens ”poet laureate”, templet i Arguelles var ingen hermetisk högborg utan en diktarverkstad där dörren stod öppen, inte minst för yngre kolleger. Och den fysiska skröpligheten hade snarare varit en utmaning att trotsa avskildheten för att dras med av folkströmmen på plazan.

Diskussionen kom också att röra en generation som går under namnet 27-orna. Spanskinriktade kritiker började ge uttryck åt personliga sympatier, vissa hade hellre sett att priset delats mellan de två överlevande från gruppen, andra hade föredragit att hela priset gått till Rafael Alberti.

En dylik diskussion är stimulerande, den visar ett engagemang i en kultur som kan synas avlägsen vår egen, men som av svenska kritiker och litteraturhistoriker väl dokumenterats under årens lopp.

Den diktargeneration Aleixandre tillhör uppvisar precis som 98-orna överensstämmande estetiska målsättningar i inledningsskedet, där dock varje enskild röst snart lätt igenkänns. Hur startade då det hela?

Det är nu ett halvt sekel sedan en grupp unga diktare mellan 20 och 30 år gamla började göra sig hörda i diverse publikationer. Deras namn – Jorge Guillen, Pedro Salinas, Federico Garcia Lorca, Damaso, Alonso, Gerardo Diego, Vicente Aleixandre, Rafael Alberti, Luis Cernuda, Manuel Altolaguirre var samtliga okända för en större allmänhet med undantag för Lorca som låtit tala om sig i samband med premiären på El maleficio de la mariposa 1920, när de 1927 uppträdde vid ett symposium på Ateneum i Sevilla, inbjudna av vännen Ignacio Sanchez Mejias, en litterat tjurfäktare och mecenat. Samma år inleder man en kampanj för att återupptäcka barockpoeten Gongora. Den yttre anledningen var ett 300-årsjubileum, men det var djupare sett uttryck för ett behov att kunna hänvisa till en auktoritet som svarade mot den egna estetiska övertygelsen.

Det var en ren poesi man eftersträvade, samtida ledstjärnor var Juan Ramon Jimenez och Paul Valery i Frankrike. Den senare hade definierat begreppet ren poesi sålunda: ”Det är vad som återstår av dikten efter det att man skalat bort allt det som inte är poesi.” Man föraktade effektsökeri, det enda som räknades var renheten, skönheten. Man tog avstånd från en postromantisk poesi som varit förhärskande långt in på 1900-talet i Spanien och man vände bort blicken från det Spanien man levde i, som man uppfattade som meskint, vulgärt. Luis Cernuda förklarade vid denna tid: ”Jag avskyr verkligheten, liksom allt som tillhör den: mina vänner, min familj, mitt fosterland.” Det låg nästan ett surrealistiskt trots i uttalandet. Av dem alla var det Cernuda som hämtade mest från den franska surrealismen, åtminstone vad beträffar attityden till det etablerade samhället, de gängse morallagarna. Ett epitet som kan gälla för samtligas debut är ”poesia trasterrada” ”en poesi som söker sin inspiration bortom den konkreta vardagen”. Emellertid skulle denna boskillnad mellan dikt och liv inte bestå så länge, Ortega hade betecknat konstformen som avhumaniserad ”una deshumanizacion del arte”. Antonio Machado, den store diktaren från den föregående generationen hade efterlyst mer av hjärta och mindre av hjärna ja, han skrev rent ut i sitt inträdestal i Akademin att ”deras kyla förbryllar, stöter i viss mån bort en”, med adress till 27-orna. Men det var inte en kyla som saknade andlig förankring, och därför fanns det grogrund för en vidareutveckling, som kom att hämta mycket just från Machados humanism. Till denna nya trend hör verk som Pasion de la tierra och Espadas como labios av Lorca och Donde habite el olvido av Cernuda.

30-talet innebar för Spaniens vidkommande, åtminstone fram till inbördeskrigets utbrott, att massan blev allt mer politiskt medveten. Den andra Republiken hade utropats 1931. Från 1933 daterar sig Rafael Albertis rent revolutionära poesi med titlar som Consignas och Una fantasma recorre Europa, en parafras på ett Marx-citat. Alberti säger 1931 bl.a. att ”från och med nu är min poesi helt ställd i den spanska revolutionens och det internationella proletariatets tjänst”. Också Cernuda kan sägas vara inne på samma väg. Gruvarbetarstrejken i Asturien 1934 gjorde att det intellektuella livet i Spanien förankrades i det politiska skeendet. Nu hade dessutom Neruda kommit till Spanien. Ovärderliga källor till kunskap om denna tid är Nerudas Minnen liksom Rafael Albertis självbiografiska verk. Nerudas närvaro kom säkerligen att påskynda de spanska diktarvännernas väg bort från den rena poesin, den chilenske diktaren ställde sig i spetsen för en litterär tidskrift ”Caballo Verde ”där öppningsnumret innehöll ett formligt manifest med titeln: ”Sobre una poesia sin pureza, Om en poesi, utan renhet”. Vilken fest var det inte när numren kom ut, vackert satta av Manuel Altolaguirre, som hade ett eget litet tryckeri. Så här skriver Pablo Neruda: ”Av min Caballo Verde kom fem högförnämliga nummer ut, de var alla sagolikt vackra. Det var roligt att se på när Manolito, alltid skrattande och leende, lyfte upp typerna, placerade dem i facken och satte igång den lilla tramppressen, som egentligen var ämnad att trycka kort. Ibland tog han med sig de färdiga exemplaren i sin dotter Palomas barnvagn. Folk på gatan kastade till honom komplimanger: ”Vilken duktig pappa. Våga ge sig ut i den här förskräckliga trafiken med barnet!”

För Lorca återstod nu inte lång tid att leva. Från 1935 fram till sommaren 36 präglades hans liv av sprudlande verksamhet. Engagemanget i samtidens problem ledde in Lorca på nya arbetssätt, bl.a. ville han än mer förankra sin teater i folket, med folkets aktiva medverkan. Han planerade en antimilitaristisk pjäs. Han var så långt från fart pour fart som tänkas kan. Vid ett tillfälle yttrade han: ”Man måste lämna de vita liljorna och ge sig ner i dyn, ända upp till midjan, för att hjälpa dem som sträcker sig efter liljorna.”

I och med inbördeskriget tar samtliga i 27 års generation parti för republiken, man finner en ny form för sin diktning, el romance, och 1937 utges till Lorcas minne Romancero general de la Guerra de Espana, med bidrag från samtliga diktarbröder. Vad hände nu när kriget gick mot sitt slutskede och det inte längre rådde något tvivel om vem som skulle avgå med segern? Den poesi vars begynnelsefas vi karaktäriserade som poesia trasterrada blev nu efter en tid av intensiv närvaro i Spaniens liv en exilpoesi, una poesia desterrada. Och de som stannade kvar? Aleixandre, Damaso Alonso? Lång tystnad, una poesia enterrada. Erfarenheten av inbördeskriget med efterföljande världskrig skulle för samtliga innebära en öppning mot mänskligt lidande och orättvisor. Vad denna generation nu skrev blev ”ett ord i tiden” just som Machado ville det, han som dog i krigets inledningsfas. I centrum står samtidsmänniskan, i så hög grad ett offer för förföljelse, diskriminering, tortyr, exil och rotlöshet.

Därmed kan det vara på tiden att närmare se något på de individuella diktargestalterna, ett axplock som rubriken förutskickat. Och börja med rörelsens nestor, Pedro Salinas. Med tanke på en svensk läsekrets har jag tillåtit mig tolka en av dennes dikter bl.a. därför att den spontant leder tankarna till vår egen Karin Boye. Den heter Parada och fanns med i den posthuma samlingen Confianza från 1955. Jag har kallat dikten Anstånd.

Hur skälver inte droppen

på buskens blad

på ödesresan från molnet

ner till marken.

Fångad, hejdad i sitt fall

av det tunna bladet.

Ett under.

Skall den räddas från att falla

mot marken som trycker så nära,

hungrigt väntande?

Är det bara en paus

dömd att ta ett slut

på vägen uppifrån och ner?

Bladet, ett grönt förrum,

kortvarigt, ostadigt,

på vidarefärden?

Detta liv som vaggas av och an

är inte liv

blott ett anstånd

beviljat av en oförsonlig död.

Ett öde skälver

på grenens ytterspets

och av droppens tyngd

böjs bladet orkeslöst.

Men finns det något dödligt

som vill ner

så bjuder bladet ändå motstånd,

finns det något som mot jorden drar

finns det något skälvande som räddar.

Och bladet böjs alltmer, kan inte

längre bära sin minimala last

av himmelska kristaller

men släpper ej,

reser sig ånyo, gnistrande.

Att leva eller dö, en jämvikts

tvekan: lika väga de i denna

våg av grönt.

Tystnad råder, scenen är en trädgård.

Stunden håller andan i förundran

inför detta skådespel på liv och död.

Av rädsla rör sig ingenting

en förestående fara …

en kristallklar droppes död …

en våg av stillhet.

Om inte en vindpust drar förbi

om inte en fågel plötsligt slår sig ner

ovetande om vad som sker

om inte ett barn

i lekens glam stöter mot dess gren.

Om solen, månen, stjärnorna

vinden, hela världen

håller sig i ro

om intet, intet sker

om nuet blir till evighet

så lever droppen

många timmar, långa timmar,

nu fri från timmar, tider, sekler,

just sådan som den är,

ett vara mellan moln och mark,

odödliggjord.

Dikten är central om man vill peka på Salinas särart. För diktaren är världen kaotisk, han strävar efter att fånga in ett ögonblick av förgängelse för att förläna det en evighetsstämpel. ”Eternizar lo momentaneo” ett klassiskt tema på spansk botten. Azorins prosa håller på samma sätt andan inför dessa flyktiga moment. Förs tanken till Karin Boyes kända rader

”Ja nog är det svårt när droppar faller

skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider . . .”

beror det i första hand på överensstämmelsen i bildspråket, men också på själva spänningen …. i bägge fallen rör det sig om ett drama som går mot en förlösning och som utmynnar i ett liv som stannar upp, om än bara för en sekund hos Boye, ”i den trygghet som skapar världen”.

Salinas är generationens kärlekspoet, med drag av Eluard, han kallas därtill ibland ”katederpoet” av kritikerna med tanke på hans till diverse universitet knutna verksamhet och hans aktivitet som kritiker av högsta rang. Han var från Kastilien, Luis Cernuda däremot från Andalusien, men också han ”katederpoet” med tjänstgöring framför allt vid utländska universitet. 1937 föreläste han i England, genom den politiska utvecklingen i Spanien kom han aldrig att återse sitt hemland. I dikten ”En stadskyrkogård” som tillkom i Glasgow förstärks känslan av främlingskap genom exilperspektivet. Är det inte just på en kyrkogård i en främmande miljö man starkast upplever hur den inre hemlösheten blir identisk med den yttre? Hur långt är vi inte i denna dikt från den kyrkogårdsfrid som Unamuno gav uttryck åt i ”En un cementerio de lugar castellano” till sitt väsen så befryndad med Österlings välkända ”Lantlig kyrkogård”. Bägge genomsyras av förvissningen att död är liv.

”Se blott en kalkmur skiljer

från varandra

en by för livet och en by för döden.”

Kärv framstår vid sidan om dessa bägge meditationer, förankrade i bondesamhällets fasta cykel, Cernudas ”En stadskyrkogård”. I de förra kan inte landskapet hejdas av muren, dödens tecken blev växande träd, det livgivande regnet faller också på gräset där lien inte går fram. Hos Cernuda finns varken träd eller gräs, fattigkvarterets livsyttringar stör det som borde vara dödens frid, den döde blir en livstidsfånge i eländets cirkel, hit når inte några barnaröster ”likt eftermälen, som klingar trösterikt bland korsets skogar” inte växlingen mellan skratt och gråt, som Unamuno talar om. Bara skränet från de intilliggande ölschappen.

”inte ett blad, inte en fågel

sten på sten och inget mer, Jord

Är det helvetet månne?

Här finns smärta som ej glöms

ljudlig, fattig, kall och hopplös.

Här finns ej dödens tystnad,

hit tränger livet in

bland gravarna, likt skökan

som jobbar på i natten.

När skymningen faller från

molnen däruppe

och röken från fabrikerna

lägger sitt grå damm över allt

hörs röster från barerna

och ett tåg drar förbi ilsket rasslande.”

Och det hela utmynnar i en bitter spekulation

”Ännu är inte domens dag, ni döda

utan namn.

Vila sov, sov om ni kan,

Kanske också Gud glömmer er en gång.”

Själv längtade Cernuda efter en bortglömd trädgård där han till sist skulle finna frid under nässlorna

”Donde habite el olvido

en los vastos jardines sin aurora

donde yo solo sea

memoria de una piedra sepultada

entre ortigas.”

Vill man söka paralleller mellan sättet att nalkas identiska motiv i vår egen diktning och hos 27-orna visar det sig snart vara ett komparativt grepp som kan leda till spännande och oväntade resultat . . . exemplen kunde mångfaldigas. Låt mig utvidga jämförelsen till att gälla två diktartemperament, helt kort konfrontera Edith Södergran med Vicente Aleixandre.

I bägge fallen människor som drabbades av sjukdom och dikten i mycket unga år. Med viss yttre isolering som följd och inte minst en tidig förtrogenhet med dödstanken. Döden kom för bägge att i sig rymma sitt eget mysterium. Genom att bejaka den, ta emot den utan fruktan kom den också att bilda utgångspunkten för en helhetsvision av livet och av universum. Döden är älskaren med kalla ögon som skänker den ojämförliga sällheten i ”Septemberlyran” och för Aleixandre blir den ett grundfaktum i tillvaron. Hos bägge kan man tala om en erotisk panteism som leder till insikt om de kosmiska lagarna. Framtidens skugga är, säger Edith Södergran i den dikt som bär detta namn, döden. Och den är ingenting annat än flödande sol.

”Framtiden kastar på mig sin saliga skugga, den är ingenting annat än flödande sol: genomborrad av ljus skall jag dö, då jag trampar all slump med min fot, skall jag leende vända mig bort från livet.”

”Död kan kroppen vila i förvissningen att detta enskilda liv inte blott var min existens utan vår. Och att en annan tillvaro tar vid i mig efter denna icke död” en parafras på några rader ur en dikt av Aleixandre.

Mycket konkret kommer detta till uttryck i dikten ”Den döde”. Sovande under jorden känner han sig fortleva i trädet och i fågeln som sjunger.

”under jord sover jag

som ännu en rot till detta träd

jag när inom mig.”

I flödande sol upplöses i nästan Södergranska termer dikten Den gamle och döden. Metamorfosen träffar också det mest vardagliga, det allra minsta. Scenen är den typiskt sydeuropeiska, när värmen lockar ut åldringen från bakgårdens mörker och fukt och middagssolen successivt tinar upp den gamla kroppshyddan, alltifrån filttofflorna och uppåt. Så lyfts vardagscenen till ett förvandlingsnummer, likt en gammal klippa vittrar gubben sönder och kvar blir bara ett bländande sken. Som Artur Lundkvist mycket riktigt påpekar i inledningen till sin Aleixander-antologi rymmer dikterna ofta två dikter, den konkreta, vardagsnära, och den allmängiltiga tillämpningen.

”Blott det som fanns kvar efter att den

kärleksfulle gamle, den ömsinte gubben

hade övergått till att bli ljus

och mycket långsamt släpades bort i

solens sista strålar

likt så många andra osynliga saker här

i världen.”

Av samtliga inom 27 års generation är Aleixandre kanske den mest profilerade vad gäller den språkliga behandlingen. Efterföljare har präglat begreppet ”alejandrizar”. Det finns en förnyelse hos Aleixandre, kanske mer markant än hos de övrigas mer sotto voce stämda lyrik. Det gäller bilderna, det gäller syntaxen. Så allomslutande till sitt budskap måste också språket drabbas. Bilderna sprängs, syntaxens stramhet sviktar, Aleixandres språk är som en eruption. Det är därför naturligt att preferanserna går åt olika håll eftersom generationen inom sig rymmer så skilda uttryckssätt, från det knappa, intima till det barocka, böljande. Det fina är att var och en vet att anpassa det språkliga uttrycket till sin föreställningsvärld. ”Utanför den egna skulle säkert exempelvis Aleixandres diktspråk kännas högtravande bisarrt,” säger Artur Lundkvist på ett ställe.

Ännu en hyllning är på sin plats, i detta sammanhang Rafael Albertis återkomst till Spanien. På kort tid har denne exilpoet inlemmats i det spanska samhället, såsom riksdagsman för det kommunistiska partiet, och livligt spelad dramatiker. Det var Alberti som bättre än någon lyckades med konstgreppet att tillämpa Gongoras konstfulla poesi på sin egen ungdomsproduktion.

Ombord på Florida diktade Alberti inför åsynen av Spaniens kust (det var 1 jan. 1951):

”Sköna, dystra moder, som var glad i går, du visar mig

i dag ett rynkigt anlete i morgonljuset

då jag passerar framför dig utan att ännu

ens efter så många år, få omfamna dig.”

Dikten ”Ett spöke går runt Europa” syftade på det fascistiska samhällets hallucinatoriska skräckmålningar av kommunismens hot … även här rör det sig om en svunnen verklighet för Spanien. Kommunismen har äntligen getts möjlighet att arbeta på samma villkor som övriga partier i Spanien.

Låt oss sluta där vi började. En grupp diktare samlades kring ett gemensamt program, året var 1927. Mycket snart hade var och en skaffat sig sin profil, man läste Gongora, man hade en enorm imitativ fallenhet. Så plötsligt hördes en sång med rötter från Orihuela, från el Levante; en herdepojke vid namn Miguel Hernandez dök ner i gruppen, och slog de redan etablerade 27-orna med häpnad. Flanerade man med honom kunde han plötsligt sitta uppflugen i ett träd på Paseo del Prado och improvisera till de äldre vännernas stora häpnad …. denne yngling utan all skolning, var fick han allt i från? Vilken virtuos, vilken outsinlig inspiration!

Men honom skall vi komma tillbaka till, det är en saga helt för sig!