Panter i källaren

I sin omfattande produktion har den israeliska författaren Amos Oz under ett par decennier gestaltat vardagsliv och konflikter på nära håll i en på vissa ställen mycket turbulent region. I fokus är vanligen motsättningar mellan judar och araber. Till författarskapets tyngst vägande romaner hör Svarta lådan och Det tredje tillståndet, i vilka de politiska frågeställningarna på ett övertygande sätt integreras med väsentliga relationsteman.
Oz’ nu aktuella roman, Panter i källaren, handlar i första hand om strider och intressemotsättningar mellan judar och engelsmän. Läsaren kastas in i en laddad och intensiv nationell befrielseprocess. Handlingen är förlagd till år 1947, den sista sommaren under brittiskt styre. Det ligger oro i luften. Flyktingar, pionjärer och medborgare tillhörande det s.k. kärnsamhället avvaktar otåligt utropandet av en fri hebreisk stat. Med spänd förväntan följs radions nyhetssändningar.
Denna gång avläser Oz de religiösa, politiska och sociala konflikterna ur barnets perspektiv. Romanens berättare är den tolvårige Proffi, en brådmogen och vetgirig pojke som växer upp i utkanten av Jerusalem. Fadern arbetar med ett verk om judarnas historia i Polen, modern undervisar föräldralösa barn. I hemmet råder ordning och disciplin. Proffi underkastas sträng fostran.
I likhet med många andra unga fantiserar han om att vara moståndskämpe. I sin fiktiva värld fungerar han som operativ hjärna i en effektiv organisation mot ockupationsmakten. Med i kretsen finns ett par jämnåriga kamrater. Deras strider och strategier är inte bara på låtsas. Leken och rollerna avspeglar mönster och stadier i judarnas verkliga historia.
Pojkarnas fantasispäckade skuggbrottning kompliceras när Proffi sent en kväll – under utegångsförbudet – grips av en brittisk sergeant. Mannen visar sig stå på judarnas sida. Han bär också på en stark religiös tro. Proffis följande (och återkommande) möten med denne ”fiende” bäddar snart för en tvetydig hållning gentemot de mer hårdhudade kamraterna – trots att samtalen mest syftar till att lära känna motpartens språk. Han måste även brottas med sig själv och de ideal som redan hunnit forma honom.
Frågorna tillspetsas så småningom: Hur ingå dialog med en representant för den and-ra sidan? Vilka kännetecken har en förrädare? Vem eller vilka bär skulden till den pågående konflikten? Observationerna blir alltmer generella. Några sträcker sig in i nuet, andra rör sig mellan ett fåtal historiskt mer fixerade punkter. Proffis egen mening visar på ett oväntat vuxet övervägande: ”Den rätta sortens vrede alstras kanske endast i Galiléen, i dalarna, på kibbuzerna i Negevs utkanter och i ravinerna, där den riktiga motståndsrörelsens kämpar övar varje natt. Vi kände inte den vreden men visste att vi skulle vara förlorade utan den.”
På så vis kan romanens problematik appliceras på konflikter i dagens Mellanöstern. Delar av den fungerar rentav som ett aktuellt inlägg. I vanlig ordning avtecknar sig också mellan raderna Oz’ genomtänkta moderata position. Som en av grundarna till den israe-liska Fred Nu-rörelsen höjer han här sålunda på nytt sin medlande stämma – utan att för ett ögonblick ge avkall på sin självständiga och stundom kontroversiella ståndpunkt. Den rösten är väl värd att lyssna till.