Tre frågor till Svenska kyrkan

Den 31 oktober kommer representanter från katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet att underteckna en överenskommelse om rättfärdiggörelsen. Man kan lugnt säga att händelsen är historisk, eftersom det var just frågan om hur människan blir frälst genom tron på Kristus som en gång orsakade den stora kyrkosplittringen på 1500-talet.

Att det nu föreligger ett avtal om en så viktig angelägenhet kan inte betecknas som något annat än en ekumenisk sensation. Dessutom har detta inte bara förstärkt gemenskapen mellan katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna utan också kontakterna de lutherska kyrkorna sinsemellan. Det är nämligen första gången som Lutherska världsförbundets alla medlemskyrkor tillsammans rådgjort och tagit ställning i en dogmatisk fråga. I det här fallet har alltså den ekumeniska dialogen främjat och stärkt den inbördes kyrkliga sammanhållningen, vilket naturligtvis är mycket glädjande.

Samtidigt måste man tyvärr konstatera att luften gått ur den ekumeniska rörelsen i vårt land. Den bedrövligt dåliga uppslutningen kring det allkristna riksmötet i Linköping, L99, är senaste beviset på detta. Våra kyrkor tycks också glida ifrån varandra och i allt högre grad inskränka intresset till sina interna problem och dagordningar.

Hur skall vi kunna förändra detta sakernas tillstånd och uppnå den enhet som Kristus ville för sin kyrka? För att stimulera den fortsatta diskussionen och vitalisera den ekumeniska dialogen i vårt land vill vi härmed rikta tre centrala frågor till våra bröder och systrar i Svenska kyrkan utifrån den kyrkoordning som Kyrkomötet antog den 12 juni i år.

Vi vore mycket glada om dessa frågor möttes av ett positivt gensvar och gav upphov till reaktioner och svar, inte minst från representativt håll. Frågorna skall betraktas som en uppmuntran till förnyat ekumeniskt tankeutbyte.

1. På vilket sätt står bekännelsen till Jesus Kristus i centrum av Svenska kyrkans lära och liv?

Svenska kyrkan är ett kristet trossamfund som alltid betraktat sig som en del av den odelade, allmänneliga kristna kyrkan. Enligt Kyrkoordningen står det också att ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom”. Vidare heter det att dess tro, bekännelse och lära ”är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen av år 1530”. Samtidigt konstaterar vi att Svenska kyrkans representanter ibland vill relativisera betydelsen av dessa bekännelser och deras normerande karaktär. Man betonar också att Svenska kyrkan inte längre har till uppgift att berätta för folk vad de skall tro. I stället vill hon uppfattas som en lyssnande, samtalande partner i människornas sökande efter mening i livet. Frågan blir förstås hur det är möjligt eller överhuvud meningsfullt att föra en dialog om man inte först hyser några bestämda uppfattningar som kan bilda plattform för diskussionen.

Men denna misstänksamma inställning till kyrkans undervisande roll som Svenska kyrkans ledarskap tycks ha anammat är också ett ekumeniskt problem. En viktig princip i den ekumeniska dialogen är ju parternas villighet att både ”utåt” och ”inåt” tydligt framhäva de övertygelser som de delar och som är grunden för framtida överenskommelser.

Under senare tid har man från katolskt håll oroat sig över att röster inom Svenska kyrkan långsamt urholkar den fundamentala betydelsen av Jesus Kristus, Gud av Gud och sann människa, hans person och verk, samt människans behov av frälsning, till förmån för en öppen och ännu obestämd religion med det vaga namnet ”andlighet”. Är dessa farhågor befogade?

2. I vilken mening är Svenska kyrkan idag ett evangelisk-lutherskt trossamfund?

Av den nya kyrkoordningen samt den av riksdagen antagna ”Lagen om Svenska kyrkan” framgår det tydligt att denna är och skall förbli ett evangelisk-lutherskt trossamfund. Det är också ett historiskt faktum att den nuvarande Svenska kyrkan växte fram ur Martin Luthers reformrörelse, som blev statlig religion i Sverige då Uppsala möte 1593 antog den Augsburgska bekännelsen och 1571 års Kyrkoordning. Även om den lutherska reformationen innebar en splittring i kyrkan och medförde tragiska förluster för Sveriges kristna kan man inte förneka att Svenska kyrkan förkunnat Kristi evangelium och troget förvaltat dopets sakrament. Den lutherska traditionen har också berikat hela kristendomen genom sin djupa vördnad för Guds ord, sin rika själavårdstradition, sitt hängivna sociala engagemang och sin gedigna teologiska reflektion. Utifrån har man dock intrycket att detta lutherska arv numera av Svenska kyrkan mer ses som en belastning än som en tillgång som tål att lyftas fram. I prästutbildningen har man nästan totalt åsidosatt studiet av Luther och den lutherska traditionen. Dessutom krävs det inte längre ett personligt ställningstagande i bekännelsefrågor från kyrkliga företrädare. I Kyrkoordningen heter det blott att Svenska kyrkan ”förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv”.

I avsaknad av ett tydligt läroämbete har de lutherska kyrkorna traditionellt förlitat sig på den teologiska reflektionen för inspiration och förnyelse. I Kyrkoordningen heter det också att ”Kyrkans lära formuleras genom den teologiska reflektionen över vad tron och bekännelsen innebär”. I spetsen för denna reflektion har man hittills räknat med de teologiska fakulteternas kompetens och engagemang. Men sedan trettio år tillbaka har dessa högst motvilligt tagit på sig denna kyrkliga läroroll, med motiveringen att deras egentliga uppdrag är att bedriva akademisk forskning i religionsvetenskap. Frågan är av vikt: Var äger den teologiska reflektionen rum i Svenska kyrkan? Vilka är numera representativa företrädare för den lutherska traditionen?

3. Hur uppfattar Svenska kyrkan evangeliets förkunnelse som sin uppgift?

Ofta hörs röster som vill tona ner förkunnelsens roll till förmån för ett obestämt symbolspråk, tystnad och sinnesro. Inom luthersk tradition har man dock alltid betonat ordet och förkunnelsens centrala roll i Kyrkans liv. Därför är det minst sagt förvånande att Svenska kyrkans apostoliska uppgift att förkunna evangeliet inte nämns i Kyrkoordningen. Inget sägs om huruvida Svenska kyrkan som helhet eller genom sina enskilda medlemmar skall bära vittnesbörd om Kristi evangelium.

Detta förbiseende är ytterst allvarligt och kan möjligen förklaras av det faktum att Svenska kyrkan enligt riksdagens beslut skall förbli en öppen, demokratiskt uppbyggd och rikstäckande folkkyrka. Trots att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder tvingas alltså Svenska kyrkan enligt lagen fortfarande att leva i fiktionen att hon representerar hela folket och sörjer för dess andliga behov. Men om hon redan innesluter alla, till vem riktar hon då sin mission? Om hon redan förkroppsligar svenska folkets andliga dimension, med vem skall hon föra dialogen?

Svenska kyrkan är utan motsvarighet det största trossamfundet i Sverige och därför en oumbärlig partner i den ekumeniska dialogen. Under de senaste trettio åren har många goda kontakter etablerats mellan våra två kyrkor och många konkreta steg tagits i rätt riktning. Samtidigt har vi på enskilda punkter kommit ifrån varandra. De bestående hindren på enhetens väg kräver mer än en rejäl dos av välvilja för att kunna lösas. De kräver också en teologisk analys som tar både det som förenar oss och det som ännu skiljer oss på stort allvar. Det är bara genom en djupare och seriös reflektion över sanningsfrågorna, förberedd genom Guds nåd och ett fördjupat studium av Skriften och traditionen, som den kristna enheten kommer att förverkligas.

Vi ser fram emot en öppen och frisk debatt.

signums redaktion och redaktionskommitté