Vad kan Kosovo lära oss?

”Visheten kommer av lidande och den kommer långsamt, droppe för droppe.” Så skrev den grekiske dramatikern Aischylos för 2 500 år sedan, men den här enda raden ur hans produktion skulle kunna vara det epigram som sammanfattar 1990-talet. Efter kapitulationen i Somalia där faktiskt hundratusentals människoliv räddades, efter de smärtsamma, dödsbringande år, då världen stod handfallen inför Bosniens öde, efter den utstuderade och avsiktliga likgiltigheten inför massak-rerna i Rwanda kom det internationella samfundet sig äntligen för att handla som en reaktion på serbernas etniska rensning i Kosovo. Det är sannerligen inte lätt att nå fram till moralisk vishet.

Vi borde inte vara så förvånade över att det tar tid att lära sig att principiellt bemöta nya omständigheter – till exempel sådant som etnisk rensning – med besvikelse men inte med förvåning. Det moraliska livet handlar inte bara om att tillämpa de principer vi redan har på återkommande situationer. Det handlar också om att lära sig möta nya situationer och att, när man gör det, modifiera gamla principer och utveckla nya och att lära oss hur vi skall gå till väga för att utföra det vi vet att vi måste göra.

Under det senaste decenniet har vi upptäckt att det är nödvändigt att revidera allmänt erkända principer som suveränitet och att stater bör avstå från att intervenera. Det här var inte bara idéer som ingick i juristers och politiska filosofers tankevärld. De var mycket praktiska begränsningar av den skada som politiska och militära ledare skulle kunna göra. För att kunna kontrollera etnisk rensning krävdes att man hittade de metoder som så långt som möjligt åstadkom respekt för dessa normer. Samtidigt skulle vi hantera politiska och moraliska utmaningar som vi inte hade någon tankeöverbyggnad för.

Under samma decennium har vi upplevt hur otillräckligt Förenta Nationernas säkerhetsråd varit när det gällt att förhindra massmord och deportationer och hur man tagit humanitär intervention som förevändning för att undanta regeringar och allianser från att stå under den yttersta auktoritet som säkerhetsrådet har enligt FN:s principer om krig och fred. Hindrade av de fem stormakternas veto var säkerhetsrådet oförmöget att sätta in avgörande aktioner i Kosovo, så moraliska snarare än juridiska avgöranden kom att dominera de officiella försöken att hitta en lösning på den etniska rensningen i Kosovo.

Påven Johannes Paulus II fastställde faktiskt – redan när Bosnienkrisen började – en ny ”skälig grund” för att legitimera att man använder sig av militära insatser när man står inför nödvändigheten att intervenera, det vill säga i de fall när hela befolkningar riskerar att utplånas. ”Plikten att intervenera” tillkommer generellt det internationella samfundet och som en sista utväg för de krafter som överhuvudtaget var i stånd att gripa till handling.

Att hitta formen för ett moralpolitiskt handlande

Ibland sker moralisk omvändelse blixtsnabbt men när det gäller sociala eller personliga angelägenheter kommer den moraliska växten ofta gradvis. Vi måste försöka och misslyckas innan vi försöker på nytt. Vi måste experimentera med handlingar som hjälper oss att göra det vi vill eller åtminstone det som vi bör göra. När sammanhanget kompliceras måste vi utveckla personliga strategier för att kunna göra det goda som samvetet begär av oss.

För att ta ett personligt exempel: I städer som Washington, där det finns ett stort antal hemlösa, kretsar ibland samtalet kring hur man ska bete sig mot människor som tigger på gatan eller vid ytterdörren. I en tid som vår när medkännande konservatism präglar samhällsklimatet är åsikterna i ämnet många och skiftande.

En del av mina vänner förkastar varje sorts hjälpinsats som helt omöjlig. Andra har listor på soppkök och härbärgen i sina plånböcker för att lätt kunna hänvisa tiggare dit och de kan till och med ge dem busspengar så att de kan ta sig dit. Några få helgon i min bekantskapskrets är välkända bland de hemlösa och får ofta telefonsamtal mitt i natten från jourcentraler och polisstationer.

För egen del gör jag i ordning lunch i en brun papperspåse till den som ringer på dörren och ute på gatan ger jag bort mina småpengar tills de är slut. Men jag har lärt mig att det viktigaste jag kan göra är att prata med de hemlösa och vi lovar ofta att be för varandra. Ty det som de hemlösa mest av allt önskar är att bli bekräftade som personer. Jag måste erkänna att jag ännu inte har tagit mig tid att bjuda in någon tiggare att äta en snabb lunch med mig eller, som en av mina goda vänner har gjort, tränga in i deras andliga liv som ofta är mycket djupt. Sådana handlingar återstår att pröva.

Ni förstår säkert vad jag menar: Moral handlar inte bara om att göra ett avgränsat X eller Y; det handlar om att lära sig hur man ska bemöta moraliskt krävande men ofta oklara omständigheter på ett bättre sätt, som när det handlar om vilken relation man skall ha till de hemlösa i ens omedelbara omgivning.

Under 1990-talet har regeringar, internationella organisationer och hela det internationella samfundet hankat sig fram genom en rad moraliskt komplexa internationella kriser och experimenterat med olika sätt att bemöta dessa situationer. De har misslyckats lika ofta som de lyckats, men med tiden kom man fram till en ny sorts moraliska handlingar som var ägnade att möta de utmaningar som komplexa mänskliga nöd-situationer var. Det är nu dags att utvärdera åtminstone en av dessa handlingar, nämligen militära interventioner på mänskliga grunder, att ta reda på vad vi har lärt oss och att avgöra vad som kan och bör göras annorlunda i framtiden.

Några sätt att växa på

Under 1990-talet har det internationella samfundet av sina misstag, sin obeslutsamhet fått lära sig hur det ska bemöta de politiska och moraliska dilemman som åren efter det kalla kriget fört med sig, särskilt etnisk rensning. Nato:s intervention i Kosovo har inte varit utan problem. I enlighet med vad som ovan sagts om moralutveckling, bör inget av det som jag säger här betraktas som en kritik i efterhand av ideologier, institutioner eller partier. Det är istället ett försök att få klarhet i vad som åstadkommits och göra det bättre nästa gång.

När nu prejudikatet för humanitär intervention har fastställts vill jag visa på fyra punkter som skulle kunna göra det möjligt för regeringar att snabbare och med större integritet möta framtida humanitära nöd-situationer.

1. Det behövs en reform av den internationella lagen för att anpassa den nya tanke som man nyss kommit överens om, nämligen att militära insatser kan användas för humanitära interventioner.

2. Internationella institutioner bör struktureras om för att göra de alternativ till väpnade insatser som består av fredligt agerande mer verksamma och regeringar måste bereda sig på att bemöta de krav som icke-våldsrörelserna ställer på ett positivt sätt.

3. Den glidande skala som utgör oskyldiga civilas sårbarhet jämfört med militära strategier som går ut på att undvika alla risker för de egna styrkorna måste vändas.

4. Den militära personalens heder när det gäller att skydda civila liv måste återupprättas och ansvaret för brott som begås under luftkrig bör fastställas.

Internationell lag

En av de mindre diskussionerna om interventionen i Kosovo gällde dess legitimitet enligt internationell lag. Enligt FN-stadgan har säkerhetsrådet maktbefogenheten att använda våld. Många juridiska experter ansåg att Nato:s aktion var olaglig eftersom den inte var auktoriserad av säkerhetsrådet. I de samtal som fördes i min omedelbara omgivning hade juristerna en benägenhet att oroa sig för frågan om insatsen hade vederbörligt godkännande, medan de etiker som inte är pacifister hellre betraktade den överhängande faran för etnisk rensning som ett stöd för att militära insatser undantagsvis användes.

När vi nu har den militära insatsen bakom oss, tror jag att man måste göra en kraftansträngning för att minska klyftan mellan det juridiska prejudikatet och den moraliska intuitionen. Kanske kan det vara tillräckligt för den vanliga lagen att tillåta humanitär intervention under exceptionella omständigheter. FN:s säkerhetsråd bör omstruktureras så att man under exceptionella omständigheter, när stora befolkningsgrupper löper risken att utplånas, kan kringgå vetorätten så att det bara krävs två tredjedels majoritet i rådet för att FN ska kunna agera.

Dessutom pekar det återkommande kravet på humanitär intervention på behovet av andra organisatoriska förändringar; att förstärka konfliktförebyggande strukturer, att diskutera förslagen om en snabb insatsstyrka inom FN och att förbättra koordinationen inom militärens och FN:s organisationer och med de frivilliga internationella organisationerna som gör så stora insatser i olika nödsituationer.

Att stärka de icke-våldsalternativ till militära insatser som redan finns

Det kanske i särklass största nederlaget under den tioåriga tragedin på Balkan är att det internationella samfundet misslyckades med att samarbeta med den kosovoalbanska icke-våldsrörelsen som leddes av Ibrahim Rugova och som försökte hitta en fredlig lösning på konflikten. Ändå var det först när de små gerillabanden ur Kosovos befrielsearmé med sina tvivelaktiga bakgrunder och synsätt började agera som väst kom fram till att det var dags att underhandla med Serbien.

Det verkar som om de som utformar USA:s utrikespolitik fortfarande följer Henry Kissingers cyniska råd: ”Lägg fram ett problem för mig. Jag kan inte göra något åt det. Visa mig en kris så kan jag hjälpa dig.” De kunde inte ta ett handtag för att stödja Rugovas folkliga icke-våldsrörelse men de tyckte att det var nödvändigt att skrida till handling när det lilla och besvärliga KLA började ställa till med problem.

I framtiden bör de som utformar politiken vara beredda att arbeta tillsammans med icke-våldsrörelser när dessa har ett så utbrett stöd, som Rugovas hade i Kosovo. På samma sätt måste vi utveckla och stödja icke-våldsstrukturer för att överallt där det är möjligt förhindra kriser och också ingripa i pågående kriser om vi vill undvika att destruktiva militära insatser sätts in. Jag har inga illusioner om att Slobodan Milosevic, den serbiska polismakten och de paramilitära styrkorna skulle ha avstått från konfrontation om de stått ansikte mot ansikte med en hel armé av icke-våldsanhängare. Efter ödeläggelsen av Östra Slavonien, kriget i Kroatien, det ständiga fast sällan omskrivna artilleribombardemang som Kraina utsatte Kroatien för, inbördeskriget i Bosnien och de ständiga påtryckningarna om etnisk rensning i den del av Bosnien som utgörs av den serbiska republiken, skulle det varit orealistiskt att förvänta sig att Milosevic och hans många anhängare skulle avstått från konfrontation genom att man vädjade till förnuftet och moralen. Men om man förstärker den typ av interventioner som präglas av icke-våldsideologin, skulle man kunna förhindra att andra kriser utlöser våldshandlingar och begränsa den skada som militärt våld i många andra fall åstadkommer.

Civil immunitet och en militärmakt som inte vill ta risker för egen del

Ett stort frågetecken när det gäller flygattackerna mot Serbien är att de i allt högre grad visade sig vara ett krig mot civilbefolkningen. I initialskedet av Nato:s luftkrig verkade man anstränga sig att använda effektiva bomber och att använda sunt förnuft när man bestämde målen för bombningarna och att till och med ha jurister närvarande när man gjorde sina bedömningar. Men när tiden gick och förråden av effektiva vapen tömdes, särskilt under stridernas sista månader, tycktes målsättningen vara att kränka inte bara den serbiska militära kapaciteten utan också och till med i ännu högre grad, att försämra kvalitén på de civilas liv. Dessutom ökade beredvilligheten att acceptera parallella civila förluster.

Flyginsatsen i Kosovo var kulmen på den tendens att minska militära och öka civila förluster, som varit utmärkande för de senaste femtio årens krigföring. Det är ingen hemlighet att Nato-styrkorna inte led några förluster. Om man ska komma med en allmän rapport så led stora delar av de serbiska trupperna inga förluster i döda och sårade förrän under krigets sista dagar. Ironiskt nog var det dessa sena katastrofala förluster som de förenade ansträngningarna från KLA:s marktrupper och Nato:s bombningar åstadkom och inte de ihärdiga bombningarna av civil infrastruktur som enligt vad man kan förstå ledde till att serber-na godtog Nato:s krav.

Det mest alarmerande när det gäller analyserna och kommentarerna efter kriget är att flygvapnets högsta officerare klagade över att de inte tillåtits bomba civila mål tidigare under Nato-bombningarna och insisterade på att i varje framtida flygkrig från första början få koncentrera sig på att bryta ned civilbefolkningens moral genom att bomba sönder den civila infrastrukturen.

Om man ser på det här med militär etik som utgångspunkt så är det två frågor som återkommer och som kräver uppmärksamhet som en följd av luftkriget mot Kosovo: Får man som legitima mål för militära attacker ha den civila infrastrukturen och en försämring av civilbefolkningens levnadsvillkor? Och är det moraliskt acceptabelt att ett allt större antal civila dör samtidigt som motpartens befälhavare vidtar alla försiktighetsåtgärder de kan för att skydda sin egen personal?

Ett rakt svar på frågan om det är legitimt att bomba civil infrastruktur och försämra villkoren för civilbefolkningens liv är helt enkelt att det är det inte – och strider helt mot reglerna för en berättigad militär insats. Naturligtvis finns det några frågor som behöver utredas när det gäller en sådan strategi, som till exempel om man kan använda kolfiberbomber som temporärt kortsluter elektriska ledningsnät men som enligt uppgift inte åstadkommer långvarig skada. Men att föra krig mot civilbefolkningen motsäger principen om civil immunitet och ändrar den historiska tendensen i lagstiftningen om väpnat krig, som vill begränsa konflikten till att så långt som möjligt ha fiendens stridskrafter som mål.

Naturligtvis var en stor del av den död och förstörelse som civilbefolkningen utsattes för ett resultat av Nato:s ovilja att exponera sina flygstyrkor och soldater för motattacker från den serbiska krigsmakten. Bombflygningar flögs på höjder som översteg 15 000 fot för att undvika luftvärnseld, A-10 plan användes först sedan KLA hade tvingat serbiska trupper ut i det fria, och de mycket omtalade Apachehelikoptrarna kom aldrig till användning i striderna.

Ur moralisk synvinkel gick befälens försvar av sin egen personal till en oacceptabel ytterlighet. Officerare har ansvar för dem som står under deras befäl men de har också ett ansvar för civilbefolkningen i anfallszonerna. Att militären inte drabbades av några dödsfall till priset av civilbefolkningens mycket högre dödssiffror och större lidande är en skandal. Detta prejudikat sliter sönder de moraliska band som förenar militären med civilbefolkningen i krigstid. I det långa loppet skulle en sådan tendens radera skillnaderna mellan de liberala demokratiernas och envåldsdiktaturernas militär. Men i grund och botten underminerar det varje berättigad uppfattning om kriget som ett försvar mot beväpnade anfallsstyrkor.

Åsidosättandet av civilbefolkningens immunitet under kriget mot Kosovo leder till en fjärde och slutlig iakttagelse, nämligen krigskonventionens sammanbrott och den militära hederns förfall.

En militär hederskodex förfall och ansvaret för de brott
som luftstrider innebär

Ett amerikanskt dödsfall inträffade under Kosovo-konflikten, nämligen den militära hederns. Det är inte min mening att ta en billig poäng här. Jag är stolt över att ha undervisat aktiva officerare i militär etik och jag tror på den militära hederns moraliska status. Men krigskonventionen som Michael Walzer kallar den är grundad på principen att militär personal aktivt kan gripa till vapen och ta liv för att de är beredda att dö för att försvara de oskyldiga.

Nato:s riskovilliga högtflygande luftkrig undergräver krigskonventionen grundligt, eftersom ett allt högre antal civila dödsoffer, inklusive flyktingar från Kosovo bedömdes vara acceptabelt för flygstriderna medan det inte var acceptabelt att Nato förlorade flygbesättningar eller fotsoldater. Ovilligheten att ta risker fanns först och främst hos politikerna i hela Nato, men den tycks också ha delats av högre militärer, om man får sätta tilltro till kommentarer och intervjuer, som gjorts efter bombningarna.

När militär ovilja mot att ta risker kombineras med en hög toleransnivå för civila förluster och med strategier för krigföring mot civilbefolkningen har den avgörande kulturella konventionen om en stridsmans heder verkligen kollapsat.

I Just and Unjust Wars lägger Walzer fram tesen att en så kallad parallell förstörelse kunde vara berättigad på villkor att soldaterna accepterade att ta större risker för att försvara civilbefolkningens liv. De amerikanska katolska biskoparna ställde som en reaktion mot det allt högre antal civila dödsoffer som modern krigföring kräver ett nytt krav på krigförande nationer för att skydda civilbefolkningens immunitet. Det nya kravet gällde att ”militär personal måste lägga sig vinn om att undvika och minimera indirekt skada på civilbefolkningen”. De hade också tillägget: ”Ansträngningarna för att minska riskerna för en nations egna styrkor måste begränsas genom omsorgsfulla bedömningar av den militära nödvändigheten, så att man inte förbiser civilbefolkningens rättigheter.” Dessa uttalanden publicerades i biskoparnas herdabrev 1993 The Harvest of Justice Is Sown in Peace (Rättvisans skörd sås under fredstid).

Slutligen visade några amerikanska opinionsundersökningar under krigets sista veckor en betydelsefull minskning på hela 20 procent i stödet för Nato:s insats, något som säkerligen till största delen berodde på att många människor var tveksamma till hela kriget eftersom de ansåg att flygangreppen hade skett urskillningslöst och blivit oproportionerliga.

Helt klart har ett gap öppnat sig mellan allmänheten och etikerna å ena sidan, och de politiska ledarna och delar av militären å den andra, angående frågan om vilka risker militär personal har juridisk plikt att ta för att respektera civilbefolkningens immunitet.

Ett sätt att komma till rätta med den militära etik som underminerats på detta sätt är enligt min uppfattning att sätta upp en norm för framtiden. Mary Robinson, Förenta Nationernas högsta kommissionär för mänskliga rättigheter föreslog detta, när hon tillkännagav att hon skulle granska bevisen för krigsförbrytelser i Kosovo, också för dem som begåtts av Nato. Den enda oumbärliga norm som världen nu behöver är den som garanterar att flygbesättningar i lika hög grad som fotsoldater kan ställas till ansvar för krigsförbrytelser.

Det här är inte avsett att vara förslag om bestraffningar utan en realistisk bedömning av vad det kommer att kosta att garantera civilbefolkningens immunitet och återupprätta den militära hedern. Teorin om det rättfärdiga kriget är inte bara en abstrakt kalkyl för dem som kommenterar militära angelägenheter. Den är avsedd att vara ett effektivt system omfattande restriktioner mot att militära insatser används helt obegränsat. Om vi fastslår en norm för vilket ansvar flygstridskrafter har, tror jag att vi kan nå långt i våra ansträngningar att få fram ett effektivt etiskt system som omfattar frågorna om hur väpnade insatser skall användas på ett berättigat men begränsat sätt i det vi kallar ett ”rättfärdigt krig”. Om inte civilbefolkningens immunitet kan återupprättas, eftersom vapen används på det sätt de gör, kommer möjligheten att föra ett rättfärdigt krig i den betydelse som det haft i västerlandet att ifrågasättas. Om vi inte får ett förnyat engagemang till försvar för civilbefolkningens liv och inte återupplivar idén om att en soldat gör ett hedersamt offer när han försvarar de oskyldiga, kommer barbarerna att avgå med segern.

Aischylos lärde oss att vishet inte bara kommer långsamt utan också genom lidande. Efter Kosovo ställs vi inför ett nytt prov, nämligen att växa moraliskt så att vi kommer bort från ett kort krig utan lidande för oss eller våra soldater. Min bön är att vi måtte klara det provet.

Översättning: Birgitta Carlquist