Val i Indien

Den 15 augusti firade Indien femtioårsdagen av sin självständighet. Helt i skymundan skedde samma dag något som var mera av statistiskt intresse. Någonstans i Indien, det hade FN:s Department of Economics and Social Affairs räknat ut, skulle denna dag den miljardte indiern födas. Världsbefolkningen som häromdagen kom att överskrida sexmiljardersgränsen består därmed till en sjättedel av indier. Den sydasiatiska subkontinenten utgör samtidigt det som kallats för världens största demokrati. Under september var den kallad till val.

En stor säkerhetsstyrka övervakade valet, där över 650 miljoner röstberättigade skulle välja de 543 representanterna till parlamentet i New Delhi, Lok Sabha.

Redan innan vallokalerna stängde var en fråga avgjord. De politiska debattörerna i landet är ense om att den här valkampanjen har varit landets smutsigaste, mest personfixerade och mest sexistiska någonsin. Informationsministern Pramod Mahajan från det regerande BJP-partiet angav tonen när han frågade sina åhörare på ett valmöte varför man inte vill ha Monica Lewinsky som statsminister om det nu absolut skall vara en utlänning. Anspelningen på den italienska bakgrunden hos Kongresspartiets toppkandidat Sonia Gandhi var bara upptakten till en kampanj med förolämpningar med mer eller mindre sexistiska och nationalistiska övertoner. Det är ingen slump att de som mest framträdde genom retoriska slag under bältet var medlemmarna i det nationalistiska Bharatiya Janata Partiet (BJP) som är det ledande partiet i den Nationella demokratiska alliansen (NDA) som bildar den nuvarande regeringen. Under BJP:s regeringstid har vapenskramlet, stormaktsretoriken, utpekandet av minoriteter och religiös fanatism ökat på ett oroväckande sätt. Den för en utomstående påfallande negativa bilden av partiet som skapades under valkampanjen är dock knappast någonting som skrämmer regeringspartiet. Tvärtom är det just så BJP vill uppfattas: som partiet som främjar ett militäriskt slagkraftigt, nationellt medvetet, hinduistiskt Indien. I centrum för BJP:s valkampanj stod konsekvent nog den minst sagt tvetydiga tolkningen av en händelse som ligger några månader tillbaka i tiden: den s.k. Kargilkonflikten. Oupptäckt av den indiska armén hade pakistanska enheter under våren trängt in i landet och ockuperat området kring den lilla staden Kargil i delstaten Jammu och Kashmir. Att landet kunde invaderas av ärkefienden Pakistan utan att den indiska armén lyckades upptäcka detta var visserligen pinsamt. För statsministern Vajpayees regering blev det dock en välkommen anledning att slå till militärt mot Pakistan. Just den militära överlägsenheten och den därmed givna möjligheten att presentera de nyutvecklade atomvapnen lanserades nu som regeringens största politiska prestation.

Det grabbiga, aggressiva BJP hittar i Sonia Gandhis Kongressparti en välkommen fastän diffus måltavla. Sonia Gandhis politiska legitimitet härrör för det mesta från det faktum att hon är änka efter f.d. statsministern Rajiv Gandhi. Shobha Dea, kvinnlig journalist på tidskriften The Week konstaterade beskt: ”Vi vet ingenting om kvinnan som vill bli statsminister förutom att hon är Rajivs änka. Vi känner inte till hennes uppfattning om någonting som berör vårt land. Vi vet inte ens om hon har några uppfattningar alls.” Omdömet är säkert inte helt rättvist. Sonia Gandhi har under bara ett års tid lyckats samla partiet och gett det en ny form. Hon har framför allt kunnat föra fram Kongresspartiets centrala budskap i den pågående kampanjen: den s.k. sekulära principen. Kongresspartiet, som ända till BJP:s snabba tillväxt för några år sedan bildade den självklara liberala ryggraden i Indien, hade lyckats hålla fast vid statens opartiskhet i religiösa frågor. På det viset balanserades de olika religiösa krafterna i landet på ett tämligen fredligt sätt. Just den freden har nu utmanats av BJP-anhängarna genom att de lyckats aktivera ett fenomen som man hittills inte trodde fanns: hinduistisk fanatism. Hinduism, med sitt oändliga antal toleranta gudar och sitt klara budskap om tolerans och ”icke-våld” lämpar sig i och för sig dåligt för fundamentalistiskt och fanatiskt missbruk. Att BJP ändå lyckades beror på en skickligt genomförd förvrängning av landets historia genom att man förespeglat sina väljare att en sann indier måste vara en sann hindu. Landets månghundraåriga multireligiösa tradition förvanskas därmed till en enkelspårig ”ett land – en religion”-ideologi. Budskapet går fram även om de politiska krafterna själva inte alls är intresserade av religion. Snarare har de förstått att hinduerna bildar den största väl-jarpotentialen i landet och för att få dem till vallokalen måste man tilltala deras religiösa känslor. Strategin fungerar på ett kusligt sätt väl – dock bara på de dåligt utbildade, ofta icke läs- och skrivkunniga människorna och för den ekonomiska eliten. I ”Indiens lustgård”, den någorlunda välmående delstaten Kerala i sydvästra Indien, ser saken helt annorlunda ut. Här råder 95 procents läskunnighet och stor politisk medvetenhet. Med stor sannolikhet kommer BJP inte att få ett enda mandat av de tjugo som kommer att fördelas. Människorna är bokstavligen för kloka för att rösta på BJP. Delstatens väl fungerande samspel mellan hinduer, muslimer och kristna ger utöver detta inga möjligheter att bygga upp fördomar. Ansvarig för de stora politiska och sociala framgångarna här är det kommunistiska partiet, och dess röda flaggor vajar oemotsagda på de centrala platserna i nästan varje by.

I början av oktober är maratonvalet över och rösterna räknade. Segraren är i skrivande stund inte klar – men förloraren är det. Den fattiga hinduiska befolkningen som till stor del kommer att ge sina röster till Vajpayee kommer inte att bli mätt av regeringens atomprogram och dess stormaktsfantasier. En annan – redan klassisk – förlorare är de kastlösa, dalits. De utgör fortfarande samhällets bottenskikt och alla klasser och kaster tjänar på detta tillstånd. Indien är en ung demokrati och den senaste valkampanjen har visat att den inte har hunnit mogna än. I dragkampen mellan stormaktsdrömmar och dynastitänkande betalar landets fattiga priset för bristen på en realistisk politik. Innan Indiens demokrati har blivit vuxen kommer nog mycket vatten att ha runnit nerför Ganges.

pg

Artikelförfattaren vistas för närvarande i Indien.