Varsamhetens credo

Lars Thunbergs sextonde diktsamling Varsamhetens Credo är liten till sitt omfång dock inte till sitt innehåll. Som alltid hos Lars Thunberg är det de stora frågorna som ställs. Men här är transcendensen gestaltad i det diminutiva. I det lilla blänker ett stramt bildspråk fram, som har sin brännpunkt i detaljen men vars betydelse sträcker sig långt bortom denna. Lars Thunbergs metaforik är på samma gång sällsynt sparsmakad och rik.

Samlingen består av 35 dikter ordnade i två och en halv sviter varav den första innehåller titeldikten och den andra ofta behandlar diktarens villkor och den tredje, halva sviten utgörs av tre dikter med sinsemellan rätt olika anslag.

Samlingens titel, Varsamhetens credo, väcker nyfikenhet. Credo innebär en trosbekännelse.

Vilken tro handlar det om? Utan tvekan tron på den Treenige: ”Det finns Någon som skapat dig just så rak som du är/Det finns Någon som under sitt lidande lagt sin skarpa profil rätt genom din/Det finns Någon som genom sina yttersta vingkast lyfter sig in mot sitt Hädanochbortom.”

Det är en trosbekännelse avpassad för en tid då de storslagna orden förlorat sin valör och ”varsamhetens yttersta norm är att bevara”. Det handlar inte om slå fast utan om att trofast lyssna till en knappt förnimbar ljudslinga som röjer mildheten hos en lidande Gud som ler.

Den till synes barnsligt ställda frågan om fotbrädan på korset var rak eller sned får sitt i sammanhanget relevanta svar: ”Var fotbrädan rak eller sned, där den genomborrade Frälsaren stod eller hängde? … Var den sned var också underjorden – och fallet in i den del av hans herravälde.” Varsamhetens trosbekännelse utgår från det nedersta perspektivet: ”Efterföljelsen har sina lågmärken av grålavars fjällmatta.” Men den har också sina fjällväggars klätterutmaning. Vem kan klättra säkrare än en grålav på en fjällvägg. Så småskaligt och så uthålligt i den mystiska insikten i det ögonblick då Intet och Fullhet är ett.

Eller som i dikten Tänk om: ”Tänk om vi skulle gå ned och tro … tro är ju ingenting annat än tillit. Alltså är nedstigandet, så långt man förmår, en akt av sin egen avskrivning, sin in på skelettet avprövade avskrapning av det överflödiga köttet … ”

Inte sträcka oss uppåt i storvulenhet utan stiga ner som han som nedsteg till dödsriket, som vågade utblotta sig för sin tillits skull och stilla uthärda nödens tid i ett blottat naket credo, ”Jag tror, hjälp min otro!” Näst nederst finner poeten sin plats, i det nedersta kommer ingen dödlig människa. Den platsen har Gud själv intagit. Varsamhetens teologi låter sig associeras med den kenosisbekännelse som Paulus beskriver i Filipperbrevet: Kristus som utblottade sig in till döden och antog en tjänares gestalt.

En återkommande metafor är snigeln. ”Därför var ömheten stor mellan dem som likt snigelspår lämnade biografien, sin historiska avföring, bakom sig …” Så vänder människan tillbaka i sina egna spår och kryper ömkligt samman som kuvösbarn, som ofödda foster. Som den lilla snigeln i sitt ynkliga hus.

En nära släkting till varsamheten är just ömheten. ”Ömhetens upplyftande tyngd tvingar oss tillbaka.” Det är en ansats som hänvisar till fysikens lagar. Bortom alla uppgörelser behåller ömheten sin tyngd. ”Dess tyngd var en gång en hävstång. Från ett nu till något aldrig väntat” för att Balansaktens Mästare som lagt sin tyngd emellan och låtit tyngdens nåd bli till.

Varsamhetens trosbekännelse kan inte kännas vid ett ”rakt, vitt ord”. Det rena språket, den rena dogmen, kan inte nå den yttersta verkligheten. Det beskriver bara baksidan av en sentens. Det finns inget liv som passar till det vita ordet. Men dess rytm ekar i själva kroppsrytmen, i hjärtslagen i närheten av det tal som tog slut.

I dikten Poesin ifrågasatt kommer det till en veritabel brottning med ”rena ordets” möjliga relevans. Vi måste se i ögonen att det inte kan existera. Vad blir då poetens uppgift? Jo, poesin måste alltid hävda sitt rum. Poeten måste på nytt vända på orden ideligen och bevara de ord som finns i en tradition där diktens ord är närmare oss än våra egna. Här skymtar Thunbergs eget personliga förhållande till sin diktning: i trosreflexionen som ibland är bön, ibland är förkunnelse. Som troende måste han vara poet och som poet är han troende. Än en gång har Lars Thunberg bekräftat sin ställning som en av våra allra främsta kristna poeter.