Vem får komma in i Guds rike?

Man må ha vilka åsikter man vill om feministteologi. Ingen kan dock förneka att produktivitetsnivån varit och fortfarande är hög inom området, vare sig det nu gäller exegetik, kyrkohistoria, dogmatik eller etik. Ingen teolog kan heller förbigå det som skrivs inom feministteologin. Feministteologernas utsagor måste besvaras, utvecklas och kritiseras. Frågan är bara vilka som gör det. Frågan är vad de samlade troendes svar till dagens feministteologi skulle bli. För inte handlar det om någon ”main-stream” teologi och inte heller om vilka kvinnor som helst som bedriver den.

Att be en dominikansyster i Stockholm att replikera på intervjun med Mary Hunt kan förmodligen vara i sin ordning. Flera av oss systrar har studerat feministteologi sedan början av åttiotalet och de flesta av oss har tillika lämnat ämnet bakom oss. Men jag vågar påstå att ingen av oss har gått helt opåverkad igenom dessa tjugo år av mer eller mindre närkontakt med en teologi om och av kvinnor.

Feministteologin har tillfört många nya synvinklar på teologin i stort. I och för sig är det kanske inte alltid unika saker, men det råkar vara den här teologins språk och metod som gav åtminstone mig en av de första teologiska ”aha-upplevelserna”. Den viktigaste insikten var att alla människor skaffar sig kunskap på olika sätt och ser på tillvaron på olika sätt beroende av en mängd faktorer, varav kön kan vara en sådan faktor. Denna epistemologiska insikt blev snabbt den minst intressanta, eftersom den snabbt blev allmänt accepterad inom teologin. Från den utgångspunkten ställdes sedan frågan om hur vi kan dela våra olika troserfarenheter och hur vi värderar och antar det som är kyrkans gemensamma troserfarenhet. Vad är det gemensamma som sedan blir normativt? Vem avgör vad som är ”rätt”? Vem har tolkningsföreträde?

Feministteologin är en av de grenar som på ett tydligt sätt hjälpt oss att ställa dessa frågor, liksom den också har hjälpt oss att läsa bibeln med nya glasögon och omvärdera vår historia. De kvinnliga aktörerna har fått komma i fokus och därmed har verkligheten vidgats, även om den inte påtagligt förändrats. Genom feministteologins förtjänst har ”gömda” och ”glömda” troserfarenheter i hela den kristna historien fått komma till tals och tydliggjorts. Vårt kristna arv har så till vida blivit rikare.

Så här långt har kyrkan haft nytta av feministteologin även om det inte alltid erkänts. Problemet har uppstått när feministteologerna antingen lämnat den kyrkliga gemenskapen och bildat egna ”religiösa” grupper eller när de stannat kvar, men i praktiken inte längre systematiserar sin teologiska produktion för att tjäna alla troende utan bara för att tjäna en ganska exklusiv liten skara männi-skor. Ytterligare ett problem är att en hel del feministteologer ställde frågan om vad som är en normativ kristen utsaga och att detta nu slår tillbaka på dem själva. Är de verkligen troende kristna och kan de uttala sig för den kristna gemenskapen? Eller har flera de facto lämnat den universella kyrkliga gemenskapen?

Frågorna kan tyckas hårda. Det politiskt korrekta är att alla kan och får ”vara med”. Ingen får uteslutas. Kyrkans ståndpunkt har i detta avseende alltid varit att man utesluter sig själv genom en icke godtagbar handling eller åsikt. Vi rör oss här i en gråzon som vi inte riktigt vill behandla. Min personliga syn på saken är att den grupp av feministteologer som Mary Hunt tillhör genom ”sitt egna credo” delar upp de troende i svarta och vita får. En exklusivism framträder liksom i en del andra rörelser som står i kyrkans marginal men som oftast rör sig med andra politiska förtecken än feministteologerna, t.ex. det vi kallar integrister.

Målsättningen för all god teologi måste vara att öka självförståelsen hos den stora mängden troende som bekänner sig till den gemenskap som kallas Kyrka. Den ska stärka gemenskapen, inte splittra den. Frågan till de mest framträdande feministteologerna idag är, om de med sina utsagor vill skapa enhet – en enhet i vilken även kardinal Ratzinger ingår!

Eftersom det inte är politiskt korrekt att ifrågasätta feminism vill jag slå fast att både den sekulära feminismen och den teologiska har genom sin reflektion och sina sociala aktioner fört både samhälle och kyrka framåt. Vi har blivit mänskligare eftersom vi genom att tillerkänna kvinnor rösträtt, rätt till lika lön för samma arbete, rätt till samma utbildning som för män, o.s.v., har skapat förutsättningar för en äkta ömsesidighet mellan könen. Och i den mån feministteologin söker vägar för och stödjer både män och kvinnor i deras strävan att följa Kristus efter på vägen till Gudsriket så ska vi tacka och ta emot. Men deras reflektion måste stämma överens med en kristen människosyn och livshållning och ta sin utgångspunkt i den självförståelse kyrkan har idag.

Härmed skulle jag vilja ta upp tre kritiska frågor i den feministteologi Mary Hunt företräder. Det gäller frågan om vilka som gör teologi, bedömningen av kyrkan som ”kyriarkisk” och företeelsen Women-Church. Jag har försökt komplettera den intervju som Signum gjort med Mary Hunt med upplysningar som jag kunnat få via Internet. Det blir självfallet en smula begränsat, men med tanke på utrymmet är det omöjligt att göra på annat sätt.

Är det bara universitetsteologer som gör teologi? Man skulle kunna få den uppfattningen när man läser Mary Hunts översikt av feminismens historia trots att feministteologin har hämtat sin inspiration från befrielseteologin som i sin tur hävdade att alla troende gör teologi när de ställer sin egen och kyrkans troserfarenhet i relation till livet och världen. Syntesen av denna reflektion över tro och liv ska sedan leda till en rätt praxis. Teologin flyttades ut från universitetslaboratoriet till gatan och landet. Med en hel del feministteologer, även från Tredje världen, har teologin flyttats tillbaka till det spekulativas nivå.

Att katolsk teologi på akademisk nivå nästan uteslutande gjorts av män fram till 1960-talet är förvisso sant. Men är det inte att betrakta teologi på ett väldigt snävt sätt? Att kvinnor inte hade tillträde till katolska teologiska fakulteter är ett beklagligt historiskt faktum, men det har ändå inte hindrat kvinnor från att ”göra teologi”. Våra kvinnliga kyrkolärare, de heliga Katarina av Siena, Teresa av Avila och Thérèse av Lisieux, kanske vi i första hand betraktar som mystiker och kristna förebilder. Men de var i allra högsta grad teologer, de har genom sina systematiseringar bringat reda i vårt andliga liv. Andlig teologi är en lika viktig del av teologin som dogmatiken och den har dessutom en betydligt större genomslagskraft på den vanlige praktiserande katoliken än vad framstående universitetsteologer har. Lägg till detta, alla de ordenssystrar som genom århundradena har grundat kyrkan på ständigt nya platser i världen och därigenom bedrivit missionsteologi eller som genom sitt sociala arbete utvecklat en kristen etik. De är inte mindre teologer än Elisabeth Schuessler Fiorenza och Rosemary Radford Ruether. Men de är annorlunda, för deras ”arbetsplatser” var församlingen med den nyligen döpte eller med den grovt utnyttjade fabriksarbetaren eller lantarbetaren …

Att dessa systrar skulle ha utgått från att kyrkan var en ”kyriarki”, en förtryckande manlig institution, hade varit otänkbart. Det var i kyrkan, och ofta bara i kyrkan, som deras och deras församlingsmedlemmars människovärde försvarades. Det var kyrkan som många gånger ensam garanterade ett drägligt liv. Det var bara genom att man och kvinna höll varandra hårt i hand som de hade en möjlighet att överleva. En hel familj var ofta det enda skyddet mot ren misär. Vad skulle ha hänt om ordenssystern och församlingsprästen gått skilda vägar? Att vilja särskilja sig från varandra som man och kvinna hade varit rena självmordet. En teologi som hade en ”kyriarki” som tolkningsnyckel hade sålunda varit helt otänkbar. Och är så fortfarande om vi önskar enhet.

Det är en truism att Gud skapat männi-skorna att vara ömsesidigt beroende av varandra. Och det mest grundläggande beroendet vi har är av personen av det motsatta könet, i alla fall om vi följer vår drift att vilja föra vårt släkte vidare. Vår svåraste synd torde i det avseendet vara att tro att vi är oss själva nog. Tyvärr, verkar en del av feministteologin hävda just att kvinnor är sig själva nog. Hur kan man annars skapa något som man kallar ”Women-Church” och som rörelse består av grupper där de som har tolkningsföreträde är de som är eller upplever sig som förtryckta. Bevisligen tillhör även män ”Women-Church”, män som är förtryckta av den ena eller andra orsaken. Men varför måste de förneka sitt kön? Det ligger snubblande nära att från ett motsatt perspektiv till Mary Hunt kalla denna rörelse för en ”gynearki”. Och vart tar den syndige skattefifflaren Sackaios vägen om han söker Guds barmhärtighet i denna grupp?

Att söka trons sanning är inte lätt. Det görs bara i ödmjukhet och det svåraste torde då vara att ödmjukt böja sig under det som är större än en själv, däribland den gemenskap vi kallar kyrka. Och att denna gemenskap under ledning av den Helige Ande står i en levande Tradition är kanske den trossanning som är svårast att svälja. Miljarder männi-skors bekännelse till detta under två tusen år gör att bekännelsen hos dem som är medlemmar i Women-Church idag väger rätt lätt. Att säga att varken den ena eller andra gruppen kan uttala sig med någon slags objektivitet eller att båda uttalar sig ”lika” objektivt, utifrån sina olika politiska maktsfärer, låter i mina öron märkligt. Det positivistiska begreppet ”objektiv” eller ”neutral” kan över huvud taget inte användas när man talar om kyrkan som Guds sakrament i världen. Denna realitet är både gudomlig och mänsklig och leds av Kristus själv.

När jag sagt detta vill jag också försvara teologins rätt till att ha en plats att fritt ”leka på”. När vi för vidare den levande Traditionen till nästa generation måste vi förnya trons språk och bilder, använda de nya kommunikationsmedel som vår tid erbjuder och sätta tron i relation till de världsbilder och de människosyner som kommer till uttryck omkring oss. Vi måste göra tron begriplig och samtidigt lägga till de erfarenheter vi har av vår gudsrelation här och nu. Vi gör teologi. Och det är hela Guds folk på väg som avgör vad som sedan hör till den trons skatt som nästa generation tar över.

När Mary Hunt baserar sig på en artikel av Valerie Saiving Goldstein och säger att kvinnor knappast begår någon stolthetssynd, men däremot att män gör det, och att Jesus frälste alla män från den synden, tycker jag att feministteologin missar målet. Visst kan kvinnor synda genom stolthet i betydelsen att de betraktar sig som själva nog. Vissa grupperingar inom feministteologin själv ligger där snubblande nära till att synda genom stolthet. Jag är tyvärr böjd att ställa frågan vilka som får komma in i Mary Hunts och Ivone Gebaras ”Shared Garden”: de rättfärdiga eller de som är i behov av förlåtelse och frälsning?

Inför alla olika intressegrupper i och utanför kyrkan, vad de än kallas, bör vi ändå inta Gamaliels förhållningssätt: ”Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, kan vi inte krossa dem. Då kan det visa sig att ni kämpar mot Gud själv” (Apg 5:38–39).