”De minne es al” Mystikern och poeten Hadewijch

av eva strömberg krantz

De minne es al är nederländska och betyder: Kärleken är allt. Nej, det är inte titeln på en veckotidningsnovell eller en roman i Harlequinserien, det är det övergripande temat i fyrtiofem strofiska dikter skrivna av en märklig kvinna som levde på 1200-talet. Hennes namn var Hadewijch. Kärleksrelationen hon klär i poetisk dräkt har heller inte mycket gemensamt med den i triviallitteraturen förekommande, det gäller ett annat förhållande, det mellan Gud och henne själv.

Hadewijch poesi har gjorts tillgänglig i en utmärkt bok av den belgiska forskaren Marieke van Baest: Poetry of Hadewijch (Peeters 1998), där man kan ta del av originaltexten på medelnederländska parallellt med en engelsk prosaöversättning. Boken innehåller också en introducerande essä, och dikterna är försedda med matnyttiga och innehållsdigra noter.

Men vem var Hadewijch? Jag mötte hennes namn första gången när jag översatte Adolf Holls bok Guds vän-s-tra hand (Prisma 1999). Jag ville veta mer om henne. En lämplig litteraturhistoria, Kvinnliga författare, fanns i min bokhylla, men där hade hon inte beståtts ens ett omnämnande. Och dock skulle hon mer än väl försvara sin plats som författare bredvid samtida systrar som exempelvis Mechthild av Hackeborn, Gertrud den stora och Mechthild av Magdeburg. För hon var en poet av renaste vatten, språkligt nyskapande och väl medveten om vilken makt ord kan ha. Och hon var inte bara poet, hon skrev också ner sina möten med den transcendenta världen i fjorton visioner och efterlämnade fyrtiosex brev skrivna på omväxlande prosa och poesi. Till de tankar och erfarenheter som Hadewijch förmedlar, främst i sina brev, fann jag så småningom en lättillgänglig introduktion i Louis Bouyers bok Figures mystiques féminines (1989; eng. övers. 1993: Women mystics).

Om Hadewijch litterära insatser är välkända, så vet vi däremot så gott som inget om hennes person. Ingen levnadstecknare har ägnat henne en rad, och av de hundratalet kvinnor med namnet Hadewijch man känner från 1200- och 1300-talen kan ingen identifieras med henne. Kanske var det rentav ett påhittat namn – de två led som namnet består av lär båda betyda ”kämpe”, och det matchar ganska väl den karaktär som avtecknar sig i hennes dikter. Av notiser i Hadewijch litterära kvarlåtenskap kan man dra slutsatsen att hon levt under förra hälften av 1200-talet, att hon kom från Brabant och troligen hade någon anknytning till beginerna i Antwerpen. De äldsta handskrifterna till hennes verk är från senare delen av 1300-talet, den yngsta från omkring 1500. Med reformationen föll Hadewijch av allt att döma i glömska, och först 1838, då en handskrift upptäcktes i Kungliga biblioteket i Bryssel, aktualiserades hennes verk på nytt.

Även om Hadewijch kanske inte var av adlig börd, som en del antar, så kom hon säkert från ovanligt goda förhållanden. Hur skulle hon annars ha skaffat sig den bildning hon uppvisar i sina skrifter? Sina omfattande bibliska kunskaper måste hon ha inhämtat på latin, för någon nederländsk bibelöversättning fanns ännu inte. Också tidens profana diktning, trubadurlyriken, var henne välbekant, och det är efter mönster av den hon utformar sin egen poesi. Allt talar för att hennes föräldrar hade råd att hålla henne med en informator av hög klass.

Hadewijch liv verkar inte ha varit av det stillastående slaget, tvärtom antyder notiser i hennes brev att hon sett en del av världen. Personer från alla möjliga länder hörde till hennes bekantskapskrets. Samtidigt måste hon ha stått med åtminstone en fot i beginernas slutna trädgård, för hennes brev riktar sig tydligt till någon form av kvinnligt kollektiv som hon vill meddela andlig ledning. Hur som helst står det utom allt tvivel att hennes skrifter både lästes, spreds och påverkade andra. Bouyer spårar exempelvis inflytande från henne hos såväl Eckehart som Ruusbroec.

Trubadurdiktningen

Trubadurdiktningens ursprungliga hemort var Provence, men den spred sig sedan till norra Frankrike och Brabant, till Tyskland och Italien. Den brukar beskrivas som hövisk, eftersom den utgår från riddaridealet och uttrycker mannens höviska tillbedjan av sin dam på behörigt avstånd. Som den tillbedda och åtrådda intar kvinnan ett överläge, mannen – tillbedjaren – är i underläge. I Provence fanns dock också kvinnliga trubadurer, och i deras dikter blir mönstret vanligtvis det omvända och mer traditionella.

Hadewijch är alltså inte helt unik som kvinnlig trubadur. Trubadurlyrikens yttre form behärskar hon suveränt. En granskning av hennes dikter i original visar en både invecklad och varierad rimflätning som bildar de mest komplicerade mönster.

I egenskap av kärleksdikt kom trubadurlyriken Hadewijch ovanligt väl till pass. För det hon skriver om är kärlek endast och allenast. Men det är hennes religiösa erfarenhet som i hög grad bidragit till utformningen av hennes poesi. Hadewijch hade sin första mystika upplevelse redan vid tio års ålder, och hennes senare visioner visar att hon hör hemma i en kvinnlig medeltida mystiktradition med tydliga erotiska övertoner. Det har sagts att starka mystika upplevelser har en påfallande kreativitet i följe, inte minst på det verbala planet. Det är i högsta grad fallet med Hadewijch. Hon nyskapar ord, kombinerar ord på ett originellt sätt, blåser nytt liv i döda ord och använder ord metaforiskt så att hela sammanhanget ändras. Och även förmågan att omtolka trubadur-lyriken innehållsligt, liksom dess sociala kontext, har säkert sin grund i hennes möte med den hinsides världen.

Nyckelordet i Hadewijch poesi är alltså minne, kärlek. I sin uppfattning av minne utgår Hadewijch från temat i 1 Joh 4, att Gud är kärlek och att kärleken kommer från honom. Och eftersom människan är skapad till Guds avbild måste kärleken också finnas hos henne. Men minne är för Hadewijch ett öppet och mångsidigt begrepp. Det betecknar inte först och främst kärleksrelationen utan Gud själv. Men det kan också vara en benämning på människan. I Hadewijch förhållande till Gud är Gud den åtrådda och tillbedda, ”fru Kärlek” kan man säga, medan Hadewijch, som är kvinna, intar den manliga partnerns plats. En omkastning av trubadurdiktningens mönster sålunda. Men även om människan i sitt sätt att nalkas Gud kan påminna om en riddare på erövringsstråt, så har Gud alls inte de egenskaper som förväntas utmärka riddarens åtrådda dam: han är inte passiv, inte vek eller underdånig. Till sist: minne mellan Gud och människa kan utgöra en så mäktig och ofrånkomlig realitet i människans inre att den materialiserar sig som en självständig storhet, en oberoende person mellan Gud och människa. Så bildar då dessa tre, Gud–minne, människan–minne och minne som oberoende person, ett slags kärlekstriad med ett, i bästa fall, inbördes jämlikt förhållande.

Liksom trubadurdikterna inleds Hadewijch poem alltid med en bild från naturen. Naturen som på vårkanten lösgör sig ur frostens hårda nypor och på nytt börjar grönska lämpar sig utmärkt som metafor för kärlekens ständiga förnyelse och stigande kraft. Hadewijch tar fasta på det dynamiska och föränderliga, den vanliga trubadurdiktningen har däremot en statisk syn på naturen. Hos Hadewijch spirar gräset, knopparna sväller för att plötsligt brista, saven stiger och flödar över, fåglarna jublar. Hon väjer inte för traditionella erotiska symboler: hasselbusken, som förbinds med fruktsamhet och erotisk tillfredsställelse, och näktergalen, vars sång betraktades som ett erotiskt stimulansmedel.

Bibliska gestalter

Det var inte bara trubadurdiktningen som försåg Hadewijch med material till framställningen av kärleken mellan henne och Gud. Mest av allt öste hon ur de bibliska källorna. Det är tre bibliska gestalter som hon särskilt identifierar sig med för att åskådliggöra sin attityd gent-emot minne. Den första är den unga kvinnan i Höga Visan. För henne är kärleken enkel, rakt på sak och full av glädje. Hon är självmedveten och känner sitt eget värde, och ofta kommer initiativet till kärleksmötena från henne. Uppmuntrad av Höga visan vågar Hadewijch leva ut sin kärlek, och oftast fyller kärleken henne med jublande glädje. Gång på gång återkommer nästan refrängartat orden i Höga visan 2:16 och 6:2: ”Min vän är min och jag är hans” och ”jag är min väns och han är min”. Detta är kärlek mellan två jämlika parter, och målet är deras fullständiga förening.

För det mesta kan Hadewijch lita på minne. I sin första dikt (v. 91 ff.) använder hon den vackra bilden av rosen som lockad av daggen (en bild för Gud) vågar trotsa sin taggiga omgivning och möta den nya dagen. Men Hadewijch har också andra erfarenheter. Ibland skyms sikten av dunkel, och att tjäna minne känns då som ett mödosamt och meningslöst slavgöra. Då måste minne gå i närstrid med minne. Den bibliska förebilden för denna duell är Jakob och hans brottning med en okänd vid Jabboks vadställe (1 Mos 32), där Jakob avgår med segern (v. 28) och får se ”Gud ansikte mot ansikte” (v. 30). Men han är samtidigt en förlorare genom det slag han får över höftbenet under brottningen med den okände, som sedan visar sig vara Gud. Den här berättelsen klargör för Hadewijch att kärleken endast kan övervinnas med kärlek. Och det underliga är att båda parter måste förlora i kampen för att utgå som segrare. Först då kan de båda älskande verkligen förenas med varandra.

Det kommer emellertid stunder när kärleken ingenstans står att finna och jubelsångerna förbyts i gråt. Hadewijch befinner sig då som i ett öde och förtorkat land, utsatt för allsköns plågor. Men även om hon känner sig övergiven håller hon fast vid minne. I dessa känslor finner sig Hadewijch befryndad med Job. Rena citat från Jobs bok och anspelningar på den är legio i Hadewijch dikter. Hon har liksom Job mött en mörk och ogenomtränglig sida hos sin Gud. ”För mig framstod Gud som grymmare än någonsin en djävul”, skriver hon i sitt första brev. Precis som Job är Hadewijch ”fier”, ett ord som svarar mot vår ”fjär”, alltså obändig, stursk, och det händer att hon, alldeles som Job, i sin sturskhet far ut mot Gud. Men trots utbrotten av vrede och förtvivlan är hon liksom Job övertygad om att hennes förhållande till Gud aldrig kan brytas.

Minne har ett dubbelt väsen, den är varm och kall, ljuv och grym, den är glädje och sorg, den befriar och binder, den ger den ene belöning i form av ljuva kyssar från sin mun och lyser den andre i bann. Men minne kan aldrig vara ljum. Hadewijch dömer ut alla ljumma älskare, det kommer att gå med dem som med gästerna utan bröllopskläder: de blir utkastade.

Samtida inspirationskällor

Dock finns det olika grader av kärlek, och det kommer inte ifråga att man på en gång skall nå ”die hoechste staghen”. Idén om olika grader av kärlek kan vara inspirerad av Bernhard av Clairvaux, säger van Baest, men den får mig också att tänka på Maguerite Porètes ”själastege”. Först på stegens femte pinne har man enligt Porète en chans att möta den Andre, och när det sker, sker det snabbt och drabbande, likt ett blixtnedslag. Marguerite Porète (död 1310) benämner också mycket riktigt den andliga kärleksextasen ”esclar”, ”blixten”. Hadewijch använder för denna känsloklimax begreppet ”orewoet”, en språklig nybildning som ordagrant kan översättas med ”vindraseri”. I den fjortonde visionen beskriver Hadewijch tillståndet i ”orewoet” på ett sätt som direkt för tanken till orgasm. ”Orewoet” undervisas det om endast i den höga kärlekens skola, säger hon i dikt 28 (v. 51 f.).

När Hadewijch beskriver föreningen med Gud i termer av kärlekens lustfyllda kval är hon i sällskap med andra medeltida mulieres religiosae.

Man finner bl.a. en liknande beskrivning hos Mechthild av Hackeborn. Och i Hadewijch poesi finns andra beröringspunkter med medeltida systrar. Dikt 33 har hunger som övergripande tema, och ämnet behandlas också i ett av breven. Mättnad och hunger tillsammans är den slösande kärlekens gåva. Mättnad inställer sig när kärleken kommer, hunger när kärleken drar sig undan. Men hunger väcker längtan efter mättnad. Man anar här ett samband med den självsvält som många av medeltidens fromma kvinnor virtuost utövade. Hade man månne större utsikt att få njuta den gudomliga kärlekens mättnad om man var fysiskt utsvulten?

”Kärlek är det levande brödet/och överträffar allt ljuvligt i smak” heter det i dikt 2 (v. 44 f.) med en parafras av Joh 6:41, 51 och med anspelning på nattvarden. Här identifieras kärleken med Kristus. Om nattvardens betydelse för Hadewijch vittnar flera av hennes visioner. Många andra av medeltidens kvinnliga mystiker kände också stark hängivenhet inför nattvardens ”levande bröd”. Angela av Foligno (död 1309) berättar ingående om sina förnimmelser när hon fick oblaten i sin mun. Den utvidgade sig och smakade härligt sött, och hon svalde den endast motvilligt.

Dikt 13 är kanske den bästa illustrationen till Hadewijch uppfattning av kärleken som en självständig person, oberoende av Gud och männi-ska. Och här går Hadewijch av allt att döma emot idén om jämlikhet inom minne-triaden. Alla kloka uppmanas ge akt på hur stark kärlekens makt är (v. 57 ff.): hon (kärleken är här femininum) för sin väldiga spira över dem som Gud har gett livet men också över Gud själv, för det var ju hon som lät Gud dö. Henne har uppenbarligen ingen något att sätta emot. Det människan kan göra är att troget verka i kärlek och bli henne en värdig jämlike. Då får man till sist smaka hennes ljuvlighet. Än en gång: De minne es al.

Författaren är docent i Gamla testamentet och har deltagit i Bibelkommissionens arbete.