Kyrkan i Polen

Den nuvarande situationen för kyrkan i Polen och dess framtida utveckling måste ses i ljuset av hennes förflutna. Under den kommunistiska tiden var katolska kyrkan den enda institution som lyckades bevara sin självständighet, trots förföljelse från staten. Därför var hon uppskattad av så gott som alla som stod i aktiv eller passiv opposition mot regeringen. En symbol för detta motstånd var kyrkans primas, kardinal Stefan Wyszynski (1901-1981). Men kommunisterna lyckades trots allt fjärma en del av polackerna från religionen, särskilt när regeringen kunde ge materiella eller sociala fördelar.

Den kommunistiska epoken

Kyrkans viktigaste stöttepelare under den här perioden utgjordes av de konservativa, av landsortsbefolkningen som höll fast vid den traditionella religiositeten och av de djupt troende arbetarna från Oberschlesien och Pommern. Efter dessa grupper anpassade kyrkan det mesta av sin verksamhet. När hon 1966 förberedde sitt tusenårsjubileum fördes en kopia av den polska nationalreliken, den Svarta madonnan från Czgstochowa, genom alla församlingar i landet. Detta trots att myndigheterna ställde till med en rad svårigheter. I anslutning till pilgrimsfärden förnyades de trohetslöften som en polsk kung avlade för flera hundra år sedan, och som nu skulle stärka folkets tro.

Som enda organ för intellektuella katoliker fungerade tidskriften Tygodnik Powszechny, utgiven av en grupp intellektuella katoliker under Krakowkurians beskydd. Det var samtidigt den enda tidning som till sitt innehåll skilde sig väsentligt från den kommunistiskt kontrollerade pressen. Under stalinismens höjdpunkt leddes den visserligen av regimtrogna redaktörer, men därefter återvann Tygodnik Powszechny sitt oberoende.

Efter 1956, det vill säga efter stalinismens definitiva fall, började en grupp katolska lekmän bygga upp ett nätverk av ”Föreningar för den katolska intelligentian”. Det var grupper som försökte sprida en modernare form av religiös fostran och utbildning bland de högutbildade polackerna. I dessa, till en början ganska fa, föreningar samlades människor som vägrade att acceptera det rådande systemet, och därmed utvecklades de i praktiken till centra för den politiska oppositionen. I föreläsningar och diskussioner tog man upp ämnen som var tabubelagda i de officiella medierna. Detta var något som drog till sig ungdomar som ville veta sanningen om den polska historien under de senaste årtiondena. Här fostrades många aktivister inom det blivande Solidarnosc. En del av prästerskapet kunde inte förlika sig med att lekmännen spelade en så framträdande roll i kyrkan, och var skeptiska till rörelsen. Andra vatikankonciliet bidrog också till att kyrkan i Polen kunde utveckla nya arbetsformer.

Ett annat viktigt initiativ som bör tas upp i det här sammanhanget är prästen E Blachnickis ungdomsrörelse ”Ljus – liv”. Genom denna verksamhet försökte Blachnicki med nya former av själavårdande arbete vinna gehör hos många av de ungdomar som sökte efter ett mål i livet. Han lyfte fram liturgin, anordnade exercitieresor och grundade grupper som hade en kristen livsstil och öppet bekände sig som kristna. För första gången försökte kyrkan anpassa sig till ”ungdomsmodet”, till exempel genom att tillåta sång till gitarrackompanjemang. Den nya stilen stötte på motstånd hos den mera traditionsbundna delen av prästerskapet. Det var bara tack vare kardinal Wyszynskis stöd som den så kallade oasrörelsen kunde breda ut sig över hela landet.

Ett annat lyckat initiativ var själavården på högskolorna. I det arbetet sattes de bästa krafterna in. Många studentpräster blev senare biskopar, och en stor del av studenterna de samarbetade med kom under de följande åren att spela en viktig roll i den oberoende studentrörelsen och Solidarnosc.

När en stor strejkvåg drog fram över landet – den som blev upptakten till Solidarnosc – stödde kyrkan de protesterande arbetarna. Dessa sökte å sin sida styrka i religionen. Prästerna och de långa köerna av människor som ville bikta sig blev, tillsammans med nationalflaggan som hissades till tecken på strejk, symboler för den här tiden. Överallt där Solidarnosc uppstod fanns präster med för att inviga de nya fackföreningskontoren. Många av de legalt oppositionella från den katolska intelligentians föreningar liksom de illegalt oppositionella i Kommitteerna för arbetarnas försvar ställde upp som rådgivare för de strejkande och för Solidarnosc.

När kommunisterna utropade undantagstillstånd blev kyrkan den plats där människor som ville hjälpa de fängslade Solidarnoscaktivisternas familjer kunde träffas. Där kunde också en oberoende utbildnings- och kulturverksamhet utvecklas. Vid kyrkornas olika arrangemang träffades inte bara katoliker, utan också före detta kommunister och konfessionellt obundna människor. De kände tacksamhet gentemot kyrkan för att de var välkomna dit, och för att de fick möjlighet att uttrycka sina åsikter. Kristna kulturveckor med föredragsserier om religion, historia, utbildning osv. blev till en institution. I många polska städer deltog tusentals människor. Mordet på prästen Jerzy Popieluszko, som öppet hade tagit ställning mot staten, stärkte bara folkets känsla av samhörighet med kyrkan. Den dödade prästen hyllades som martyr bland alla icke-kommunister.

Redan vid den här tiden uppstod de första konflikterna inom den katolska intelligentians föreningar. Den unga och aktiva generationen ville ge sammanslutningarna en mer politisk och oppositionell prägel, medan de äldre höll fast vid den ursprungliga målsättningen – att fördjupa de religiösa kunskaperna och stärka den kristna gemenskapen. En del av de unga lämnade föreningarna och valde andra former för sin verksamhet.

Problem efter kommunismens fall: Religionsundervisning och kyrkans egendom

Kommunisternas nederlag i parlamentsvalet den 4 juni 1989 blev en vändpunkt inte bara för staten och samhället, utan också för kyrkan. Nu var hon inte längre den enda plats där aktiviteter som inte följde regeringens riktlinjer kunde bedrivas. Många anslöt sig nu till Solidarnosc, som hade blivit lagligt igen, eller Lech Walesas medborgarkommitteer eller till andra organisationer som växte upp som svampar ur jorden (t.ex. den oberoende studentföreningen). Under det följande året bildades åtskilliga nya politiska partier. De gamla försökte förnya sig för att visa att de hade brutit med sitt kommunistiska förflutna och att de nu ville delta i förnyelsen av de ekonomiska och politiska systemen.

I augusti 1989 blev Tadeusz Mazowiecki premiärminister. Han hade varit tätt knuten till den katolska intelligentian och hade stöd från kyrkans ledning. Trots att hans regering innebar en kompromisslösning med medlemmar från de gamla partierna, drev den igenom många beslut som kyrkan länge hade haft på sin önskelista. Den återinförde religionsundervisning i skolorna och stiftade den lag som gav kyrkan hennes egendom tillbaka.

Dessa båda saker gav upphov till de första meningskiljaktigheterna mellan en stor del av allmänheten och kyrkans ledning. För att kunna införa religionsundervisning i skolorna så snabbt som möjligt använde man sig av lärare som hade lägre kompetens än lagen egentligen tillät. Det mötte protester från delar av samhället. Man talade om maktmissbruk och pekade på de problem religionsundervisningen skulle skapa i redan överfyllda skolor, samtidigt som många församlingslokaler som nyligen hade byggts med allmänna medel stod outnyttjade. Man bråkade, diskuterade och klagade över kostnaderna. Avlöningen av kristendomslärarna skulle nämligen den polska staten stå för. Trots att kyrkan snabbt bestämde sig för att avstå från lön till religionslärarna var problemet inte ur världen. Det uppstod konflikter mellan många gymnasieelever och deras traditionsbundna föräldrar. I åtskilliga skolor, som dominerades av icke-religiösa lärare, behandlades prästerna som främmande element, och blev inte accepterade av lärarkollegiet. Det hände att ungdomarna utnyttjade denna missämja för att bojkotta religionsundervisningen eller trakassera de unga prästerna, som inte alltid var så välförberedda i pedagogiskt hänseende. Först efter ett par år lade sig de upprörda känslorna och båda sidor anpassade sig till den nya situationen.

Den här utvecklingen blev uppenbarligen en första chock för kyrkans ledning och för prästerna. Många av kyrkans företrädare var övertygade om att det handlade om en motoffensiv från fientliga krafter. Ett slags enhetsfront, inte enbart bestående av före detta kommunister och deras anhängare, utan också av människor som nyss hade sökt sin tillflykt till kyrkan. Detta berodde i hög grad på att landets största dagstidning, Gazeta Wyborcza – grundad 1989 av krafter från Solidarnosc-var kritisk till återinförandet av religionsundervisning i skolorna. Många präster menade att detta underblåste motståndet mot beslutet.

Kyrkans anseende skadades också när hennes egendom skulle återlämnas. Under den kommunistiska tiden hade man inrymt skolor, högskolor, sjukhus och sociala institutioner i kyrkans fastigheter. Många kände sig nu hotade. Rektorerna deklarerade att de inte tänkte finna sig i att bli utkörda. Sjukhuscheferna var oroliga för sina patienter. Men de nyvalda, nitiska, stads- och vojvodmyndigheterna ville inte bli anklagade för någon antikyrklighet, och skrev ofta under kontrakt om återlämnande av fastigheter innan äganderättsfrågan ens hade utretts ordentligt. Det väckte mycket ont blod t.ex. i Breslau där ett av fa sjukhusen för behandling av infektionssjukdomar i Niederschlesien plötsligt skulle återlämnas till en kvinnlig orden med säte i Tyskland.

Snart blev de kyrkliga beslutsfattarna medvetna om att egendomsfrågan var mycket känslig, och att det fanns en oförsonlig inställning till den i samhället. Särskilt som konjunkturen och statens dåliga finanser inte verkade tala för att det skulle bli några nya skolor och sjukhus. Därför avstod man ifrån att kräva tillbaka tidigare kyrklig egendom, och nöjde sig i stället med att formellt få överta fastigheterna för att sedan sälja nyttjanderätten för en symbolisk summa.

De nya partierna

Den politiska situationen försämrades avsevärt för kyrkan när nya politiska partier bildades inför de första fria parlamentsvalen (27 oktober 1991). De före detta kommunisterna upplöste det komprometterade Förenade polska arbetarpartiet och grundade i januari 1991 Republiken Polens socialdemokrati, där de flesta medlemmarna var gamla partitrogna kommunister. Precis som väntat var detta parti klart antikyrkligt, även om man lade sig vinn om att inte helt förstöra relationerna med kyrkan.

Böndernas parti, Förenade folkpartiet, bytte i maj 1991 ut hela sin ledning och tog tillbaka sitt gamla namn, Polska folkpartiet. Partiets inflytande över de konservativa bönderna är stort. Mot slutet av den kommunistiska tiden hade det gått bra för landets bönder. De fick svårt att anpassa sig till den nya marknadsekonomin med sin fria livsmedelsimport. Sedan partiet fick in sina representanter i regeringen, vid valet den 19 september 1993, har det flörtat med kyrkan och lovat henne sitt stöd.

Den gamla regimens tredje parti, demokraternas parti – vars medlemmar främst bestod av intellektuella och hantverkare – förlorade sitt stöd bland väljarna. Det lyckades inte få en enda röst i parlamen

tet.

I början var Unia Demokratyczna (Demokratiska unionen) utan tvivel den starkaste av de nya grupperingarna. När mittenpartiet uppstod 1990 förenade det människor med allt från socialistisk till kristet social inriktning, på ungefär samma sätt som Solidarnosc. I sin roll som de måttfullas parti fick det starkt stöd bland de intellektuella. Enligt partiprogrammet var de viktigaste frågorna att bilda en rättsstat och att genomföra ekonomiska reformer. I fråga om förhållandet till kyrkan rådde motstridiga uppfattningar. På vänsterkanten kämpade den stridslystna ledamoten Barbara Labuda för kvinnornas rättigheter och för en extremt liberal abortlagstiftning. Mittfältet utgjordes av de gamla föreningarna för den katolska intelligentian, bland dem den förste icke-kommunistiske premiärministern, Tadeusz Mazowiecki, och före detta regeringsledamoten Wielowieyski, som entydigt företrädde kyrkans sociallära. På högerkanten fanns de ultraliberala. Kyrkans ledning, och i dess kölvatten prästerna, uppfattade Demokratiska unionen som sin största fiende. En av orsakerna till detta var säkert att Barbara Labuda högljutt gav uttryck för sina åsikter och att Gazeta Wyborcza, som så att säga var Demokratiska unionens pressorgan, verkade inta en antikyrklig attityd.

Därför valde kyrkan att söka stöd hos Demokratiska unionens politiska motståndare. Partier som sade sig vara kristna fanns det gott om. Många hade uppstått ur gamla organisationer och föreningar som varit tolererade av kommunisterna, till exempel PAX

Det aktivaste och kanske ambitiösaste partiet var Kristna nationalistpartiet (ZChN). I spetsen för det stod Wieslaw Chrzanowski, som är professor vid Katolska universitetet i Lublin och mycket respekterad både av kyrkans ledning och andra. Men det var betydligt radikalare, unga medlemmar som angav tonen i partiet. Motståndarna anklagade det för att vilja förvandla Polen till en konfessionell stat. Partiet, som framträdde under beteckningen Wyborcza Akcja Katolicka, fick stöd från predikstolarna i valkampanjen 1991. På grund av sina angrepp på liberalismen och prästmotståndarna inom den ”ljusröda” Demokratiska unionen och dess proeuropeiska inställning fick det ett ansenligt antal platser i parlamentet. Partiets ledamöter såg det som sin plikt att försvara de kristna värderingarna och kyrkans intressen i parlamentet, och förändra det rättssystem som vuxit fram under den kommunistiska tiden i riktning mot kyrkans ideal. Detta oförsonliga, och enligt motståndarna extremistiska, synsätt gav dem öknamnet ”folkförförarna” – en grupp fanatiker som struntar i verkligheten – hos en allt större del av massmedierna och allmänheten.

Det var särskilt på grund av detta parti som Polen 1993 fick sin nya, restriktiva abortlag. Kring den frågan utkämpades en hetsig politisk strid, i vilken det inte sparades på hårda ord som ”barnamördare” respektive ”kvinnomördare”. Lagen godkändes i parlamentet i en något förmildrad form. Sedan den började gälla har antalet legala aborter i Polen minskat från flera tusen till några hundra om året. Lagens förespråkare ser detta som en än större framgång eftersom man under samma period inte kunnat se någon ökning av antalet barnamord. Hur många illegala aborter som utförs är det emellertid ingen som vet. Vad man vet är att Polen, ett år efter det att lagen infördes, inte på något sätt har ett högre födelsetal. Under 1993 hade Polen det lägsta födelsetalet i landets historia.

Till paradoxerna på det politiska området hör att Demokratiska unionen och Kristna nationalistpartiet, som tidigare bekämpade varandra, tvingades att bilda en koalition under parlamentets första mandatperiod (1991-1993). Tack vare detta förbund fortsätter de ekonomiska reformerna i Polen och man har lyckats avsluta konkordatsförhandlingarna. Premiärministern Hanna Suchocka (Demokratiska unionen) skrev under avtalet strax innan hon tvingades avgå (28 maj 1993), trots att det blev lika kritiserat av Gazeta Wyborcza som av den socialdemokratiska Trybuna. Det var dåligt förberett och möjligen också ofördelaktigt för staten, eftersom det påtvingade hela samhället en katolsk moraluppfattning. Den nya koalitionen har svårt att lösa problemet med ratificeringen av konkordatet.

Socialdemokraterna vill få nya förhandlingar till stånd medan folkpartiet, bestående av kommunisternas gamla bundsförvanter, demonstrerar sin lojalitet med kyrkan genom att kräva att det ska undertecknas.

Kyrkans problem i ett demokratiskt samhälle

Kyrkan verkar befinna sig i en svår situation i dagens Polen. Under de gångna årtiondena visste hon hur man på ett kraftfullt sätt skulle motsätta sig den kommunistiska makten, och ryggade inte tillbaka för denna kamp. Men eftersom den kommunistiska världen var stängd för intryck utifrån, fanns det ingen möjlighet att lära känna ett fritt samhälle och dess olika livsstilar. Den engelske historikern Norman Davies, som ingående har studerat Polen och dess historia, påstår att i jämförelse med andra europeiska stater har kyrkans accepterande av demokratin blivit sjuttio år försenad. Detta till följd av annekteringen, Pilsudskidiktaturen, den tyska ockupationen och kommunismen. Många polska katoliker hävdar däremot att det polska prästerskapet delvis fallit offer för en sovjetisering. ”Homo sovieticus”, en beteckning som myntats av pater Josef Tischner och syftar på det kommunistiska styrets andliga konsekvenser, kan enligt dessa personer användas även om prästerna. Det ligger förmodligen en hel del i detta påstående.

Aven prästerna studerade på de statliga skolorna och utsattes för en massiv indoktrinering. Därefter levde de flesta av prästkandidaterna i en sluten värld. Det var inte särskilt vanligt att prästerna umgicks med sina församlingsmedlemmar, eftersom man inte ville utsätta dem för den politiska maktapparatens snokande. En följd av detta är att endast 36 procent av de högskoleutbildade katolikerna känner samhörighet med sin församling. Relativt ofta klagas det på att församlingarna inte fungerar som de centra för ortsgemenskapen som de borde vara. Om man jämför en genomsnittlig polsk församling med dess motsvarighet i väst ser man tydligt skillnaderna.

Många av de själavårdsmetoder som fungerade väl under den kommunistiska tiden har idag förlorat sin dragningskraft. Nu kan man höra och hålla intressanta föredrag överallt, och de kristna kulturveckorna lockar inte längre. Detsamma gäller föredragen och diskussionerna i den katolska intelligentians föreningar. Ungdomarna kan numera engagera sig i en mängd olika föreningar och organisationer. Dessutom måste de ägna mycket tid åt att söka jobb för att kunna tjäna ihop till det nödvändigaste. Allt detta har gjort att prästernas själavårdande arbete minskat. Födgeni, självständighet och individualism – inte gemenskap och gemensamhet – blev mode. Kyrkan har knappt börjat söka nya arbetsformer som kan möta dessa tendenser. Kraven på frihet och liberalisering har i sin förlängning medfört att även kyrkan misstänkts för att försöka inskränka den enskildes frihet, och därför förkastas hon ofta.

Kyrkan har vid upprepade tillfällen ställt sig skeptisk till lovvärda initiativ enbart för att de inte kommit från någon kyrklig institution. Man har till exempel varit ytterst reserverad, eller rent av avståndstagande, gentemot Marek Kotanski, trots att han är den ende i Polen som försöker göra något för att hjälpa landets narkomaner. Om de aidssmittade säger många biskopar att ”de har sig själva att skylla”. Den unge prästen Arkadiusz Nowak, som vigt sitt liv åt att hjälpa aidssjuka, är ganska ensam om sitt engagemang. Först på senare tid har man börjat upprätta liknande centra i kyrkornas regi.

Den otroligt populäre radiojournalisten Jerzy Owsiak försöker upprätta en fond för barnsjukhus genom att organisera stora rockkonserter. Detta har också väckt misstro bland prästerna. Många anser nämligen att rockmusik är demoraliserande.

Visst försöker kyrkan anpassa sig till den nya tiden, men hon väljer för det mesta gamla beprövade vägar. Man har valt att satsa på medierna för att motverka flödet av kommersiell, permissiv kultur. I praktiken innebär detta att nästan varje stift ger ut en egen månads- eller veckotidning. De tidskrifter som har funnits längst, t.ex. Kattowitzer Gosc Niedzielny eller Czrstochowa Niedziela, har redan etablerat sig på marknaden och distribuerar – i första hand genom församlingarna – en upplaga på 400 000 exemplar. Materialet i flertalet av tidskrifterna ger läsaren uppfattningen att redaktörerna förespråkar en sluten katolicism, isolerad från samhället i övrigt, och att de alltför lättvindigt fördömer alla som de ser som sina motståndare. De vädjar till gamla värderingar och hoppas kunna stärka den traditionella katolicismen bland polackerna.

Både de demokratiska partierna och kyrkans anhängare anklagade den första postkommunistiska regeringen för att ha lämnat massmedierna i händerna på det gamla systemet, utan att ens försöka skapa någon marknad för en fri press. Denna anklagelse är inte aktuell längre. Men de stora kapitalistiska företagen har framför allt tänkt på sina vinster och upplagesiffror när de tagit över tidningarna. Det har satt spår både i den allmänna opinionen och på nivån på det publicerade materialet, och det försvårar ett eventuellt samarbete mellan medierna och kyrkan. Av denna anledning började man tidigt överväga att grunda en ny, genomgående katolsk, dagstidning.

När det visade sig att de ekonomiska resurserna var otillräckliga för detta projekt gick kyrkans primas, kardinal Jozef Glemp, med på ett förslag att gemensamt ge ut den ombildade organisationen PAX tidning under det nya namnet ”Slowo. Dziennik Katolicki”. Den informerar läsaren om aktuella händelser, och bekämpar samtidigt allt som hotar att minska religionens betydelse i samhället. På så vis försöker man stärka den kristna och nationella traditionen och binda folket till den. Konkurrenternas moraliska subjektivism, fascination för främmande kulturer och förkärlek för Europa utmålas som Polens laster.

Naturligtvis försökte man också få inflytande över etermedierna. I flera stift har religiösa radioprogram startats. Redemptoristpatern Tadeusz Rydzyks ’Radio Maryjå’ försökte fa koncession för ett landsomfattande radionät med motiveringen att 98 procent av massmedierna låg i händerna på icke-katoliker, varvid Rydzyk försäkrade att sändaren skulle bekostas med frivilliga bidrag från lyssnarna.

Såväl präster som lekmän bidrog till att det bildades en rad yrkesförbund. Så uppstod det katolska läkarförbundet, som vill få medicinarkåren att arbeta efter katolska värderingar. De katolska juristernas förening verkar för att lagarna som stiftas ska överensstämma med åsikterna hos majoriteten av den katolska befolkningen. Det katolska filmförbundet strävar efter att påverka människors handlande, så som man gjorde under mellankrigstiden.

Det finns skäl att misstänka att en stor del av kans ledning och präster börjar känna sig instängda som i en belägrad fästning. Överallt anar de sammansvärjningar från mörkrets makter, vars enda mål är att bekämpa religiositeten, demoralisera folket och försvaga kyrkans ställning. Precis som före kriget utmålas judar och frimurare som de skyldiga. Åsikter av det här slaget förekommer även bland högutbildade präster. Biskoparnas herdabrev i samband med den heliga familjens fest förmedlar ett liknande intryck. De katolska lekmännen sätter stort hopp till utnämningen av filosofen Jozef Zycinski, som står nära påven, till biskop av Tarnow, av Henryk Muszynski till ärkebiskop av Gnesen och av biskop Tadeusz Pieronek till sekreterare i det polska episkopatet. Men det verkar som om utvecklingen går i riktning mot större slutenhet snarare än mot större öppenhet.

Landets dåliga ekonomi har också försämrat prästernas materiella standard, som vilar på frivilliga bidrag från de troende (det har aldrig funnits någon kyrkoskatt i Polen). Efter det första påvebesöket har kallelserna och därmed också antalet prästvigda ökat betydligt. År 1991 noterades för första gången en tillbakagång som verkar hålla i sig (1991: 1196 präster, 1993: 1132 präster). Eftersom antalet högskolor, och därmed möjligheterna att välja ett attraktivt yrke, ökar kommer utvecklingen troligen att fortsätta.

Framtiden

Vad kommer att hända? Inom kyrkan ser man ofta med misstro på den förment demoraliserade, profana europeiska världen. Ofta säger man att Polen borde tjäna som föredöme för detta Europa, som om t.ex. de utländska deltagarna i familjekongressen i Warszawa i mitten av april 1994 hade sett den polska familjen som ett föredöme för den västeuropeiska. I själva verket imponerades de bara av anstormningen till festligheterna i stadens största byggnad. Så enkelt är alltså inte problemet. Det polska samhället är oerhört differentierat. Det består inte bara av föredömliga kristna familjer, utan också av sådana som är kristna bara till namnet. Skilsmässovågen avtar inte. Allt fler unga människor väljer att avstå från äktenskap så länge det är svårt att fa bostad och arbete. Den traditionella livsstilen dominerar fortfarande, men antalet ingångna äktenskap 1993 är nere på 1946 års siffror, och nu hår Polen flera miljoner fler invånare än då.

Om man ser vilken ytlig tro större delen av Polens befolkning har, och om man ser den djupa klyftan mellan den lära som kyrkan förkunnar och sättet på vilket katolikerna lever, är det svårt att vidhålla att Polen skulle kunna tjäna som ett föredöme för resten av Europa. Det gäller inte bara det sexuella området, utan också inställningen till offentlig egendom, den låga skattemoralen och den utbredda korruptionen. Det handlar inte bara om fascinationen för den nya friheten, som uppfattas som frihet från allt ansvar – något som kyrkan inte är sen att påpeka. Man kan dessutom fråga sig om polackerna skiljer sig så mycket från människorna i väst, där de djupt troende kristna – som verkligen lever efter tio Guds bud – utan tvekan är i minoritet.

Det är en lång process att lära människor leva i ett fritt samhälle. Inför denna enorma uppgift måste kyrkan söka bundsförvanter på alla tänkbara håll. Att inta en öppen attityd, som går människorna till mötes och försöker vinna dem genom övertygelse, är betydligt bättre än ett trotsigt: ”Den som inte är med oss, hör till våra fiender.” Med en sådan öppenhet kommer kyrkan i Polen säkert att finna rätt väg för att klara sina stora uppgifter.

Översättning Anna Helleskog

Författaren är professor i Breslau