Vad går först i Kosovo, folkrätten eller de mänskl

I Signum nr 5 har Erwin Bischofberger gjort några reflexioner om Kosovo och samvetet. Huvudfrågan gäller, om jag förstått EB rätt, att det i kosovokonflikten liksom i så många andra väpnade konflikter finns ett problem om rättslig prioritering: Vad ska ges företräde, den nationella statens integritet eller de mänskliga rättigheterna? Kunde Nato bryta mot folkrättsliga regler och utan FN:s bemyndigande angripa Serbien? Nej, tycks han mena. Själv tror jag att han har fel. Nato genomförde en polisaktion mot en brottslig regim, ett slags nödvärn för att stoppa ett pågående folkmord. FN visade än en gång hur svag organisationen är i krislägen av det slag som kom till ytan i kosovofallet.

Grundfrågan i kosovokonflikten är alltså folkrätten kontra personrätten, skriver EB. Han frågar sig om en stat med våld ska försvara sin suveräna ställning mot enskilda personer och folkgrupper som vill förändra den givna ordningen, eller om statens, i detta fall Jugoslaviens, självständighet och självbestämmande ska förintas för att säkerställa enskilda personers och gruppers okränkbarhet? ”Varför fällde Nato inte bomber över Kina när Tibet tvångsannekterades?” frågar han. ”Kurderna kämpar för samma rätt som kosovoalbanerna utan någon som helst hjälp med att ge eftertryck åt sina krav. Och varför gick FN under USA:s ledning in i Irak? Givetvis av folkrättsliga skäl – för att befria Kuwait som ockuperats av Irak. I konflikten med Jugoslavien använder man sig av exakt motsatt argumentation för att rättfärdiga bombningarna.”

Ska man ta EB på orden verkar det till och med som om Natosidan riktigt sökte efter anledning att få kriga mot serberna: ”Både fakta och tolkningar som massmedialt sprids från Natocentralen utanför Bryssel tycks ibland emanera från en ideologisk överbyggnad för att krigshandlingarna i bottenvåningen med lugnt samvete skall få fortsätta. I den meningen speglar Natos ordrika försvar av bombningarna den jugoslaviske diktatorns språk.”

Det är inga småsaker EB tillvitar Nato. Jag är inte så blåögd att jag tror på varje ord som kommer från natosidan, men det finns trots allt olika temperaturnivåer också i krigspropagandans helvete. Även om en krigförande vanligtvis försöker rättfärdiga sin egen sak, så måste man nog akta sig för att skära alla parter över en kam eller alltför oproblematiskt göra mediebevakningen av krigshändelserna till illasinnad ”propaganda”.

Det var till att börja med inte så mycket ”Natocentralen utanför Bryssel” som stod för ”propagandan” som Vita huset i Washington. Vita husets ”propaganda” gällde framför allt att förklara för en misstrogen hemmaopinion varför USA alls skulle sända in flygstyrkor i Serbien. Många amerikaner ansåg nämligen att européerna själva borde klara av att stoppa Serbien. Det visade sig vara en illusion. I takt med att allt fler rapporter strömmade ut från Kosovo om serbernas etniska rensningar, växte sig opinionen allt starkare för ett amerikanskt deltagande. Man kan naturligtvis fråga sig om det var fel av ”Natocentralen utanför Bryssel” att rapportera om pågående masslikvideringar och våldtäkter i Kosovo samtidigt som medierna i alla västländer gjorde samma sak och till på köpet visade hur hundratusentals kosovoalbaner flydde för livet undan de serbiska mördarbanden. Jag känner inte till om den statskontrollerade serbiska televisionen på motsvarande sätt visade hur natoförband sköt män, gamla som unga, med nackskott, våldtog kvinnor och brände städer, byar och lökkupolprydda kyrkor i akt och mening att utplåna själva minnet av serbisk och ortodox närvaro. EB måste nog klara ut vad som faktiskt var ”propaganda” i den massiva mediebevakningen på ömse sidor innan han gör ”Natocentralen” till lika god kålsupare som Lillhitler i Belgrad.

Så till en annan aspekt. EB menar att Nato använt en argumentation för att rättfärdiga bombningarna i Serbien som strider mot hur Nato argumenterat vid andra tillfällen. Han pekar på att Nato förhållit sig kallsinnigt till Turkiets behandling av sin kurdiska befolkning och Kinas införlivande av Tibet men med FN:s bemyndigande besvarat Iraks attack mot det försvarslösa Kuwait.

Natostrategin framstår nog inte så motsägelsefull som den först kan tyckas om man gör klart för sig att det i alla tre fallen EB nämner handlar om realpolitik och inte så mycket om rätt. Den kurdiska befrielsekampen har fortfarande inget enigt stöd från den kurdiska befolkningen samtidigt som Turkiet behövs som Natos strategiska plattform mot Mellanöstern; det ger två realpolitiska skäl för Nato att inta en överslätande hållning mot turkarnas kurdpolitik. Att ingripa mot Kina hade betytt världskrig och den kostnaden ville Nato inte betala. Att bekriga Irak var däremot nödvändigt för att säkra tillförseln av den för hela västvärlden så livsviktiga oljan. I dessa tre fall fanns det alltså helt olika realpolitiska nyttoargument för Nato att lämna turkar och kineser ifred men angripa irakierna. Det otäcka är emellertid att folkrätten kunde åberopas för både passivitet i fallen Turkiet och Kina och för aktivitet i fallet Irak.

Även i fallet Kosovo fanns det ett starkt realpolitiskt nyttoargument, som f.ö. direkt torgfördes i TV av president Clinton. Det låg i både Natos och USA:s intresse att hindra utbrottet av ett nytt storkrig på Balkan, menade presidenten, eftersom ett sådant krig var oundvikligt om den etniska rensningen av Kosovo fick pågå ett tag till. Åter kom nyttokalkyleringen fram: Det var bättre att punktbomba utvalda mål i Serbien för att tvinga Belgrad att inställa det pågående folkmordet än att se hela Balkan förvandlat till en allmän slaktplats med ömsom ortodoxa, ömsom muslimska händer på avtryckare och knivskaft. Sett utifrån ett rationellt nyttoperspektiv var det nog ett rätt klokt synsätt.

Så till den viktiga juridiska prioriteringsfråga som står i centrum för EB:s diskussion. Varför respekterade inte Nato folkrätten i fallet Kosovo? Helt enkelt därför att folkrätten hade så litet att sätta mot serbernas etniska rensning. Folkrätten är nämligen uppbyggd för att reglera staters inbördes relationer, inte inomstatliga förhållanden. Folkrätten har historiskt sett respekterats även av diktaturregimer just därför att den skyddat deras möjligheter att suveränt genomföra sin egen politik på de egna statsterritorierna. På så sätt har folkrätten ingalunda varit till den lilla, oskyddade människans hjälp. FN:s egen historia visar väl med all tydlighet hur principfast Sovjet och Kina betonat respekten för sin egen suveräna rätt till icke-inblandning i sina s.k. inre angelägenheter. Det har legat i deras omedelbara intresse att hindra världsopinionen att få kännedom om sovjetiska och kinesiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Det är just de mänskliga rättigheternas konsolidering under det senaste halvseklet som grundläggande normsystem för civiliserade stater som komplicerat frågan om nationalstatens rätt till integritet i sina inre angelägenheter. De mänskliga rättigheterna kan ju åberopas just mot nationella staters anspråk på att få göra som de vill inom de egna territorierna. Det var denna motsättning mellan två normsystem som kom fram så tydligt i kosovokonflikten. Natoinsatserna motiverades inte i första hand med att man måste befria ett av Serbien härtaget land – det kunde ju verkligen på goda grunder ifrågasättas om Kosovo var härtaget – utan av att man måste hindra Serbien från att fysiskt likvidera Kosovos största folkgrupp. Vad vi ser i fallet Kosovo är i själva verket hur mänskliga rättigheter överordnas nationalstatens rätt. Den utvecklingen har vi väl ingen anledning att beklaga.

Jag förstår på det hela taget inte själva poängen med EB:s antagande att det skulle finnas ett dilemma med Serbiens folkrättsliga integritet som nationalstat när det är alldeles uppenbart att Serbien rationellt och kallblodigt försökt rensa bort varenda icke-serb ur Kosovo under användning av både fysisk likvidering och landsfördrivning. Serberna begick de grövsta brott som tänkas kan och använde metoder liknande dem nazisterna en gång använde mot judar och zigenare för att skapa ett etniskt homogent arierrike. Precis som det gällde för nazisterna att göra Stortyskland ”judenrein”, så gällde det nu för de serbiska extremnationalisterna att göra Kosovo ”albanenrein”. Att som EB ifrågasätta natoinsatsen av omtanke om Serbiens folkrättsliga integritet att fritt styra och ställa inom det egna territoriet är väl detsamma som att säga att etnisk rensning i serbisk mening är Serbiens ensak? Så är inte fallet. När Nato ingrep i Kosovo var det just för att förhindra att andra världskrigets holocaustprogram kördes i repris med en ny folkgrupp som offer.

Vad skulle EB själv ha föredragit om han ingått bland Natos beslutsfattare: att punktbomba kraftstationer, militäranläggningar och broar i strid mot folkrätten för att få slut på den etniska rensningen med de risker som finns för bombning av fel mål eller se Balkan dränkas i blod och mänskliga rättigheter trampade under fötterna? Nato valde att prio-ritera de mänskliga rättigheterna, därför att man visste sig ha att göra med det mest flagranta fall av systematiskt kultur- och folkmord vi skådat i vår del av världen på år och dag. Natoinsatsen i Kosovo behöver nog sist och slutligen inte kosta oss så mycket samvetsbetänkligheter. Vad vi däremot har all anledning att oroa oss över är vad de överlevande och återvändande kosovoalbanerna kan komma att göra med kvardröjande serber och zigenare, ty hatet mellan folken är nu ofattbart stort. Det är tyvärr möjligt att det etniska hatet förblir ett Balkans arv åt framtiden. Med det perspektivet för ögonen är det väl just de enskilda människornas lidanden som bör oroa våra samveten, inte att Nato kränkt integriteten hos en stat som satt holocaust på sitt nationella uppbyggnadsprogram.

Svar

Professor Rolf Nygrens inlägg i kosovofrågan mig en välkommen anledning att förtydliga mitt resonemang. Som så ofta i sådana kontroverser är kontrahenternas språkbruk och tolkning av budskapet den största barriären för förståelsen av varandras ståndpunkter. Det stora problemet ligger alltså inte så mycket på den logiska och argumentativa nivån utan snarare på den semantiska och hermeneutiska. Detta försöker jag att illustrera i några steg.

Ivrigt och engagerat förfäktar RN sitt ställningstagande till förmån för Natos agerande i Kosovo, medan han tillskriver mig motsatt uppfattning. Jag ”tycks mena” att Nato inte fick bryta folkrättsliga regler för att genomföra en ”polisaktion” mot den brottsliga regimen i Serbien. Och eftersom jag tycks mena detta bygger han upp en skicklig argumentkedja mot min förmodade uppfattning. Problemet är att jag i min artikel i Signum (5/1999) inte uttrycker en sådan uppfattning. I stället försöker jag där återge argumenten från både motståndarna mot och anhängarna till Natos bombningar av Jugoslavien. Jag analyserar argumentens hållbarhet utan att själv dra några slutsatser. Jag säger uttryckligen att ”ingen part i konflikten är höjd över alla tvivel”. Den metod jag använder är att belysa premisserna och låta våra läsare själva dra slutsatser.

Man kan med fog fråga sig vad det är för mening att göra dylika intellektuella övningar (som kanske ändå inte kan förändra eller förbättra världen). Svaret behöver inte vara långsökt. Det är uppenbart att våra kunskaper om och värderingar av konflikten i Kosovo är starkt påverkade av en opinion som till stor del skapas av USA:s och Natos massmediala övermakt. Och sedan Tony Blair emfatiskt försvarat Natos flyganfall hade natosidan ett presumtivt moraliskt övertag som lät militäralliansens maktdemonstration mot Jugoslavien framstå som en angelägen pliktövning, nästan som ett heligt krig i det godas tjänst. Vem instämmer inte i att det onda – och i synnerhet den personifierade ondskan i Belgrad – ska utplånas? Det är denna skenbara evidens i krigets legitimitet som jag ifrågasätter.

För att försvara sin natovänliga inställning snubblar RN över sina egna argument. När i fallen Tibet och Kurdistan folkrättsliga argument inte längre håller måttet gör RN ett oväntat utspel. Som i en tvärvändning plockar han fram realpolitiska skäl som stöd för att USA respektive Nato skall låta Kina och Turkiet vara i fred trots systematiskt, mångårigt och synnerligen brutalt våld som förekommer i dessa länder. Skall man skilja mellan en (ekonomiskt baserad) realpolitik mot vissa länder och en (etiskt baserad) idealpolitik mot andra? Det är symptomatiskt för denna typ av dubbel bokföring att RN i sitt stöd för Natos agerande i Kosovo använder sig av pliktetiska (deontologiska) argument för att i fallen Kina och Turkiet plötsligt söka stöd i ”realpolitiska nyttoargument”. Nato behöver Turkiet som sin utpost mot öst, och västvärlden behöver Kina som marknad. Detta nyttotänkande ursäktar eller överslätar samma övergrepp och grymheter som agerandet mot andra länder fördömer.

Kontroversen mellan RN och mig bör kanske tillföras ett vidare perspektiv. Det är inte svårt att hålla med RN om att en rättsstatlig ordning måste byggas på en etisk grund med människovärdet och de mänskliga rättigheterna i centrum. Men när detta inte är fallet? När statsledningen helt eller delvis nonchalerar dem? När makten demonstrerar sitt övermod och sitt förakt? När halva den afrikanska kontinenten – med få lovvärda undantag – liknar en gigantisk krigsskådeplats? När det dagligen dör femtiotusen barn av svält, undernäring och brist på elementär medicinsk vård, brister som västländerna i hög grad bidrar till? Den moraliska indignationen får daglig näring. Är det förtvivlan som återstår inför ondskans olösliga frågor?

Jag vill och kan inte avsluta min replik utan att framhålla att RN och jag delar en gemensam värdegrund. Vi avvisar förakt, våld, övergrepp mot människor var det än sker. Vi vill i möjligaste mån verka för dialog och förhandlingar för att lösa konflikter. Vi vill så mycket vi förmår främja försoning och fred vilket också har visat sig vara möjligt i många länder. Vår strid gäller samma värderingar och samma mål. Men när förhandlingar inte ger något resultat? Skall man då driva ut våld med våld? Vilka kriterier måste föreligga för att man ska få lösa konflikter med våld? Där har förmodligen RN och jag skilda uppfattningar. Det kan vara mödan värt att på nytt fördjupa sig i kyrkans sociallära, tillämpa konfliktlösningsstrategier som utarbetats på senare tid, samt använda sig av sitt sunda förnuft. Där behöver vi varandras hjälp.

eb