av ANDREAS MAZETTI PETERSSON
Docenten i kyrkohistoria Klas Hansson är en flitig skribent med publikationer som rör förändringar i ärkebiskopsämbetet i Svenska kyrkan och om det så kallade Påskuppropet (år 2005) då kyrkorna gemensamt försökte att påverka regeringen för en humanare flyktingpolitik. Relationen mellan politik och kyrka och hur denna har förändrats över tid är utmärkande för Hanssons forskning, så även för undersökningen i Kyrkomöte och partipolitik. Tack vare sina många år som verksam inom olika funktioner i Svenska kyrkan har Hansson haft god insyn i hur organisationen har gått från att vara statskyrka till att formellt skiljas från staten (den 1 januari år 2000). Han är med andra ord rätt person att anta utmaningen att försöka teckna hur Svenska kyrkans beslutsfattande organ har förändrats över tid samt för att analysera hur Svenska kyrkan fattar sina beslut i dag.
I syftesformuleringen till Kyrkomöte och partipolitik skriver Hansson att han vill visa om och på vilket sätt kyrkomötet är föremål för partipolitisk påverkan. Det går naturligtvis att ana redan i bokens inledning att Hansson kommer till ett bekräftande resultat, det vill säga att kyrkomötet är föremål för partipolitisk påverkan. Periodiseringen för undersökningen inleds år 1930, vilket markerar det decennium då Svenska kyrkan beslutade om proportionella val – mandatfördelning i proportion till olika partiers andel vid röstning – till kyrkofullmäktige med partipolitisk representation. Kyrkofullmäktige, som inte ska förväxlas med kyrkomötet, är Svenska kyrkans högsta beslutsfattande organ på lokal nivå, och var alltså först med att införa proportionella val. Sedermera, närmare bestämt år 1948, utvidgades partipolitisk representation till att gälla även för kyrkomötet.
När kyrkomötet inrättades i Svenska kyrkan år 1863 var dess funktion att, tillsammans med statschefen, verka som högsta beslutfattande organ gällande kyrkolagstiftningen. År 1982 förändrades däremot kyrkomötets roll till att endast ha beslutsrätt i inomkyrkliga frågor och inte längre i sådant som rörde lagstiftningen. Efter skilsmässan från svenska staten år 2000 kom kyrkomötet att fortsätta verka som högsta beslutsfattande organ inom Svenska kyrkan och det är denna utformning av kyrkomötet, som är Hansson primära undersökningsobjekt i Kyrkomöte och partipolitik.
Hansson beskriver detaljrikt hur processer under 1900-talet har lett fram till att kyrkomötet – inte utan invändningar från motståndare till förändringarna – har fått större lekmannarepresentation och i dag inte har karaktären av att vara ett beslutsfattande organ med församlingsrepresentation. Hansson berättar att i stället för att ombuden för fram sina respektive församlingars röster, är ombuden sina respektive partiers språkrör i kyrkomötet.
Beskrivningen av partiernas roll i kyrkomötet är ingående och upptar en stor del av undersökningen. I denna beskrivning märks återigen Hanssons förändringsperspektiv i skildringen av hur partiorganiseringen i kyrkomötet har gått från att ha varit direkt till att efter år 2000 alltmer handla om representation av nomineringsgrupper, som inte har någon formell koppling till riksdagspartier. En sådan frånkoppling mellan riksdagspartier och representanter för de olika nomineringsgrupperna i kyrkomötet ställer sig Hansson dock frågande till, då han visar att många medlemmar för de formellt oberoende partierna i kyrkomötet har uppdrag i varierande omfattning hos partier som finns representerade i riksdagen.
De partier som fortfarande vill visa på en koppling mellan riksdagsrepresentation och kyrkopolitik är Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna. Här är det tydligt att partistyrelserna bestämmer de kyrkopolitiska innehållen i valprogrammen. Detta anser Hansson vara problematiskt då det är partiideologiska, snarare än teologiska, avväganden som lägger grunden till de reflektioner och avvägningar som görs inom ramen för kyrkomötet. Ordningen att Svenska kyrkan inte har möjlighet att utifrån sin egen teologiska grund kunna fatta principiella beslut, kallar Hansson för unik, i synnerhet mot bakgrunden att Svenska kyrkan inte längre är gift med staten. Dessutom, eftersom det är partier och partinära grupper som styr, behöver inte ombuden i kyrkomötet ens vara medlemmar i Svenska kyrkan.
Kyrkomötet används enligt Hansson som ett nationellt parlament för att driva politiska frågor, och han frågar sig om detta bruk är grundat på vad som är bäst för Svenska kyrkan. De partier och grupper som är med i kyrkomötet motiverar sitt engagemang utifrån behovet att motarbeta kvinnoprästmotståndare, värna hbtq-frågor och jämställdhet. Hansson frågar sig om Svenska kyrkan inte skulle ha kunnat hantera dessa frågor utifrån sin egen teologiska och ecklesiologiska tradition. Han sluter sig till att kyrkomötet i dag saknar såväl teologiska som ecklesiologiska incitament för att fatta beslut för Svenska kyrkans räkning.
Demokrati verkar vara den överställda principen, men Hansson kritiserar kyrkomötets nedtonande av Svenska kyrkan som episkopal. Han betonar att eftersom Svenska kyrkan gör anspråk på att ha en formell episkopal struktur, så måste detta komma till uttryck, vilket inte är fallet när biskoparna inte är fullvärdiga ledamöter i kyrkomötet.
År 1982 utökades ledamöterna i kyrkomötet till 251, men bland dessa fanns inte längre platser som var reserverade för Svenska kyrkans präster. Vidare har det visat sig, i intervjuer som Hansson har gjort, att det finns en kritik mot att präster är ämbetsklädda under kyrkomötet. Kritikerna hävdar att prästerna, genom att bära ämbetsklädsel, signalerar en särställning gentemot det lekfolk som också är representerat i kyrkomötet.
Slutligen ifrågasätter Hansson den ordning som kyrkomötet har antagit, i synnerhet sedan staten och Svenska kyrkan har gått skilda vägar. Han understryker att den lojalitet som kyrkomötesledamöterna har till sina partier och grupper är begränsande snarare än berikande för Svenska kyrkan.
Avslutningsvis skulle jag vilja nämna att Hansson, i Kyrkomöte och partipolitik, hänvisar till en artikel i Signum där skribenten frågade sig hur bekännelsen till Kristus stod i centrum i Svenska kyrkans lära samt på vilket sätt Svenska kyrkan kunde betraktas som luthersk.
Det är endast att hålla med, samma frågor som skribenten i Signum väckte ställer jag mig när jag har läst klart Hanssons mycket intressanta undersökning om formerna för beslut på högsta möjliga nivå inom Svenska kyrkan.
Andreas Mazetti Petersson är doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 4/2020, s. 54–56.