av STIG OLSSON
Lennart Bengtsson, professor och välmeriterad klimatforskare, gav i höstas ut en bok med titeln Vad händer med klimatet? Boken ger en översiktlig presentation av de senaste årtiondenas forskning kring jordens klimat och den tycks framför allt ha två syften: författaren vill sprida kunskap om klimatforskningens vetenskapliga metoder och resultat och han vill därigenom bemöta och dämpa den alarmism som han menar präglar den offentliga debatten kring den pågående klimatförändringen. Författaren bejakar i huvudsak de slutsatser som dras av majoriteten klimatforskare men manar till försiktighet i användning av data som fortfarande är osäkra.
Som folkbildare går Bengtsson metodiskt tillväga och lägger sin framställning på en nivå som bör vara tillgänglig för intresserade högstadieelever. Först definierar han vad klimat är – och vad det inte är; han lyfter sedan fram hur otroligt komplext klimatsystemet är, hur svårt det har varit att skatta eller mäta de flöden av energi och strålning, som bestämmer systemets stabilitet och trögheten i dess förändringar. Men han ger även en översikt över några av de nya mätmetoder som utvecklats under de senaste 30 åren, och beskriver hur den snabbt växande mängden data har kunnat fogas samman i alltmer komplexa klimatmodeller. Och även om kunskapen i dag är provisorisk och under uppbyggnad – säkert kommer forskarna om 30 år att ha mycket säkrare modeller – så kan man redan nu dra några slutsatser, som vi måste betrakta som tillförlitliga.
Först och främst: under de senaste 40 åren har den globala medeltemperaturen på land stigit med cirka 1 Celsiusgrad; huvudorsaken till denna temperaturförändring är att halten koldioxid i atmosfären har ökat från cirka 335 till 412 ppm (miljondelar i volym). Denna koldioxid kommer till största delen från förbränning av fossila kolföreningar. Med rimliga antaganden om vårt framtida behov av fossilt kol som energikälla, kan vi se fram emot en ytterligare höjning av jordens medeltemperatur på 1 till 2 grader Celsius under innevarande sekel. Och under samma period kommer havsnivån förmodligen att stiga med cirka 5 dm och koldioxidhalten i atmosfären öka till cirka 800 ppm.
Utöver höjda temperaturer och havsnivåer finns det, enligt Bengtsson, tillräckligt stöd i aktuell forskning för ytterligare en slutsats: temperaturökningen kommer att medföra förändringar i mönstren för nederbörd. Torra områden kommer troligen att få mindre regn, medan de som i dag får mycket regn förmodligen kommer att få ännu mer. Enligt prognoserna kommer risken för svår torka att öka i ett brett bälte västerut från Pakistan över Mellanöstern, Medelhavet till Mellanamerika och södra Nordamerika. Och detsamma gäller för ett sydligare stråk från Australien, genom Södra Afrika bort till Brasilien.
I några av bokens passager finns en besk kritik mot forskarkollegor för att de är alltför alarmistiska och diskuterar möjliga katastrofala framtidsscenarier, vars sannolikheter inte går att bedöma vetenskapligt. Sådant, menar Bengtsson, skall forskare inte syssla med. Vi som är seriösa forskare måste nöja oss med bygga och utvärdera klimatprognoser för de kommande 50–80 åren. Längre än så kan vi inte gå med vår nuvarande, ännu osäkra kunskap.
Det är väl denna kollegiala kritik som är förklaringen till den lite märkliga inramning Bengtsson har gett sin bok. Den börjar med några sidor, där tre internationellt meriterade klimatforskare lovordar professor Lennart Bengtsson för hans stora insatser och kunnande inom klimatforskningen. Och boken avslutas med en kort sammanfattning på fem sidor av professor Bengtssons tydligen mycket digra CV med över 230 vetenskapliga publikationer och många utmärkelser. Så att var och en skall veta att den här boken ger en välgrundad presentation av klimatforskningens tillförlitliga resultat.
Förutom att vara folkbildare vill Bengtsson också lugna: den finns ingen grund för ”klimatpanik” eller ”klimatångest”. Om nu jordens medeltemperatur går upp en grad eller två det här seklet, och om havsnivån stiger med en halv meter – än sen? Det är ju bara bra. ”För vem i Sverige”, frågar han, ”vill att isbrytarsäsongen i Östersjön förlängs?” Och han pekar på de möjligheter för sjöfart, fiske och energiutvinning som skulle öppna sig om Arktis blir isfritt under sommaren. Och om koldioxidhalten når 800 ppm – det är ju bara bra för växterna! Bengtsson vill att vi skall se det positiva i klimatförändringarna.
Enligt Bengtsson finns det ingen grund för någon klimatpanik. Och han tycks ha ett särskilt horn i sidan till det politiska klimatspelet. Politiker springer på varje boll, samlas till stora internationella möten och fattar beslut, som inget betyder. Effekterna av Kyotoprotokollet från 1997 om minskade utsläpp av koldioxid, syns inte som minsta lilla hack i de ständigt ökande utsläppen av växthusgaser. Och Parisöverenskommelsens mål var överspelat redan innan dokumenten undertecknades.
Men trots sin joviala inställning till den globala uppvärmningen, gör Bengtsson likväl en tydlig markering. Det vore oklokt, menar han, att låta utsläppen av växthusgaser fortsätta att öka under hela det här seklet. Det skulle kunna driva upp halten koldioxid till 1 300 ppm, vilket kan visa sig riskabelt. Så innan dess är det förnuftigt att bromsa utsläppen genom att ställa om vår energiförsörjning till fossilfritt. Men det finns gott om tid. Utsläppen kan i stort sett riskfritt fortsätta att öka fram till år 2080 men därefter bör de trappas ned. Och hur skall en omställning gå till? Nu kan man väl inte vänta sig att en klimatforskare skall ge svar på den frågan, men Bengtsson har en stor tilltro till nya tekniska lösningar och konstaterar att ”det bästa är givetvis att finna ekonomiskt och tekniskt bra lösningar”. En rekommendation det är svårt att resa invändningar mot.
Bengtssons bok kan läsas som ett avståndstagande från och en markering mot den opinion som under senare år har kommit till uttryck i olika proteströrelser, bland annat strejkande skolelever. Han tycks anse, att denna opinion inte grundar sig på fakta utan på apokalyptiska visioner om jordens eller mänsklighetens snara undergång. Till dessa ungdomar vill han säga: ”Er oro för klimatet är både gagnlös och grundlös. Ni ser en fara där inget farligt finns. Och skulle något farligt dyka upp framöver, så kommer man att möta det med ny teknik och sund ekonomisk strategi. Det är det bästa sättet.”
Men om han hoppas att hans bok skall dämpa oron, så tror jag att han missförstår grunden för den ungdomliga proteströrelsen. Åtminstone för mig är det uppenbart, att denna oro inte är apokalyptisk utan bottnar i en moralisk upprördhet över en djupt orättfärdig världsordning.
Vi i den rika västvärlden har med vår livsstil stått för och står fortfarande för den helt övervägande delen av utsläppen av växthusgaser; det är genom billig, fossil energi vi blivit rika. Och enligt Bengtsson är det troligt att ett varmare klimat medför torka för vissa regioner och stigande havsnivåer och att dessa effekter framför allt kommer att drabba dem, som har minst resurser att möta dem. På ett ställe nämner han ”livsmedelsförsörjningen”, att den kan bli knapp i områden med minskad nederbörd. Visst ser Bengtsson att dessa förändringar kan leda till ”besvärliga problem” och att det blir nödvändigt med ”anpassningar” i vissa områden men ”människan får helt enkelt anpassa sig till verkligheten”.
Dessa nödvändiga anpassningar betyder i klartext: migration. Men det ordet finns inte i Bengtssons bok. Åtminstone har jag inte hittat det. Däremot finns det som en tyst beredskap i den rika världens planering: hur vi effektivt kan stänga våra gränser och bygga murar mot blottställda migranter, som inte kan leva kvar i sina hemtrakter. Och under kommande årtionden kan det handla om många, många tiotals miljoner människor. Det kan leda till ”besvärliga problem”.
Och här, tror jag, finns kärnan i det starka engagemanget för klimatet, inte i apokalyptiska visioner utan i en moralisk upprördhet över en djupt orättfärdig världsordning.
Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Ur Signum nr 4/2020, s. 56–58.