Partnerskap för homosexuella?

Frågan om ett eventuellt partnerskap för homosexuella har under den senaste tiden fått förnyad aktualitet. Under våren utsändes Partnerskapskommittens betänkande (SOU 1993:98) på remiss, och en rad remissyttranden har inkommit, bland annat från Svenska kyrkan och andra samfund (bland dem Katolska Biskopsämbetet) och från Sveriges kristna råd. De flesta av dessa har varit negativa till partnerskapsiden och har i stället förordat en utvidgad lagstiftning om hushållsgemenskap.

I massmedierna har detta fått en säregen vinkling. Ärkebiskop Gunnar Weman har fått framträda som enda språkrör för denna samfällda kristna opinion och har ensam fått kläda skott för en onyanserad kritik, som om det vara var frågan om hans personliga tyckande. Återigen har han också blivit påmind om att hans uppfattningar inte sammanfaller med en stark opinion bland Svenska kyrkans medlemmar.

Vi möter här det ständigt återkommande problemet i Sverige när det gäller kontroversfrågor med

anknytning till kristen tro och etik. Genom sin numerära storlek och särskilda ställning far Svenska kyrkan bära huvudansvaret för att förmedla en kristen syn på tingen. Men dess medlemmar – som nästan helt sammanfaller med svenska folket – har till övervägande del en sekulär livsinställning och starkt varierande uppfattningar i tros- och moralfrågor. De mindre samfunden, som är mera profilerade i sin åskådning. Är numerärt alltför svaga för att påverka opinionen i någon större utsträckning eller ens uppfattas av massmedierna som intressanta. Återstår kds som alltmer fått spela rollen av kristen opinionsbildare i Sverige – och fått uppbära kritik för detta – men dess väljarunderlag är som bekant svagt, och vilken betydelse partiet kan få i samband med ett kommande riksdagsbeslut i partnerskapsfrågan återstår att se.

Eftersom Stockholms katolska stifts biskopsämbetes remissyttrande riskerar att hamna oläst i högen av mindre viktiga inlagor, kan det vara anledning att återge och kommentera en del av dess innehåll här.

I remissen påpekas den emotionalism som präglar betänkandet och som sedan varit mycket märkbar i den följande tidningsdebatten. Partnerskapsförslaget uppfattas inte i första hand rationellt som ett sätt att trygga homosexuellas ekonomi och arvsrätt utan snarare som ett tillfälle för dem att ”manifestera sin kärlek offentligt. Med andra ord tycks ”vigselakten” ibland viktigare än själva partnerskapet. Genomgående finns i betänkandet ett utomordentligt luddigt kärleksbegrepp, som täcker allt från sexuella preferenser till aktiv omsorg om nästan. Särskilt stor tankeoreda uppstår då man också blandar in det kristna kärleksbudskapet. Både i betänkandet och i den följande debatten möter man resonemang av typen: ”Kristendomen bygger på kärleksbudet. Då får inte de kristna förneka den homosexuella kärleken och vägra de homosexuella ett äktenskapsliknande partnerskap.” Lösa resonemang av det slaget kan bara skymma själva sakfrågan.

Biskopsämbetets remiss betonar ”att homosexuella har samma värdighet och samma rätt att mötas med respekt som andra människor” och att ”inom homosexuella relationer kan finnas en djup och varaktig vänskap och en ömsesidig omsorg”. Detta är viktigt att framhålla i vårt samhälle där det inte är ovanligt att homosexuella förlöjligas och förnedras. Samtidigt framhålls vad också betänkandet klargör, att homosexualitetens natur ännu är outforskad och att det råder mycket olika uppfattningar om dess orsaker och innebörd. Just denna oklarhet ger anledning till försiktighet.

När partnerskapsfrågan ses ur katolsk synpunkt handlar det inte om att vara ”för eller emot homosexualitet” utan framför allt om äktenskapets särställning och unicitet. Äktenskapet är ett sakrament och förutsätter att det är frågan om en gemenskap av man och kvinna. Som bekant är det äktenskapet som sådant som enligt katolsk uppfattning utgör sakramentet, inte vigselakten, och barnen intar en väsentlig plats i kyrkans bild av äktenskapet. Remissen instämmer i reservanternas uttalande ”att det är relationen mellan man och kvinna som garanterar släktets fortbestånd” och ”att äktenskapet mellan man och kvinna är unikt”. De regler och den lagstiftning som omger äktenskapet i olika kulturer och i olika tider beror på nödvändigheten av att trygga familjen under alla dess aspekter. Med homosexualiteten förhåller det sig annorlunda:

”När det gäller just homosexualiteten, borde det på rent biologiska grunder anses tydligt, att de av naturen givna medlen för fortplantning här brukas för andra syften än de avsedda. Detta är en orsak till att homosexuella förbindelser, hur allvarligt menade de än är, inte under några omständigheter kan likställas med äktenskapet.”

Tanken om att skapa homosexuella ”familjer” genom adoption av barn avvisas i betänkandet, om än ganska halvhjärtat. Biskopsämbetet skärper argumenteringen. Man måste i första hand se till barnens bästa, och också ett bristfälligt äktenskap måste anses vara en naturligare uppväxtmiljö för ett barn är en homosexuell relation.

Liksom andra kristna remissinstanser förordar Biskopsämbetet att man i stället för partnerskap får en utvidgad lagstiftning om hushållsgemenskap. Detta har på olika håll förlöjligats i pressen men är i själva verket helt rationellt tänkt. Förutom äktenskap och äktenskapsliknande samboförhållanden finns andra former av gemensamt boende och gemensam ekonomi som inte behöver vara sexuellt be

tingade. Det kan handla t.ex. om syskon eller om arbetskamrater som av olika skäl väljer ett slags familjegemenskap. Om man inrangerar de homosexuella parförhållandena i denna mera obestämda kategori av sammanboende, innebär detta att deras relation avdramatiseras. De behöver inte känna sig registrerade som homosexuella – vilket många vill undvika – och inte heller behöver man liksom betänkandets författare bry sin hjärna med frågan hur man skall avgöra om relationen verkligen är av sexuell art.

I en situation då man med starkt känsloengagemang vill skapa en form av äktenskap för homosexuella kräver Biskopsämbetet ”att större klarhet skapas i begreppen innan ställning tas i många av de principiella frågorna”. En sådan återhållsamhet är säkert inte populär men desto mera nödvändig. Med mindre emotioner och med saklig reflektion är det fullt möjligt att på en gång hävda äktenskapets unika särställning i samhället och homosexuellas rätt att leva ett värdigt och tryggat liv.