Om synodförberedelserna i Libanon

Många är de folk och armeer som smakat Libanons rika frukter genom historien. Krig och fred har följts åt liksom århundraden av ockupationer av romerska, arabiska, ottomanska och västerländska makter. Libanon, ett land som genomgått 17 års blodigt inbördeskrig befinner sig sedan Taif-överenskommelsen 1989 och Syriens definitiva intervention i oktober 1990, i ”fred”. Det som en gång var Pax Romana har i dag förvandlats till Pax Syriana. Libaneserna är dock vana vid utländsk ockupation.

”Om vi klarade av 400 år under ottomanerna, så ska vi nog klara av fortsättningen också”, menade skämtsamt en maronitisk biskop när jag ställde frågan huruvida de 40 000 syriska soldaterna stationerade i Libanon inom en snar framtid kommer att dras tillbaka.

I Libanon har kyrkoledarna traditionellt haft en stark politisk, ekonomisk och social ställning vilket möjliggjort att man genom århundraden givit skydd och asyl åt förföljda kristna från andra länder i Mellanöstern. Här finns tusentals armenier som flydde undan folkmord och massakrer i Turkiet i början av detta sekel. Här finns bland andra syrianer, kaldéer, assyrier, grekiska-ortodoxa, melkiter och kopter. Flera patriarkat, varav fyra katolska, har så småningom fått säte här, eftersom Libanon ansågs som en oas för de kristna i Mellanöstern. Den maronitiske patriarken, Msgr Boutros Sfeir intar naturligtvis en särställning, som ”Libanons patriark”, men det katolska patriarkrådet består också av Msgr Maximos V Hakim (grek-katolik), Msgr Antoine II Hayek (syrisk-katolik) och Msgr Jean Pierre XVIII Kasparian (armenisk katolik). Till detta tillkommer alla stift som är indelade och uppdelade mellan tiotalet olika riter och kyrkor.

Nattvardsgemenskap i Orienten

Andra vatikankonciliet ”återupptäckte” den universella kyrkans katolicitet. Ett speciellt dekret, Orientalium Ecclesiarum (Om de orientaliska katolska kyrkorna), lyfte fram de orientaliska kyrkornas rikedom genom sina traditioner, liturgier och speciella uttryckssätt som bevarats och utvecklats genom kyrkofäderna. Konciliet uttryckte ett hopp om att de orientaliska kyrkorna skulle få blomstra och utifrån sin tradition förnyas. Man uttryckte också ett försiktigt hopp om ett samarbete och samordning av vissa gemensamma tjänster. Dokumentet är i egentlig mening ett rättvisedekret. Det jämställer de orientaliska och de västerländska kyrkorna och ger dem samma existensberättigande och värdighet (se Orientalium Ecclesiarum (1964), p. 1–5). Det kanske mest intressanta är att Rom delegerar ansvaret till de lokala orientaliska hierarkierna att besluta hur nattvarden, bikten och de sjukas smörjelse skall förvaltas (ibid., p. 27–29). Det innebär de facto att det redan sedan mitten av 1960-talet råder nattvardsgemenskap mellan de ortodoxa och katolska kyrkorna i de flesta länderna i Mellanöstern. Det som verkar vara omöjligt i Rom, Stockholm och Paris ses som en självklarhet i Jerusalem, Damaskus och Beirut.

Ökad splittring

Splittringen är dock aktuellare är någonsin. För många kristna i Mellanöstern är samfundsgränserna inte längre relevanta. I vissa områden finns det bara ett tiotal familjer kvar av en speciell rit. Resten av befolkningen har antingen utvandrat eller genom årens lopp dukat under genom förföljelser och massakrer. Religionen och tron är dock i allra högsta grad levande. Förtroendet för de politiska och religiösa ledarna har dock minskat avsevärt efter kriget. De kristna i Mellanöstern har också haft olika strategier för att kunna överleva som minoritet. Vissa ledare har bildat politiska partier och egna miliser för att kunna leva människovärdigt och inte bara i Dbimitude, dvs. som andra klassens medborgare. (Bachir Gemayel, Libanons president 1982, byggde upp Lebanese forces, den militära grenen av maroniternas parti Kataeb, i slutet av 1970-talet.) Andra betonar i stället dialog och samverkan. Convivialite är i dag ett av de mest använda orden i Libanon. Samexistensen mellan kristna och muslimer är dock kanske skörare än någonsin. Spänningen har stigit sedan sex personer från fundamentalistiska Muslimska brödrasällskapet 22 juni 1993 försökte döda katolska och ortodoxa prelater från Vatikanen och Konstantinopel, på väg till en ekumenisk konferens i Balamand, i norra Libanon. Attentatsmännen hade placerat ut en sprängladdning under en bro på vägen till Balamand som skulle utlösas när bussen med alla kyrkorepresentanter skulle passera. Attentatet var enligt de inblandade en hämnd för de massakrer som kroater och serber utfört mot muslimerna i Bosnien.

Den 27 februari exploderade plötsligt två bomber mitt under morgonmässan i den maronitiska församlingen Notre Dame de la Delivrance i Zouk Michail, 12 km från Beirut. 11 personer omkom och ett 60-tal skadades. Regeringen anklagar personer från Lebanese forces för att ligga bakom attentatet. Den forna milisgruppen, som under Samir Geageas ledning utvecklats till ett politiskt parti, har nu förbjudits av regeringen. I ett annat dekret har också alla nyhetssändningar från de privata TV-kanalerna förbjudits. Enbart den regeringskontrollerade Teleliban far nu sända censurerade nyheter i avvaktan på en medialag.

En synod för Libanon

Många kyrkoledare och biskopar lever kvar i sina gamla palats och i feodala strukturer som bli alltmer ifrågasatta. Speglar inte dessa strukturer mera gårdagens historiska splittring än en levande kropp, väl samlad inför framtidens utmaningar? Detta är kanske den främsta orsaken till att påven Johannes Paulus 11 tillsammans med Libanons fyra katolska patriarker proklamerade i en generalaudiens 12 juni 1991 att den universella kyrkan skall sammankalla en specialsynod för Libanon. Liknande synoder har tidigare genomförts för Nederländerna (1980), Europa (1992) och planerats sedan 1989 för Afrika. Ett synodsråd bildades med representanter från de olika katolska riterna i Libanon. Samordnare blev ärkebiskop Bechara Rai från Biblos, en ung och dynamisk person som är känd för sin öppna pastorala hållning.

Efter de första konsultationerna som resulterade i en mängd olika förslag och idéer proklamerade påven den 20 juni 1992 att temat skall vara: Kristus är vårt bopp, förnyade av Anden, solidariska, vittnar vi om Hans kärlek. Synodrådet har sedan fortsatt sina konsultationer och överläggningar med systerkyrkorna, samt representanter från sunniter, shiiter, druser och andra kommuniteter. Detta har varit en öppen process som man varje dag kan följa i TV, radio och tidningar i Libanon.

Sommaren 1993 blev så Lineamenta klart. Detta är ett utkast med olika teman och förslag inför synoden. Lineamenta gick sedan ut på remiss. Frågorna följer rubrikerna i temat. Under första kapitlet, Kristus är vårt hopp, så behandlas kyrkan av i dag, hur splittring kan bli konkret gemenskap. Enhet i tro och mångfald i kultur blir viktiga grundbegrepp. I andra kapitlet, Förnyade av Anden, talar man om hur kyrkan kan förnyas och bli mer levande. Omvändelse och förnyelse av inre och yttre strukturer. Celibatet blir inte en huvudfråga eftersom stiftspräster i Orientaliska katolska kyrkan kan välja att gifta sig eller ej. Dokumentet tar upp att det är viktigt att de gifta församlingsprästerna far ökade och bättre möjligheter att försörja sina familjer. Kvinnans roll är begränsad och traditionell. Hon är visserligen centrum i kyrkan när det gäller trosförmedling. Denna sker dock i första hand inom familjen. Samtidigt betonas att kvinnan inte bara kompletterar mannen men också är hans jämlike. Vad detta konkret skall betyda i det patriarkaliska Orienten utvecklas tyvärr inte. Dokumentet nämner annars att ingen får diskrimineras på grund av kön eller ålder.

Lekfolket bör få en mer framskjuten plats genom de olika nådegåvor och karismer varje person förfogar över. I tredje kapitlet, Solidariska, så vittnar vi om Hans kärlek, tas de viktiga sociala pastorala utmaningarna upp: sociala, ekonomiska och politiska problem, en tjänande kyrka, ett socialt pastoralt arbete på individ-, grupp- och samhällsnivå; socialekonomisk utveckling för hela Libanon, där även kyrkan bör reflektera över hur hon skall förfoga över sina egna egendomar (katolska kyrkan äger över 30 % av jorden i Libanon). Lineamenta är här väldigt konkret och nämner de olika typerna av Waafs (egendomar) som kyrkan förvaltar, och på vilket sätt dessa kan tjäna de fattiga och behövande.

Kyrkan har ett centralt ansvar vad gäller social aktion, utveckling och socioekonomiskt engagemang. Kanske är det detta som speciellt många unga hoppas på av kyrkan i dag. Kyrkan har planer på att starta olika former av kooperativ för att bruka jorden, dela ut mark till unga familjer så att de kan bygga bostäder och därigenom skapa sig en framtid i Mellanöstern i stället för Europa eller Amerika. Frågan är dock om en synod räcker. Reaktionerna är dock försiktigt positiva. Den ende som klart uttalat sig mot hela processen är drusledaren Walid Joumblatt. Han hävdade i ett svagt ögonblick att detta är en ny sammangaddning av väst mot den arabiska och islamiska nationen. Inte ens muslimerna tar honom dock på allvar. De vet att han bedriver tagiya (vita lögner) för att visa sin lojalitet med muslimerna (druserna är en sekt med rötter i islam). Än är dock inte något synoddokument eller Instrumentum laboris färdigt. Remisstiden går ut 1 maj 1994. Var synoden skall hållas är inte heller klart.

Påven skjuter upp sin resa till Libanon

Monsignore Pablo Puente meddelade måndagen 11 april att påven tillsvidare har skjutit upp sitt planerade besök i Libanon. Besöket skulle ha ägt rum 29–31 maj. Man hänvisar till det oroliga läget i Libanon. Puente betonade att detta inte hade något att göra med det försvårade läget för fredsprocessen i Mellanöstern. Vatikanens talesman Joaquim Navarro menade att man inte kunde fullfölja påvens pastorala resa till Libanon på grund av de starka spänningar som uppstått efter den senaste tidens händelser. Förberedelserna för synoden fortsätter dock som vanligt, trots att man enligt vissa bedömare inte lyckats engagera mer än en begränsad del av de kristna. De flesta politiska och religiösa ledare beklagar att påven valt att skjuta upp resan till ett obestämt datum. Presidenten i shiiternas högsta råd, Sheik Mohammed Chamaeddine, hoppades att påven snarast skulle komma till Libanon, eftersom han är efterlängtad av alla libaneser. Kataeb, det kristna falangistpartiet skriver i ett pressmeddelande att Vatikanen nu vill föra bort Libanon från dagordningen, och att det uppskjutna besöket kommer att is negativa effekter vad gäller omvärldens syn på Libanon. Sunnitiske premiärministern Rafic Hariri insisterade att hans inbjudan till påven att besöka Libanon står kvar.

Johan Gärde är tjänstledig generalsekreterareför Caritas Sverige och för närvarande verksam för Caritas i Mellanöstern.