Kyrkan i Zaire

En kyrka präglad av kolonisationen

Det är ett faktum att kyrkan i Zaire grundades av västerländska missionärer som kom hit tillsammans med nybyggare och forskningsresande. Det har satt djupa spår i kyrkan som gång på gång komprometterats av den världsliga förvaltningsapparaten och hamnat i osämja med denna och framställt sig själv som en chans för afrikanerna, det vill säga som en kyrka som huvudsakligen verkar genom välfärdsaktioner. Slutligen har kyrkan sedan kolonialtiden också behållit sitt anseende och sin moraliska makt över folket. Kristendomen medverkade alltså vid kolonisationen. Följaktligen använde kristendomen samma metoder och förstörde inhemska kulturer med den självklara ekvationen ”civilisera är lika med att evangeliserå” som kännetecken. Resultatet blev katastrofalt för den svarta människan som betraktades som ”underutvecklad”. Trots detta fanns det missionärer som inte drog sig för att rättfärdiga kolonisationen. Visst anlade nybyggarna vägar, skapade förutsättningar för handel, inrättade skolor och sjukhus och bekämpade slavhandeln. Allt detta för sin egen vinnings skull med den genomslagskraft som den europeiska företagsandan besatt. För den sociala uppbyggnaden fick kolonisatörerna mycket hjälp av missionärerna.

Missionärerna å sin sida profiterade på kolonisationen som bidrog till att sprida evangeliet, det vill säga det ”glada budskapet”. Det vore emellertid en alltför snabb förenkling av sakförhållandena att skära kristendomen och kolonisationen över en kam, även om man måste medge att missionärerna inte kunde förhindra att de genom kolonisationen blev utnyttjade för att exploatera det ”inhemska”.

För dåtidens teologi var det ett faktum: Den som inte vill bli kristen hamnar i helvetet. Det var alltså absolut nödvändigt att bekämpa de traderade afrikanska religionerna med all kraft. Men dessa religioner omfattade nästankärleken som ett absolut värde, de kände till böner riktade ibland till Gud men oftast till förfäderna, de hade sina offerceremonier och måltider som firades i gemenskap med de avlidna, de hade renings- och försoningsriter, besvärjelser av onda andar vid väderkatastrofer och epidemier, spådomsmetoder osv. Målet för alla dessa handlingar var att människan skulle leva och växa. Det är alltså ”antropocentriska” religioner. Människan aktas därför att hon tillhör Gud. Livet självt är något heligt ty det utgår från Gud. Det kommer att finnas en belöning för det goda och ett straff för det onda. Det yttersta onda är hatet, att önska den andres död, och därav blir solidaritet och en ständig uppfordran till en kärlek som tar sig uttryck i gästfrihet och försoning ett motgift mot det onda.

Ett liv som flödar ur dessa värden betyder ett liv i Guds närhet och vänskap. Hur nödvändigt var det då att gå över till en annan religion? Endast Jesus Kristus och uppenbarelsen av Fadern i bibeln saknades hos de afrikaner som levde med de traditionella religionerna.

Bibeln uppenbarar den oändliga kärleken hos en far vars avbild vi är. Och denna far är så nära oss att vi inte kan vara otrogna mot honom eller såra honom. I våra ursprungliga traditioner förblir Gud utom räckhåll. Bibeln lär oss att världen och historien är inriktad på att förverkliga en gudomlig plan som nådde sin höjdpunkt i inkarnationen – i människoblivandet, en alldeles oerhörd, oväntad händelse där Gud blir människa och tar på sig den mänskliga existensen ända in i döden. Allt detta var okänt för våra förfäder. Kristus kommer också för att uppenbara att det finns ett annat, saligt liv efter det här livet och att vårt jordiska liv måste ”förgås” för att vi ska ha del i Guds liv och evigt förbli där, att vi alltså ska ”ha del i” gudomen (2 Pet. 1:4). Och det helt nya för oss och våra förfäder bestod i sanningen: Ungenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss” (Apg. 4:12) än namnet Jesus Kristus, Herren, ”Gud fadern till ära” (Fil. 2:11).

De kristna kyrkorna fördjupar alltmer detta budskap i de troendes församlingar och rotar så tron även kulturellt. Sedan en tid försöker kyrkorna intala de troende att de politiska friheterna och demokratins införande är en viktig uppgift. Kyrkan räknar många martyrer i sina led just för denna sak. Man kan även tänka på de kristnas protestmarscher i Kinshasa och utnämningar av biskopar till ordförande i ”nationalkonferenserna” som organiserats nästan överallt i Central- och Västafrika.

Det kan också nämnas att kyrkornas förvaltningsstrukturer är de enda som verkligen fungerar i Zaire och att den ekonomiska uppbyggnaden ofta är hänvisad till dem. Dessutom uppmuntrar och stöder kyrkorna många urvecklingsprojekt i samarbete med privata organisationer.

Mellan myndigheter och kyrkor finns det sedan gammalt komprometterande oförrätter och spänningar. Under kolonialtiden hade missionärerna förvaltningstjänstemäns status. De hade till och med domsrätt. Ibland var de dock tvungna att gå emot nybyggarna, till exempel vad gällde förvaltning av jordbruksföretag och skolväsen. Biskoparna och prästerna i Zaire har övertagit missionärernas privilegier och vill absolut hålla fast vid dem. Ofta händer det att präster demonstrativt bär sin sutan vid gränserna för att underlätta för sig. När våra biskopar reser genom landet använder de sin purpurfärgade dräkt. Många djärva dokument från episkopatet har åstadkommit spänningar. Det gäller åtskilliga skrifter om grundläggande mänskliga rättigheter.

Kyrkan är ändå fortfarande starkt präglad av kolonisationen. Ekonomin bärs till största delen upp av gåvor och kapital från Väst. Naturligtvis uppmanar man av och till de afrikanska kristna att själva tillgodose sina prästers materiella behov, men hur skall kristna som i genomsnitt äter bara en gång om dagen kunna betala tre måltider per dag för sina präster, för att inte tala om bilen och den bensin som den drar? Församlingarnas och stiftens överlevnad och deras normala förvaltningsverksamhet är därför till stor del beroende av stöd från Väst.

För att en zairisk präst skall kunna resa utomlands räcker varken hans biskops underskrift eller biskopskonferensens förvaltningssekretariats; han behöver dessutom ovillkorligen tillåtelse från nuntiaturens sekretariat.

De internationella kongregationernas och ordnarnas ekonomiska välvilja är i hög grad avgörande för stiftens ekonomi. Vid sitt Ad limina-besök år 1988 fick de zairiska biskoparna bekräftat att inkulturation är huvudmålet för missionen i Zaire i dag. Denna inkulturation pågår på olika plan i en kyrkas liv (liturgi, katekes, teologisk forskning, förvaltning) inom ramen för de kyrkliga institutionerna, med avsikt att berika och fördjupa hela den kristna tron.

Nya riter och nya teologiska vägar

I den del av Afrika som har svart befolkning, och särskilt i Zaire, har riter uppstått som hittills inte förekommit i den västerländska kristna traditionen. Det gäller till exempel föräldrarnas välsignelse i samband med ordenslöften och vigsel och äktenskap; vidare initiationsriter för meddelandet av fullmakt vid prästvigningen; besvärjelseriter vid de sjukas smörjelse och vid vädervälsignelse; försoningsriter vid hotens respektive försoningens sakrament. Man anropar och vördar förfäderna när eukaristin firas, framförallt i den zairiska mässan, och mycket annat. Rom godkände officiellt den zairiska riten 1988. Det var ett avgörande steg på inkulturationens väg för Afrikas kyrkor. Men vad är egentligen nytt i dessa riter?

Den kristna påsken är Jesus bortgång ur den här världen till Fadern. Denna bortgång räddar oss. Den förhärligar Fadern. Det afrikanska påskfirandet förmedlar samma budskap, men betonar händelsens betydelse som en initiation. När dopet firas med vit lera och bananstocksblad i en mimisk framställning av död och uppståndelse, betyder det alltid även nytt liv i Kristus. Dessa afrikanska symboler och gester inför en alldeles särskild accent i dopteologin: Livet självt uppenbaras som ”bortgång och införande”, som delaktighet i Kristus uppståndelse.

Kristus död och uppståndelse som en räddande gärning framställs när prästen använder sådan mat som är bruklig på orten för den eukaristiska måltiden; men just därigenom blir det eviga Ordets människoblivande aktuellt och teologiskt tydligare framställt.

När man känner till dynamiken i ordparet tro-rit förstår man att alla dessa nya rituella handlingar kan fördjupa kristendomen. Är inte detta en chans för kristendomen?

En ny kristen ikonografi

I sin sång ”Jag ställer mig frågor” (”Je me pose des questions”) från 1970, undrar en musiker från Zaire varför Gud framställs som en vit, varför änglarna alltid är vita och likaså helgonen och bara djävulen svart. När krisen mellan kyrka och stat nådde sin höjdpunkt (1971) spreds denna sång bland folket. Det ledde till att man blev mer medveten om problemen när man vill framställa de kristna mysterierna.

Numera är man klart inriktad på att använda afrikanska motiv i utsmyckningen av kyrkor och annat. Det motsvarar både katekesens och teologins behov. Det beskriver människoblivandet. Då Gud har blivit ”människa” måste också de kultiska framställningarna av hans mysterier kunna nå fram till varje ras, varje land och varje tid. Det är bättre att framställa Gud och hans mysterier i alla rasers skepnad för att synliggöra att mysterierna inte låter sig identifieras med eller inskränkas till någon ras.

Framställningarna av Kristus och jungfru Maria som svarta är inte endast afrikansk konst, utan symboliserar även ett helt lands liv, en särskild världs- och livsuppfattning, ett sätt att tro och vara kristen och berikar på så sätt den judisk-kristna grundprägeln i vår tro.

Basförsamlingar

Biskopskonferensen 1961 gav startskottet för det experiment med basförsamlingar som lekfolk står i spetsen för. Där har ett annat sätt att leva i kyrkan utformats, ett som påminner om familjen, det vill säga ett autentiskt ”afrikanskt” sätt. Kardinal Malulas ord då han officiellt erkände denna organisation i Kinshasa är oförglömliga; de relativiserade rentav församlingarna. Han sade: ”Tidigare kristnade de europeiska missionärerna Afrika, i dag afrikaniserar afrikanerna kristendomen.” Faktum är att ”församlingen” som sådan inte längre räcker för livet i kyrkan; utöver församlingsgudstjänsten samlas de kristna i sitt kvarter för att leva i den kyrkliga gemenskapen under veckan. Bönen, som de vårdar tillsammans, förlänger och fördjupar söndagens liturgi och bön. Det handlar alltså om en cell med målet att bära ut församlingslivet i hemmen och kvarteren så att alla livets angelägenheter innesluts i trons rytm.

Samtidigt förebådar dessa församlingar början av en ny tid med nya kyrkliga tjänster: Prästen är inte längre ”chef” utan andlig ledare. Hela förvaltningen och den pastorala verksamheten vilar i händerna på ett team med ansvariga lekmän. De väljs av församlingen. De är gifta, eftersom man enligt bantukulturen inte ger ett samhälleligt ansvar till någon som lever i celibat. Hur kan en människa som varken frambringar liv eller har ansvar som ”far” eller ”mor”, liksom förfäderna vara ett tecken på överförande och bevarande av liv? I ett samhälle där människan betraktas som en helhet, där kropp och ande förstås som oskiljbart enade, i ett sådant samhälle låter ord som ”andligt faderskap” och ”andligt mödraskap” helt tomma.

Teologi på ett nytt sätt

Teologiska forskningscentra i Zaire har ett gott rykte. Debatterna om den afrikanska teologin har förts mycket seriöst här. De väcktes på 60-talet genom kritiken från Tshibangu och kyrkorättsforskaren Vanneste. De dåtida katolska fakulteterna i Kinshasa har helt visst gjort en insats i detta forskningsarbete genom undervisning och framförallt genom att ordna ”teologiska veckor”. På grund av sitt alltför stora beroende av personer som kommer från västvärlden kan dessa fakulteter inte fungera som ledande när det gäller att bygga upp våra kyrkor. Ledande är snarare våra basförsamlingar.

De många olika tilltalsnamn som basförsamlingarna spontant givit Jesus Kristus i sina egna kyrkovisor har dragit upp konturerna till en ”afrikansk kristologi”. Från början övertog de afrikanska kristna helt enkelt de ord som de tilltalat Gud med i sina traditionella böner, för att överföra dem på Jesus Kristus enligt den innebörd som de hade i den religiösa kulten. Det sker bland annat i den Kristushymn som ersätter Exsultet i påsknatten. Här kommer församlingarnas förtrogna bilder från livet och kulturen fram som verkligen låter budskapet om Kristus som segrare, hjälte, högsta chef, vårt påskalamm, vår befriare och saliggörare att nå folket.

Detta mångsidiga afrikanska ”ansikte” som Kristus får röjer en strävan efter att förinnerliga tron, att rota det glada budskapet så att det inte längre är främmande så att de afrikanska kristna kan känna sig hemma i kyrkan.

Alla dessa kännemärken är slutligen också symboler. De uppenbarar när de beslöjar, vilket innebär att de inte säger allt om Kristus, ty han kommer alltid att vara bortom alla våra bilder. I detta ligger en av de chanser som Afrika erbjuder kristendomen: I sin ambition att ge Kristus namn visar Afrika det icke fattbara i Kristusmysteriet. Det tvingar den kristna världen att bryta upp ur och överskrida den västerländska ensidigheten när man vill uttrycka den räddning som Jesus Kristus lovat oss.

Det kristna Afrika har besparats ”religionskrig”. Det är därför särskilt lämpat för ett oaffekterat ekumeniskt arbete. De ansträngningar som görs för närvarande syftar alla till en gemenskap av kyrkor och fasthåller inte längre vid den utopiska ”enda” synliga kyrkan. Kristus bön ”att de alla ska bli ett” (Joh. 17:22) förstås inte som en uppmaning att ”återvända till den katolska bekännelsen” utan som en förfrågan och vädjan till varje konfession om att vara sanna i sitt vittnesbörd om kärleken. Slutligen utvecklar och visar de olika bekännelserna, precis som de olika folken, mysteriets rikedom på den punkt där de betonar den ena eller den andra aspekten. Aven om splittringen ursprungligen hörde ihop med synd på båda sidor, så har Gud ändå till sist segrat över synden och i varje enskild konfession fatt särskilda gåvor att blomstra, som bör komma de andra konfessionerna till godo. Alla dessa bekännelser är som de olika familjerna i en klan, Kristi klan. De kommer att samlas till möten där de gemensamt lovar Gud, erinrar sig sin ”förfader” Jesus Kristus, lyssnar till hans ord och förklarar det – varje bekännelse på sitt sätt – och låter de andra få del av den egna mångfaldiga och outtömliga insikten. Det har även uppstått flera livskraftiga grupper utan någon etikett och utan kyrkotillhörighet.

Katekes och muntlig trosförmedling

Det handlar om att använda en muntlig teknik, som ger företräde åt ordet och som går tillbaka till memoreringen, till bruket av bilder och symboler från sagans rika värld. Här tar man uppmärksamt hänsyn till den kosmiska rytmen och sätter katekesen i samklang med årstiderna.

En sådan katekes relativisera den rent skriftligt fixerade kunskapen. I en kristendom som på bekostnad av livserfarenhet och muntlig tradition i alltför hög grad har använt handböcker, är ett sådant sätt att arbeta med katekes helt och fullt motiverat.

Det mest påfallande exemplet på detta finns i pastoratet Cikapa-Kele i Kasayi: De traditionella sagorna samlas inom församlingarna och reciteras sedan före de bibliska läsningarna alltefter som de överensstämmer med motsvarande budskap i evangeliet. De bibliska läsningarna i sig följer inte det officiella lektionariet. Texterna väljs ut av församlingarna själva med hänsyn till de frågor som är aktuella i församlingarna. Barnens katekes följer mönstret för de traditionella, afrikanska förberedelsedagarna inför initiation. Berättelser ur våra folks historia och den levnadsvisdom som dessa förmedlar förbinds med frälsningshistorien.

Ny mystik och nya karismer

Bönens mystiska dimension som innerlig förening med Gud och självförglömmande hängivelse åt den helige Ande har fördjupats i den efterkonciliära katolicismen. Det är ett alldeles speciellt lyckligt och fruktbart faktum, för det fanns en risk att glömma i hur hög grad bönen är Guds verk och mindre vårt.

Denna nya fördjupning i den kristna bönen har fatt annat att blomma i Zaire. Det har uppstått ett möte mellan traditionell religion och vissa former av kristen religiositet, och på så sätt har en helgonmystik utvecklats. Vi levande troende begåvas – så påstår man – med ett ”inneboende” av dessa helgon. Det kan ske i avsikt att meddela ett budskap eller vårda sjuka. Den traditionella, afrikanska religionen menar att förfäderna och de som finns hinsides fortfarande bryr sig om den jordiska gemenskapen och även ingriper i det jordiska genom att tidvis ”bebo” enskilda personer.

Den kristna traditionens övertygelse om helgonen visar å andra sidan sedan århundraden att helgonen hjälper dem som lever på jorden. Hjälpen upplevs starkare när man nämner zairiska namn i gudstjänsten, som Anuarite Nengapeta som saligförklarades av Johannes Paulus II 1985.

Man möter inte bara en kristen mystik som utvecklas i Afrika i extraordinära fenomen, den kommer även till uttryck i de starkt blomstrande afrikanska ordensgemenskaperna. Dessa kongregationer har uppstått framförallt för att det växande antalet svarta biskopar tävlat med varandra om att uppmuntra de framspringande nya karismerna. Medan ordensgemenskaperna går samman i Väst för att kunna överleva, ökar deras antal i Afrika. Nya kongregationer som låter sig inspireras av det afrikanska föds. Det kristna budskapet på afrikansk mark får där ett helt eget och karakteristiskt uttryck. De gamla kongregationerna förnyas för övrigt också i sin spiritualitet. De försöker förstå hur den afrikanska kulturen och mentaliteten kan hjälpa dem att bättre följa den helige Franciskus av Assisi, den helige Dominikus, den helige Johannes av Korset och andra.

Det tycks mig som om de afrikanska kyrkorna för närvarande står på en tröskel: Efter att ha varit ”barnkyrkor” blir de nu ”systerkyrkor”. De berikar från och med nu de kyrkor som hjälpte dem till världen. Utgör inte detta möte en möjlighet för båda?

Övers. Ann Engstrand