Islam med ett annat ansikte

Maskulin, sträng och skoningslös: sådan är islam i det allmänna medvetandet. En religion som förkroppsligades av ayatollah Khomeini, som med uppsynen hos en åskgud styrde sina förblindade anhängare. Men islam har också en mer förbisedd sida, som aldrig får någon spektakulär framtoning i TV; den företräds främst av sufismen, den innerliga mystiken.

Det är ”islams andra ansikte”, som Eva de Vitray-Meyerovich förklarar i en intervjubok av Rachel och Jean-Pierre Cartier: Islam láutre visage. Ja, hon drar sig inte för att kalla det islams sanna ansikte.

Eva de Vitray-Meyerovich är nu inte vem som helst. Hon räknas sedan länge till vår tids främsta kännare av islamisk mystik, framför allt av 1200-talspersern Djalal-ud-Din Rumi, vars väldiga, kärlekslågande verk hon snart har översatt till franska i dess helhet. Hon är själv islamisk konvertit.

Hennes bildningsgång har varit ganska slingrande, samtidigt som hennes väsentliga inriktning har stigit direkt mot zenit. Under samtalen med makarna Cartier framträder bilden av en passionerat vetgirig människa – ”Ålderdomen börjar när man förlorar nyfikenheten” – som likväl är medveten om kunskapens gränser.

Hon har studerat filosofi och orientaliska språk, men också juridik och psykiatri. Arbetsuppgifterna har skiftat, hon har både varit sekreterare hos Frederic Joliot-Curie och professor vid det berömda al-Azharuniversitetet i Kairo – samtidigt som hon hela tiden har fortsatt sin översättargärning.

Eva de Vitray-Meyerovich kommer från en aristokratisk, katolsk familj, som tydligen var ganska

ljum och konventionell i sin trosutövning. Själv drömde hon i sin ungdom om att bli karmelitnunna, att ställa sig i det absolutas tjänst. Det tycks närmast ha varit en reaktion mot omgivningens förkrympta gudsuppfattning som omsider gjorde henne mottaglig för den oerhörda transcendens som islam förkunnade, den enda som verkade vara i paritet med de svindlande dimensionerna i den nya kosmologin.

Samtidigt föreföll islams universalism tillåta henne att vara trogen de stora gestalter hon trots allt hade mött inom kristendomen, en Teresa av Avila eller en Teilhard de Chardin. Ingen av dessa torde finna nåd hos de trångsinta fundamentalisterna inom islam. Men försynen stack åt henne en bok av den märklige islamiske nydanaren i Pakistan, Mohammed Iqbal, där hon också för första gången hörde talas om Rumi. Det blev ett omvälvande möte.

Men Eva de Vitray-Meyerovich skulle inte vara den redbart intellektuella person hon är om hon tvärt hade vänt ryggen åt kristendomen. I stället beslöt hon att ägna tre år åt grundlig nytestamentlig exeges och andra teologiska studier.

Kanske hade hon otur i valet av auktoriteter. I varje fall blev hon frustrerad både av somliga präster som satte svårknäckta trosproblem inom parentes och av vissa teologers förmätna hårklyverier när det t.ex. gällde att klarlägga förhållandet mellan de olika personerna inom Treenigheten.

Den reaktionen är inte svår att förstå. Om varje kristen är kallad att efter förmåga begrunda Treenigheten, så kommer man förr eller senare till insikten att denna hör till de mysterier som – med den ryskortodoxe teologen Vladimir Losskys ord – ”korsfäster förnuftet”.

Rumi återför henne till mystikens perspektiv. Alla hans berättelser och dikter, predikningar och brev kretsar slutligen kring en uppenbarelse av kärleken som världsalltets källa och drivkraft: ”det är Kärleken som får himlarnas hjul att snurra”, skriver han i Mathnavi – samma vision som bländade Dante i Den gudomliga komedins sista sång.

Detta är ingen tillfällighet. Om teologin skiljer, så förenar mystiken, har någon sagt. Det är likväl inte fråga om någon religionssynkretism; tvärtom: om var och en fördjupade sin egen tro – som om de följde ekrarna inåt i ett hjul – så skulle de alla till slut mötas i själva navet, i centrum. Det är där, menar Eva de Vitray-Meyerovich, som alla troendes hängivelse (islam) fullbordas.

När Rumi begravdes i Konya – den turkiska stad där han hade grundat sin dervischorden – lär många sorgklädda judar och kristna har slutit upp i tåget, de förra svängde sin Tora och de senare sitt Evangelium. Rumi skulle kunna vara skyddspatron för denna mystikernas ekumenik.

Eva de Vitray-Meyerovich har visserligen sin själasörjare i Marocko, men Rumi har ändå varit hennes

främste vägvisare i det osynliga. Hon berättar att hon närmast känner sig som turist i Paris, där hon är bosatt, medan Konya förblir huvudstaden i det andliga rike där hon har sitt medborgarskap.

Men mystiken är inte allt, och det finns ju en islamisk värld utanför Konya, en värld som alltmer präglas av fanatism, oförsonlighet och våld. Mot slutet av samtalen ber henne makarna Cartier därför att något kommentera den islamiska integrismen, denna stelnade religion som är så motsatt sufismens ideal men vars yttringar ändå dominerar i västerländska massmedier.

Integrism innebär ju att vara fjättrad vid gångna tiders tänkesätt – ”läsa Koranen med de dödas ögon” (Igbal) – som motstår den utveckling mot humanism som finns även inom islam. Vad angår de primitivt grymma straff som är särskilt upprörande, så tycks utvecklingen faktiskt innebära en återgång till Muhammeds egen inställning, hans maningar att vara förlåtande och mild.

Det är svårt att förstå fundamentalisternas hårda, skoningslösa hållning, när Gud i praktiskt taget alla Koranens suror prisas för sin barmhärtighet. Ett ord som enligt Eva de Vitray-Meyerovich till sin semitiska rot är förknippat med modersskötets ömhet!

Men hur är det då med jihad, ”det heliga kriget”, som drar som ett spöke genom västvärlden? Ordet betecknade ursprungligen en moralisk strävan, kamp mot den egna synden, personlig omvändelse. Denna inre strid – som utkämpas av alla sufier, och givetvis även av många andra muslimer – är den avgörande från religiös synpunkt och kallades redan av Muhammed för ”stora jihad”.

Vad beträffar ”lilla jihad”, som är det heliga kriget i dess senare, mer konkreta mening, så förklarar Eva de Vitray-Meyerovich – kanske något summariskt – att det är en religiös täckmantel för krig som politiska ledare för i andra, världsliga syften. Det kan ha ett drag av rättfärdighet när det gäller uppror mot kolonialmakter eller andra förtyckarregimer, men kan också vara fråga om rena erövringskrig i Guds namn.

Man känner igen mönstret från närmare håll. Västerlänningar har ju höjt Kristi baner både när de anställt massaker på judar och muslimer i Jerusalem och när de slaktat indianer under erövringen av Latinamerika. Och i våra dagar ser vi hur serberna gärna skyltar med den ortodoxa tron när de begår sina fasansfulla våldsdåd i Bosnien.

Det är alltid lättare att begå illgärningar under ädla fälttecken. Lättare att föra krig i Guds namn – eller i socialismens namn, i demokratins namn, i frihetens namn …