Gemenskap och olikhet

Det finns i dag betydande grupper av ortodoxa överallt i Västeuropa. Hur ser depå sin uppgift som kristna? Metropoliten Zizoulas, professor vid King’s college i London och vid det aktuella tillfället språkrör för den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, tog upp ämnet vid Faith and Order’s femte generalförsamling i Spanien sistlidna augusti. Det är inte vår uppgift, sade han, att värva proselyter, men däremot att bära vittnesbörd om ortodox tro, och även att hjälpa de ortodoxa världen över att förstå ett västerländskt sätt att tänka, eftersom världen nu, av politiska och ekonomiska skäl, är så dominerad av västerlandet. Ortodoxin kan bli en brygga mellan öst och väst. Det finns en risk, menar han, att ortodoxin blir uppfattad som en ”exotisk” religion som erbjuder en tillflykt för frustrerade människor i deras sökande efter ’mystik’: Men den bilden av den ortodoxa kyrkan stämmer inte med traditionen från kyrkofäderna. De lät sig utmanas av sin tid och avsträvade efter att förvandla den då rådande hellenistisk-romerska kulturen och att möta dåtidens problem.

Gemenskap och olikhet – två till synes oförenliga begrepp. Den västerländska kulturen bygger på individualism alltsedan Boerhius på 400-talet identifierade person och individ och Augustinus lyfte fram självmedvetandet som det för personen konstituerande. USA:s grundlag slår vakt om individens lycka, och ”Deklarationen om de mänskliga rättigheterna”, som antagits internationellt, handlar om individens rättigheter. Utgångspunkten är att man utgår från att man måste skydda sig mot de andra; deras närvaro uppfattas som ett hot.

Vi tvingas eller uppmuntras att betrakta de andra som fiender till och med innan vi kunnat mötas som vänner. Gemenskap är ingen självklarhet; vill man ha gemenskap måste man först övervinna de murar som överallt rests som skydd mot de faror som andras närvaro anses innebära. Vi accepterar varann bara om vår intimitet är skyddad och om den andre kan bidra till vår individuella lycka.

Denna attityd bottnar direkt i vad som på teologiskt språk kallas ”människans fall”. Det är fråga om ett patologiskt tillstånd som är rotat i själva vår existens ifrån födelsen: rädslan för den andre. Den rädslan uppstod då den första människan vände sig från denne Andre som är vår skapare. Syndens väsen är rädslan för den Andre. I och med att människan bekräftar sig själv genom att förkasta och ej acceptera den Andre blir den Andre oundvikligen en fiende och ett hot. För att försonas med en ”annan”, vem det vara månde, måste man försonas med Gud.

Eftersom rädslan för den andre är knuten till själva vår existens så följer därav att rädslan inte bara är en rädsla för den andre utan också rädsla för allt som är annorlunda. Det går mycket långt. Vi är inte bara rädda för varandra, utan i den mån vi kan acceptera någon eller några så gör vi det på grund av att de har likheter med oss själva. Det som är helt annorlunda är oacceptabelt. Själva olikheten är ett hot. Fenomenet är allmänt, vilket visar sig i att även om olikheten inte innebär något verkligt hot, så förkastar vi den, av det enkla skälet att vi inte kan tåla den.

Låt mig ge ett exempel. Även om en svart person inte alls är ett hot, blir han avvisad enbart på grund av sin olikhet. Det är ett tydligt exempel, men det finns andra, mer subtila. Vår rädsla för varandra är i

grunden en rädsla för allt som är annorlunda. På något sätt vill vi överföra oss själva på de andra, vara modell för de andra – så djupt rotad är rädslan i oss.

En konsekvens av rädslan är splittring. Människors tankar och beteenden blir därav komplicerade och förmörkade vilket far allvarliga moraliska följder. Vi indelar människorna i fack på grund av deras olikheter. Så organiseras stater, klubbar, brödraskap och till och med kyrkor, på grundval av olikheter.

När olikhet leder till söndring blir gemenskap enbart en överenskommelse om fredlig samlevnad som varar bara så länge som man har gemensamma intressen och som lätt förvandlas till konflikt så snart man inte är överens i något. Det är mycket mer än ett moraliskt problem. Enligt Maximos Bekännaren är fenomenet universellt; det berör hela kosmos och är förklaringen till döden. Döden finns därför att gemenskap utesluter det annorlunda. Olikheten är lika med avstånd, säger Maximos. Olikheten (diaphora) måste få finnas; men splittring (diairesis) uppstår som en förvrängning av diaphora, liksom avståndet (diastasis) som leder till upplösning (diaspasis), det vill säga till döden.

Enligt Gregorios av Nvssa hänger det samman med att skapelsen är ex nihilo, ur intet. Så kan dödligheten förklaras. Att förkasta den Andre – Gud – eller någon som helst annan, leder till döden. Helvetet, den eviga döden, är inget annat än isolering. Och problemet kan inte lösas med etik.

Vi måste födas på nytt.

I kyrkan

Kyrkan lever i denna värld, med denna svårighet att acceptera de andra och nå verklig gemenskap. Också i kyrkan finns synden – rädsla, tvedräkt, splittring. Ändå påstår vi att kyrkan är helig. Vilket betyder, i första hand, att den kristna tillvaron innerst är omvändelse, metanoia. just i och med att vi är rädda för en annan och tar avstånd från honom driver han oss till ånger. Kyrkans helighet förverkligas genom uppriktig omvändelse, och alla helgon har gråtit därför att de har känt detta ansvar.

För det andra: ångern blir uppriktig och autentisk endast i den mån kyrkan och hennes medlemmar är medvetna om kyrkans verkliga natur. Ju högre mål, desto djupare ånger.

Vi behöver en vidgad uppfattning av vad kyrkan, människan, ja kosmos, är. Men det får inte leda till triumfalism, utan just till omvändelse.

I vårt sökande efter rätt förhållande mellan gemenskap och olikhet är vår förebild den treenige Guden. Kyrkan är kallad att återspegla den gudomliga enheten. Detsamma gäller människan. Skapad till Guds avbild. Ecklesiologi och antropologi har sin förankring i Treenigheten.

Vad vi då först finner, är att relationen mellan olika personer är konstitutiv för enheten och inte en följd. Gud är inte först en och därefter tre utan på en och samma gång En och Tre. Väsendets enhet är inte förutsättningen för personernas enhet, som Augustinus och andra västerländska teologer menar, utan enheten härrör från Faderns ”monarki” – han som själv är en Person i Treenigheten. Guds enhet kommer till uttryck i den koinonia som finns mellan de tre Personerna. Deras olikhet är inte ett hot mot enheten utan i stället ett sine qua non.

För det andra: Olikheten är absolut. Fadern och Sonen och Anden är absolut olika (diaphora), och ingen av dem kan förväxlas med de andra.

För det tredje är förhållandet till ”den andre” (den annorlunde) inte en fråga om moral eller psykologi utan ontologiskt. Det går inte att uttrycka vad en person är utan bara vem hon är. De tre personerna i Treenigheten är olika varandra inte på grund av någon egenskap (”kvalitet”) utan enbart därför att varje Person är den som den är. Det handlar med andra ord om relationer. Fadern, Sonen och Anden är namn som uttrycker relation. Det finns ingen olikhet dem emellan annat än i relationen, som föds ur gemenskapen.

Vår tro på Kristus

Varken som människor eller som lemmar i kyrkan skulle vi kunna vara ”till Guds avbild” utan att vara inkorporerade i urbilden – den enda autentiska – som är Guds Son vorden människa. Av detta kan två slutsatser dras.

Först: en gemenskap människor emellan förutsätter en erfarenhet av Korset. Utan att offra vår egenvilja och underkasta oss en annans vilja, så som Herren i Getsemane underkastade sig Faderns vilja, kan vi inte återspegla den gemenskap som finns i Gud. Guds Son mötte ”den andre”, den som han hade skapat, genom att ”utblotta sig” i inkarnationen. Samma väg – kenosis – är för en kristen den enda vägen till gemenskap såväl med Gud som med ”nästan”.

Vidare, i denna kenosis ligger att gemenskapen på intet sätt är bestämd av vilka kvaliteter den andre har eller saknar. När Jesus tog emot syndaren tillämpade han samma mönster som i Treenigheten där ”den andre” inte identifieras med sina egenskaper utan helt enkelt är den han är. Ingen är mer eller mindre ”värd” att accepteras.

Vår tro på den heliga Ande

Den heliga Ande förknippas med koinonia (2 Kor 13:13) och med ”de sista dagarna” (Apg 2:17-18), med andra ord eskatologin. När Anden blåser så är det inte för att skapa ”goda kristna” var för sig, eller ”helgon”, individuellt, utan för att åstadkomma en förvandling och upprätta en gemenskap där den andre ontologiskt ingår i vår egen identitet. Anden av-individualiserar och personifierar.

Vad den eskatologiska aspekten beträffar, så påverkar Anden den andres identitet. Det är inte på grund av någons förflutna eller nuvarande som vi skall identifiera och acceptera den andre, utan med tanke på hans framtid. Eftersom framtiden vilar i Guds händer skall vi möta den andre utan att döma honom. I den helige Ande är min nästa alltid ett möjligt helgon hur syndig han än förefaller vara.

Vår tro på kyrkan, dopet och eukaristin

Allt detta konkretiseras i kyrkan. Där återspeglas den Treeniges gemenskap. Först i dopet, som är förenat med syndernas förlåtelse. Eftersom den döpte är förlåten upphör han att vara identifierad med sitt förflutna och är i stället medlem av Riket, det som kommer.

Men det är framför allt i eukaristin, kyrkans hjärta, som gemenskapen förverkligas, och det är ingen tillfällighet att vi talar om kommunion. Gud ger sig åt oss, vi förenas med honom, och alla de som deltar förenas med varandra, ja hela skapelsen blir, genom människan, återförenad med Gud. Detta sker i Kristus och Anden som en försmak av Riket.

Men det är inte bara gemenskapen som här helgas utan också olikheten. I eukaristin upphör den att vara källa till söndring och blir någon nytt. Diaphoran leder inte till diaresis. Enheten, kommunionen, förstör inte mångfalden utan bekräftar den. Om det inte är så, är eukaristin förvrängd och kan rentav vara ogiltig. En eukaristi som utesluter någon på grund av ras, kön, ålder eller ställning är en falsk eukaristi, likaså en eukaristin som är enbart för barn eller ungdomar, svarta eller vita, studenter eller andra kategorier. Eukaristin måste innesluta alla, det är innebörden i katoliciteten.

Ändå är eukaristin på något sätt utestängande, och det finns ett moment då ”portarna stängs”. (I den bysantinska liturgin markeras slutet på ”katekumenernas liturgi”, före trosbekännelsen, med påminnelsen: ”Portarna!” Förr fick de odöpta då lämna kyrkan. Overs. anm.) Hur skall det förstås? Svaret är, att det finns ett enda skäl till uteslutning, om man nämligen förnekar själva grunden för gemenskapen, det vill säga allt som principiellt och genom en trosakt (inte av oförmåga) ifrågasätter det som vi ovan har talat om: tron på Treenigheten, Kristus, Anden, kyrkan.

Heresi på dessa punkter innebär just att man förnekar själva grunden för gemenskapen. Detsamma gäller också schismen. Vi kan inte låtsas gemenskap om vi i verkligheten inte är överens. Om vi är emot ”interkommunion” så är det inte för att vi vill utesluta någon, utan vi konstaterar bara att den andre är utanför och att gemenskapen lider av det så länge orsakerna består.

Tjänsterna

Varje tjänst i kyrkan är grundad på en karism – och Andens gåvor förutsätter mångfald och olikhet (1 Kor 12:29). Ingen kan säga: ”Jag behöver dig inte” (1 Kor 12:21). Det ömsesidiga beroendet är väsentligt i kyrkan. Ingen av tjänsterna kan isoleras och betraktas för sig. Att de är sinsemellan olika är acceptabelt bara när det leder till gemenskap och enhet.

För att undvika splittring behöver kyrkan ett enhetens ämbete. Detta är biskopens roll. Det finns ingen kyrka utan biskop, och varje kyrka kan ha endast en biskop (canon 8, första kyrkomötet i Nicea). (Med ”kyrka” menas här delkyrka, ett visst område. Övers. anm.) I en kyrka utan biskop riskerar olikheterna att leda till splittring, och samma risk finns när det är mer än en biskop.

Situationen i den ortodoxa diasporan just nu är därför olycklig; olika etniska grupper är samlade kring varsin biskop. En biskop som inte kan övervinna etniska och kulturella olikheter står i splittringens och inte i enhetens tjänst. Detta är ett allvarligt memento för de ortodoxa.

Personen

Det finns inte ett ”jag” utan ett ”du”. Häri består den grundläggande skillnaden mellan person och individ. Den ortodoxa förståelsen av den heliga Treenigheten är den enda vägen till förståelse av vad en person är. Fadern och Sonen och Anden, detsamma gäller de två andra Personerna i deras förhållande till Fadern och till varandra. Men varje Person är helt unik och kan inte förväxlas med en annan. Till personen hör friheten, friheten att vara en annan. Jag tvekar att säga ”olik”, för det far inte uppfattas som en egenskap. I Gud är alla kvaliteter gemensamma för de tre. Person innebär inte bara friheten att ha olika kvaliteter utan framför allt friheten att vara sig själv, vilket betyder att ingen är underkastad normer eller stereotyper eller klassifikation av något slag. Varav följer att endast personen kan vara i egentlig mening fri.

Samtidigt måste man hålla i minnet att ingen är person för sig själv, isolerat. Friheten är inte en frihet gentemot en annan utan en frihet för den andre. Frihet är sålunda synonym för kärlek. Gud är kärlek emedan han är Treenig. Vi kan inte älska om vi inte är personer, det vill säga om vi inte tillåter den andre att vara en annan och ändå i gemenskap med oss. Om vi älskar den andre inte trots att han är annorlunda utan därför att han är en annan, då lever vi i frihet och kärlek.

Skaparkraft

Att vara person är att vara skapande. Frihet är kärlek. Man är inte fri gentemot en annan utan för en annan. Det försätter oss i exstas, det vill säga vi överskrider våra egna gränser, transcenderar. Det är inte en rörelse mot det okända utan sker i bekräftelse av en annan. En rörelse så stark att den inte begränsar sig till ”den andra” som redan finns. Gud skapade av ren nåd, gratis – som en artist. Att leva i gemenskap medför kultur.

Här kommer ekologin in. Hotet mot naturen, Guds skapelse, beror på en kris i förhållandet mellan människan och den övriga skapelsen i dess egenart. Människan respekterar inte det som är olika, något annat än människan, utan vill absorbera det. Därav det ekologiska problemet, som man förgäves försöker lösa på ett hedniskt sätt genom att låta människan absorberas av naturen. Den ortodoxa tron ser naturen som ”den andra” som människan genom sin kreativitet skall skapa gemenskap med.

Det sker i eukaristin där bröd och vin får personlig karaktär när de av Andens kraft blir Kristi kropp och blod. Varje autentisk form av kultur och konst är en sorts para-liturgi, en kommunion med ”det andra”.

Vi lever i en tid då gemenskap har blivit något mycket svårt både utanför kyrkan och ofta även inom. Därför måste kyrkan nogsamt vaka över sitt sätt att vara. När ”den andra” förnekas och uteslutes så fungerar inte det ortodoxa vittnesbördet.

Ortodoxin är inte närvarande i Västeuropa för att värva proselyter och för att göra intryck genom sin ”exotiska” framtoning utan som en planta som skall slå rot i den västerländska kulturen och bli en fullvärdig del av den. Dess uppgift är att hjälpa Europa att leva i gemenskap på ett personligt sätt utifrån en trinitarisk, kristologisk och eukaristisk syn på tillvaron. Det är en långsam process som inte kan fullbordas annat än genom ”kenosis”, utblottelse, i skapande samarbete och i en autentisk dialog med den västerländska kristenheten.

Sammandrag och översättning: Carharina Broome