Borgå-överenskommelsen – möjligheter och svårighet

Borgå-överenskommelsen, ett förslag till närmare relationer mellan de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och Irland och de lutherska kyrkorna i Norden och Baltikum, kan bli minst lika viktig som den s.k. Leuenberg-konkordin mellan några lutherska och reformerta kyrkor. (Se även Signum 1994.2 s 139.) Den har sitt intresse även ur ett katolskt perspektiv, eftersom den omfattar kyrkor som står nära den katolska kyrkan och på grund av ett nytänkande om den apostoliska successionen drar långtgående slutsatser för kyrkornas vardagsliv.

Ansatserna till förslaget fanns redan i de teologiska samtalen mellan 1909 och 1951. De ledde till ett flertal överenskommelser av olika art mellan anglikaner och lutheraner i norra Europa. Sedan kom några serier av anglo-skandinaviska teologiska konferenser och hela det spektrum av dialoger på världsnivå som har kastat nytt ljus över gamla frågeställningar om tro och trosliv: Från 1989 har företrädare för de berörda kyrkorna samlats fyra gånger till veckolånga konferenser.

Man hade flera syften. Delöverenskommelserna mellan de enskilda kyrkorna skulle kunna ersättas av en mer omfattande överenskommelse med giltighet för alla deltagande kyrkor. Det internationella kyrkliga livet skulle underlättas även i den konkreta vardagen. Man skulle kunna ge ett bättre gemensamt vittnesbörd inför omvärlden. Samarbetet för att bemöta den västerländska sekulariserade världens problem skulle bli smidigare. De baltiska lutheranerna skulle kunna få en otvungen kyrklig gemenskap utanför de nationella gränserna.

Det finns också naturliga grunder för den önskade enheten. Ländernas geografiska, historiska och kulturella likheter upplevs som större än olikheterna på dessa områden. Alla berörda kyrkor (utom i Litauen och Irland) är folkkyrkor med en i grunden likartad historia tillbaka till reformationen. Alla har bevarat eller återfått en biskoplig kyrkostruktur med länkar till den medeltida katolska biskopliga ordningen.

Innehåll

I ett första kapitel beskrivs kort det andliga läget i nordvästra Europa med alla dess utmaningar till kyrkorna. Man nämner som exempel Europas växande enhet, behovet av gemensam evangelisering, det andliga vakuum som råder både i Öst- och Västeuropa, plikten att arbeta för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter, ekologiska problem, samt behov av samförstånd över alla gränser. Detta Europa ropar efter kyrkornas enhet. Borgå-rapporten inskränker sig därmed inte till rent kyrkocentrerade tankar utan ställer in enheten inom ramen för Guds skapelse och kyrkans mission.

Kyrkorna å sin sida är redan på väg till gemensam mission och större enhet. I det följande kapitlet identifieras den ecklesiologiska basen för detta, nämligen hur Guds rike förverkligas i kyrkan och genom henne. Kyrkan ses här inte enbart som en hjälpreda eller funktion för Ordets förkunnelse, utan som ett instrument i vilken försoning och enhet redan är en verklighet. Guds människoblivande fortsätter i kyrkans liv. Kyrkans sakramentala karaktär anges, när man säger att ”kyrkan är en gudomlig verklighet, hon är helig och spränger ramarna för vår nuvarande begränsade verklighet. På samma gång delar hon som mänsklig institution brustenheten hos den mänskliga gemenskapen.” Kyrkans enhet måste därför komma fram synligt i trosbekännelse och firande av sakramenten, inbördes kärlek och hjälp samt ”ett förenat ämbete och former för kollegialt och konciliärt samråd”. Dessa tankar ligger helt i linje med Andra vatikankonciliet.

Som konsekvens av det sammanfattar man sedan de grundläggande trosövertygelser och den praxis som man har gemensamt. De teologer som förberedde Borgå-texten ville undvika förebråelsen att ekumenerna bara upprepar och nyanserar varandras utsagor utan att gå vidare. Därför nöjde de sig i kapitel 3 med att citera de många andra ekumeniska texter som föreligger idag och tillsammans visar på en substantiell enhet i trons innehåll.

Det nya bidraget från Borgå-texten är kapitel 4 om ”Biskopsämbetet i tjänst för kyrkans apostolicitet”. Det är det längsta kapitlet och kostade åtskilligt av möda att skriva. De deltagande kyrkorna har visserligen alla ett speciellt biskopsämbete, men de har traditionellt olika syn på dess apostolicitet. De företräder tre kyrkotyper: kyrkor som uppfattar det historiska biskopsämbetet med apostolisk vigningssuccession (traditionellt betecknad som ”apostolisk succession”) som nödvändigt och väsentligt, de som säger sig ha bevarat det faktiskt men anser det icke väsentligt, samt de som anser det som en icke nödvändig form av förkunnelseämbetet.

Den apostoliska successionen

Man börjar med att penetrera kyrkans apostolicitet, som innebär ”kontinuiteten i fråga om apostlakyrkans bestående karaktärsdrag”. Apostoliciteten beskrivs främst i anslutning till Lima-texten om ämbetet från 1982. En nyckeltext är: ”Sålunda återfinns den apostoliska successionens primära uttryck i hela kyrkans apostoliska tradition”. Här introduceras ett nytt språkbruk: i stället för att se successionen som en del av traditionen säger man nu att traditionen är en del av successionen. Jag frågar mig om inte detta skapar förvirring bland läsarna. Vad man vill peka på är att Guds folk som helhet är det främsta uttrycket för kyrkans apostolicitet. I andra hand finns det många element som konkretiserar den apostoliska kyrkans kontinuitet, bland annat ämbetet, som håller ihop dem och värnar deras apostolicitet.

I ett andra avsnitt beskrivs det apostoliska ämbetet som ett enda men treledat ämbete. Biskopsämbetet – som alla deltagande kyrkor har bevarat – är till för samordningen utöver den lokala församlingen. Det är ett tillsynsämbete (episkope) med personliga, kollegiala och gemenskapsmässiga dimensioner. Här finns en öppning till den katolska kyrkan: man nämner uttryckligen, fast i allmänna ord, behovet av tillsyn på universell nivå i kyrkans liv.

När man därefter skildrar biskopsämbetets kärna försöker man liksom tidigare vid kyrkobegreppet undvika två ytterligheter, en rent funktionalistisk syn och en ensidigt ontologisk syn. I stället betonar man ämbetet som instrument, vilket kommer nära vad vi katoliker hellre kallar för sakrament. I biskopens person markeras ”Kristi närvaro bland sitt folk”. Vid ordinationen lägger man händerna på den som vigs i tillit till Guds löfte att utgjuta den helige Ande över honom. Handpåläggningstecknet sägs vara ett verksamt tecken på flera sätt, bland annat genom att ”det överför ämbetet och dess auktoritet”.

Borgå-texten noterar som tecken på apostolisk succession ytterst den helige Andes verksamma närvaro i hela kyrkan, som konkretiseras i biskopsämbetets apostoliska succession. Med den sistnämnda menas att tillsynsuppgiften och biskopsämbetet sedan forntiden har funnits i kyrkan, att många biskopssäten – även i Nordeuropa – är historiska och visar på stiftens kontinuitet, att biskopar viger biskopar och därmed i sin person förmedlar både kyrkans katolicitet och hennes apostolicitet, samt att den avgörande ordinationsriten är biblisk.

Garanti och tecken

Vad är orsaken till att kyrkorna är så intensivt intresserade av den apostoliska successionen? Svaret är att man helt måste kunna lita på att den frälsning som erbjuds verkligen är den frälsning som Jesus Kristus erbjuder. För att få denna garanti krävs kyrkans trohet mot den apostoliska tron och apostlarnas grundläggande förordningar angående sakrament och åmbete. Utan att direkt använda termen ”garanti” förlägger Borgå-texten säkerheten om frälsningen i kyrkan som helhet.

När man skall konkretisera hur troheten mot apostlarna tar sig uttryck, startar man i själva kyrkans apostolicitet för att via olika uttryck för ämbetets apostoliska karaktär analysera den historiska biskopssuccessionen. Man ser denna succession som ett tecken på omsorgen om kontinuiteten i kyrkans liv och uppdrag. Men man avgränsar detta tecken i två riktningar. Tecknet i sig är ingen garanti för en kyrkas trohet mot den apostoliska tron, såsom kyrkans splittringshistoria visar. Likaledes är den kyrka som inte har bevarat kontinuiteten genom kedjan av biskopliga vigningar inte fördenskull utan apostoliskt ämbete; det kan finnas många andra tecken på ämbetets apostoliska kontinuitet.

Det sistnämnda resonemanget avdramatiserar skillnaderna mellan de tre ovannämnda kyrkotyperna. Det öppnar vägen till ömsesidigt erkännande av kyrkornas apostolicitet och deltagande i biskopsvigningar över gränserna och därmed ett berikande av varandra med de tecken på apostolicitet som tills nu förekom åtskilda.

Distinktionen mellan garanti och tecken är fruktbar även för den katolska teologin. Också för oss är det kyrkan som helhet som säkrar frälsningen. Det har två följder. För det första tar även den katolska ämbetsteologin i synnerhet efter Vaticanum II klart sin utgångspunkt i tanken att ämbetet är en tjänst i kyrkan och till sitt väsen beroende av vad kyrkan är. Också vi ser den apostoliska successionen i strikt mening som. ett av de många tecknen på kyrkans apostolicitet. ven vi – liksom Tubingenskolan och kardinal Newman på 1800-talet – måste se på denna apostolicitet som en organisk och dynamisk verklighet.

För det andra handlar brytningen på 1500-talet inte så mycket om enskilda vigningar utan den är en brytning av hela kyrkokroppen. Enheten måste återställas genom att man berikar varandra som kyrka och så blir till systerkyrkor, mer än genom att godkänna enskilda vigningar.

Systerkyrkor

Den direkta följden av den omfattande teologiska enigheten kan bli att alla deltagande kyrkor – och senare kanske andra som vill följa deras exempel – inträder i ett nytt förhållande till varandra och erkänner varandra fullt ut som ”systerkyrkor”. Detta nya förhållande förverkligas genom att kyrkorna skriver under den s.k. Borgå-deklarationen, genom vilken de förpliktar sig till olika konkreta former för gemenskap.

Termen ”systerkyrkor” används här något annorlunda än i relationen mellan den katolska och de ortodoxa kyrkorna (Andra vatikankonciliets dekret om ekumeniken). Katoliker och ortodoxa utgår från tanken att den synliga universella kyrkan redan finns och förverkligas i de olika partikulära eller lokala kyrkorna, som då uppfattar varandra som systerkyrkor. Anglikaner och lutheraner startar däremot från det lokala och nationella planet och når genom erkännandet en ny och större synlig gemenskap som har somliga men inte alla element från vår ide om den universella kyrkan. Det är inte fullt klart vad konsekvensen av detta blir för kyrkotanken. Är Kristi kyrka tänkt som en federation av självständiga kyrkor?

Mera i allmänhet uppstår ett akut behov av att teologerna och kyrkorna bestämmer närmare vad som är det teologiska värdet av dylika överenskommelser. Ett ”erkännande” av varandra som del i Kristi kyrka kan betyda många saker. Det är ju inte enbart en praktisk åtgärd, eftersom nationella gränser betyder allt mindre idag. Genom erkännandet konkretiseras Kristi kyrkas synlighet och kyrkans katolicitet även i den reformatoriska världen. Ändrar därmed den reformatoriska kyrkosynen karaktär?

Inkarnation och sakramentalitet

Mer än anglikanerna ville somliga lutherska representanter undvika sakramentala termer som beskriver Kristi fortsatta människoblivande i kyrkan. Kyrkan sägs vara ”sänd till världen som ett tecken på, redskap för och försmak av […] Guds rike. Kyrkan förkroppsligar frälsningens mysterium.” Den engelska grundtexten använder de traditionella tekniska termerna för sakrament, ”sign and instrument”. I ekumeniska texter är detta numera det vanliga sättet att ange samma tanke som Andra vatikankonciliet beskriver, när det kallar kyrkan för ”ett slags sakrament, ett tecken och ett redskap”.

När Borgå-texten formulerar ordinationen, utgår man också från en sakramental grundsyn. Man beskriver innebörden av handpåläggningen, den ledsagande och förklarande bönen och viljan att upprepa vad apostlarna gjorde. I ett av utkasten förekom till och med termen ”sakrament”, men efter diskussion ströks den. Det avgörande för oss katoliker är inte terminologin utan verkligheten. Att den sakramentala verkligheten beskrivs i andra termer, behöver inte visa på en annan uppfattning, utan kan vara utslag av en annan spiritualitet.

Vad hände vid reformationen?

De anglikanska och lutherska deltagarna i samtalen nämner förändringarna på 1500-talet självklart som en positiv utveckling och som en förnyad koncentration kring rättfärdiggörelsen genom tron och ordet och sakramenten som nådemedel. Man förbigår, att de också innebar en brytning med helheten av den västerländska kyrkan, konkret västerlandets patriark i Rom, och därmed med den universella kyrkan. Valet att betona det medeltida arvet och reformationens positiva sidor gör dock att Borgå-överenskommelsen lätt kan integreras i den större ekumeniken mot den katolska kyrkan.

Men verkligheten är inte helt utan problem. Skillnaderna mellan anglikaner och lutheraner kanske minimaliseras. Den engelska reformationshistorien har andra drag än den i Norden, vilket Borgåtexten medger. Frågan blir då, om de dogmatiska skillnaderna verkligen har blivit så små att man inte längre behöver diskutera dem. Och framför allt tar man kanske inte skillnaderna mellan det medeltida katolska arvet och reformationen tillräckligt på allvar. Kan det medeltida arv, som åberopas, problemlöst integreras i vår tids anglikanska respektive lutherska teologi och spiritualitet?

Problemet belyses även genom att de historiska essayerna om biskopsämbetet genomgående poängterar brytningen med medeltiden och påvestolen i motsättning till den överslätande huvudtexten. Artiklarna klargör visserligen mer kungarnas vilja att bryta de inhemska kyrkornas makt än ett eventuellt andligt förfall, och därmed markeras skillnaden till den kontinentala reformationen. Men ibland ger man inte bara ensidig utan även felaktig historisk information, främst i artiklarna om den danska situationen. Därför behövs som ett komplement till Borgå-överenskommelsen i framtiden också en prövning av reformationstiden i dialogen med den katolska kyrkan både i Storbritannien och i Norden och Baltikum.

Henrik Roelvink är ordförande i Stockholms katolska stifts ekumeniska nämnd.