Påve för en global kyrka

Enskilda protestantiska teologer som Wolfhart Pannenberg har insett värdet i att ha en påve för alla kristna. Andra teologers åsikt kan man hitta i den intressanta essäsamlingen A Pope for All Christians? An Inquiery Into the Role of Peter in the Modern Church utgiven av Peter J McCord (New York Paulist Press 1976). Där finns bidrag från framstående teologer som speglar frågan från luthersk, romersk-katolsk, baptistisk, reformert, ortodox, metodistisk och anglikansk synvinkel.

Ett antal katolska teologer har tagit påvens inbjudan som ett tillfälle att uttrycka sina egna synpunkter på hur påveämbetet skulle kunna struktureras om i positiv riktning. Inte oväntat har förslagen kommit huvudsakligen från författare som är missnöjda med hur påvedömet fungerar idag. I huvudsak klagar de över att påven har blivit för aktiv och mäktig. Innan vi bedömer förslagen ska vi fundera över de senast trenderna, vilket kan hjälpa oss på vägen.

Under de senaste två hundra åren har påvarna blivit allt mer medvetna om sitt globala ansvar. De har förvandlat påvedömet till en mäktig symbol för katolsk enhet. Det Första Vatikankonciliet (1869–70), följt av den kanoniska lagboken 1917 gav ny makt åt påven som Kristi ställföreträdare för den universella kyrkan. Han fick praktiskt taget obegränsad bestämmanderätt över utvecklingen av lära och kyrklig lagstiftning. Genom den Heliga stolens växande diplomatiska kår kom den att bli moraliskt närvarande i många länder, där den övervakade kyrkans angelägenheter och hade utbyten med världsliga regeringar. Med hjälp av nuntier och apostoliska delegater kontrollerade Rom överallt utnämningen av biskopar.

Vid Andra Vatikankonciliet (1962–65) gick bis-kopar från Västeuropa (Frankrike, Belgien, Holland och Tyskland) och deras teologiska rådgivare i spetsen för ett reformprogram som skulle återge de individuella biskoparna värdighet och rättigheter och ge en verklig om än begränsad självständighet åt de lokala kyrkorna. Missionsbiskopar från Asien och Afrika, som var angelägna att katolsk tro skulle tränga djupare in i dessa befolkningars liv, välkomnade programmet. Utan att omkullkasta Första Vatikankonciliets undervisning om påvligt primat förde Andra Vatikankonciliet fram inkulturationen. Konciliet återupprättade de lokala och regionala kyrkorna. Likaså uppvärderade konciliet episkopatet genom att omdefiniera biskopen som en präst som åtnjuter fullheten av vigningens sakrament. Konciliet formulerade också tesen om kollegialitet, vilken innebär att alla biskopar i kommunion med Rom är medlemmar och kolleger i den universella kyrkans högsta ledning.

För att genomföra dessa principer initierade Andra Vatikankonciliet flera strukturella förändringar. Man behövde internationalisera den romerska kurian som ditintills hade varit nästan helt italiensk. Den upprättade ett system med biskopskonferenser, en för varje större nation eller varje större område i världen. I samstämmighet med påven Paulus VI upprättade konciliet en helt ny institution, biskopssynoden, som möts periodiskt i Rom för att behandla sådant som berör hela den universella kyrkan.

Påven Paulus VI genomförde troget konciliets program och gjorde påvedömet till en verkligt global institution. Han internationaliserade den romerska kurian och övervakade att biskopskonferenser inrättades, liksom biskopssynoden. Han lyssnade också till förslag från konciliet och upprättade en internationell teologkommission som skulle vara rådgivande åt den Heliga stolen. Paulus VI initierade också något helt nytt: pastorala resor till Det heliga landet, Indien, New York, Portugal, Turkiet, Colombia, Genève, Uganda och Fjärran Östern. Under dessa resor besökte han Kyrkornas världsråd i Genève, FN-högkvarteret i New York och den latinamerikanska biskopskonferensen i Medellín, Colombia. I symboliskt starkt laddade möten träffade han ledare för andra kyrkor, däribland patriarken Athenagoras av Konstantinopel 1964 och 1967 och ärkebiskop Arthur Michael Ramsey av Canterbury 1966. Samtidigt som han uppmanade till evangelisation förespråkade han hjärtliga relationer med de stora religionerna.

Johannes Paulus II är i likhet med Paulus VI i allra högsta grad en påve i Andra Vatikankonciliets anda. Som ung biskop deltog han i alla fyra konciliesessionerna. Med entusiasm tog han till sig konciliets utsagor och tillämpade dem oförtröttligt i sitt ärkestift Kraków i Polen. Under decenniet från 1967 till 1977 var han en ledande gestalt inom biskopssynoden. Valet av honom som den förste icke-italienska påven sedan 1500-talet betonade på ett dramatiskt sätt hur internationellt nutidens påvedöme är.

Liksom Paulus VI ser Johannes Paulus II sig själv som en ”pilgrimspåve”. Hittills har han gjort mer än 100 resor utanför Italien under sitt 22 år långa pontifikat. Han har talat vid UNESCO i Paris och två gånger i FN:s generalförsamling i New York. Han har ofta träffat ledare för andra kristna kyrkor och har engagerat sig i interreligiösa evenemang i Assisi och på andra håll i världen. I den sociala rättvisans namn har han pekat ut förtryckarregimer och stött former av regeringsstyre med större medbestämmande, former som han ansett vara mer i samklang med mänsklig värdighet och frihet. Framgången med de oblodiga revolutionerna i Central- och Östeuropa 1989 kan man till stor del tillskriva hans moraliska inflytande. Han avstår från partipolitik. Men ändå har ingen påve sedan medeltiden eller kanske i hela historien varit en så stor aktör på världsscenen.

Liksom Paulus VI arbetar Johannes Paulus II i kollegialitet med världens biskopar. Han har hållit regelbundna sammankomster med bis-kopssynoden ungefär vart tredje år. År 1985 kallade han in ett extra synodmöte för att fira tjugoårsminnet av Andra Vatikankonciliets slut. Han har sammankallat speciella synodmöten för nationella och regionala biskopsgrupper inklusive fyra stora samlingar för Afrika, Amerika, Asien och Europa inför 2000-årsjubileet.

Johannes Paulus II står i ständig kontakt med sina medbiskopar. De nationella och regionala biskopskonferenserna väljer representanter till bis-kopssynoden och ger remissvar på utkast till viktiga romerska dokument. När påven reser utomlands, håller han regelbundet tal till bis-kopskonferensen och träder ibland i dialog med dess medlemmar som han gjorde i Los Angeles 1987. Liksom tidigare påvar träffar han i Rom både enskilda biskopar och grupper med biskopar som kommer vart femte år för att diskutera utveckling, möjligheter och problem i deras del av världen.

För att effektivisera kollegialitetsstyret har Johannes Paulus II funnit nya användningsområden för kardinalskollegiet. Vid fem tillfällen mellan 1979 och 1994 sammankallade han speciella konsistorier för att höra vad kardinalerna tänkte och få dem att samarbeta med honom i viktiga frågor, alltifrån kyrkans finanser till förberedelser inför jubelåret. Kardinalskollegiet konkurrerar på intet sätt med biskopskollegiet utan kan fungera som en del av biskopskollegiet som kan sammankallas snabbare, enklare och billigare. Av liknande skäl håller påven då och då möten med ärkebiskopar och ordförandena för olika biskopskonferenser. Alla dessa mekanismer hjälper påven att styra kyrkan kollegialt. Han tar hänsyn till den visdom som finns hos biskopar runt om i världen och lyssnar till stämningen bland dem.

Johannes Paulus II har också en stark tro på inkulturation. Tron måste framgångsrikt inkarneras i många kulturer i världen. Men detta är en svår uppgift. Kulturer är varken moraliskt eller religiöst neutrala. De måste evangeliseras så att de tar emot och stöder en äkta kristendom. För att inte kulturer ska bli instängda i sig själva och vara splittrande, insisterar Johannes Paulus II på att de måste respektera universella mänskliga värden. I kyrkan måste troende från olika kulturella regioner kunna erkänna varandra som medlemmar i samma kropp, medlemmar med ett gemensamt apostoliskt arv. Om dessa villkor uppfylls, kan mångfalden av kulturer i kyrkan bli en tillgång. Då kan ländernas rikedomar bäras fram till Herren Kristus, som har fått dem som arv. (Psaltaren 2:8; se också Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan.)

Föreslagna reformprinciper

Många av de senaste reformförslagen kan ses som reaktioner mot det globala påvedömet efter Andra Vatikankonciliet. Katolska reformivrare åberopar ofta subsidiaritetsprincipen för större självständighet för individuella biskopar och för lokalkyrkorna. Johannes Paulus II har tydligt förklarat vad principen innebär. Det gjorde han i sin encyklika Centesimus annus (1991): ”En gemenskap högre upp i hierarkin ska inte ingripa i det inre livet hos en gemenskap längre ned i hierarkin, så att den sistnämnda berövas sina funktioner. I stället ska den stötta om det behövs och hjälpa till med att samordna dess aktivitet med aktiviteter i resten av samhället, alltid med det gemensamma bästa för ögonen” (48).

Subsidiaritetsprincipen formulerades först i förhållande till världsliga regeringar, som byggs upp underifrån. Med familjen som utgångspunkt upptäcker människor att de måste forma allt större gemenskaper för att få de förmåner som mindre enheter på lägre nivå inte kan garantera. Men högre instanser, såsom suveräna stater ska inte göra det som familjen eller en mindre gemenskap eller mindre frivilligorganisationer kan göra. Staten är då en hjälp, ett subsidium, som kompletterar allmänna och privata aktörer som kommuner, skolor, affärer, kyrkor och klubbar.

Man debatterar i vilken grad och exakt hur subsidiariteten kan tilllämpas på kyrkan. Till skillnad från staten är kyrkan uppbyggd så att säga uppifrån med Guds handlande i Kristus, som gav speciell makt åt Petrus och de tolv. Kyrkan började att pulsera av liv när den heliga Anden utgöts över kyrkan som helhet vid pingsten. Först senare när tron spreds till Antiokia, Rom, Alexandria och andra städer var det nödvändigt att upprätta lokala auktoriteter med ansvar för vissa speciella kyrkor. Dessa speciella kyrkor var, som Andra Vatikankonciliet uttryckte det, ”formade efter den universella kyrkan” som därför föregår dem även om den i vissa avseenden är beroende av dem (Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, 23). De kan kallas kyrkor eftersom ”Kristi kyrka verkligen är närvarande i alla lagenligt upprättade lokala församlingar” (Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, 26).

Eftersom subsidiaritetsprincipen har formulerats med avseende på världsliga samhällen, går det att diskutera i hur hög grad den är applicerbar på kyrkan. Vad som än kommer ut av den debatten, så kräver det sunda förnuftet att helt lokala problem om möjligt ska lösas lokalt. I dagens värld har emellertid lokala frågor ofta förgreningar i den universella kyrkan och kräver därför att en högre nivå är inblandad.

Förutom att dagens reformatörer åberopar subsidiaritetsprincipen, argumenterar de ofta utifrån traditionen. De påpekar att i den gamla kyrkan ansågs biskopssätena i Jerusalem, Antiokia och Alexandria ha speciell auktoritet i den östra delen av kyrkan, på samma sätt som Rom i den västra. Men innan man återupplivar den gamla patriarkatsmodellen, måste man erinra sig vilka svårigheter den ledde till. Patriarkaten grälade inbördes. Antiokia och Alexandria försökte driva ut varandra

från den katolska gemenskapen. Senare krävde Konstantinopel och ännu senare Moskva patriarkatstatus. Men patriarkerna var fientligt inställda mot varandra. Den ortodoxa kyrkan är idag söndersliten av rivalitet mellan de autokefala nationalkyrkorna i Östeuropa.

Till och med i väst som hade lyckan att bara ha ett apostoliskt patriarkat, blev nationalkyrkorna till stora hinder för enhet. Nationalism gjorde att Tyskland, Skandinavien, England och Skottland gick förlorade för den katolska kyrkan. Frankrike, Österrike, Spanien och Portugal å sin sida balanserade ofta på gränsen till schism. Återkomsten av den romerska auktoriteten på 1800-talet var helt och hållet en fördel. Det gjorde att katoliker från olika länder kunde behålla en stark känsla av solidaritet till och med under 1900-talets två världskrig.

I vår elektroniska era när information färdas med ljusets hastighet är global auktoritet viktigare än någonsin. Vad som händer i Pretoria idag kan hända i New Delhi och Warszawa i morgon. Rom kan inte vänta i tystnad medan trosfrågor diskuteras på lokal nivå, som kan ha varit fallet när kommunikationerna var långsamma och transporterna svåra. Idag dras Rom in så fort det uppstår en konflikt. Den heliga stolen blir ombedd att uttala sig för den ena eller den andra sidan i dispyten.

Jag menar inte att kyrkan borde gå tillbaka till situationen före Andra Vatikankonciliet. Konciliereformerna har gjort det möjligt för kyrkan att träda in i dagens globaliserade universum. Konciliet krävde helt riktigt inkulturation, kollegialitet och en förnyad betoning av den lokala kyrkan som centrum för pastoralt liv och tillbedjan. De strukturer som konciliet upprättade har fungerat väl, även om ytterligare erfarenhet och justeringar kommer att behövas för att de ska fungera så smidigt som möjligt.

Det kan inte bli fråga om att välja mellan centralisering och decentralisering. Decentralisering skulle kunna bli splittrande och centralisering förtryckande. De båda rörelserna måste hållas i balans. Kyrkans växande i utkanterna lägger fler bördor än någonsin på Rom, i centrum. ”Den förestår ju hela kärlekens gemenskap, värnar om de legitima olikheterna och vakar samtidigt över att särdragen inte skadar enheten, utan tvärtom tjänar den.” (Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, 13)

Specifika förslag till strukturell reform

I ljuset av de principer vi redan slagit fast, kan vi vända vår uppmärksamhet mot några specifika reformförslag som man ofta finner i nyutgiven teologisk litteratur. Fem vanliga förslag verkar förtjäna speciell uppmärksamhet.

Först av allt är det utnämningen av biskopar. Sedan mitten av 1800-talet har bruket att prinsar och katedralkapitel väljer biskop i det närmaste upphört. Ingen katolik vill gå tillbaka till det gamla systemet där världsliga regeringar i praktiken valde de flesta biskoparna. I det nuvarande systemet har den påvlige nuntien eller delegaten största ansvaret för att samla namn på kandidater han känner till eller som han fått genom konsultationer med lämpliga personer. Utnämningarna diskuteras sedan i Vatikanens biskopskongregation som innefattar biskopar från olika områden som kommer med egna förslag. Påven tar emot alla dessa rekommendationer och gör det slutgiltiga valet.

Många reformvänliga teologer skulle vilja ha en mer öppen och ”demokratisk” process, där namnen lämnas över till lokalkyrkan, filtreras genom den nationella eller regionala biskopskonferensen och sedan framläggs i Rom för gillande eller ogillande. Eftersom utnämningsproceduren alltid kan förbättras, får man inte direkt avfärda förslag av den här typen. Men de förslag jag sett är inte fria från svagheter. Genom att upprätta representativa kommittéer skulle reformförslagen släppa lös fraktioner och strider om politisk makt inom lokalkyrkorna. Om man bara tar i beaktande namn som dykt upp inom stiftet skulle det också skapa en risk för alltför stor inavel. En kyrka med en excentrisk tradition skulle vidmakthålla sin egen excentricitet snarare än att korrigera den.

Dessutom skulle det vara svårt att behålla diskretionen runt namnen, om de skulle filtreras genom en rad kommittéer. I slutänden skulle Rom få ett tryck på sig att välja de namn som föreslagits eller förklara varför de inte gjort det. Men om man sprider ut skälen till att man är emot en utnämning skulle det kunna skada kandidatens rykte. Och slutligen måste det sägas att den nuvarande proceduren, enligt min åsikt, på det hela taget har gett oss ett utmärkt biskopskollegium som man kan lita på som trogna herdar för sina hjordar. I jämförelse med valda biskopar i andra kyrkor framstår de i fördelaktig dager.

Biskopssynodens makt

Ett annat ämne är biskopssynodens makt. Som den nu är sammansatt, består den i första hand av biskopar valda av sina respektive biskopskonferenser, som är representerade i förhållande till sin storlek. Plenarsamlingar hålls ungefär en gång vart tredje år och är ganska korta – inte mer än en månad. Biskoparna skulle knappast kunna vara ifrån sina bis-kopssäten under längre tider eller oftare. Synoden är inte en lagstiftande församling utan ett forum där biskoparna uttrycker sin åsikt om det ämne som behandlas och förvissar sig om att det råder en viss konsensus bland dem. Synodsamlingarna framlägger ofta användbara förslag till påven och kurian. De apostoliska uppmaningar som kommit ur dessa samlingar har visat hur värdefull synodprocessen är.

Det finns röster i kyrkan som skulle vilja se synoden förvandlad till en församling som skulle kunna anta lagar och komma med bindande trosutsagor. Eftersom mötena är uppbyggda ad hoc och pågår under relativt kort tid, är jag inte böjd att hålla med. Jag betvivlar att troende katoliker skulle vilja bindas upp av dekret från en sådan församling. Påven kan givetvis ge synoden makt att besluta i någon fråga med majoritetsomröstning. Men hittills har han föredragit att söka rekommendationer från synoden och låta de romerska kongregationerna följa upp med det som behöver göras.

Samlingen som ägde rum 1985 kom med fyra större rekommendationer: att man snabbt gjorde färdig den kanoniska lagen för östkyrkorna, att man förberedde en universell katekes eller ett kompendium över den katolska läran, en studie över biskopskonferensens natur och auktoritet och en studie över hur subsidiaritetsprincipen kan tillämpas i kyrkans inre liv. I sitt avslutningsanförande accepterade påven de tre första förslagen, som sedan genomfördes under kommande år. När det gäller subsidiaritetsprincipen verkar det bäst att låta frågan mogna i den teologiska litteraturen, innan läroämbetet gör ett officiellt uttalande.

Ett tredje ämne som diskuteras är biskopskonferenserna som sådana. Som Andra Vatikankonciliet stadgade är de till sin natur i första hand konsultativa. De tillåter biskoparna i ett land eller en region att dra fördel av någon annans visdom och samordna sin politik när de styr sina egna stift. Konferenserna ägnar sig normalt sett inte åt någon bindande lagstiftning, men de har möjlighet till det då och då, antingen med en enhällig omröstning eller genom två tredjedels majoritet tillsammans med ett formellt godkännande (recognitio) från Rom.

Sommaren 1998 publicerade påven ett brev, där han klargjorde vad biskopskonferensen var till sin natur och vilken auktoritet den hade, precis som biskopssynoden hade begärt 1985. Han bestämde att konferenserna inte kunde proklamera obligatoriska lärosatser utan två tredjedels majoritet och romerskt godkännande. Några kritiker hävdar att denna bestämmelse visar på en alltför stor misstro mot biskopskonferenserna. Men Andra Vatikankonciliet upprättade inte konferenserna som trosorgan. Hur skulle katoliker i t.ex. USA kunna bindas upp av en omröstning som deras biskopar gjort, att tro på ett sätt som inte lärs ut i resten av kyrkan? Vill stiftsbiskoparna och katoliker i allmänhet verkligen bindas upp i trosfrågor av en majoritetsomröstning i deras biskopskonferens – speciellt om det rör sig om en liten konferens som kanske har mindre än ett dussin medlemmar?

En fjärde punkt som diskuteras är den romerska kurians makt. Påven kan inte på ett effektivt sätt styra den universella kyrkan utan något slag av kabinett, bestående av de romerska kongregationerna, domstolarna och råden. Överhuvudena för dessa instanser är i allmänhet biskopar och när det gäller kongregationerna, kardinaler. Stiftsbiskopar klagar ofta över att Rom ingriper för mycket i sådant som gäller de lokala kyrkorna. Men Rom ingriper sällan på eget initiativ. Ingripanden sker i allmänhet efter klagomål från den lokala kyrkan om något tvivelaktigt som skett. Ett par exempel kan var belysande. År 1993 ingrep Rom och underkände en ganska fri och felaktig översättning av Den katolska kyrkans katekes, som just skulle publiceras trots protester från författarna till katekesen och andra experter. En internationell konsultation hölls i Rom, med följd att översättningen bromsades och reviderades.

Ett annat fall som tilldragit sig en viss uppmärksamhet är det beslut som Kongregationen för gudstjänsten och sakramenten fattade den 26 oktober 1999. Man beslöt då att revidera de engelska liturgiöversättningarna, som gjorts av International Committee for English in Liturgy (ICEL), en ganska otymplig sammansatt kommission med medlemmar utsedda av elva biskopskonferenser. En ökande kritik från biskopar och grupper av troende har nu under några år riktats mot de texter som producerats av gruppen, texter tillkomna i enlighet med dess egen översättningsfilosofi. Men eftersom kommissionen är internationell lyder den inte under någon biskopskonferens. Biskoparna i USA befann sig i den onormala situationen att de inte kunde kontrollera texten i sina egna liturgiska böcker. De nya reglerna har det goda med sig att det ger biskopskonferenserna en instans som de kan vädja till för att få rättelse på det som de uppfattar som svagheter i ICEL-texterna. I det här fallet som i många andra fungerar Roms auktoritet som en kraft som skyddar de lokala kyrkorna från diskutabel maktutövning från nationella och internationella instansers sida.

När det gäller trosfrågor har Roms politik i allmänhet varit att uppmuntra stiftsbiskoparna och biskopskonferenserna att ta större ansvar för att vaka över renlärigheten i det som predikas och lärs ut inom deras område. Men biskoparna litar i allmänhet på Roms omdöme om de undervisar i gemenskap med den universella kyrkan, eftersom trosutsagorna till själva sin natur är universella. Kongregationen för trosläran kan inte undvika att dras in i diskussioner, där frågor om renlärighet uppstår.

En femte och sista fråga gäller påvens läroämbete. Den nuvarande påven, liksom Paulus VI, har än så länge avstått från att komma med några dogmatiska definitioner ex cathedra. Men han har flera gånger fattat slutgiltiga beslut om tron utan någon formell röstning i biskopskollegiet. I dessa fall har han använt sin auktoritet som universell ledare för att ”styrka sina bröder” (Luk 22:32). Han har då på ett auktoritativt sätt samlat upp biskoparnas konsensus, både nuvarande och tidigare biskopars. En del teologer tycker uppenbarligen att påven borde genomföra en undersökning eller en omröstning innan han kommer med sådana uttalanden. Men mot det skulle man kunna genmäla att påvens röst tillsammans med en solid majoritet av biskopar under lång tid gör det onödigt att räkna röster. En sådan otymplig process skulle lätt kunna stå i vägen för ett svar i rätt ögonblick i kritiska situationer.

En påve i dialog

Sedan Andra Vatikankonciliet har det huvudsakliga dramat i katolska kyrkan varit den dialektiska spänningen mellan centraliserande och decentraliserande tendenser. De som vill decentralisera har en tendens att se sig själva som progressiva och att utmåla sina motståndare som bakåtsträvare. Men man kan också påstå motsatsen. De som vill återinföra de förhållanden som rådde i den patristiska kristendomen har en tendens att vara nostalgiska och anakronistiska.

Till syvende och sist – frågan borde inte ställas som ett antingen–eller. Just för att de enskilda kyrkorna och biskopskonferenserna har ökat sin aktivitet måste Rom utöva större vaksamhet än någonsin för att inte kyrkans enhet ska riskera att brytas sönder. Katolska kyrkans globala karaktär idag gör, tillsammans med de snabba moderna kommunikationerna, att det oundvikligen ställs nya krav på påveämbetet. Medlemmar i andra kyrkor får bedöma om ett starkt och energiskt påvedöme är ekumeniskt godtagbart. Jag misstänker att inte så få ser mot Rom för att få ett effektivt ledarskap för hela oikoumene (hela den bebodda världen). Världssituationen idag kräver, som jag förstår den, en Petri efterföljare som med gudomlig hjälp kan lära och leda hela Guds folk. Petrusämbetet har, i den form det utvecklats sedan Andra Vatikankonci-liet, en unik möjlighet att befinna sig i dialog med alla lokala och regionala kyrkor, medan den försöker nå ut i kärleksfull tjänst till alla. Paulus VI och Johannes Paulus II måste lovordas för att de har genomfört detta uppdrag med lojalitet, styrka och öppenhet mot Guds Ande.

Artikelförfattaren är professor of Religion and Society vid Fordham University i New York City.

Artikeln är baserad på ett föredrag som hölls den 22 mars, 2000 och sedan publicerades i tidskriften America, 15–22 juli, 2000

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom