av PIERRE DE CHARENTENAY
Påven Franciskus har ofta talat om sitt intresse för periferierna, de sociala och de geografiska. Han vill att kyrkan ska betrakta världen ur ett annat perspektiv än det från dess centrum, Rom eller Europa. Detta perspektivskifte möjliggör upptäckter, ger anledning till nya ställningstaganden och skapar nya prioriteringar, så att man i framtiden kan koncentrera sig på den fattigaste delen av mänskligheten. I centrum befinner sig rikedomar, pengar och gamla traditioner som skapar ett sätt att betrakta världen och tolka evangeliet. Men jämfört med tidigare perspektiv skiftar strävandena nu till det som är väsentligt.
Under sitt pontifikat, som redan har sträckt sig över sju år, har påven Franciskus haft tillfälle att förverkliga denna preferens för periferierna. Två områden framstår för oss som särskilt intressanta: de resor som han har gjort världen runt och hans val av kardinaler.
Motiven bakom Franciskus resor
Låt oss betrakta listan över påven Franciskus resor. Under sina 32 apostoliska resor (resorna inom Italien inte medräknade), har han besökt världens alla hörn, inklusive de mest avlägsna, från Chile till Filippinerna och Japan, från Lettland till Panama. Han har besökt muslimska länder: Abu Dhabi och Marocko. Han har dykt ner i Afrikas hjärta med Uganda och Centralafrikanska republiken. Han har rest genom sin hemkontinent Latinamerika vid flera tillfällen: Brasilien, Ecuador, Bolivia, Paraguay, Kuba, Mexiko, Colombia, Chile och Peru.
Men han har inte besökt europeiska länder annat än vid mycket speciella tillfällen: vid hundraårsminnet av uppenbarelserna i Fatima eller vid femtioårsminnet av Europeiska unionens grundande i Strasbourg, eller till länder som kan betraktas som europeiska periferier, Albanien, Bosnien, Polen, Sverige, Irland och i juni 2019 Bulgarien och Rumänien. Han har inte besökt Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Belgien eller Spanien, alltså Europas historiska kärna, det Europa som hör samman med Karl den store, Filip II och franska revolutionen.
Fram till början av år 2020 har påven alltså besökt inemot 50 olika länder, fler än Benedictus XVI under nästan åtta år. Detta antal är så stort att man kan finna ett geografiskt budskap. Fyra viktiga överväganden tycks avgöra påvens val av resmål.
Främst kommer hans intresse för de fattigaste länderna. Titulärbiskopen av Partenia, Jacques Gaillot, mötte påven i Vatikanen i början av september 2015, och rapporterade från mötet att påven ”har låtit förstå att han vill engagera sig för små länder som lever under svåra förhållanden”. Han har sålunda (till och med 2019) besökt Centralafrikanska republiken, Burma, Bangladesh, Filippinerna, Uganda, Moçambique och Madagaskar. Han har framför allt uttryckt sitt stöd för och vänskap till folk som lever under svåra förhållanden.
Den andra gruppen inkluderar länder där påven ser möjligheter att främja den interreligiösa dialogen: Egypten, Turkiet, Jordanien, Marocko och Förenade Arabemiraten. Han har vid flera tillfällen sammanträffat med Ahmed Mohamed el-Tayeb, imam vid al Azhar-moskén i Kairo. Detta intresse gäller också det ekumeniska samtalet med upprepade möten med patriarken Bartholomaios I av Konstantinopel, som många gånger har åtföljt påven vid viktiga begivenheter.
Den tredje kategorin innefattar länder som strävar efter att återställa fred i en situation som präglas av bristande stabilitet: Bosnien-Herzegovina, Colombia, Palestina, två resor till Kaukasus med Armenien, Georgien och Azerbajdzjan. Dessa resor möjliggjorde också möten med företrädare för andra religioner.
Den sista kategorin gäller jubileer eller stora internationella sammankomster. Världsungdomsdagarna har tagit emot påven i Brasilien 2013, i Krakow 2016 och i Panama 2019. Påven besökte Asien i samband den sjätte Världsungdomsdagen i Sydkorea 2014. Minnet av reformationen för 500 år sedan förde påven till Sverige 2016. Hundraårsminnet av de baltiska staternas födelse motiverade hans resa till Estland, Lettland och Litauen i september 2018. Femtioårsminnet av etablerandet av viktiga europeiska organisationer fick påven att besöka Strasbourg i november 2014. Men de här besöken är punktuella och sträcker sig inte utanför det firade jubileet, därhän att han inte ens begav sig till katedralen i Strasbourg som då firade sitt tusenårsjubileum, trots att den är belägen endast några hundratals meter från de europeiska institutionerna.
Frankrike har varit på påvens agenda alltsedan 2015. Han har blivit inbjuden vid flera tillfällen men har inte genomfört någon resa dit med hänvisning till att en sådan inte är prioriterad. Det finns därför skäl att närmare betrakta varför påven avböjer dessa resor och alltså tycks undvika Europa. En snabb blick på företrädarens resor säger oss mycket om vad som är specifikt för påven Franciskus.
Benedictus XVI:s resor
Påven Franciskus företrädare gjorde 27 resor utanför Italien under de sju år och tio månader som hans pontifikat varade. Han besökte 28 länder. På sex år har påven Franciskus gjort 32 resor under vilka han har besökt 48 länder. Den nuvarande påvens rytm är alltså betydligt snabbare än företrädarens.
Det är inte den enda skillnaden. En genomgång av målen för Benedictus XVI:s resor ger en helt annan bild än den för påven Franciskus. Påve emeritus Benedictus har besökt 16 länder i Europa på 25 resor (varav tre gånger till Tyskland och två gånger till Spanien) men endast två gånger till Latinamerika (Brasilien, Mexiko och Kuba), en gång till Nordamerika (Förenta staterna), två gånger till Afrika (Kamerun, Angola och Benin) och slutligen en gång till Oceanien (Australien för Världsungdomsdagarna i juli 2008).
En europeisk påve som valde det namn som en av Europas skyddspatroner har haft har alltså besökt kontinentens alla stora länder medan han förhöll sig mera återhållsam gentemot initiativ från Latinamerika och Asien. Han fördjupade sig i Upplysningstidens intellektuella frågor, han diskuterade förhållandet mellan tro och förnuft, mest känt genom sina samtal med sin samtida landsman, filosofen Jürgen Habermas.
Han känner Frankrike väl med dess kulturella arv. Han talar franska mycket bra och känner landets teologer som han ofta har samtalat med. Han följer på nära håll förhållandena i den tyska kyrkan, där han har spelat en framträdande roll i sin egenskap av ärkebiskop av München.
Som nytillträdd påve öppnade sig Benedictus XVI för kyrkans universalitet, som han redan var väl bekant med från sin tid som prefekt för Troskongregationen. Men han gjorde det som en europé som sträcker sig ut mot periferierna. Inte heller Världsungdomsdagarna förde honom till Tredje världen, eftersom de ägde rum i Köln 2005, därefter i Australien 2008 och i Spanien 2011.
De resor som påven Franciskus har gjort har alltså helt andra mål än företrädarens, inte minst genom de motsatta proportionerna för resor inom Europa och till resten av världen: 11 respektive 21 för Franciskus, och 16 respektive nio för Benedictus.
Utnämningar av kardinaler
Ett annat kriterium för påven Franciskus geografi gäller fördelningen av kardinalsutnämningar världen runt, som är påfallande annorlunda än Benedictus XVI:s.
En första iakttagelse gäller kuriekardinalerna. Benedictus XVI utnämnde 33 sådana, medan hans efterträdare endast har utsett 10. Kyrkans centrum har förlorat åtskilliga (kardinals)hattar. Vissa kurieposter vilkas innehavare av tradition har varit kardinaler, har inte erhållit den röda birettan.
Benedictus XVI har sammanlagt utsett 77 kardinaler, Franciskus 64 fram till i dag. Jämfört med det höga antalet kuriekardinaler som utsågs av påven emeritus har fördelningen mellan kyrkans centrum och periferin blivit den motsatta med påven Franciskus. Medan Benedictus XVI utsåg 44 kardinaler från 28 olika länder, har Franciskus hittills utvalt 54 kardinaler från 41 länder.
De mest uppseendeväckande förändringarna avslöjas när man frågar vilka biskopssäten som upphöjts till kardinals rang av Franciskus: tre länder i Oceanien: Nya Zeeland, Tonga och Papua Nya Guinea har numera en kardinal. Detta gäller också Cap Verde och Mauritius samt länder som Centralafrikanska republiken, Mali, Burma, Lesotho, Malaysia, Laos och El Salvador.
Påven Franciskus har också för vana att avvika från förväntningar och förhoppningar genom att förbigå städer som har varit vana vid att ha en residerande kardinal genom att i stället ge birettan till ärkebiskopar på oväntade platser som Agrigente, Ancona eller L’Aquila i Italien i stället för Venedig och Turin, och i Spanien har varken Toledo eller Sevilla längre kardinaler. På Haiti har kardinalshatten inte hamnat i Port-au-Prince utan i en liten stad, nätt och jämnt stor nog att vara ett eget stift, Les Cayes.
I utnämningar som dessa kan man se en blandning av geopolitik och personlig uppskattning. Agrigente, för att ta ett exempel, är en liten stad med 60 000 invånare på Sicilien som väger lätt gentemot de stora metropolerna. Men dess biskop har varit mycket aktiv när det gäller att ta emot flyktingar över Medelhavet. Kardinalshatten kommer rimligtvis att rikta uppmärksamheten på detta fundamentala ställningstagande. Samma sak gäller den unge ärkebiskopen av Bangui (Centralafrikanska republiken), Dieudonné Nzapalainga, född 1967, som under gångna år har gjort allt för att främja freden i sitt plågade land.
Påven Franciskus känner sig alltså föga bunden av en tradition som består i att systematiskt till kardinalsvärdigheten upphöja biskoparna i vissa städer. I stället vill han stödja sina egna ställningstaganden för fred, flyktingar och periferin i allmänhet.
Långt ifrån Europas hjärta
Med påven Franciskus har påvedömet gjort en kulturell, geografisk och geopolitisk resa helt annorlunda än den under hans företrädare. Med sin bakgrund i Argentina kommer påven från Tredje världen, och han betraktar Europa på avstånd, även om hans familj kommer därifrån. Han ser på Europa ur den kontext som Juan Perons Argentina utgör, ett nationalistiskt och katolskt land. Det är vidsträckt, glest befolkat (16 personer per kvadratkilometer), i många avseenden öppet mot framtiden, även om dess inre underminerats av Jorge Rafael Videlas diktatur 1976–1981 och Carlos Menems korruption 1989–1999.
Jämfört med detta stora land fullt av hopp framstår Europa för påven som en ”trött mormor”, som han sade vid sitt framträdande inför Europaparlamentet den 25 november 2014, en diagnos som han upprepade när han tog emot Karl den stores pris i Vatikanen den 6 maj 2016. Man har inte tillräckligt uppmärksammat dessa uttalanden, gjorda två gånger, i Strasbourg och sedan i Rom, och som ger uttryck åt en kort och schematisk, snarast negativ vision av Europa. Han ansåg det värt att citeras, eftersom han har sagt så två gånger i högst officiella sammanhang.
”Jag tillåter mig att tala inför Europaparlamentet om Europa som en mormor. Jag sade till de europeiska representanterna att Europa i det stora hela ger ett allmänt intryck av trötthet och ålderdom, ofruktsam och utan livskraft, och där de stora idealen som har inspirerat Europa tycks ha förlorat sin attraktionskraft; ett Europa på nedgång och som förlorat sin alstrande och skapande förmåga. Ett Europa som lockas att vilja säkra och dominera sina gränser snarare än att främja en process av inkluderande och förvandling. Ett Europa som drar sig tillbaka i stället för att främja en utveckling som kan skapa en ny dynamisk kraft i samhället, en dynamik som är i stånd att förverkliga och aktivera alla de sociala aktörerna (grupper och enskilda) så att de söker nya lösningar på aktuella problem och kan bära frukt vid viktiga historiska tilldragelser, alltså ett Europa som i stället för att skydda sina gränser blir en drivande och skapande mor.
Vart har hon kommit, humanismens Europa, riddare för mänskliga rättigheter, för demokrati och frihet, en kontinent av poeter, filosofer, konstnärer, musiker och lärda, ett Europa som är en mor till folk och nationer, till stora män och kvinnor som visste att försvara sig och ge sitt liv för sina bröders stolthet.”
Men han inbjuder i samma andetag till att aktualisera tanken på ett Europa som förmår frambringa en ny humanism som bygger på förmågan att integrera, att samtala och att skapa. Han avslutade med drömmen om ett Europa som hjälper familjerna, de unga och migranterna och som är i stånd att försvara allas rättigheter.
Hans sätt att betrakta Europa är i slutändan ambivalent, å ena sidan mycket kritiskt, å den andra förmanande, nästan misströstande om att kunna återfinna glöden från det förflutna. Med sina argentinska glasögon ställer han frågan vad som har hänt på den här kontinenten. Han säger mycket lite om Europeiska unionens politiska struktur, den som har tryggat freden och befrämjat utvecklingen för organisationens 28 medlemmar under nästan 70 år.
En sociologisk vision
Van vid områden där ”vanligt folk” bor i Buenos Aires, har kardinal Jorge Mario Bergoglio aldrig känt sig hemma i de rikas distrikt. Han har konsekvent avvisat inbjudningar till societeten. Inte heller har han alltid varit beredd att möta de katolska företrädarna för den argentinska arbetsgivarorganisationen. Europa och Förenta staterna utgör för honom de rika och mäktiga delarna av världen som han sällan har besökt.
Han är inte heller förtjust i den medelklass som förut var fattig men som nu har berikat sig och som ofta under resans gång har lämnat sin tro, den som nu först och främst tänker på sin egen framgång i stället för på det allmänna goda. Han anklagar den för att ha brutit sönder nationens enhet.
Individualism har ersatt gemenskapen. Påven Franciskus ser mycket negativt på den utvecklingen: ”Ur likgiltighetens individualism växer en rikedomskult fram som motsvaras av den skräpkultur som vi dränks av”, förklarade han för Europarådet vid sitt besök där den 25 november 2014.
Demokratin förvandlas och övergår till att utgöras av en samling självständiga individer, fjärran från de stora massorna och de obemärkta människorna. Man kan notera, att redan Pius XII i sitt kända jultal 1944 om demokratin talade om folkmassorna i högst negativa termer, när han ville främja framväxten av en modern liberal demokrati, där bandet mellan medborgarna regleras i lagstiftningen. Påven Franciskus har fortfarande visionen av ett folk i en nation och med en kultur.
Påvens frågeställning talar på en och samma gång om ekonomi, kultur och det religiösa, för att söka efter inkonsekvenser. I sin samtalsbok tillsammans med Dominique Wolton, ägnas ett avsnitt åt Europa. Påven väcker där frågan om immigranterna till Europa för att karakterisera denna inneslutenhet, denna fruktan. Wolton citerar påven: ”Den kristne som stänger sin dörr för flyktingar eller för den som lider nöd är en hycklare.” Europa framstår som sönderslitet av den frågan.
”Jag har tagit emot Karl den stores pris för Europas bästa, eftersom jag tror att Europa befinner sig i en kris. Europas enhet är ifrågasatt. En av de saker som jag har talat om och uttryckligen har betonat är dialogen. Det är nödvändigt att våra barn alltifrån grundskolan får lära sig att tala med varandra.” Och han fortsatte: ”Vi har förlorat lyssnandets kultur.”
Bakom formuleringar som dessa träder en samhällsmodell fram som påven Franciskus ideal: bilden av en polyeder, som han mycket ofta använder sig av. Den geometriska kroppens många facetter förenas så att en enhet skapas av mångfalden. I ett samhälle av det slaget kan människor leva tillsammans utan misstro och konflikter. Alla har där något att bidra med till det allmännas bästa. Om konflikter hotar, måste man göra allt för att lösa dem och återvända till samhällets enhet, framför allt genom en kultur av möten människor emellan, i avsikt att återskapa denna enhet.
Men Europa plågas av alla slags demoner, särskilt sådana som har med ekonomin att göra: ”Det finns ett problem i Europa. Europa är inte fritt. Europas ekonomi bygger inte på vad jorden ger, den bygger inte på verkligheten utan har förlorat sin konkretion.” Det är en flytande ekonomi, en finansens ekonomi. Man kan säga att den upplöses i en ekonomisk och finansiell universalism, där kulturen och nationen går under.
En religiös vision
Men påven Franciskus har ytterligare en negativ syn på de sekulariserade samhällen som tycks ha tagit avstånd från tron: ”Sekulariseringsprocessen leder till att tron och kyrkan förvisas till individens privata sfär. Med sitt förnekande av allt transcendent leder den dessutom till växande etisk förvirring, en försvagning av känslan för personlig och social synd åtföljd av en alltmer tilltagande relativism, som i sin tur leder till en allmän vilsenhet, särskilt för tonåringar och ungdomar som är mycket känsliga för förändringar.”
En sådan diagnos är realistisk, men den innebär samtidigt ett tillfälle att bejaka en ansvarig personlig tro. Menar påven, att man kan leva som kristen i en ekonomisk värld full av lockelser och tjuskraft utan andra vapen än traditioner och folkseder, som inte vädjar till eftertänksamhet och omdöme? När ungdomar av i dag träder in i prästämbete eller klosterliv, sker det efter lång mognad, som en följd av mycket medvetna försakelser i relation till en värld som de känner väl, eftersom de har levt i den.
Påven Franciskus är från Argentina och den så kallade Tredje världen. Han ser inte det betydande arbete som har utförts internt av kristna i Europas länder för att bemöta sekulariseringen. Det är på den kontinenten som Taizé-rörelsen, L’Arche-rörelsen för de handikappade, Sant Egidio-gemenskapen och många andra rörelser har tillkommit alltsedan 1970-talet. Det är där som de stora klostren har grundats, smältdeglar för ett rigoröst liv enligt evangeliet på lång sikt. Det är där som europeiska initiativ har tagits, såsom han medger, för att en överflödande andlighet skulle födas och växa fram. Den så kritiserade Europeiska unionen är det enda försöket att skapa en politisk union som består av länder som under århundraden har varit fiender till varandra. De övriga försöken, framför allt i Latin- och Centralamerika, utgör endast embryon till federationer, som De sydamerikanska ländernas union (Unasur), grundad år 2008.
Konstateranden som dessa förminskar inte det som påven Franciskus har gjort för att förnya kyrkan, banta dess administration, reformera dess språk, kräva sanningen i frågan om sexuella övergrepp och avslöja klerikalismen, och att återfinna evangeliets grundvalar och uppmärksamma de fattigaste. Påven Franciskus har utfört ett enormt arbete på några få år, men han är också i likhet med alla sina företrädare ett barn av sin kultur och sin personlighet. Johannes Paulus II var alltigenom polack och antikommunist, vilket försvårade för honom att förstå Latinamerika. Benedictus XVI var i allt en europeisk intellektuell, vilket försvårade för honom att delta i teologiska diskussioner med Tredje världen.
Påven Franciskus är inbjuden att besöka Frankrike sedan flera år tillbaka. Han har sagt, att om han kommer, ska han komma via Marseille som ingen nutida påve har besökt. Efter händelserna på Rue d’Aubagne och avslöjandet av försumligheterna som har blivit begångna i Marseilles stadshus, skulle påven kunna besöka staden, ett exempel på periferin i det Europa som han kritiserar men som förblir ett laboratorium för interreligiös dialog och den kraft som följer därur. Det återstår också för honom att besöka Lourdes, en mariansk vallfartsort känd världen över. Johannes Paulus II begav sig dit vid två tillfällen, åren 1983 och 2004, Benedictus XVI var där 2008 för att fira 150 års-jubileet av uppenbarelserna.
Kyrkan hade länge italienska påvar, eftersom ledande romerska familjer då hade ett betydande inflytande över Vatikanen. Därefter har skilda italienska påvar kommit ur mycket olika miljöer, inklusive enkelheten hos familjen Roncalli. Paulus VI grep sig an med att internationalisera den romerska kurian och kardinalskollegiet i syfte att bryta upp en instängd miljö där man lätt blev offer för partiskhet och som inte motsvarade den pågående internationaliseringen. Slutligen en dag blev en son av ett annat europeiskt land, Polen, påve under namnet Johannes Paulus II. Den internationella dynamiken fortsatte därhän att man nu har valt en påve från världens ände, Franciskus. Men denna dynamik måste också nå den kyrkliga centraladministrationens maskineri i form av en än större öppenhet gentemot periferierna och i form av en internationalisering av kurians medlemmar på det sätt som Vatikanens finansavdelning redan har lämnats i händerna på icke-italienare. Påven Franciskus geografi har öppnat kyrkans centrum för periferierna med en styrka som är alltigenom latinamerikansk.
Översättning: Tord Fornberg
Litteratur
Politique et société: Pape François, rencontres avec Dominique Wolton. Éditions de l’observatoire 2017.
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études marsnummer 2020.
Pierre de Charentenay är jesuitpater och tidigare chefredaktör för tidskriften Études, Paris.
Ur Signum nr 6/2020, s. 17–22.