av JOHAN WALLESJÖ
Över bygden hörs klockor
kyrkan kallar nere vid sjön
Snart har vi vintern omkring oss
Och sidensvansar i vår rönn
Över skogarna hörs klockorna
Vem bryr sig om evangeliet
Vem bryr sig om det goda
Om kärlek i vår tid?
Orden skrevs och sjöngs in till ett akustiskt, avskalat och inte särskilt publikfriande album av Ulf Lundell för 36 år sedan.
Mycket vatten och en hel del annat har runnit under broarna sedan dess. Inte minst när det kommer till artistens och författarens umgänge med religion och andlighet. Det märks också, och blir närmast övertydligt, om man tar sig an hans självutlämnande dagbokssvit Vardagar, vars tredje del utkom i maj i år.
Men vi tar ett kliv bakåt, till 1980-talets mitt. Det poetiska och religiöst färgade språket i sången ovan på albumet 12 sånger från 1984, kan också ses som en föraning om något som skulle komma. Tre år senare skulle Ulf Lundell vara med om en omtumlande och avgörande upplevelse; en frälsning i ordets verkliga betydelse i samband med en tolvstegsbehandling på ett behandlingshem för alkoholmissbrukare. Något han själv berättat utförligt om, bland annat i den självbiografiska boken En varg söker sin flock (1989). Händelsen gällde, av hans egna ord att döma, ett oväntat möte med en större verklighet, som han inte tvekade att kalla för ”Gud”. Den skulle också göra tydliga avtryck i Lundells kreativa skapande under åren som följde. Han blev nykter, lät döpa sig i frikyrkliga Ebeneserkyrkan i Stockholm och spelade in dubbelalbumet Evangeline, starkt präglat som det var av erfarenheten av vistelsen i ett nytt andligt landskap.
Texterna från den tiden präglas av en öppen hållning av tillit, ödmjukhet och tacksamhet till en ny grundläggande erfarenhet – en Gud som överraskande tycks ha kommit som en räddning mitt i en kraschlandning. Även Jesusgestalten skulle ibland dyka upp i sånger och texter, som en vägvisare, mystiker och revoltör. Samtidigt aktade sig Lundell redan då noga för dogmerna och de etablerade religiösa sammanhangen.
Men händelsen och vad den stod för skulle efter hand blekna, åtminstone i de konstnärliga avtrycken. Gud, som en verklighet att räkna med, var några år senare inte längre lika självklar. I en radiointervju i slutet av 1990-talet, talade Ulf Lundell mer kryptiskt om att han trodde på ”den frånvarande Guden”.
Att en enskild erfarenhet ändrar karaktär, fördjupas eller rentav bleknar bort, är inget unikt. Men i historiens ljus är det intressant att se hur Lundell, som fyllde 70 förra året, i dag närmar sig frågan om religion och andlighet som artist och författare – nu med ett över 30-årigt perspektiv på dopet i Ebeneserkyrkan. I Vardagar, det senaste exemplet från författarens penna, är det tydligt att denna relation ändrat både färg och form. Här finns inte längre några spår eller antydningar om tron som personlig erfarenhet, eller ens öppenhet för vad religion kan stå för i positiv mening. Här framträder i stället en nästan repetitiv avsky inför allt vad religion heter. Om åtminstone någon aspekt av den för drygt 30 år sedan var en positiv kraft i författarens liv, har religionen nu blivit både sjuk och farlig eftersom den är helt i händerna på destruktiva krafter.
I en passage i Vardagar 2 får terrordådet i en synagoga i USA som resulterade i 11 dödsoffer författaren att torrt konstatera: ”Alla som bär religion i sina sinnen är presumtiva våldsverkare och galningar.”
Upprepade gånger tycks han sätta ett självklart likhetstecken mellan religion och terrorism/fanatism – men utan att öppna för några nyanser eller vidare reflektion. Numera är religionen något som ”smyger sig på, som en smitta, en svininfluensa … det kommer inte att komma något gott ur den …”
Han går också till storms mot dem som menar att religionskritiken kan vara intolerant och fanatisk. Med gillande citerar han en understreckare av Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet: ”… ateismen har blivit fanatisk när jag får höra att Richard Dawkins kapat en jumbojet och styr mot Peterskyrkan”.
Men – i senaste Vardagar 3 återkommer han mitt i all religionskritik helt kort till erfarenheten från det där behandlingshemmet hösten 1987, och den kände svenskkyrklige prästen Olle Carlsson som fanns där: ”Jag hade en del intressanta upplevelser med Olle, även efter rehab. Sen skildes våra vägar …”
Vad dessa upplevelser i grunden handlade om, och vad de står för i dag, får vi inte veta i det här sammanhanget. Lika lite som Lundell utvecklar detta, lika fåordig är han om vad som numera ligger bakom hans utfall mot all religion, vilka uttryck den än har. Nu kan han skriva att han får ett brev från en kristen som tydligen vill missionera och ”rädda” honom. Lundell konstaterar summariskt: ”Som sagt: dom kristna är skrämmande.”
”Helighet”, som han vid ett tillfälle skriver inom citationstecken, kallar han nu kort och gott för en mänsklig uppfinning. Lundell beskriver att han – till skillnad från en nunna han ser på tv som säger att Gud lagt en längtan i oss – tror på ”Viljan, det är vad Guden stoppade i oss och allt annat levande här på jorden. Allt går bara ut på att föröka oss. Allt. Gåtan är och förblir.” Själv vill han hellre kalla nunnans längtan för en oro, en ofullständighet. ”Gud vare med dom som kan få hjälp av ’gud’ med det.”
Och vid mer än ett tillfälle i dagbokstrilogin blir Ulf Lundell uppenbart provocerad av teologen Joel Halldorf och dennes krönikor i Expressen. Lundell stör sig på att denne talar om kyrkan som ”hon”, och ”pratet om gemenskaperna, familjerna, församlingarna”. Han dristar sig till att dra paralleller med diktaturen i Tyskland under 30- och 40-talet, och skriver om de kyrkliga gemenskaperna: ”… som om dessa flockar inte inneburit och innebär all möjlig sorts ondska och perversioner. Var nazismen inte en alldeles berusande härlig gemenskap?” Kyrkan, i alla dess former, som han själv en gång blev en del av genom dopet, är nu alltigenom reducerad till en fanatisk sekt. Han tycks heller inte ägna en tanke åt att de religiösa avarternas hårdaste kritiker inte sällan är de troende själva.
En annan av Halldorfs krönikor gällde människan som längtande varelse, och antydde att denna längtan har med Gud att göra. Men denna ”längtan” får numera Lundell att se rött – för vad har den med Gud att göra? undrar mannen som en gång skrev hymnen ”Gå upp på klippan” förvånat. Nu skriver han: ”Vi är varelserna med vårt påtvingade intellekt/vi är dom ofullbordade/något kommer alltid att fattas oss/Djuren har det bättre/Men att göra denna brist till Gudslängtan/det är att förtvivlat förenkla saken”, och menar att det i stället är filosofi vi behöver.
När han brottas med tillvarons gåtor är det ofta till filosofer han går – Schopenhauer, Nietzsche, Heidegger. Här finns rymd för tanken, men inte heller de tycks bidra till att Lundell kan se någon övergripande mening med alltihop. Att religionen, trots fundamentalismen och galenskapen i dess namn, till sitt väsen kunde vara ett sätt att närma sig tanken på tillvaron som meningsfull – det tycks inte längre vara ett alternativ. Inte heller verkar Lundell medveten om eller intresserad av betydelsen som filosofi och intellektuell skärpa har haft genom århundradena och alltjämt har i de stora religionernas traditioner.
När Ulf Lundell i Vardagar väljer att kalla all tro och alla religiösa uttryck för ”hittepå”, snävt utifrån de vidrigheter som görs i religionens namn, och som han med rätta reagerar på, kan man inte låta bli att undra. Var också den genomgripande erfarenhet han själv en gång var med om, och som fick så tydliga konsekvenser, endast en egen konstruktion och något påhittat?
Och samtidigt. En förundran över livet, existensen, människan och universum löper, trots all frustration, som en tunn tråd genom Vardagar. Så har det för övrigt varit i sånger och texter genom hela Ulf Lundells karriär. Men även om han numera är svårt misstänksam mot alla religioner och deras ärenden, lägger han vid ett tillfälle i boken till en intressant och motsägelsefull brasklapp: ”Alla kristna, muslimer, taoister, buddister med flera bör misstros, men inte så pass att det går överstyr.” Och han citerar Första Korinthierbrevet 13:13: ”Så bliva de då beståndande, tron, hopp, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.”
Och här närmar han sig möjligen ändå en tanke om att det som är essensen hos religionerna trots allt kan vara gott och eftersträvansvärt – oaktat den religiöse Guden som numera är alltigenom impregnerad av terror, fundamentalism och fanatism.
Hur det än är med den saken – det som är större än vad som kan vägas eller mätas, det outsägliga som bara låter sig anas, är i någon form och i sista hand alltid konstnärens ärende. I sången ”Klockorna” från förra året kan man nästan få för sig att Ulf Lundell kastar en blick i backspegeln på de där klockorna i den här textens början. Som om det fanns en förlorad klang någonstans därute, ett vittnesbörd om något som varken låter sig beskådas eller infångas:
Hit når sällan ljudet av klockorna
från kyrkan borta i mörkret
uppe på kullen där dom döda sover
När jag var ung hörde jag dom slå
Johan Wallesjö är journalist på Värnamo Nyheter.
Ur Signum nr 6/2020, s. 23–25.