Påven i Afrika

För tionde gången besökte påven Johannes Paulus 11 Afrika den 3–10 februari. På programmet stod Benin, Uganda och ett kort besök i Sudans huvudstad Khartoum.

De spirande demokratierna

För elva år sedan besökte påven Benin som då styrdes av en marxistisk regim. Denna gång togs han emot av en president som uttryckte sin glädje över att landet nu hade kunnat gå över till demokrati på fredlig väg. ”Tack vare att landets olika krafter samarbetar, tas ers helighet i dag emot av ett folk som överflödar av hopp och som befinner sig i en demokratisk förnyelse, ett folk övertygat om att friheten är människans största erövring.

Afrikas frihet föds för andra gången – det var på många sätt temat för besöket i Benin och i viss mån även i Uganda, som ju är inne i en demokratiseringsprocess, även om enpartisystem fortfarande råder. I ett tal till den diplomatiska kåren i Uganda sammanfattade påven sin syn på det aktuella läget och sade bland annat att svälten i Afrika inte bara beror på klimatet. ”Svälten beror på att samhället slits sönder av konflikter. Många offer för krig och svält tvingas söka skydd på andra platser. Resultatet är en väldig förskingring av människor under vårt sekels sista del. Man talar om sex miljoner flyktingar och hela sexton miljoner Visplaced persons”. Dessa miljoners lidande ger upphov till än fler konflikter.”

Slutligen betonade påven att det bara är med en dialog, där man är öppen för alla parters rättmätiga krav, som man kan skapa en ram av rättvisa där alla kan samarbeta för landets bästa. ”Jag ber att mitt besök må bidra till en sådan dialog […] Alla är överens om att våldet måste vika för dialogen och att man aldrig får använda mat som vapen, och att man inte får hindra fördelningen av humanitärt bistånd. Men det är ofta svårt att gå från abstrakta principförklaringar till påtagliga framsteg.” Påven vädjade därefter till ambassadörerna att hjälpa till i arbetet för att göra solidariteten mer effektiv. Men om Afrika plågas av många problem saknas det inte goda tecken för framtiden. ”Särskilt glädjande är det att se att regeringarna anstränger sig för demokratin. Håller Afrikas frihet på att födas för andra gången? Låt oss hoppas det!”

Men påven var noga med att betona att grunden för varje framsteg måste vara respekten för varje människas okränkbara värde. ”I det nya Afrika betyder det, att det inte finns någon plats för diskriminering för att man tillhör olika folk eller stammar. Det får inte finnas någon regim som försöker skapa nationell enhet genom att en större grupp tvingar sin kultur på en minoritet.”

Inbördeskrigens Sudan

Kontrasten var stor mellan besöket i Benin och Uganda, två länder på väg mot demokrati, och påveresans sista dag. Den innehöll ett kort besök i Khartoum, huvudstad i Sudan, styrt av en muslimsk regim i landets norra del, som för ett brutalt inbördeskrig mot kristna och animister i södra Sudan. Under sitt korta besök firade påven en mässa och besökte landets president. Syftet med besöket var i första hand att ingjuta mod i landets kristna. En minoritet hade dock upprepade gånger protesterat och menat att påvens besök legitimerade förtrycket. Det är en typ av protester som ofta förekommer när påven besöker länder som lever mer eller mindre i diktatur. Principen för påvens resor, liksom också för hans audienser i Vatikanen, är att det alltid är bättre att träffa alla och att tala med alla.

Påven mötte alltså den sudanske presidenten Omar Hassan Al-Bashir, som var mån om att ta emot påven väl eftersom nästan inga andra västerländska stater vill ha kontakt med regimen i Sudan. Presidenten höll ett välkomsttal som var fullt med vackra uttalanden om fredlig samlevnad mellan kristna och muslimer. Men påven påminde honom att det inte räcker med ord. ”Om man inte låter konstruktiv handling följa principdeklarationerna, kan det uppstå ett okontrollerbart våld. Det ser vi på Balkan, i Asien, Kambodja och Mellanöstern, och här i Afrika ser vi det i Liberia.”

Påven betonade de kristnas svårigheter i landet. ”Gud har skapat oss alla, och därför får ingen grupp se sig som överlägsen de andra. Varje människa har ett okränkbart värde, och när människor sluter sig samman i grupper har de rätt att ha en kollektiv identitet.”

Påven påminde presidenten också om att man i ett land där det finns flera raser och kulturer aldrig kan skapa fred och framsteg genom konfrontation. Men man skall aldrig tro att det är för sent, sade han: ”Fred är alltid möjlig. Människan är en förnuftig varelse med intelligens och fri vilja. Därför förmår hon finna rättvisa lösningar på konflikter, oavsett hur länge de har pågått eller hur invecklade de bakomliggande orsakerna är.”

Vid avskedstalet på Khartoums flygplats sammanfattade påven sina intryck från hela resan: ”Afrika! Du har så stora behov, men du har också så mycket att ge! […] Ni har en djup känsla för gemenskap och en stark känsla för människolivets andliga dimension. Tro inte att en överdriven individualism är den rätta vägen framåt, för det spårar alltid ur i själviskhet. Håll fast vid styrkan i ert familjeliv, vid er kärlek till barn, er solidaritet med de behövande och er gästfrihet mot främlingar. Och framför allt får ni inte byta ut era andliga värden mot en materialism som inte kan tillfredsställa människans hjärta.”

Biskopssynod om Afrika

Besöket riktade också uppmärksamheten på den kommande biskopssynoden om Afrika. Den 9 februari inledde påven, i Kampala (Uganda), det tredje förberedande mötet inför detta biskopsmöte, som kommer att ha temat ”Ni skall vara mina vittnen” (Apg 1:8). Synoden utlystes redan 1989, och kommer att utgöra ett efterlängtat steg på den afrikanska katolska kyrkans väg mot att bli afrikansk. Det är en vandring som ofta förs tillbaka till Paulus VI:s besök i Uganda 1969, och hans berömda ord i Kampala: ”Nu skall ni afrikaner missionera er själva. Kristi kyrka har nu slagit rot i denna välsignade jord. Ni måste själv missionera och fortsätta uppbyggandet av kyrkan på denna kontinent” (AAS 61, 1969, 575).

Påven avslöjade att synoden inleds den 10 april (söndagen efter påsk) 1994 i Vatikanen. I maj samma år kommer man att hålla en avslutande liturgisk del på olika platser i Afrika i samband med ett påvebesök. Samtidigt offentliggjordes Instrumentum laboris vilket är själva ”arbetsredskapet” för synoden. ”Dokumentet har utarbetats av ett råd bestående av nitton biskopar som nästan alla är afrikaner”, säger kardinal Francis Arinze, nigerian och ordförande för det Påvliga rådet för interreligiös dialog. Dokumentet betonar vikten av att den kristna tron måste finna sitt uttryck i den afrikanska kulturen, det som kallas inkulturation.

Ett intressant avsnitt handlar om Afrikas traditionella religioner. På några platser finns dessa kvar ouppblandade, på andra utgör de ett religiöst substratum i kristendomen och islam.

Också dialogen med islam är ett speciellt afrikanskt problem. Dokumentet tar upp framsteg och svårigheter i dialogen med muslimerna. Vidare berättar dokumentet att katolska kyrkan i Afrika har svåra problem med de nordamerikanska sekternas utbredning, ett problem som är bättre känt i fråga om den latinamerikanska kyrkan.

Man slås av det stora intresset för Afrikasynoden. 94 % av biskopskonferenserna har sänt in sina synpunkter, och de övriga var förhindrade av situationen i det egna landet. Jan Schotte, som organiserar biskopssynoderna i Vatikanen, betonar att ingen synod någonsin mött så stort gensvar. Signum kommer att få anledning att återkomma till denna för hela den katolska kyrkan så viktiga händelse.