Religionsfrihet efter kinesisk modell

”Den romerska kyrkan är en stat, som i sig förenar politik och religion. Påven är statsöverhuvud. Johannes Paulus II är polack. Fast han är den förste påven från ett kommunistiskt land, har han alltid hårdnackat bjudit motstånd mot kommunismen och de socialistiska positionerna. Han har flera gånger återvänt till Polen, och varje gång har han frammanat en stor oppositionsvåg mot kommunismen, vilket lett till att katolikerna i Polen nu utgör 95 % av befolkningen. Under oron och förändringarna i Polen har kyrkan alltid ställt sig på fackföreningarnas sida och drivit katolikerna att skapa oordning. Utan kyrkans stöd skulle det inte ha funnits någon enad fackföreningsrörelse, skulle denna inte ha vunnit i valen och skulle Walesa inte ha kunnat ta makten. Vid förändringarna i de andra östeuropeiska länderna har katolska kyrkan alltid följt påvens anvisningar och entydigt tagit ställning mot kommunismen, mot regeringen och mot socialismen.”

Så inleds första kapitlet i ett årsgammalt hemligt dokument från den kinesiska religionsbyrån i Peking. Tillsammans med andra dokument om hur man skall behandla religionerna låg det till grund för en rad studiekonferenser för parti- och regeringsfunktionärer, delvis också för kyrkliga representanter. Kurserna syftade till att efter omvälvningen i Östeuropa hamra in den politiska linjen: ekonomiska reformer under största möjliga ideologiska garantier. Det betyder att man under alla omständigheter måste undvika att låta reformerna leda till en så kallad fredlig utveckling av samhället, staten och politiken, så som skedde i Östeuropa – en utveckling som också i Kina skulle kunna sopa bort kommunismen och dess makthavare. En demokratirörelse, som den som 1989 krossades på Himmelska fridens torg i Peking, får aldrig uppstå igen.

Den romerska infiltrationen

Eftersom ”påvekyrkan” i Östeuropa sägs ha spelat en så stor roll, är makthavarna i Peking dödsförskräckta för Vatikanen och en okontrollerad katolsk kyrka i Kina. Ett särskilt kapitel i det ovan nämnda dokumentet beskriver ”den romerska kurians taktik för att infiltrera och kontrollera katolska kyrkan i Kind”.

Här nämns i första hand ”evangeliserandet i etern”. Det sägs att det finns dussintals radiostationer som tillhör fientliga religiösa krafter i utlandet, och som sänder ”evangelisationsmaterial” dygnet om.

Under utnyttjande av Kinas reform- och öppningspolitik slussas allt slags religiöst propagandamaterial in i landet ”till havs, till lands och i luften”. I staden Shijiazhuang skall det under ett enda år ha rört sig om två till tre ton.

Genom besökande anhöriga, turister och till och med affärsmän importeras ”påvens dokument och hemliga instruktioner” och sprids i Kina. Ett helt nät av hemliga förbindelser med den underjordiska religiositetens nyckelgestalter håller på att byggas upp. Slutligen utnämner ”den romerska kurian hemliga biskopar, låter dessa viga präster och upprättar på så vis ett helt organisationssystem av underjordiska krafter i syfte att ta makten över våra patriotiska kyrkor”.

Och sedan räknar man upp dessa ”hemliga organisationers” ogärningar: De kontrollerar den ovetande delen av de troende massorna, de upprättar hemliga stift och kyrkor, de upprättar och driver systrakonvent, barn- och ungdomsgrupper, de beslutar om gudstjänstlokaler, de organiserar illegal religiös verksamhet i stor skala, de motsätter sig det patriotiska prästerskapet, de undandrar sig den statliga religionsbyråns anvisningar, de vägrar att erkänna den autonoma, av Rom oberoende kyrkan, och så vidare.

Fara för statens säkerhet

Här far man veta en hel del om den icke-konformisriska kyrkans kraft och inflytande i Kina. De aktiviteter, som räknas upp i dokumentet, är på andra håll självklara och en naturlig del av religionsfriheten. Det gäller också i de övriga delarna av Kina – på Taiwan, i Hongkong och Macau. I Folkrepubliken Kina är allt detta ett stort hot mot staten.

Ty, enligt vad som också står i dokumentet, ”vår kamp mot dessa krafter är inte ett trosproblem utan en ytterst allvarlig politisk kamp, en kamp mot inblandning utifrån i våra angelägenheter, en kamp för att skydda landets självstyre och oberoende. Den är en kamp mot kontroll och infiltration, och mot den fredliga utvecklingen. I sista hand gäller det den grundläggande frågan om vi vill låta oss ledas av partiet, om vi vill gå den socialistiska vägen och om vi vill bygga upp en kinesiskt präglad socialism eller inte.”

För de kinesiska kommunisterna står alltså statens säkerhet på spel när man tänker på Vatikanen och dess ”underjordiska” inflytande. Detta är visserligen en våldsam överskattning av Vatikanen, liksom analysen av dess inflytande på de fredliga omvälvningarna i Osteuropa bygger på en grov feltolkning av dessa händelser; men synsättet far fruktansvärda konsekvenser för de berörda människorna i Kina.

Att krossa den underjordiska kyrkan

Sista kapitlet i dokumentet om ”det fullständiga krossandet av de underjordiska religiösa krafternas organisatoriska system” visat hur beslutsamma kommunisterna är att städa upp på det här området. Regerings- och partifunktionärer på alla nivåer, framför allt i byarna, uppmanas till högsta vaksamhet. De måste bereda sig på en lång kamp och upprätta särskilda stridsstyrkor.

Taktiken måste gå ut på att gömma sig och gå till plötsligt angrepp, att inte låta motståndaren behärska situationen, att alltid hugga i och aldrig släppa taget, att göra livet svårt och osäkert för prästerna och övriga nyckelpersoner. Alla man kan gripa måste sättas på omskolningskurs.

De motspänstiga hotas med stränga straff ”De präster och lekmannaledare som trots flera omgångar omskolning och kritik inte ändrar attityd måste behandlas strängt av organen för statens säkerhet” (det vill säga Kinas Säpo). Samma sak gäller för alla som har härbärgerat sådana människor och understött deras verksamhet.

Att detta inte är några tomma hot visar de många frihetsberövandena de senaste två åren. Det italienska informationsorganet ”Vina oggi”, som också har publicerat det flera gånger citerade dokumentet, offentliggjorde i sitt juninummer 1992 en namnlista över 57 katolska biskopar, präster och lekmän, som den 1/6 1992 satt i fängsligt förvar eller husarrest.

Denna lista skiljer mellan sådana personer som sitter i fängelse efter laga dom (sammanlagt 17 – två biskopar, en generalvikarie, sju präster och sju lekmän), sådana som befinner sig i ”administrativ fångenskap” utan laga dom (sammanlagt 22 – sju biskopar, två generalvikarier, tolv präster och en diakon), sådana som sitter i husarrest eller hålls ständigt övervakade (sammanlagt 14 – åtta biskopar, en generalvikarie och fem präster) och slutligen fyra personer (två biskopar och två generalvikarier) om vilka man inte vet huruvida de ännu sitter i fängelse eller är på fri fot (under övervakning). Tidskriften China heute uppgav i oktober (nr 5 1992) att några biskopar och präster har frigivits, men att i gengäld andra har gripits på nytt sedan augusti 1992. Detta hör uppenbarligen också till den ovan beskrivna taktiken.

Tortyr och mord?

I slutet av den italienska listan i ”Vina oggi” finner man också namnen på tre biskopar och en generalvikarie, som dött i fängelse under mystiska omständigheter: biskop Fan Xueyan av Baoding (d. 13 april 1992), hjälpbiskop Shi Chunjie av Baoding (d. 3 nov. 1991), generalvikarie Huo Bingzhang, likaså från Baoding (d. 1 februari 1992) och biskop Li Zhenrong av Xianxiang (d. 20 april 1992). Biskop Fan och hans medarbetare i Baoding i norra Kina hade länge varit en vagel i ögat på kommunisterna på grund av sin orubbliga trohet mot påven. Förmodligen har man här handlat med den obevekliga stränghet som nämndes i ovan nämnda dokument.

Om de båda Baoding-biskoparnas öde berättar också ett skakande brev, som katoliker från norra Kina skrev den 26 april 1992 och sände till Hongkong. I brevet står det, efter en allmän beskrivning av läget: ”För att bara tala om ett distrikt, Baodings stift: År 1990 greps alla påvetrogna biskopar, hur sjuka eller gamla de än var, och kastades i fängelse […] Biskoparnas enda brott bestod i att de förblev trogna mot Vatikanen […] Den 3 november 1991 skickades liket efter den gamle blinde biskop Shi Chunjie, som hade misshandlats till döds, hem från fängelset. De vägrade uppge dödsorsaken. Vid den tiden var det redan kallt, men det enda biskopen hade på sig var en tröja och två par tunna byxor […] Biskopens kropp uppvisade violetta sårmärken […] Det hade inte hunnit gå ett år, när även liket efter biskop Fan Xueyan skickades tillbaka till oss i en plastsäck. Även denna gång uppträdde de fientligt och vägrade att uppge orsaken till biskopens död. På biskopens panna och kinder syntes skador. Benen såg ut att vara brutna […] Biskopens tunna kotor var vassa som stenar, i synnerhet bröst- och revbenen. De såg ut som tunna stavar, som man kunde räkna[… ]”

Sedan berättar brevet om biskopens jordfästning, då trots alla trakasserier mer än 10 000 katoliker från hela stiftet deltog: ”Alla katoliker som kom från andra orter, med bil eller traktor, blev stoppade. Med hjärtat fullt av kristlig tro kom de sedan till fots, höll varandra i händerna och läste böner. Hela natten kom de, i små och stora grupper […] Utan att vara rädda för våld tog de sig genom en rad blockader och deltog i likvakan och begravningen. Gråt och böner blandades, och det var som om folket med en röst grät och anklagade, sörjde och beundrade. Var och en blev djupt rörd av sorgesången som steg mot himlen. Aldrig förr hade man upplevt någonting liknande.”

Brevet slutar med att nämna alla andra fängslade biskopar och med ett upprop till världen att rädda dessa biskopar: ”Vi hoppas att de [människorna som brevet vädjar till] skall kunna stoppa despoternas ogärningar i Kina och i skam föra dem till de anklagades bänk. Då kan de inte längre förtrampa de mänskliga rättigheterna och betrakta mänskligt liv med förakt. Vi ber med eftertryck världens alla medborgare med samvete att hjälpa till att rädda de kinesiska biskoparna, som i varje ögonblick svävar i livsfara. ”

Det låter som ett hån när ett halvt år efter detta upprop Tysklands utrikesminister förklarar att landets relationer till regeringen i Peking åter är ”normala”.

En statligt styrd kyrka

Vid sidan av den ”underjordiska” kyrkan med sina martyrer, som vi hittills har talat om, finns i Kina också den så kallade officiella kyrkan, som erkänns eller rättare sagt tolereras av staten och partiet och har ett ytterst begränsat arbetsområde. Dit hör gudstjänster, sakramentsförvaltning, själavård i ordets mest inskränkta betydelse, trosundervisning, prästutbidning, teologisk forskning, religiös förlagssverksamhet samt bön för påven som kyrkans religiösa överhuvud. I gengäld förväntas denna kyrka villkorslöst stödja partiet och hela dess politik offentligt.

Däremot är det strängt förbjudet för denna kyrka att bedriva någon som helst ungdomsverksamhet eller -fostran, vuxenutbildning utanför kyrkan, arbete i kyrkliga föreningar och förbund, mediearbete och självständiga offentliga ställningstaganden som avviker från partiets. Förbjuden är också varje ordensgemenskap med internationell anknytning, deltagande i den katolska världskyrkans sammankomster och i den asiatiska biskopskonferensens eller den romerska biskopssynodens arbete. Förbjuden är framför allt varje kontakt med påven och de romerska kongregationerna. Biskoparna väljs och vigs oberoende av Rom.

Katoliker som lever sin tro inom dessa trånga gränser (och hoppas på bättre tider) åtnjuter ”religionsfrihet”. Att skydda och kontrollera dem inom dessa gränser är den kinesiska ”religionspolitikens” mening och uppgift. Den ovan beskrivna kampen gäller bara de katoliker (och andra kristna och religionsanhängare) som inte fogar sig i dessa begränsningar och denna kontroll, utan som vill leva sin tro utan statligt förmynderskap.

Den 15–19 september 1992 höll representanterna för den statligt sanktionerade katolska kyrkan sin femte nationalkonferens på ett hotell i Peking. 272 delegater (biskopar, präster och lekmän) från landets trettio provinser deltog. Av de 68 statligt erkända biskoparna var 50 närvarande. Ur den redovisning som då presenterades kan man inhämta följande siffror: I Kina finns för närvarande 3 900 statligt registrerade kyrkor och kapell. I de 113 stiften arbetar 900 präster och 1 000 kvinnliga ordensmedlemmar. Sedan 1986 har 300 präster vigts samt biskopar valts och vigts 130 stift. Antalet katoliker i Kina uppgavs än en gång till 3,5 miljoner, en siffra som ständigt upprepats sedan 1949. (En statistisk undersökning som utförts av partiet talar däremot om 12 miljoner katoliker.)

Ett oavhängt biskopskollegium?

Konferensen gjorde också en förändring i den ”officiella” kyrkans uppbyggnad. Tidigare har det funnits tre styrande organ för de ”patriotiska katolikerna” – Katolska patriotiska föreningen, Katolska kyrkans administrativa kommission och biskopskollegiet. Det sistnämnda var underordnat den administrativa kommissionen. Nu återstår dock bara biskopskollegiet och Patriotiska föreningen.

Biskopskollegiet är nu den ”officiella” kyrkans ledande organ i alla religiösa frågor. Dock hör det enligt de nya stadgarna också till dess uppgifter ”att ena hela nationens prästerskap och lekmän i lydnad mot landets författning, lagar, förordningar och politiska riktlinjer”. I viktiga frågor måste biskopskollegiet dessutom konsultera Patriotiska föreningen.

Den sistnämnda är de katolska prästernas och lekmännens av partiet kontrollerade ”massorganisation” i Kina. Den har till uppgift ”att ena hela nationens prästerskap och lekmän under det kinesiska kommunistiska partiets och den kinesiska regeringens ledning, att främja patriotismen, att upprätthålla det socialistiska systemet” och så vidare.

Båda dessa organ – biskopskollegiet och Patriotiska föreningen – ansvarar inför ”De katolska representanternas nationalkonferens”, ett slags politisktreligiöst ”katolikparlament” som sammanträder vart femte år. Detta högsta organ fastslår och ändrar också biskopskollegiets stadgar, väljer dess ämbetsinnehavare, tar emot dess redovisning och godkänner (eller upphäver) dess väsentliga beslut.

Partiets fasta grepp

Inför denna konferens, som flera gånger har skjutits upp, fanns framför allt i utlandet ganska höga förväntningar att åtskillnaden mellan religion och politik skulle göras tydligare genom den nya regleringen av befogenheterna. Framför allt väntade man sig ett självständigare biskopskollegium med ny ordförande. Man tänkte härvid på den alerte biskopen jin Juxian av Shanghai. Konferensen tvinnade dock samman religion och politik ännu hårdare och valde biskop Zong Huaide, som redan satt ordförande i biskopskollegiet, att stanna på denna post och att samtidigt vara ordförande i Patriotiska föreningen och i den administrativa kommissionen, som nu ingår i biskopskollegiet. För att fullborda personalunionen är han också ordförande för nationalkonferensen, som är högsta beslutande instans för alla kyrkliga organ. Biskop Zong är känd för att vara särskilt parti- och regeringstrogen. På så vis har Kinas kommunistiska ledning ett fast grepp om alla officiella katolska organ. Bilden fylls ut helt när man läser att biskop Zong Huaide nyligen utnämnts också till rektor för det nationella prästseminariet i Peking.

Man måste faktiskt förstå att det i Kina finns biskopar, präster och katoliker som inte vill ha någonting att göra med en politiskt så tystad och utnyttjad kyrka utan hellre går i fängelse. Å andra sidan är denna yttersta underkastelse under staten och partiet enda möjligheten för kyrkan att existera offentligt och överleva i Kina. Båda slagen av kyrklig existens är förmodligen oundvikliga under dessa omständigheter. Klyftan kommer att finnas kvar så länge systemet lever. En förändring kommer till stånd först när den av makthavarna i Peking så fruktade ”fredliga utvecklingen” faktiskt inleds och det förtryckande kommunistiska systemet upplöses.

LUDWIG WIEDENMANN

Redaktör för tidskriften Die Katolischen Missionen där artikeln publicerades i 1993:1

Övers. Gunnar Gällmo